Han hörde inte hemma här.
En blekgrå skepnad slank fram genom skuggorna vid trädens fötter, med de hukade och ormande rörelserna av någon som inte ville bli sedd. Hans bitvis kala skinn och tunna päls delade samma transparent grå nyans, ett urvattnat månsken genom smutsigt glas, som inte reflekterade ett uns av det svaga ljus som stjärnor och måne gav. Närmast osynlig var han då han kilade sig fram genom Ötamons skogar, och tur var väl det. Vulcan var ingen skön syn varken till det yttre eller det inre, och inte ens den mest fromma av vargar kunde väl välkomna honom till en så närmast himmelsk plats som denna. Sjukan i hans päls och kropp och sinne var tydlig, den ärgade hans doft likt en varning; Ränderna på huggormen, prickarna på flugsvampen. Ät inte mig, jag är giftig.

Här som alla andra platser var han ovälkommen. Men det kändes bättre när det var mörkt. Dunklet gömde inte vara honom från världen utan också skogen från honom. Det var lättare att inte tänka på hur många och vackra och uråldriga träden var när skuggorna föll så djupa kring dem, när Vulcan slapp se hur de frostbitna blommorna var kring hans nariga tassar. Men Vulcan skämdes inte för vem eller vad han var. Det var bara det att han inte riktigt tyckte om att vara på såna här platser dagtid. Men han skämdes inte. Inte alls. Egentligen visste han inte varför han gömde sig. Han hade inget att dölja. Inget alls. Men det var bara så han alltid gjorde. Varför ändra något nu?

Vulcan stannade tvärt upp. En lång blekgrön tunga fuktade den mörka nosen, blicken i samma sjukligt blekgröna nyans iakttog ryckigt omgivningen. Dimman kröp mellan träden, tyst och blekgrå likt honom själv, vita tungor som slickade gräs och päls. Det ryckte i de tre uppsättningarna av öron som stack upp ur den orediga raggen av päls över hans nacke. Han tänkte inte mycket på gestalterna som ibland formgjorde sig i dimman, för honom var de lika neutrala som träden de irrade kring bland. Dessutom var de få. Enstaka här och var, lättförglömliga och bleka röster i jämförelse med de stundvis öronbedövande viskningar som raspade i hans bakhuvud. En väsning slapp ut mellan Vulcans smala käkar, klorna grävde sig ned i frost, gräs och jord, hukade sig lågt över marken. Han vred på huvudet, stirrade ut på vad som verkade vara ingenting bland träden.
Hugga eller vänta, döda eller smyga? Vad var målet, vad var vägen? Svara eller tysta? Han visste inte längre. Vulcan väste, med ögonen glödande som gröna ljuspunkter i dimman.

[Ursäktar min.. makalösa seghet.]

"Vem är du?", andades tonårsvargen ut, ögonen runda i vördnadsfull undran. Runtom henne var dimman tjock, mjölkig eller ljust grå. Himlen, den syntes inte mer, och lyan var långt borta i natten. Det var mörkt, och det var endast med hennes goda mörkerseende hon tagit sig fram, och en god kännedom om markerna runtom hemmet. På blinda tassar hade hon färdats, ibland inte ens på egen hand. Ängeln inom henne hade visat henne vägen runt både träd och sten. Overklighetskänslan var spridd som en kyla i hennes taniga kropp. Något, hon visste inte vad.. kändes så annorlunda. Som en dröm, en mix av hennes erfarenheter och djupaste tankar. 
  Drömde hon?
  Nej. Det var inte möjligt.
  Varför var då allt så levande?
  Och varför, varför, också så påtagligt dött?
  Och vem var varelsen i skuggorna?
  Vit snodde långsamt runt i cirklar, såg sig om med osäker min, men ändå var hon inte rädd. Det var Mariotte som lett henne hit, ut i den tjocka dimman som ändå kändes för annorlunda för att vara vanlig väderlek. 
  "Mariotte", mumlade Vit inom sig, på det där viset hon aldrig kunde minnas att hon varit utan. Hennes vän svarade inte, utan lät tysta minuter passera. Vit svalde den lilla saliv som återstod, kände hur torr hon var i munnen trots luftens väta. En kall vind fick henne att rysa, en svag vibration från en punkt mellan öronen, hela vägen ut i svanstippen. Något var bara så konstigt, denna särskilda natt.
  "Hhhhh..", ett tomt ljud. 
  Så snodde hon runt, och fann sig stå öga mot öga med en jämlike. En varg. Vit flämtade till, fann sig själv oförmögen att forma ord. Men hon blev inte rädd. Hon borde vara rädd.
  En genomskinlig varg. Den glödde i ljust blått, tvingade undan en liten del av mörkret som omgav dem. En kall glöd. Isande kall. Hon mötte en tom blick utan pupiller. Varelsen.. den var vacker. Hon, var vacker. Men skrämmande intetsägande.. något var fel.
  "Vem är du?", andades tonårsvargen ut, ögonen runda i vördnadsfull undran. "Varför följer du mig?" Varelsen stod stilla. så väldigt stilla. Dess öron var stora och spetsiga, svansen med vågig päls. Ansiktet.. uttryckslöst. Monotont. Vargen var tyst, såg på Vit med apati. Tystnad, ingenting.
  "Varför följer du mig?", upprepade albinon. Den genomskinliga vargen rörde sig fortfarande inte, och många sekunder passerade. En. Fem. Tjugotre.. 
  "Hh", som den svagade bris. Främlingen hade öppnat munnen, som om den försökte säga någonting. Inte ett ljus kom över de stela läpparna, och käkarna gled ihop utan ett ljud.
  "Kan du inte tala?", frågade Vit, tog ett halvt steg framåt. "Är du sjuk? Jag.. Jag kanske kan hjälpa dig.. Var är din familj?" Hela den främmande honans väsen tycktes darra till vid den avslutade meningen, som om hon varit under vatten och ytan krusats. Vit spärrade upp ögonen. 
  "Vem är du?" 
  Främlingen rörde sig plötsligt framåt. Långsamt, mycket långsamt. Ett steg, två steg.. Hennes huvud verkade så tungt att bära. Hon måste vara sjuk.. Vad var det som hände? Vit backade undan ett steg när varelsen kom allt närmare. Så oändligt långsamt. Albinon visste att hon borde fly, vända om, försvinna bort i den eländiga dimman och krypa tillbaka in i lyans trygghet och värme. Men hon fanns sig oförmögen att göra just det. Hon kunde inte röra sig.. ville hon det? Hon visste inte. Främlingen kom närmare, och Vit började väga mot bakbenen. Hon borde fly. Kylan spred sig genom ledarna, pulserade i blodet. Vad hände?
  Så sträckte den glödande blå honan ut halsen mot Vit, såg på henne med ögon utan pupiller. 
  "Vem.. är.. du?"
  "Hhh.." Honan öppnade munnen, som om hon försökte dra ett kippande andetag, och sträckte en ensam tass mot tonåringen.
  "Hj--hää-älp mig.." I samma ögonblick som tassen vidrörde Vits päls, hördes ett ljud som av en långdragen utandning och varelsen.. bara löstes upp. Försvann, blev ett med dimman. 
  Vit snodde runt. Vad var det som hände? 
  "Hallå!", ropade hon, snurrande på fläcken. "Vart tog du vägen? Hallå!" 
  Tonåringen stannade upp, tog några blinda språng framåt, åt vänster, åt höger. Vart tog hon vägen? Hon hade frågat om hjälp! Var hon skadad? Var?
  Plötsligt.. vällde Mariotte in i hennes medvetande, en välbekant men av någon anledning alarmerande värme. 
  "Vit. Spring." Albinon ryckte till av överraskningen, men backade ett lydigt steg från hennes position. Ängeln hade inte längre makt över hennes kropp, så som det en gång varit. Vit visste inte varför. Hon hade aldrig frågat, även om där visst fanns en anledning.
  Vit var äldre nu.
  "Spring. Vänd om."
  "Men hon-- hon var ju inte- hon försökte-"
  "Fara. S p r i n g." Skräcken fladdrade plötsligt till i maggropen. Vad var det som hände?
  "Varför?"
  "Spring." Vit snodde slutligen runt - och sprang, som befallet, då hon under lång gången tid lärt sig att lita på sin vän. Men stannade lika snart i överraskning. Hjärtat pickade oroligt. 
  "Vad är det som händer? Mariotte?"
  Gröna, glödande ögon fanns i mörkret. Enorm, var han, en mörk silhuett när dimman lättade mellan vindarna. Var det.. en till? Varför skulle hon springa? Tänk så var den i nöd, liksom honan som bara.. försvunnit. Den store väste, alltför likt den försvunna honans märkliga läten.
  Vit behövde springa. Mariottes varningar fortsatte eka i hennes huvud, så varför sprang hon inte?
  "Spring. Nu. Spring. Nu. Spring. Fara. Spring."