Den viktigaste tiden i månaden hade anlänt. Natten då månen inte längre sken på världen nedanför: Tenrais natt. Grendel hade kunnat känna den komma närmare. Trots det var han dåligt förberedd. Visst hade han funnit diverse spår efter potentiella offer, men han hade inte någon närvarande. Däremot trodde han inte att han skulle ha svårt att finna någon, det var trots allt ganska gott om vargar som passerade antingen Ötamon eller i närheten. Dessutom fanns det ett antal individer som kallade skogen sitt hem. Bland annat bevingade vargar, i samma storlek som han själv. De var däremot otroligt annorlunda i jämförelse med hikiokin han stött på i Kawazatri: dessa hade insektsvingar och mycket mer förföriska rörelsemönster. Han hade övervägt att locka med sig en av dem, men insåg snart att i och med att de delade skogen så skulle han säkert behöva se sig om över axeln vart han än gick. Och det sista han behövde var en grupp ilskna älvor. Nej, vad han var ute efter var en främling. Någon som endast passerade genom området.
    Den ljusa blicken sökte bland skuggorna. Aderonen hade funnit ett färskt spår av en äldre hanne som han följt ett tag. Han hade inte sprungit in i honom ännu men han kunde inte vara långt borta. Försiktigt placerade han den ena tassen framför den andra. Konstant sökande. En silhuett på marken invid ett av de gigantiska träden fick honom att stanna upp. Det kunde inte vara någon annan än främlingen han sökt. Ett snett leende spelade på hans läppar. Han rörde sig tyst närmare. Grendel länkade sin energi med gräsets och lät det växa. Likt ormar slingrade det sig runt den andres kropp.
    "Vad...?" frågade en rosslig, nyvaken röst.
Han hade trott att han var försiktig med sina handlingar. Tydligen inte tillräckligt. Nu när han ändå var vaken fanns det inte någon anledning att smyga längre. Gräset omslöt hastigt den äldre hannen. Förvirrat såg han sig om och mycket snart möttes deras blickar.
    "Vad händer?"
Hans röst var inte undrande: den krävde ett svar.
    "Du har blivit utvald." svarade den lilla vargen och kramade åt hans kropp.
    "Släpp mig, omedel-!"
    "Tyst."
Främlingens käkar stängdes med en smäll då gräset snodde sig runt om hans nos. Det sista Grendel behövde nu var ett offer som drog till sig massvis med uppmärksamhet.
    "Sköt dig nu." sade den yngre med silkeslen stämma.
Offrets ögon tycktes nästan flamma upp av ilska. Nyfiken tog han sig en närmare titt på honom. Brun med en mycket vagt lysande markering över ryggen. Han skulle behöva fråga Even om det fanns någon specifik ras som hade glödande tecken sedan. Utan omtanke för den andre snodde han runt honom så han hamnade på rygg och blottade strupen. Med säkra steg gick han närmare. Om främlingen hade haft några krafter han behövde oroa sig för hade han använt dem nu. Istället hade han endast fått ett ilsket morrande till gensvar.
    "Kom, Du mörkrets och kaosets herre, och hör min bön. Se mitt offer. Känn min kärlek. Led mig på den rätta vägen, lyft mig när jag faller och skydda mig från det som vill mig ont."
Han ställde sig så han hade den andres hals precis framför sig.
    "Låt detta offer vara bevis på min kärlek för Dig och Dina barn. Jag helgar Ditt namn i blod."
Med en snabb rörelse högg han främlingen i strupen. Smaken av vätskan som höll de alla vid liv exploderade i hans mun. Han kunde känna den äldre hannen skaka inunder honom. Grendel svalde mun efter mun av det dyrbara blodet. När trycker släppt och det istället för en stilla ström släppte han taget om halsen och slickade sig om munnen.
    "Chaibos, ta hand om detta offers själ. Låt honom finna frid i livet efter detta. Skänk honom det lugn han söker och fyll honom med modet att gå vidare."
Han såg på sitt offer och lät gräset långsamt släppa sitt grepp om honom. Den brune skulle bli väl omhändertagen. Han skulle finna frid. Utan att säga någonting mer gick aderonen runt den döde.

[Ensaminlägg, vänligen svara inte]