Det var länge sedan Hyzenthlay hade så bra jakt. Hon har lyckats fånga en gås i luften. Hennes flygteknik blev allt bättre och mer avancerad med tiden så hon vågade sig på allt större och svårare byten. Med den livlösa gåsen i käften landade hon på den mjuka av regnet höstmarken. Det var en grå dag idag med tunga täta moln som täckte hela himlen fram tills horisonten. Himlen såg ut att hänga väldigt nära jorden.

Det positiva med fuktigt väder var att alla dofter koncentrerades och blev starkare. Hon drog in luften med njutning och kunde direkt känna av doften av jord, ruttnande gräs, varmt blod och fjädrar. Den vita fakarginnan slickade sig om nosen och la sig ner på marken med gåsen mellan framtassarna. Hon började med att tugga av huvudet, något som hon ansåg vara delikatess.

[Blair]

Det var en grå dag. Vinden smekte ungvargens buk när han dök. Trots att hans fars kroppsbyggnad fanns där var även moderns smäckerhet synlig. Han såg fri ut uppe i luften där han dök, lyfte och glidflög. Molnen var en kompakt massa och regnet hade för bara en kort stund sedan duggat ner. Han svepte med blicken över marken där han seglade fram. En vit prick bland det enhetliga, mörka fick honom att gira och justera kursen. Efter en kort stund tog han tyst mark bakom vargen. När han drog in ett andetag genom nosen kunde han konstatera att det var en varginna. Hon höll just på att sluka en gås.
   "Lyckad jakt, ser jag." Fakargen ämnade inte att ta ifrån henne bytet och det speglades i kroppsspråket. Avslappnat lätt han svansen hänga och öronen var passivt vinklade framåt. Det var en artfrände han mött. Intresserat studerade han henne. Något med henne var bekant.
   När Blair sedan insåg att det var likheten med hans mor slog han undan blicken.

I ögonvrån såg Hyzenthlay hur en stor mörk fakarg började inta landning och mötte honom ståendes med gåsen mellan frambenen och något rest ragg. Öronen var spetsade mot honom och svansen hängde i neutral position men kroppen var spänd. Hon var ännu ung och inte varje jakt resulterade i ett bra byte. Hanens röst verkade dock mer hälsande och neutralt. Han verkade inte vara särskilt intresserad av gåsen utan var nyfiken mest på henne.

"Inte dåligt." svarade hon artigt men torrt.

Hennes vingar var tät pressade mot kroppen och de regnbågsfärgade ögonen såg nyfiket mot främlingen. Det var första gången hon mötte en fakarg sedan hon lämnade sitt hem i de Norra Bergen.

"Mitt namn är Hyzenthlay, jag kommer från de Norra Bergen. Vem är du?"

Hon märkte att hanen slog undan blicken och undrade stilla vad detta kunde bero på. Hon kanske har klumpigt nog vandrat i någon annans flockområde igen. Detta verkade bli en dålig vana av henne. Hon var alltid dålig med att hålla koll på fria marker och tagna.

Den vackra fakargshonan kom på fötter. Gåsen låg i en liten hög vid hennes tassar. Hennes ansikte var artigt lugnt, men raggen var lätt rest. Han förstod henne. Varje jakt resulterade inte i mat, och den här gåsen verkade fin. Om det inte varit för att han fällt ett byte tidigare hade han kunnat fundera på om det var värt att försöka ta den.
   Honan presenterade sig som Hyzenthlay. Han höjde hakan.
   "Jag är Blair", svarade han. "Jag kommer från Raukakekedjan." Det hördes en kort tvekan vid Raukakekedjan. Kunde han verkligen säga att han kom därifrån? Visst, han hade fötts där, men hade han egentligen inte växt upp i Kawazatriskogen? Han motade bort sina onödiga tankar och vände blicken mot Hyzenthlay.
   "Så då är du van vid snö alltså?", sa han i ett försök att driva samtalet vidare.

Hanen verkade vara äldre än hon, det märktes både i djupet av hans röst, storlek och muskelmassa. Hyzenthlay förstod plötsligt att han även hade vingar precis som hon. Hon har förut mött vargar som var vinglösa och i farlig situation kunde hon alltid flyga iväg. Här skulle det inte funka. Han skulle hinna ikapp henne.

"Jo..snö är det rikt med i Norra Bergen." Hon log artigt mot honom. "Men tyvärr finns det inte många vargar kvar där. Jag har levt ensam ett bra tag där innan jag valde att flyga söderut." Hon la öronen mot huvudet innan hon åter spetsade de. "Så är det Raukakekedjan alla valde att bosätta sig i? Är det många bevingade där nu?"

Artigt, men något kantigt fortskred samtalet. Hyzenthlay bekräftade hans påstående och ställde en följdfråga på sitt berättande. Han skakade på huvudet.
   "Inte vad jag vet." Öronen spelade rätt på huvudet när han granskade hennes snövita vingar. "Jag växte upp där med min mor och mina syskon." En del av hans uppväxt, i alla fall. Han fnös för att rensa nosen från damm.

Hyzenthlay nickade och märkte att han granskade henne vingar. Hon sneglade på de men fann inget fel på de. Hon skruvade lätt på sig och tog några steg åt sidan så att hannes kropp döljde gåsen som låg på marken. "Är det något fel?" undrade hon och öppnade de vita vingarna i en enda smidig rörelse innan hon åter fällde ihop de på ryggen.

"Är något fel?" Blair slet blicken från vingarna och fäste den i hennes ljusa anlete.
   "Nej.", svarade fakargen hastigt. Han bredde ut sina egna och ruskade på sig. "Jag borde fortsätta." Blicken blev tveksam. "Om du inte misstycker..?" Hon var alldeles för lik mor för att han skulle kunna stanna. För många obehagliga minnen lurade för nära ytan när han såg Hyzenthlay.

Hyzenthlay höjde ögonbrynen och såg lite undrande ut men efter några sekunder ryckte hon likgiltigt på vingarna och nickade.

"Visst, låt inte mig hindra din väg"

Hennes röst var lite osäker och en aning missnöjt. Första gången hon träffade en fakarg och han var redan så ivrig att lämna henne. Kanske hon gjorde något som gjorde honom arg? Ville han att hon skulle dela med sig av bytet? Men det kunde han ju glömma. Han såg både äldre och större ut än henne så han fick gott jaga själv.

Med högfärdig ansikte la hon sig demonstrativt på marken och började rycka ut fjädrarna på gåsen. Svansen bakom henne snärtade mot marken och gjorde trummande ljud.

Å nej. Hade hon tagit illa vid sig? Blair såg på när hon vände sig om med en högfärdig min och återgick till sitt byte. Demonstrativt började hon rycka bort fjädrarna.
   Fakargen suckade. Den yngre hade misstolkat hans vilja att lämna som något mot henne. Han hade inget emot henne, det var inte det. Tvekandes stannade han till med ena tassen i luften, osäker på om han borde gå fram till henne. Tiken vände sig inte om, utan slukade bara sitt byte.
   "Förlåt", sa han till slut. Tonen var lågmäld. "Det är bara att du är så lik henne."

nej. Hade hon tagit illa vid sig? Blair såg på när hon vände sig om med en högfärdig min och återgick till sitt byte. Demonstrativt började hon rycka bort fjädrarna.
   Fakargen suckade. Den yngre hade misstolkat hans vilja att lämna som något mot henne. Han hade inget emot henne, det var inte det. Han tvekade med ena tassen i luften, osäker på om han borde gå fram till henne. Hon vände sig inte om, utan slukade bara sitt byte.
   [b]"Förlåt"[/b], sa han tillslut. Tonen var lågmäld. [b]"Det är bara att du är så lik henne."[/b]

Hyzenthlay vände ansiktet snabbt mot hanen och såg, nästan stirrade honom rakt i ögonen. Hennes ansikte var hårt och envist. Så hon påminde honom tydligen om någon. Flickvän? Partner? Hon synade hanen och beslöt om att han var för ung för en partner.

Hon reste sig upp igen och tog några steg mot honom. Huvudet var högt rest och öronen var något lutade bakåt.

"Jag är inte lik någon. Vem det än är du tänker på så är jag inte hon. Inte det minsta"

Hon funderade en sekund och nafsade honom lätt över kinden innan hon kastade sig åt sidan och fnös.

"Nu vill jag att du jagar mig. Då kommer jag förlåta dig. Slår vad om att jag är snabbare!"

Hennes regnbågsfärgade ögon dansade flammor och fick ögonen att gnistra. Hon såg hela tiden på Blair.

Hyzenthlay vände kvickt ansiktet mot honom. Han mötte hennes blick med viss skuld. Hennes hårda ansikte speglade en upprörd insida. Öronen låg bakåtstrukna när han svarade henne.
   "Ne-" Innan han hann avsluta meningen nafsade hon honom över kinden. Förvånat höjde han blicken till hennes regnbågsfärgade ögon. De flammade likt eld. Ett kort leende fladdrade till över hanens läppar.
   "Nu vill jag att du jagar mig." Leendet blev bredare, men samtidigt mjukare. Nåväl. Han fick väl dansa efter hennes pipa för att gottgöra den yngre. Att leka var inte särskilt farligt heller. Han kunde behöva lite avkoppling från verkligheten.
   "Säger du det?" Han trippade framåt, sjönk ner med frambenen i en lekposition innan han studsade upp igen i ett lekfullt utfall mot honan.

Hyzenthlay log brett när hon såg att han log. Detta var kanske barnsligt men hon ville verkligen leka. Det var så länge sedan hon fick sträcka på vingarna, inte i jakt utan i lek. Jakt var allvar, hela hennes liv var allvar. Nu var det dags att leka och slappna av.
"Ja-a..Jag är snabb, vet du!"
Hon föll ner i lekposition och när han gjorde utfall hoppade hon undan med ett förtjust pip. Hon hoppflög några gånger runt honom i cirklar innan hon fullständigt fällde ut vingarna och flög uppåt, endast några meter ovanför honom. "Kom igen! Du kan väl flyga? Visa att du kan!" skrek hon mot honom och med några vingslag var hon iväg. "Jag har vingaa-aar!" tjöt hon lyckligt. Gåsen på marken var bortglömd.

Hyzenthlay's pip fick honom att skrocka. Det var ett ljud som han ofta hört när han och Bambra lekte. Särskilt när de lyckades få med sig Molok - då blev det andra grejer! Han vände blicken mot den ljusa som hoppade runt honom med vingarna till hälften utfällda. När hon väl fällde ut vingarna glimmade det till i Blairs ögon. Det var mycket, mycket länge sedan han lekt i luften med någon. Med blandade känslor fällde han ut sina vingar och följde efter henne upp.
   Självklart kunde han flyga. Med ett glatt grin konstruerade han en svag ström som han gled på i några meter. Sedan släppte han den och kom efter henne med rappa vindslag. Den yngre hade fått ett försprång, och han räknade inte med att knappa in fullständigt, men det var roligt för båda två att han försökte.
   "Få se nu då om du kan flyga!", manade han.

Oväntat snabbt verkade han nästan ha kommit ikapp henne. Hyzenthlay sneglade imponerat på honom och ett leende syntes på hennes läppar när han undrade om hon kunde flyga. Självklart kunde hon. Ingen tvekan om saken. Hyzenthlay slog snabbt med vingarna för att komma ovanför honom och gjorde en skarp vändning. "Värst vad du var snabb då. Men mig hinner du inte ikapp!" Hon gjorde en tvärdykning nästan framför honom, en ganska farlig manöver då de lätt kunde krascha i luften. Hon fällde ihop vingarna något mot kroppen innan hon åter sträckte ut de för att bromsa och ändra riktning. Få se om Blair hänger med i detta.

Något annat än ett svar var inte väntat. Hon log och rappheten som han börjat bli van vid syntes tydligt vid hennes uppnosiga ord. Blair skrockade och slog taktfast med vingarna för att inte tappa höjd. Den yngre påbörjade en uppvisning. Han motstod lusten att dra sig bakåt när hon störtdök in framför. Något förvånat blixtrade till i hans ögon. Hyzenthlay var skicklig för sin ålder. Återigen försvann hon iväg.
   Fakargen gläfste till och kastade sig efter henne. Hans föräldrars skicklighet syntes i rörelserna när han pilade efter henne. Hon var mindre och gled lättare på strömmar, men han hade vinden till sin fördel. Han jagade efter, lik en hök och med ett större vingomfång knappade han in. Med hjälp av små vindpuffar fick han extra fart och gled förbi under henne. Efter flera frenetiska slag bedömde han att han hade tillräckligt med avstånd. Då flög han upp, spärrade hennes väg med vingarna utfällda. Endast vinden höll kvar honom i luften. Ett brett flin låg i det mörka ansiktet. Skulle de krocka skulle de rasa ner. Då var det brottning som gällde och han ville gärna se henne kämpa.

Hyzenthlay hörde hur han gläfste till och när hon sneglade över vingen såg hon hur han flög efter henne. Närmare än vad hon hade antagit. Hans vingar var bredare och större vilket gjorde att för varje vingslag han tog så spenderade han mindre energi än hon själv.

Hyzenthlay märkte att hon började bli trött men än tänkte hon inte ge upp. Hon såg hur han dök lägre ner under henne och flög fram under henne och förbi längre fram. Nyfiken på vad han skulle hitta på såg hon på honom med spetsade öron. Sedan plötsligt flög han upp rakt i hennes flygväg och spärrade hennes väg med sina vingar. Hyzenthlay spärrade upp ögonen och kände hur motvinden grep tag i fjädrarna, hur musklerna spändes när hon kastade sin kropp i en loop* för att slippa krocka i luften med hanen. Hennes ben var pressade mot kroppen, öronen tät strukna mot huvudet och bara vingarna var utsträckta. Istället för att hamna på samma höjd som hon hade startat i så valde hon att dyka längre ner och fortsätta i en annan riktning.


[img]https://2img.net/h/oi58.tinypic.com/2dj2seh.png[/img]




Varför funkar inte mina koder? Kan inte ens göra texten fetare eller kursiv :(

[Åh D: Kolla om du har den lilla symbolen som ser ut som ett papper markerad.. kanske är det? D:]

En kollision hände aldrig. Hyzentlahy gjorde en smidig undanmanöver och han såg besviket efter henne där hon susade iväg. Just som han släppte greppet om sin vind dök hon ner mot honom igen. Han kastade sig bakåt i en smidig bakåtvolt och följde snabbt efter henne där hon störtade ner. Egentligen var det oklart vad de verkligen höll på med, men han gillade det. Han la sig i en parallell bana med tiken. Snart roade han sig med att sträcka på nacken och försöka nafsa henne i nacken medan de gled fram.

Hanen hann ikapp Hyzenthlay väldigt snabbt och hon kände hur han nafsade henne lätt över nacken. Tiken gläfste till och rynkade på nosryggen när hon själv blottade sina vita tänder i lek.

[b]"Okej okej.. Du hann ikapp mig" [/b]

skrek hon till honom och skrattade. Hjärtat dunkade och vingarna darrade lätt av spänning. Hyzenthlay började långsamt gå in på landning. Hennes vingar slog några slag innan baktassarna nådde marken och hon tillslut landade på alla fyra.

Att hon gläfste till rörde inte hanen i ryggen. Han fortsatte nafsa tills hon skrattade till och ropade till honom. Då sprack ett flin upp på de mörka läpparna. Tillsammans tog de mark. Medan hon saktade in och glidflög över marken slutade han helt enkelt bara att slå med vingarna. Med vindens hjälp dämpade han fallet och landade mjukt.
   Smidigt som ett kattdjur tog Blair sig fram till henne.
   "Har du fått nog än?", frågade han mjukt. Utan att vänta på svar petade han till henne med tassen i avsikt att välta henne.

Hyzenthlay skuttade undan och tog några snabba glädjeskutt runt honom igen med vingarna till hälften öppna som en höna som försöker lära sig flyga.

- Okej okej! Paus! Låt mig andas lite!

Hyzenthlay var ganska andfådd och men lycklig, hela kroppen darrade av härlig spänning och vingarna verkade glada att deras ägarinna lät de vila nu.

- Vänta..vart är gåsen?

undrade hon plötsligt men skakade sedan på huvudet.

- Äh..sent att leta den nu. Där den låg, på öppen plan mark så har säkert någon örn eller iller fått tag på den.

De fortsatte skämta tills mörkret kom. Gåsen var spårlöst borta, precis som hon påpekat. Blair misstänkte att någon iller eller liknande hade tagit den. Nåväl, någon fick säkert användning för den.
   Det var tydligt när hon började bli trött. Hanen ruskade på sig. Det var dags att ta sig vidare. Osäkert sneglade han på henne. Hon suckade.
   "Flyg då." Blair nickade.
   "Väl mött Hyz.", sa han. "Vi kanske ses igen!" Mjuk böjde han på benen i en liten, elegant bugning. När fakargen fällde ut vingarna såg han hur rasfränden vilade huvudet på tassarna. Blair lyfte och lämnade henne kvar. En dag hade gått till spillo, men han kunde inte säga att han inte uppskattat tiden.

Avslutat!