Den ljusa hanen rörde sig genom skogen vilken omgav Byomifallet. Han gick, för ovanlighetens skull, med sinnet öppet, sökte efter andra. Något han annars helst undvek, då han visste att han själv var lättare att upptäcka då. Men det var också något han försökte göra till en vana, inte bara för att kunna hålla bättre koll på omgivningen utan också för att han behövde träna på det. Och på att kasta ut folk om någon tog sig in i sinnet.
Livet var en enda stor träning för hanen. Blicken stirrade stint framför honom och han såg lika spänd och aggressiv ut som vanligt. Livet hade ett mål, och då det var uppfyllt var det bara att sikta högre - och skita i resten. Omvärlden var bara ett distraktionsmoment, eller en källa till kunskap, en del av målet. Världen var skapt för att utnyttjas.

Det var ett underbart tankesätt han hade.
Just då skakade en sinnlig närvaro till i honom, det gick en vibration genom hans kropp. Blicken klarnade lätt, såg sig om i skogen. På avstånd hördes vattenfallets brus, han kände inte för att gå närmre, ville gärna kunna samla tankarna ostört, utan öronen fyllda med vattendån.
Den unga hanen, som ändå kommit upp i de äldre tonåren, reste sig på tå. Tippade nästan fram, trotts detta förlorade han inte sitt kraftfulla och starka uttryck. De seniga musklerna spelade under den blankvita pälsen för varje rörelse. Med en knyckning på nacken föll luggen ur ansiktet och den tvefärgade blicken sökte mellan träden. Han stannade upp...

[Blev ett uselt slut på ett uselt inlägg, men whatever, Niara :3 ]

Niara vandrade nu i Byomiskogen vid vattenfallet. Hon hörde fallet på håll, ett svagt dån. Niara hade varit på jakt och lyckats fånga en nätt liten hare som skulle vara fullt tillräcklig för den lilla silvervargen för att bli mätt. Harar och smådjur var hennes specialité när de kom till jakt, dels för att hon kunde känna av djurens sinnen innan de visste om hennes, och för hennes msidighet och förmåga att nästan röra sig ljudlöt genom skogar. I silverpile, hennes hem som hon en gång kommit ifrån, så var tystheten en viktig kunskap som silvervargarna tränade mycket på. Att döda ina byta med finess och tystnad, i respekt fr djuren de skulle döda, var något viktigt för att uppskatta och ära gudarna för de krafter som de besatt. Krafterna sågs som ett övertag mot lägre stående varelser, och därför något man skulle behandla med respekt.


Niara hade inte träffat på så många vargar på senaste tiden, och tänkte sig inte för när hon travade tyst genom skogen. Hon hade inte en tanke på att hon kunde träffa på andra vargar, och hennes sinne hade fullt upp med att njuta över fångsten hon hade lyckats få.

Plötsligt hörde hon en röst viska till henne. Främling sade den, och tyckte sig se en ljus skepnad svepa förbi i ögonvrån i samma sekund. Men när hon vände blicken dit var den borta. Innan hon visste ordet av så hade hon sedan vart på väg att krocka in i just en främling. Hon tappade haren på marken i skräcken av den väldige vargen hon mötte. Hon slutade andas och rörde inte en muskel. Vad klantigt av henne. Hur hade hon kunnat missa å vara uppmärksam på en ån grej. Det enda som hördes var hennes hjärtslag medan hon väntade på främlingens reaktion.

Sinnet skenade, impuls efter impuls sade åt honom att koppla på skölden, främlingen närmade sig. sekunderna senare hade en varg uppenbarat sig i glatt trav. Och varit väldigt nära på att springa in i honom där han abrupt tvärstannat. Snett från sidan kom en mindre silverfärgade hona, med en lika liten hare fallandes ur käftarna. Han murknade genast, det var inte som att han någonsin uppskattade sällskap - absolut inte strålande glada personlighet, även om honan nu verkade mer eller mindre skrämd av honom. Det gillade han. Han grymtade till, muttrandes, varnande. På en gång hade ögonen tänt till, nosryggen krusats och tänder blottats samtidigt som han snabbt tog några steg åt sidan och vände sig emot henne. Men sedan lugnades han, kanske var det bara en reaktion som kommit ifrån överraskningen att bli nästintill påsprungen?

Han studerade med en mer likgiltig än vänlig min henne, de stora ögonen, den lilla luggen, den smidiga kroppen, samtidigt som han mycket försiktigt tog sin in i hennes sinne. Utan att visa minst tecken utåt tog han del av hennes tankar. Han var inte så överdrivet intresserad, sket fullkomligt i vad hon tänkte egentligen, kunde inte bry sig mindre om den bakgrund som han lät ligga istället för att börja rota i. Men han tog reda på hennes viktigaste egenskaper, såsom hennes kraft. Till hans förvåning var hon telepatiker, vilket ledde till att han snabbt drog sig ur och stängde sitt eget sinne.
Han föredrog inte direkt att samtala, men om man ville få ut något ur en varg kunde det enda vara det mest roande viset att göra det på.
Ibland.
Då man var på humör.
han var inte på överdrivet humör denna dag, men det faktum att hon var telepatiker intresserade honom.
Han harklade sig efter en lite för lång utstirrande tystnad.
"Goddag, mitt namn är Reikon."
Sade han lugnt. Öppnade försiktigt sitt egna sinne igen, skulle han öva så fick han göra det på riktigt. kunde inte låta något liten silvervargs hona störa honom, hindra honom - skrämma honom. Rent patetiska tankar, han fnös kort och seg sedan på honan med en blick som alltid var lika butter och irriterad, även om han -med en lätt kraftansträngning - slappnade av i skuldrorna och slog sig ner framför henne. Inget med honom tycktes inte utstråla aggression, förutom från det där udda blågula ögonparet, till hälften dolda bakom den röda luggen.

Blodet hade isat sig i henne och verkade inte vilja smälta. Hans reaktion på när de hade dykt upp hade skrämt henne rejält, men hon hade knappt rört sig ur fläcken. Hon hade haft känslan av att dödas, kände nästan i några ögonblick hur hon skulle drunkna i evigt mörker. Det var känslan han hade utstrålat till henne, som om hon såg in i ett svart, torkat hjärta. Hans tänder hade också talat ett tydligt språk. När hon omedvetet lyssnade till honom så hade hon hört hans mörker bara, men plötsligt å insåg hon att hon hade hörtig själv, sin egna röst i honom. Vad var detta? Något hon aldrig hade upplevt förut. Det ilade till i henne hjärna när henne röst ekade i oändlighet och hon skrek rakt ut utan hinder av smärta med känslan av att sprängas i sin egna hjärnas röster blandat med främlingens mörker. Eter något som för hennes hade känts som en evighet så tystnade plötsligt rösterna och hennes egna. Som att någon stängt av en strömbrytare. Plötsligt var de tyst, och när hon andfått kunde öppna ögonen igen och möta honom så betedde han sig som om inget hade hänt. Hon hade inte hört hans hälsning, men tyckte hans nya mer avslappnade inställning var obehaglig. Hon hade känt av vad som fanns, eller inte fanns, i honom tidigare. Det hade varit tydlig. Hon hade inte träffat någon som varit så lätt å läsa tidigare som denne, för att sedan bli så tyst. Hon förstod inte först, för det tog en stund innan hon insåg.

Han skrämde henne fortfarande. Han kunde inte lura henne. Hennes misstänskamhet gick inte å byta bort bara så där. Hon hade sett vad som fanns där, och snart insåg hon hur läget var. Sakta kunde hon lyfta blicken medan hon studerade honom och hans kroppsspråk innan hon mötte hans blick med sina egna skära ögon som nu var fyllda medmisstänksamhet blandade med rädsla samtidigt. Fortfarande något andfådd svarade hon till slut, i något som samtidigt var en fråga:

"telepat.." Sa hon tyst rakt ut. "Du är telepat?" Sa hon igen för att förtydliga att orden var riktat till honom.

Han hade valt att ignorera hennes skri, kanske för att han helt enkelt inte visste hur han skulle bete sig. Det enda han visste var att möta allt med en irriterad frustration, och om han nu av någon anledning var intresserad av att kommunicera med denna hona så kunde han lika gärna försöka spara på hatet gentemot omvärlden - lite.
Att den - ohyfsade, oartiga, förbannade - hon-jäveln-an inte svarade på hans presentation, eller ens tog notis om den, irriterade honom lite. Faktiskt irriterade det honom mer än lovligt. Som det mesta gjorde. Hon bara öppnade ögonen, stirrade tomt framför sig någon sekund, för att sedan avslöja honom.
Detta förvånade honom, han höjde på huvudet och båda ögonbrynen sköts upp bakom luggen. Alla tankar på att honan var en bortskämd, ouppfostrad, skitunge var som bortblåsta, han stirrade bara på henne med inte helt sluten mun för någon sekund. Sedan samlade han sig, gav ifrån sig ett av sina märkvärdigare ljud - ett kattlikt kurrande - som nästan verkade uppmuntrande och blicken han sedan gav honan var lite mjukare än vanligt. Att kalla den vänlig skulle dock vara att ta i något otroligt.
"Så sant."
Svarade han, lugnt. Den haspande rösten, som inte direkt var till för vänliga ord, fyllde av en förundrad ton och var för ovanlighetens skull helt fri från hat.
"Är jag så lätt att upptäcka?"
Hur skicklig var hon egentligen? Han hann tänka tanken innan han insåg att han fortfarande hade sinnet öppet, och snabbt lät den så väl uppbyggda skölden omsluta honom. Säkerheten gav honom andrum, tusen välorganiserade och knivskarpa tankar silade igenom sinnet medan han med en plötsligt road min betraktade honan. Om man tänkte efter så kanske det hade legat ett stråk av humor i hans senaste mening? Han log faktiskt emot henne, om än lite lätt ansträngt.

Hon såg allvarligt på honom och lyssnade bara till hans ord, och funderade. Hon funderade på vem denne var hon hade mött. Han var så annorlunda mot andra hon träffat. Och det var längesen som hon hade umgåtts med telepater, men hon hade aldrig mött någon där hon hade känt och hört sin egna röst i någon. Niara som inte ens brukade höra röster i vanliga fall. Han hade tydligen inte reagerat på liknande sätt, varför bara henne?

En tanke slog henne i att vargarna från hennes flck var så pass skiclliga att de kanske kunde skärma av sina sinnen på ett annat sätt. Eller så var alla telepater bara olika. Hon kunde inte finna någon förklaring till fenomenet.
Främlingens sinne växlade från vidöppet till stängt. Niara hade aldrig ens reagerat på om hennes sinne varit öppet för andra telepater. Hon hade träffat för få, eller snälla, telepater för att kunna avgöra den saken. Hon misstänkte att hennes beskyddare kanske skyddade henne om de behövdes också, men hon visste inte säkert. Hon kunde höra hans känslor som slets i honom, onda mörka sm tvingades undan för att han skulle upplevas trevligare än vad han ville vara. I allt detta kunde hon fortfarande höra sig själv, men de var inte lika chockartat som först, antagligen så var hon mer beredd på det hela nu. Hon försökte hålla sig mer stängd också i sitt sinne än vad hon brukade vara.

Niara lyssnade till hans fråga och slöt ögonen för att lyssna och svara. Hon var tyst en stund innan hon svarade.
"Det är som att lyssna på tusen stormar som aldrig vill tystna." Sa hon lugnt med eftertanke och samlad röst, för att sedan öppna ögonen igen. Hon visste inte riktigt vad han egentligen hade förväntat för svar.

En av hans tankar hade bjudit henne till ett svagt leende.
"Ursäkta min oartighet. Jag är Niara, silvervarg av Silverpile"
Hon bugade lätt för att visa sin respekt mot främlingen, även om hon var osäker på hur mycket han skulle uppskatta den egentligen, men det var tydligt för henne att han ändå ansträngde sig för att vara artigare än vanligt, då kunde hon inte visa motsatsen.

Han lysande med minskande intresse på honans kvittrande tankar som gick åt alla håll. Han insåg plötsligt att han tankar, vilka alla var strikt ordnade - om än omslutna va hatets kaos - måste vara enklare att läsa, eller iallafall tyda, än någon som tänkte huller om buller. Dock tänkte han helre i raka banor och stod ut med sig själv än att kämpa med att förvirra sig själv för att vara så oläslig som möjligt. Honan verkade ha en ganska liten erfarenhet i sin kraft. Dock lade han märke till att det blev fler och fler i glapp i hennes virriga tankebanor, han måste försöka blocka honom. Han hade tränats av både Kyoko och Tramptass på att ta sig förbi sköldar, och hade ingen större svårighet med att höra henne, dock var hans intresse mättat. Därför skruvade han ner hennes tankar till ett lätt brus längst bak i huvudet - skulle det komma upp något intressant skulle han kunna lyssna noggrannare då.
Hennes ord fick honom att le, ett kort och mycket svagt men ärligt genuint leende som kom tillsammans med ett kort skrock. Det förvånade även honom själv. Han skyndade sig med att lägga till en aningen bistrare min än nödvändigt och studerade henne med sin vanliga blick - fylld av likgiltighet och ett underliggande raseri. Hennes tankar lät mer som en flod, eller vattenfall likt det närliggande, av ord och meningar än en storm - noterade han i sitt stilla sinne. Samtidigt öppnade åter försiktigt portarna till det, så att honan om hon försökte säkert skulle kunna ta sig in, men inte så att han öppet talade genom telepatin. Det borde han testa. Han harklade sig lätt och sänkte huvudet lite, rullade på skuldrorna för att åter mer eller mindre tvinga ner dem i avslappningen.
Hennes hälsning, och ursäkt, lämnade honom förstummat belåten, dock var dessa få ord - troligen framkallade utan fragment utav hans uppretade tankar - nog för att få honom att tänka om. För honom var hon ännu en liten hona med än mindre hyfs, om än med humor. Det där sista lade han till mer eller mindre ofrivilligt.
Det påminde förfärligt mycket om de tankar han hyste för Vitani, även om dem blivit mer och mer frivilliga med tiden. Han hade helt enkelt försonas med att han inte avskydde henne.
Honan var, då han ändå tänkte på det, lite like Vitani. på något vis.
Troligen den knappa storleken, han fnös.
~ Hälsad Niara ~
Sade han sedan, inte bara rakt ut i den 'telepatiska luften' utan riktat rakt emot hennes sinne, sade det klart och tydligt med samma haspande röst som om han talat vanligt. Fast inom henne. Han hade precis lärt sig att inte bara tala med sinnet utan att närmast plantera tankar hos andra. Så att det för dem lät som att det var dem som tänkte det, dock var han långt ifrån skicklig nog på detta, och det var heller inte han prioritet.
Den låg vi Tramptass.
Vid att hålla Tramptass borta, ute.

Han log ett artigt leende emot henne och nickade kort, mötte de stora ögonen.

Hon log svagt när hon hörde han tala till henne genom hennes sinne. Hon som aldrig brukade höra ord annars, hörde honom tydligt nu. Hon var lite förundrad. Hon hade aldrig provat å tala genom telepati. Hon hade aldrig behövt de och visste helt enkelt inte hur man gjorde.

"Du är skicklig." Sa hon med sin nu fjäderlätta orädda stämma och ett svagt leende som visade att hon var imponerad. Nu ville hon försöka.

Hon slöt ögonen för att fokusera igen. Hon ville se hur djupt hon kunde komma. Han blockerade emellanåt men så känd hon hur han öppnade sitt sinne. Mörker var den tydligaste bilden hon fick ram. Denna varg hade mycket mörker i sig, mer än vad hon var van vid. Så många vargar hon mötte med mörker. Det förvånade henne hur man kunde finna styrkan i detta förvirrande virrvarv. Hon blev bara vilsen. Hon gick lite djupare. Hans sinne var mörkt och kantigt, samtidigt som de kändes vilt och otämjt. Som att han hade kontroll och ordning, men tvingades till det. Hon kunde inte förklara hans sinne. Hon började plocka upp bilder. Skuggor av minnen på vargar hon aldrig sett. De flesta var för mörka för att hon skulle kunna se en tydlig bild av dem, hon kunde bara ana vad hon såg. Hemska bilder av blod och strider dök ibland som fick de å rycka i hennes fokuserade ansikte.
~ Du är stark kan jag se. Upllevt mycket. Men vart kommer du ifrån? Vart samlar du ditt mörker ifrån? ~ frågade hon honom med tankekraft, ovetandes om hon skulle få ett svar. Men hon tyckte detta var intressant. Hon hade aldrig fått studera en varg på detta sätt. Han skrämde henne. Hans bilder, hans minnen. Men för stunden var hon inte rädd, men hon insåg att hon kanske borde vara beredd.

Plötsligt kände hon att de blev för djupt i hans sinne, för mörkt. Mörkret drog i henne, och hon kände hur något drog henne tillbaka till sig själv igen. Hennes övervakare skyddade henne och drog henne tillbaka till säkerheten igen, utan att hon själv förstod det. Henne ögon öppnades och var blanka och själlösa, blinkade till, tills man såg att Niara var tillbaka i sig själ igen. Hon kände en skyddande hinna omkring sitt sinne nu som hon var oförmögen till att skydda själv. Hon skämdes över att hon inte kunde hantera sina egna krafter så som hon ville än, men samtidigt hade hon märkt att hon kunde mer än hon själv trodde.

Han snappade upp, ur det låga vattenbrus som hennes tankar utgjorde, att honan inte burkade tala via tankarna. Det som han gjort sedan han var nyfödd, det hade kommit naturligare än vanligt språk för honom - och då Kyoko först tränat honom hade han redan varit skicklig. Då var han blott fyra månader gammal - det var samma dag som Aruheitou brytit hans ena framben. Han kunde inte låtabli att snegla ner emot det. Om det inte varit för Nevada så hade han troligen haft en permanent hälta, men den stora vita hanen - blotta tanken på honom fick hela Reis sinne att förmörkas - hade helat honom perfekt. Hon hade hört Kyoko prata med hans far - den hanen framkallade än mer mörker - om att man inte ens kunde se att benet haft en fraktur. Hur fan hon skulle kunna se det, rakt igenom hans päls, hus och kött, visste han inte.
Den stora hanen ryggade undan, han kände att hon tog sin i hans sinne - om detta var pågrund utav hans skicklighet eller hennes brist på detta var dock oklart. Han var villig att träna, men inte frivilligt dela ut sina tankar och minnen till en total främling. Harmlös och liten eller ej.
Samtidigt tog en tanke fäste i hans huvud, och blixtsnabbt tog han sig in i hennes sinne - troligen lite mer diskret än vad hon gjort. Han sökte först igenom hennes tankar, sen tog han djupare, och häpnade nästan av att han lyckades. Plötsligt fick han upp hennes bild av hans sinne. Detta var fantastiskt, han kunde gräva i sig själv genom andra... Om han lyckades göra detta med Tramptass.
Den tanken framkallade ännu en ide, och snabbt låste han in det han fick fram ut hennes sinne, i det låsta rum han övat så mycket på. En liten ficka i hans sinne där han förvarade alla tankar som ingen annan fick läsa. Även om dem skulle kunna ta sig in i hans sinne så skulle dem inte kunna komma åt det. Det ultimata vore att han skulle bli så skicklig att dem inte ens märkte den låsta dörren.
Han gick snabbt igen sitt eget sinne via honan, det var väldigt mörkt - hans ondska lös verkligen igen, och hatet - det skulle bli svårt att lura någon att han var god eller ville världen väl. Hon kände inte igen Devils, bra, och hon upptäckte inte hans låsta dörr. Han såg den dock, hon måste helt enkelt vara för ovan med att ta sig igenom folks sinnen för att märka det. Helt otränade vargar som inte hade det minsta försvar mot telepatiker kunde man röra sig fritt igenom, deras huvuden upplevdes - iallafall för honom - som tomma runda rum, fyllda med osynliga fragment som man kunde gräva sig djupare in i. Honan såg hans rum som mörk, fyllt med små fragment, tankar och minnesbilder. Hon märkte inte hörnen som hindrade henne från att röra sig fritt genom hans tankar, tramptass skulle dock se dem direkt. Och troligen ta sig igenom låsen också. Fan.

Han såg på henne, fick inte bli för uppslukad av hennes sinne och därigenom glömma att se på hennes kroppsliga jag. Plötsligt insåg han att hennes blick blev allt tommare och mörkare. Detta förvånade honom, och snabbt försökte han gräva sig djupare in i hennes för att förstå vad detta kom ifrån. Han såg hennes synbild på honom - hans ögon var allt annat än blanka och frånvarande, nej det obehagliga, omaka ögonpar som stirrade rakt in i hans själ igenom henne var lika knivskarpt som alltid. Hon tycktes dock driva längre och längre bort desto djupare hon grävde i hans sinne.
Så plötsligt tog det stopp, det var som om han drogs ut. Det var inte som att han stötte på en vägg mitt i hennes runda rum, heller inte att han slets eller kastades ut, mer som att hennes tankar gled undan honom. Det gjorde inte ont, men han kände på sig att om han skulle kämpa emot så skulle det stå honom dyrt. Hela hennes sinne omslöts plötsligt utav ett lätt sken i en oidentifierbar färg - gudalikt - och till sitt stora förtret kände han ren godhet strömma igenom honom sekunderna innan han helt föll ur hennes sinne.
Detta skakade om honom, gjorde honom groggy, och innan han hunnit samla tankarna ordentligt var honans blick lika klar som alltid. Vad var det med henne? Hur skicklig var hon egentligen? Han tyckte ha haft situationen under full kontroll och sen plötsligt hade den slitits ur hans grepp. Det absolut konstigaste var att han inte irriterades så otroligt utav av detta, måste vara en bieffekt av hennes godhet. Eller var den hennes? Han kände att han inte riktigt förstod egentligen någonting. Det var lite irriterande.

Han insåg att han troligen inte skulle kunna ta sig in i hennes sinne igen, iallafall inte på ett tag, och han hade ingen större lust att försöka heller. Detta raderade möjligheten att ta försöka sig på att ta bort hans minnen från henne, vilket ändå varit hans säkerhet och en anledning till att inte direkt kasta ut henne ur hans sinne. Dock verkade hon inte fått tag på något av vikt, förutom hat, mörker och främlingars ansikten.
Han såg på hennes med en intresserad blick, var faktiskt inte hatisk på något vis.

Niara kände sig lätt yr efter händelsen, och en del chockad också.

Nu kände hon en del av den där rädslan igen. Det gick upp för henne hur olik denne varg hon var. Bilderna om vad hon verkligen hade sett kom tillbaka, mörkret hon nästan drunknade i, och hur hon sedan hade räddats.. Hade hon gått för djupt ändå? Hon var osäker, men hon kunde se att han också blivit omtumlad av händelsen, även om han inte visade det direkt. Hade han känt smärta så visade han det åtminstone inte, men Niara kunde inte låta bli å känna lite ånger ändå. Det var farligt vatten hon var på när hon letade i andras privata sinnen. Det var inget hon önskade göra mot andra. Han hade inte svarat på hennes frågor, vilket hon förstod. Hon hade fått reda på mer än nog tyckte hon.

"Förlåt.. det var inte meningen.." Var de enda hon fick fram.

"Jag.. jag kanske borde gå.." Hon såg osäkert på honom, ovetandes om hon hade gjort honom arg eller liknande. Hur som helst så ville hon inte förarga denne varg, som än dock var intressant, för att han var så olik henne. Samtidigt skrämmande, för att han var så olik henne.

Han var åter på alterten, och märkte snabbt rädslan i hennes ögon. Han var ungen dålig vargkännare (människokännare) utan sina krafter heller, och hennes respons på vad hon fått se var både smickrande och samtidigt en besvikelse. Om hon gick hade han ingen nytta av henne, varför skulle han då fortsätta vara trevlig? Det smala ansiktet sprack upp i ett leende som blottade hans vassa kargtänder, en grimage som inte direkt gav ett vänligt intryck. Han svepte med den vita svansen bakom sig, s-linkande ormpiskningar som var allt annat än vargars tecken på lycka. Åter lyste kargblodet igenom.
"Gå inte än, jag har ju inte hunnit svara på dina frågor ännu."
Sade han i en förvånansvärt trevlig och artig ton, frågan var bara om han skulle förbli lika trevlig om hon ändå bestämde sig för att gå. Axlarna behövdes åter tvingas ner i avslappning, men han hade hållit sig lugn under hela deras 'session'.
"Oroa dig inte, hade jag inte tillåtit dig så hade du inte tagit dig in."
Sade han sedan överstrykande, nu med ett betydligt vänligare leende på läpparna - som dessutom tycktes ärligt, iallafall utåt.
Han harklade sig lätt såg sedan snett nedåt på henne under den röda luggen som åter lagt sig i ansiktet.
"Jag är vältränad med min kraft men inte stark, långt ifrån stark nog."
Sade han, och man för en sekund var blicken frånvarande då han såg mot en framtid där han kunde bemästra sina krafter till fullo, och utklassa den Beta han motvilligt hyste respekt för.
"Den plats jag härstammar från är öknen, men min blodlinje kommer långt härifrån. Man säger att jag är en Devils, och så är väll också sanningen, även om jag har lite gemensamt med dem - förutom mitt mörker och min passion för blod och lidande, som du säkert märkte av."
Han talade med en lugn stämma som fick även hans spökröst att låta vänlig, och med en självklarhet som gjorde det svårt att förstå det hotfulla i orden.
"Mörkret du såg är jag född med, men det har också byggts upp genom mitt ännu korta liv."
Då orden var uttalade tänkte han efter ett tag, sedan smackade han med tungan och vred lite på huvudet. En scen sändes sedan ut i alla telepatikers gemensamma luftrum, den där upphöjda plats där utsända tankar - fria för alla med rätt förmågor i omgivningen att läsa - fanns.

Sex vargar, tre vuxna och tre valpar, i öknen. Nej, det fanns ytterligare en valp, från vilkens perspektiv hela scenen sågs. En stor vit hane med ursinne i ögonen vred sin vansinniga gula blick emot en colafärgad fluffig valphane med gnistrande kristallblå ögon, glittrande av rädsla, och högg. Slaktade.
En högrest svart fader som med undanträngd sorg vred undan blicken.
Förtvivlade valpars tjut över den broder som slutat andas och låg med uppsliten hals och nacke på sidan i sanden, med den nyss fluffig pälsen klistrad av blod och slem.
Ursinnet och mörkret som skapats ut denna händelse, och skammen då fadern med ursäktande blick - mot den vita - la sig ner med svansen mellan benen.

Detta var en händelse Rei aldrig delat med sig av förr, men vad kunde det göra för skada att den frågvisa honan fick veta? I ärlighetens namn så kände han visst förtroende för henne, kanske blev det så då man för en stund delat sinne?
Han hade kunnat ge honan fler provsmakningar på hans liv. Träningarna med Kyoko, slagsmålen med den broder som dött men inte var död, jakter, träningar, svek, blodbad. Men, av någon anledning, ville han inte befläcka hennes sinne. Även om han anat sig till ett trauma under den korta tid han spenderat i hennes förflutna.
Reikon gästade och gav sedan den unga honan en ursäktande blick.
"Och du själv, vartifrån har du fått din otroliga godhetskraft? Man måste säga att vi är likt två poler, för en kraft så ljus har jag sällan skådat."
Frågade han sedan och såg på henne utan det annars så välbekanta hatet i blicken.

Niara stod stilla kvar och lyssnade tyst på honom. Hon vart lite förvånad över att han öppnade sig för henne så. Hans sinne att verkat mörkt och trångt, men ändå utåt så verkade han ändå inte vara så instängd. Det förundrade henne lite. Man ska aldrig dömma än varg, även om man sett i dennes mörka sinne. Hon såg hans bilder i hennes inre. de sårade henne. En del av henne tyckte synd om honom, precis som om hon ville hela honom från hans minnen, men samtidigt visste hon att det var inte så det fungerade. Han själv verkade inte märkbart plågas av sina minnen. Det var Niara som tyckte dom var lågsamma, för att vissa påminde henne för mycket om hennes egna...

"Vi har levt olika liv du och jag. Ett liv helt främmande och okänt för mig. Jag förstår det helt enkelt inte. Jag förstår inte mörker.." Sa hon ursäktande.

Hon blinkade med ögonen några gånger innan hon fortsatte tala. Hennes glada lätta stämma fick en lätt vemodig ton i sig, som om den gick i moll istället för klar och vacker, men fortfarande flytande.

"Men.. vissa minnen jag bär kanske inte skiljer sig så mycket ifrån dem du har. De visar.. Att vi kanske har likheter. Om jag visar.. så kanske du förstår vad jag menar.."

Hon tog ett steg närmare honom utan att släppa ögonkontakten. Hon fick se upp ganska mycket, då han var mycket högre än henne, men det var inget som störde henne. Hon var van.

Hon släppte inte ögonkontakten, och sakta började hon öppna sitt sinne igen.

Omkring henne rasade stormen. Regn som aldrig ville sluta falla, åska som röjde undan allt den träffade. Oändligt mörker i en annars så vacker skog som aldrig tycktes sluta. Hennes hem, som förstördes. Eldar som aldrig tycktes sluta brinna. Ett helvete.
Skriken var från hennes älskade. Familj, vänner. Blod omkring henne. Döda kroppar. Brända, förvridna, till det oigenkännbara.
Niara stod mitt i detta. Ensam, rädd. Vilsen. Det enda som var med henne var de hon inte visste mycket om. Ett sken som lyste upp henne i mörkret. Det var inte mycket tröst då, men hon var inte helt ensam. Sorgen skulle ta tid att läka. Men hon skulle finna hoppet igen. Finna glädjen. Hennes kära skulle inte ha lämnat detta liv utan mening. Hon fanns kvar och skulle låta dem leva vidare genom henne.

Denna gången letade hon fram bilder som tidigare inte hade kunnat hittats av rei. Det hade varit ombäddade i ljus, skyddade från omvärlden. Skyddade mest för att Niara såg förbi de minnena. Niara medsin godhet försökte å inte fokusera på de negativa i livet, bara se framför sig mot en bättre värld. Hon led när hon mindes dessa, vilket hon gjorde ibland, men mest för att sörja de som hon förlorat, inte för att minnas ondska och hat. Kärleken till vargarna i minnet fanns kvar.


Man kunde se en liten tår rinna ner för Niaras ena öga. Minnet berörde henne när hon fick uppleva det så starkt igen genom att visa det. Men hon log svagt.

"Jag kan icke svara på din fråga, för jag vet inte svaret. Ljuset har alltid varit med mig, liksom mörkret varit med dig. Mina föräldrar sa.. att hon alltid varit med mig. Vakat över mig. Jag hör henne viska mitt namn när det är som tystast." De sista sa hon nästan viskande med skör röst för att inte störa hennes beskyddare.

Den stora vita hanen tog del av honans minne med en glimt av igenkännande i blicken. Katastrofen. Hon hade blivit berövad sin familj under katastrofen. Det var inte samma sak, fast samtidigt hade hon förlorat dem. Han anade att det måste tagit henne hårdare än vad Arus död tagit honom. Han hade aldrig behövt sin familj, aldrig, då modern död hade han suttit med ryggen åt och likgiltig blick, fylld med ett bubblande hat. Och Aru hade han ju inte förlorat, snarare vunnit. Hanen hade blivit mycket roligare efter sin död. Reikon la sig ner, och kom då i ungefärlig jämnhöjd med den andra.
Han slöt ögonen och tog snabbt fram fler minnen ur sitt sinne. Han visste inte varför, men plötsligt kastades hans egna minnen från katastrofen ut i telepatikernas luftrum.

Han var ensam, helt ensam, någon vilsen stans i öknen. Plötsligt virvlade det vöer skyn, molnen vitnade om ren ondska och en kommande storm. Sedan slängdes han ner på marken. Smärta efter smärta genom kroppen, sådant som bara de som upplevt det kunde förstå - honan förstod med andra ord - och den totala uteblivelsen av någon form av tröst.
Och så hatet, ilskan, bristen på egen kontroll.
Han reste sig, fast det kändes som om benen bröts, fast han inte kunde andas och fastän att kroppen tycktes brinna, så reste han sig. Och han stod där, i någon sekund, med darrande kropp och nosen vänd mot den eldfärgade skyn, och han skrek. Inte av smärtan, utan av dem gräsliga ilskan. Han skrek ut sitt hat till gudarna, och han utmanade dem. Dem skulle inte få honom, dem skulle inte få vinna.
Då regnet äntligen kom låg han sönderslagen på sida och andades knappt, efter alla de tusen fall mot den allt hårade och hårdare sanden. Och han hade förlorat.


Han såg på henne under sin röda lugg, undrade hur hon skulle reagera på det där. För det var hans typiska beteende då han blev upprörd. Vanligtvis var han iskall och hatisk men kalkylerande gick det för långt dock, då kunde han inte hindra sig. Det var inte som ett raseri, utan något annat.
Hennes svar på hans andra fråga intresserade honom dock mer. Som en demon, av ljus. Änglar. Rei var väl lärd, speciellt med tanke på hans faders tillstånd. Han var dock inte redo att dela denna info med honan, minnen utan större vikt, ytliga tankar, men aldrig information om honom själv som skulle kunna komma till nytta.
Som att han var en demons son.
Han ruskade svagt på huvudet åt sig själv. Fann sedan sig själv med att se in i honans lila ögon med ett begrundande uttryck på anletet. Han såg ner i marken, såg på solstrålarna som dansade över gräset och trädens rötter. Lyssande till det avlägsna dånet från vattenfallets oändliga vattenmassor. Någon gång borde han ta reda på varitfrån vattnet kom, det var inte salt så det kunde inte vara havet. Ännu en tanke som sorterades in i "att göra" facken.
"Vill du träna med mig?"
Frågade han plötsligt, rakt ut i luften. Om det var något Reikon hatade så var det be om tjänster och hjälp, så han var tvungen att anstränga sig extra för att låta vänlig. Tvingade sig själv att begrava hatet, det var svårt och gjorde ont.

Hans raka fråga förvånade henne. Vad menade han egentligen med träna?

"Vad menar du?" Frågade hon osäkert. Hon ville inte träna på att slåss, det såg hon ingen mening med. För henne fanns det ingen poäng med trides och fighter. Vad skulle det leda till i slutändan mer än död? Död hade hon redan upplevt för mycket av. Hon önskade bara sprida hopp och glädje till dem som behövde det. Men hon hade ju förstått atthon var ganska ensam om att faktiskt känna och tycka så. I hennes flock hade det inte varit konstigt, men ju fjupare in i andra delar av Numoori hon kom, desto mer insåg hon vilken annorlunde syn på världen hon hade. Hon blev osäker när hon märkte sin oerfarenhet om omvärlden.

Hon blev rädd.

Reikon såg på honan - som verkade rent utav skrämd - med en kall blick. Han blev både road och konstigt nog nästan lite sårad över det, han hade aldrig förlitat någon med information som denna, och aldrig hade han bett nån om något heller. Helst av allt hade han sett att honan blev hedrad av hans förslag, men givetvis var det ett lyckande att med enkel konversation kunde skrämma vettet ur andra. En lätt suck lämnade honom innan han med ett svagt, inte helt ärligt, leende såg på henne.
"Jag menar som vi gör nu..."
Förklarade han sig, och himlade lätt med ögonen. Han hade byggt upp tillräckligt med tillit för honan, eller iallafall trott sig förstå sig på henne nog mycket för att våga förslå något likt detta. Att träna med någon betydde att man utelämnade sig själv till denna person, speciellt då det gällde att träna sinnet.
"Du är inte speciellt erfaren av din kraft och jag behöver mycket träning för att nå mina mål, så låt oss utnyttja situasionen som skapats då ödet korsade våra vägar."
Sade han utan större inlevelse. Honan var för god och för naiv, iallafall vad han förstått, för att ta övertag över honom. Han skulle lugnt kunna ta hjälp av och även hjälpa henne, om han ansåg det nödvändigt så kunde han alltid döda henne senare.
Det var en bra strategi.
Faktum var att han var i desperat behov av någon - utanför devils - att träna med. Och patetiskt nog så hade de nya erfarenheterna med den främmande honan skapat en viss tillit hos honom. Så, med svald stolthet såg han in i hennes ögon och såg faktistk helt uppriktigt ärlig ut. Var nog så nära det som han någonsin skulle kunna bli.

Niara svalde och såg osäkert på honom. Hon var inte riktigt säker på hans avsikter med tanke på vad hon sett i honom, och å andra sidan hade han ändå visat en sida för henne som antagligen inte var menad för henne, och hon stod fortfarande här utan att ha blivit attackerad. Han hade visat ärlighet mot henne, och hans känslor för stunden var så pass ytliga och ärliga att det var lätt att läsa av att han menade vad han sa. Han litade på henne och hon ville inte skymfa den gesten.

Hon insåg ju också efter hans ord att hon själv skulle behöva träningen han erbjöd.

Niara väljer ändå alltid att lita fullt ut på vargar om hon kan, hur naivt val det kan vara. Hon tror och hoppas på godhet i alla vargar oavsett. Nu var det den sidan av henne som tog över. Hon ville lita på honom, och hans nästan vädjan till henne gjorde att hon glömde blodet och mörkret hon hade skådat i honom.

Hon nickade sakta, men bestämt.
"Jag litar på dig. Jag gör det." Hon tittade på honom och väntade osäkert på instruktioner. Hon visste inte riktigt vad som skulle förväntas av henne, men hon ville gärna hjälpa honom, och kunde det hjälpa henne samtidigt..