Ljusstrimmor från gryningssolen målade åsarna och krönen guldiga. Horisonten var en svallande linje som bestod av låga, böljande kullar, grönskande av frodigt gräs och enstaka exemplar av björkträd, bok och asp. De långa vidderna hade ett täcke av dagg som glittrande likt diamanter. Aldrig hade Niyaha upplevt morgonen så vacker förr.
     För bara några timmar sedan hade de stannat till. Takten på vandringen var inte alls lika intensiv som den varit med flocken, och det var hon tacksam för. Dock kände hon hur löftet om att vara tillbaka inom 7 soluppgångar bet henne lite i hasorna. Men det skulle ordna sig. De hade en Antagen att eskortera dem tillbaka, och så länge han inte nämnde något försökte hon minimera sin oro.
     Elden som hållit dem sällskap under natten var nu mera bara en glödande bädd. En ljus, ensam slinga av rök steg emot den bleka morgonskyn. Inte ens ett moln fanns där för att välkomna den.
     Deras lägerplats denna gång hade varit emellan två större kullar – som en liten dal – och där emellan hade de tänt en eld. Elden hade kastat dansande bilder på krönens sidor och fyllt sänkan med en värmande trygghet. Niyaha hade faktiskt, trots omständigheterna, lyckats somna. Enda sedan Nahuel och Denahi hade slutit upp med familjen hade hon inte haft en enda mardröm. Fortfarande kände hon fasa för att somna, men med varje gång blev det lättare att komma till ro. Det syntes väl på henne och på allt hon gjorde. Aldrig mer ska jag falla offer för mörkret, intalade hon sig själv.
     Ljusvargen låg tillsammans med sina syskon, som fortfarande låg i en djup slummer. När hon lyckades kräla undan utan att väcka någon av dem kunde hon även konstatera att Theano sov. Nahuel verkade ha bytt av hans vaktpost. Det hade varit Theanos idé att vakta i skift och även om familjen inte varit så förtjust i idén så hade han fått sin vilja igenom. Det gladde Niyaha. En ständig paranoia var en del av en Jägares liv, på både gott och ont.
Med en gäll gäspning sträckte unghonan på sig, hon vred huvudet fram och tillbaka för att skingra stelheten i nacken samtidigt som hon sträckte ut frambenen framför sig.
     ”Godmorgon”, hälsade Nahuel lågt med ett brett leende. ”Sovit gott?” Hon viftade på svansen och nickade jakande. ”Jag tänkte bara gå till bäcken fram och tillbaka.” Menande nickade hon åt kullen åt väst. En grund bäck låg bara en halv fjärdingsväg bakom. Nahuel svarade med en nickning innan hon började röra sig bortåt.
     Så snart hon rundat krönet så kunde hon inte längre se familjen, bara den ensliga rökslingan. Den fungerade som en vägvisare. Det gjorde henne bättre till mods att alltid kunna se den, även när inte familjen var inom synhåll. Med långa, taktfasta steg fortsatte hon framåt emot vattendraget. Hon kunde se dess skimrande yta längre fram; den såg nästan bara ut som ett vitt, blänkande stråk på långt håll.

Om det var något som kunde beskriva Blair på pricken, så var det morgontrött.
   Den stigande solen väckte honom snabbt. Först vägrade han slå upp ögonen. Grinigt struntade han i det röda mot ögonlocken och justerade sin position så att ögonen skulle hamna i skugga. Nästan omedelbart märkte han av en pinne i ryggen. Muttrande, utan att öppna ögonen, rullade han undan och hittade en ny plats. Men den var kall. Sval dagg vätte ner hans buk. Alla försök att somna om verkade ha tillintetgjorts. Dessutom var han för vaken nu för att kunna falla till sömns igen. Grinigt slog han upp ögonen och kastade en bitter blick mot solen. Den sken oskyldigt tillbaka mot honom.
   Stelt tog han sig upp på fötter. Strupen kändes torr när han svalde. Blair grep tag om sin kraft och vände sig mot väster. Det var ett litet knep han lärt sig. Genom att låta kraften berätta för honom om vad som eventuellt skulle hända om han gick till väster för att leta vatten kunde han utesluta flera olika spår. Efter att ha prövat några vädersträck fann han att nordöst var ett vinnande vägval. Trött satte han kroppen i rörelse. Den ofattbart vackra morgonen verkade inte ha någon påverkan på hanvargen. Han reagerade inte ens på blandningen av färger och glittrande diamanter.
   Blair missade dock inte den ljusa tiken som var på väg mot honom. Nej, inte honom, rättade han sig, bäcken som låg emellan dem. En rökslinga som steg bakom en kulle fångade hans blick. Hennes sovplats? En gäspning slank ur käften när han slutligen nådde den klara bäcken. På andra sidan kunde han se henne nå vattnet ungefär samtidigt. Utan vidare notis lapade han i sig vatten.
   I ett försök att vakna till snärtade han till med tassen över vattenytan så små pärlor flög. Det var inte vidare lyckat, speciellt inte då det mer skvätte mot tiken än honom. Han testade igen, och lät nu vinden sköta jobbet. Resultatet blev bättre. Det kyliga vattnet fick honom att dra tillbaka huvudet, men samtidigt var det uppfriskande.

Niyaha lade inte märke till den närmande vargen förrän det var försent. På anda sidan bäcken slöt han upp. Stelt och osäkert skärskådade hon honom snabbt innan hon följde hans exempel och sänkte huvudet för att dricka.
     Det plötsliga vattenstänket fick henne att dra upp huvudet plötsligt. Vad-... Hanen gjorde samma sak igen men denna gång skvätte det i hans ansikte. En oförstående rynka bildade i hennes panna. Främlingen verkade inte mycket äldre än henne – större – men inte äldre.
     ”V-”, hon tvekade en sekund. Han kunde vara farlig. ”Vad gör du?”, sa hon med en frågande ton. Trots att paranoian om Nattens barn som alltid gnagde henne i bakhuvudet så drog hon slutsatsen om att han inte var en av dem – det var morgon och denne främling hade ingen egenskap som blivit redovisad vampyrer har. Det betydde dock inte att han kunde vara ett hot. Men så länge han inte visade det, så såg hon ingen anledning att fly platsen.

"Vad gör du?" Blair såg upp mot henne när den ljusa rösten klingade. Han rynkade på nosen. Hon såg oförskämt bekväm ut med att vara vaken. Han avundades det i smyg. Morgnar var en av hans värsta fiender. Att behöva vakna upp från den problemfria sömnen.. han förstod inte tjusningen. Grinigt insåg han att det var något han skulle behöva träna bort. Att vara morgontrött var ingen fördel alls.
   "Det här?", frågade han och drog rappt med tassen över vattenytan igen så det skvätte mot henne. Vattendropparna reflekterade solen och såg ut som flytande guld, men han var ganska säker på att det inte kändes som guld. Den enkla, retsamma gesten fick honom på bättre humör. Omoget eller inte så bidrog skvättandet till att han blev piggare.

[#moget]

Den mörka återupprepade rörelsen igen. Vattnet flög mot henne och hon ryggade tillbaka, som skrämd. Det frågande uttrycket ersatts av ett stött.
     ”Sluta med det där”, sade hon hårt. Hon hatade vatten. Även om det bara var så lite som en lätt kaskad som någon skvätte. Ju mindre vatten, ju bättre. ”Hur gammal är du, 10 eller?” Egentligen hade det kanske inte varit en sådan stor grej om det varit något syskon eller Arno som gjort det, men att en främling betedde sig så gjorde henne obekväm, och lätt irriterad. Med en sur blick blängde hon på honom. Vilken fårskalle...

På en kort tiondel hade främlingens öppna, frågande ansikte blivit hårt.
   "Sluta med det där" Ett litet leende sprack upp på de mörka läpparna. Nåja. Det hade varit kul så länge det varade. Men leendet försvann snabbt när hon fortsatte. "Hur gammal är du, 10 eller?" Han hade tänkt att sluta, men det hade varit att ge sig. Dumma tik. Han surade och låtsades inte om sin egen inblandning.
   "Ser jag ut som det?" Mungiporna var grinigt riktade neråt. "Det är bara vatten, din mes." Ovillig att låta henne komma undan med att ha skadat hans ego lät han nu vinden glida över vattenytan så att det åter skvätte mot henne. Fakargen själv stod stilla.

”Ser jag ut som det?”, kontrade främlingen. Niyaha höjde huvudet med en bister min. ”Jag ifrågasatt inte ditt utseende, utan din intelligens”, fnös hon som svar innan en ny kaskad av vatten flög åt hennes håll. Ett stramt uttryck växte fram. Bara vatten... Honan fnös till innan hon lät värmen i hennes bröst frigöras i en boll av eld som skickades emot hans ansikte. Precis innan den skulle träffa splittrade den på sig för att inte faktiskt skada honom, om än hon bara kunde tänka sig vilken hetta som just slagit emot honom. Ett leende av hämnden klöv ansiktet i två och hon såg triumferat på honom.
     ”Det är bara eld”, sade hon i ton som försökte efterlikna hans egen.

Åh, vilken mara han stött på. Blair pressade samman läpparna i en sur grimas när hon svarade. Det var ju nästan samma sak, tänkte han surt. Hon fnös och han blängde på henne. Den halvkassa morgonen hade just blivit dålig. 
   Den blev ännu sämre när honan slungade en eldboll mot hans ansikte. Han kände vågen av hettan och lät av ren reflex vinden knuffa eldbollen något ur kurs. Det visade sig inte behövas. Den splittrades precis innan kollisionen. Blairs blick smalnade. Vem trodde hon att hon var? Han var upprörd över hennes barnsliga beteende. Uppretat grep han tag i sin kraft och samlade all vind han kunde uppbåda. Sedan koncentrerade han det i en hård blåst och riktade den mot hennes ansikte. Den skulle inte skada henne, på sin höjd göra henne lite vimmelkantig, men det var en hämnd i sig. Det var roande att se mungiporna fladdra i främlingens annars strama ansikte.
   "Det är bara vind", svarade han bistert.

Den hårda blåsten i hennes ansikte kom som från ingenstans. Det ven så högt i öronen att hon nästan trodde att hon stod i mitten av en orkan. När vinden dog kände hon sig lätt yr. För att försöka skingra känslan ruskade hon på sig. Svansen var utsträckt bakom henne, lätt höjd.
     Niyaha kisade lätt, fortfarande något tagen av blåsten. Genom de halvslutna ögonlocken kunde hon se hans bistra uppsyn.
     ”Nåväl”, sade hon och rätade på sig. ”Det finns ingen anledning för en kraftmätning.” Det skulle bara lämna henne uttröttad och hon hade lång bit att vandra idag. Fort kastade hon en blick bakom sig, bara för att försäkra sig om att rökslingan fortfarande var kvar.
     ”Vi får helt enkelt komma överens om att vi inte är överens”, föreslog hon med ett sarkastiskt leende.

Främlingen, fortfarande lätt tagen, kisade mot honom. Han flinade, men dolde det väl genom att nonchalant lapa lite vatten. Tiken talade. Han såg upp på henne med fundersam blick. Hm. Hon hade i och för sig rätt. En kraftmätning kunde resultera i att någon av dem blev skadad. Han kunde inte kosta på sig att bli skadad. Det skulle sinka honom - något otroligt. Han hummade lätt.
   "Sant." Fakargen var lite för barnslig för att låta mötet sluta i mogen anda. "Sedan huruvida du eller jag har rätt kan vi ju dividera om."

Det lättade henne i att de båda var resonlig nog för att inte låta det hela bryta ut i något allvarligt bråk. Niyaha hade aldrig använt sina krafter fulländat i träning eller mot någon annan, att skada en annan varg utan anledning var inget hon ville; den mörka främlingen må bära en retande aura men det var inte nog orsak. Det enda hon skulle använda sina krafter till var för godhet. Dock tvekade hon på att den andre hade den inställningen, han såg vältränad ut och hade ett ärr i läppen. Var han också under träning, men för vad?
     Ljusvargen nickade bara och lät bli att svara hans kommentar. Det skulle inte tjäna något till. Istället satte hon sig ner, något intresserad av honom.
     ”Jag är Niyaha”, sade hon istället. ”Vem är du?” Den blå blicken skärskådade honom i ett försök att hitta ledtrådar om ursprung och sådant som kunde skvallra om vem han var. Men det fanns inte mycket till honom. De blå ögonen sökte sig upp till de mörkgröna. De hade en kyla och hårdhet hon inte riktigt trivdes med.

Konversationen verkade lämna det tidigare spåret och återvände in till mer civiliserade samtalsämnen. Öronen spelade på hanens huvud. Han började inse att det var dags att gå vidare. Den främmande honan på andra sidan tänkte i samma banor. Inte lång tid passerade innan hon presenterade sig. Han nickade. Niyaha. Det var underligt. Han smakade på det, uttalade det tyst. Niyaha. Instinktivt ville han säga 'haya' men tryckte undan infallet med ett litet flin.
   "Jag heter Blair.", svarade han för att hålla konversationen levande. "Är du alltid såhär het?" Ordvitsen låg för långt bäddad i hans tankesätt att hon skulle förstå den. Vitsen hade knutit ann till hennes eldkrafter, och sedan på ett komplex sätt kopplats till hennes sura humör. Han insåg att hon skulle tolka den fel, men lät det dröja lite extra innan han räddade upp det. "I humöret, alltså", fyllde han sedan i. Hehe. Det var inte det att hon var ful, faktiskt var hon ganska söt. Han visste bara inte riktigt om han var redo att att stå för sitt närmast automatiska flirtande om det var med någon som slungat en eld mot honom.

Hanen presenterade sig som Blair. Niyaha nickade kort till svars, innan han lät konversationen fortskrida.
     ”Är du alltid såhär het?”, sade han. Frågan fick henne att stelna till. En blossande värme spred sig till hennes kinder och hon såg nervöst ner i marken. V-vadå het? ”Eeerm...”, lät hon tyst och skruvade något obekvämt på sig. När han slutligen fyllde i sin mening kände hon sig om möjligt ännu mer generad. Ett nervöst fnitter lämnade henne. Trots att hon fasade för att möta främlingens blick såg hon upp på honom igen. Plötsligt kände hon sig ynklig, och självsäkerheten som tidigare funnits i henne kändes som bortblåst – kanske av hans vind.

"Ehm..." Det var svårt att inte flina. Förgäves försökte Blair dölja det genom att titta ner på sina tassar. Ganska snabbt insåg han att det var dumt. Det vore illa om hon trodde att han inte vågade att möta hennes blick. Så med en kraftansträngning tryckte han undan flinet och såg upp igen. Det var lagom timat för att se henne nervöst fnittra till. Situationen hade tagit en rejäl vändning. Från irritation, till ansträngd vänlighet till.. det här? Blair funderade på vad han hade för möjligheter. Eftersom han hade väntat sig att hon skulle smälla till honom eller svara något bitskt så stod han helt utan bra alternativ.
   Det slutade med att fakargen valde en av sina standard-lösningar. Istället för att svara flinade han på det sättet som bara han kunde, något emellan roat och nöjt.

Den plötsliga tystnaden tryckte henne i halsen. Istället för att säga något – skona henne från den fruktansvärda pinsamheten – så flinade han bara. Det kändes som hon skulle brinna upp när det blossade under hunden på hennes kinder igen. Varför säger han inget?!, ekade tankarna förskräckt.
     ”Eh...” Återigen lämnade ett osäkert, frågande läte henne. Varför hade han sagt sådär? Nu hade hon tappat all talförmåga och Blair trodde säkert att hon tyckte han var fin. Nej! Så var det inte. Blair hade en kall blick och ett lurigt flin, inte alls något hon uppskattade. Hon tyckte om varma, snälla ögon och glada leenden, typ som Arnos.
     ”Jag kanske borde...”, nervöst kastade hon en blick bakom sig igen. ”Gå tillbaka”, hastade hon till slut ur sig. Nervöst flackade hon med blicken när hon såg på den mörkhyllta vargen igen.

"Äh." Återigen lämnade ett ointelligent läte henne. Hon verkade inte komma på något vettigt att säga. Det hade han inte heller gjort, men tystnaden straffade henne mer än den straffade honom. Det var hon som borde säga något, men det gjorde hon inte. Inte för att han direkt dömde henne. Vad fanns att säga?
   Niyaha kläckte ur sig ett nervöst 'jag borde gå'. Han nickade stilla. Den något obekväma - men mycket roliga - situationen var påväg mot sitt slut.
   "Ja." Det roade flinet försvann inte. Situationen roade honom något oerhört. Hon hade haft sådan kontroll och nu helt tappat den. Han fnös för att rensa luftvägen. Efter en kort nick mot henne vände han om och började röra sig iväg.

[Avslutat <3]