Sand, det var allt han hade hittat. En massa, meningslös och irriterande sand, utan betydelse, utan användning. Sand var bara sand, inget mer.
Han var desperat, i vilket annat fall skulle han bara ge sig rakt ut i Tenkais öken på det här viset? Om han inte var i desperat behov av att finna sin far, sin familj, skulle han hålla sig undan, trots hans väldiga nyfikenhet till platsen, han visste så väl om flocken, han var inte dummare än att han visste vad det var för vargar som fanns här ute, han visste att detta var hans fars familj. Eller, hade varit kanske? Men var man familj en gång var man för evigt familj, man var liksom fast, fast det kanske var just det hans far inte förstod. Att man stannade hos familjen, man övergav, lämnade inte. I alla fall inte utan förvarning.

Hans mun var ett enda tomt sträck då han uppgivet stannade, det var knappt någon mening att fortsätta, han var inte på Devils revir och kunde ligga riktigt risigt till om någon av dem fick en nys om att han var där, inne hos dem, ovälkommnad. Men vad annars kunde han göra än att fortsätta leta tills han var säker på att Kovu inte var här, först då skulle han backa, låta livet falla samman till fullo innan han skulle försöka bygga upp det igen, långsamt. Så var det, han kände sig själv nog för att förstå det, det förstod väl vem som helst egentligen.

En tung suck lämnade den mörkt gråa hanen och han lät blicken vandra upp i den molnfria skyn, inte en paus på sol, endast värme, en massa onödig värme...
Varför lämnade hans far och syskon honom över huvud taget?


öppet rolll , vilka som vill kan väl få hoppa in tror jag C:

Sand, sand och mer sand, ja det var hennes vardagliga liv för stunden. Hon spenderade alldeles för mycket tid i öknen, men nog hade det givit muskler och god träning. Hon hade också funderat en del över den kraft hon börjat bygga upp. Hon hade inga svårigheter med att lära sig dess ursprung och vad den var kapabel till, nej det räknade hennes andra krafter ut åt henne alldeles själv. Effektivt, men hon funderade på hur hon kunde utveckla kraften, nu när hon väl hade släppt lös den, hon kände sig mer vild och galen än vad hon någonsin gjort tidigare. Inte så konstigt att hon varit så sprallig coh stridlysten som valp. Hon hade så mycket elektrisitet och energi inom sig, som hon byggt upp från födlsen och sedan släppt lös ut över Tramptass.

Hon fortsatte trava fram med flytande, svävande steg och lät sedan elektrisiteten spraka i hennes päls. Hennes ögon färgades vita och nu for hon fram med en hög hastighet. Hon hade alltid undrat varför hon hade så bra reflexer. Hon var supersnabb! Oövervinnerlig! Hon fnös kallt åt sina ironiska tankar och fortsatte frammåt, sprakandes, emd hög hastighet, fortfarande endast i trav. Hon kände ett vindsusande emot ansiktet och njöt, även om värmen hängde i luften, tät och kvävande. Hon njöt av livet, njöt fullt ut och i stora drag. En siluett i ena ögonvrån fick henne att stanna upp och spettsa öronen, ännu en Devils?

Plötsligt uppenbarade sig en siluett, en gestalt, en bit bort, men endast i hans ögonvrå, då hans blick fortfarande låg klistrad rakt upp i det blåa. Så fort han såg skymten utav en främmande sänktes blicken direkt, i och för sig var det ännu inte säkert på att detta var en främmande, men vem skulle söka sig till öknen utav dem han mött? Möjligen hans far, som trots allt var anledningen till att han stod där för tillfället.
Den mörkt gråa hanen lät blicken studera den andra en kort stund medan han bara stod stilla, men sedan satte han sig i rörelse, med snabba mjuka steg. Om denne främmande visste någonting om hans far eller syskon så kände han sig tvungen att prata med henne, för ja doften hade alldeles nylugen avslöjat för den unge Mistico, vilket var den gråa vargens namn, att denna var en hona. Han tog långa travliknande steg emot henne och färdades snabbt och smidigt över sanden, förvånande nog, då han nog aldrig i hela sitt liv sprungit i riktig sand tidigare. Men ändå funkade det väldigt bra, en ungefär femtio meter ifrån den främmande saktade han ned takten innan han bröt av till endast sin vanliga långstegade gång. Sedan stannade hanen upp, hans liknelse till fadern, Kovu, var ack så tydliga då han stod där och studerade den främmande med de klarblå, pigga ögonen och lät huvudet vara en aning sänkt.

Blicken rörde sig långsamt och granskande över den främmande varginnan, tillslut lät han ögonen söka sig upp emot hennes vita, trots att han kände osäkerhet på om han verkligen ville se rakt in i hennes ögon lät han inte bli. Tyst stod han bara och inväntade henne, han ville inte störa henne om hon tänkte säga honom något.

OFF
lol , kort och segt men jaja C:
~ HOPPSAN, FEL KARRAKTÄR :$ ~

Innan hanen hunnit fram hade hon naturligt och reflexmessigt byggt upp en väg av elektrisitet inom sig. Vilket fick hennes annars så klara, isblå ögon att skina i ett svagare vitt sken, tillräckligt för att sudda ut den blå färgen. Hon sträckte på sig, såg allmänt mysko ut, men det fanns tillräckligt många myskovargar för att hon skulle kunna klassas som normal egentligen. Hon granskade hanens steg, lät siffrorna räkna. Nå denne hade antagligen lätt för att anpassa sig, eller så var denne individ fast boende i öknen. Hon svepte till med svansarna, höjde dem och för första gången i sitt liv visade hon sig extremt dominant. Hon orkade inte mer skit, hon ville inte ha mer kastat över sig, nej det axepterade hon inte längre. Inte härdan efter.

- Devils?Frågade hon sedan rakt ut, men hanens utseende, aura och attityd sa henne något annat och ganska snart föll mönstren på plats. Detta var ingen Devils, de ljusa ögonen tornades ner, fick tillbaka sin iskalla blå torn och hon såg mer normal ut än vanligt. Det ända som fick henne att sticka ut var svansarna kan man säga.
- Trolgitvis inte, vem är ni?
Sa hon ganska kvickt efter att hon studerat hans yttre. Hennes krafter såg allt, hennes ögon såg allt. Från rörelser, till uttryck, till en ynka liten nosryckning. Hon såg allt så nära som hon ville och hon såg långt ifrån om hon så ville. Hon var annorlunda. Hanen fick hennes plötsligt att minnas Dislo, så vackert oskyldig på något vis. Hon drog tillbaka öronen, men släppte inte hanens blick. Hon stirrade in i hans ögon med äkta viljestyrka. Var det så att allt som hänt på sista tiden fått henne att bli hård som sten? Hon hoppades verkligen inte på det.

Han lät öronen ligga spetsade hela tiden, försökte lyssna till allt, även hennes andning. Han stod som fastfrusen på sin plats och såg den vita färgen tonas bort, försvinna och övertas av en isblå färg. Han tippade - som han alltid brukade göra då han träffade någon som fick honom att tänka lite smått, vilket nästan alla fick - huvudet på sned och toppen på hans vänstra öra veks nedåt en aning då han gjorde detta, vilket gav honom ett liknande uttryck som en valp, även om han förutom det såg mycket äldre ut.
Hennes fråga fick honom han se lite oförstående på henne, men sedan mindes han namnet, flocken, just det. Han skulle precis ta och skaka lite smått på huvudet och svara men hörde sedan fler ord komma ifrån henne. Han rynkade lite ovan nosen när han hörde hennes fråga, den frågan var alltid lika svår att svara på, men han skulle väl helt enkelt svara med sitt namn som han brukade då den frågan kom farande.
Mitt namn är Mistico om det var det du sökte med de orden...
sade han och lät det liksom rycka till lite i mungiporna då han sa det, som ett litet leende - inget ovanligt för honom, han brukade låta början på ett leende dra till i hans ansikte ganska ofta, men sedan återgå till att se neutralt och vaket ut, utan att han för den delen behövde le eller visa tänderna i ett hot.
Och du?
sade han sedan med sin ganska vänliga röst och lät blicken först nu föras över till hennes svansar, se på dem ett slag, han kunde faktiskt inte låta bli att på sätt och vis imponeras, för tja han tyckte att de var vackra. Men efter att ha sett på dem en stund återförenades hans blick med hennes ögon.

- Hade jag velat veta erat namn hade jag ställt frågan annorlunda. Vem är ni om inte en av Devils? Är du liksom mig dumdristig nog att beträda deras område?
Sa hon sedan nyfiket med samma kraftfulla och elektriska stämma som hon haft under samtalet med Tramptass. Hon kunde inte hjälpa det, nu när hon höll det inom sig istället, var det rösten som fick lida. Inte för att det spelade henne någon större roll, men så var det. Skrämmade eller lockande? Det skulle inte riktigt gå att fast ställa. Det är ju olika från individ till individ. Och ni.. Hon vände bort blicken i samma stund som hans blick studerade hennes rävlika tvättbjörnsmönstrade svansar. Hon visste fortfarande inte vad hon va för något och antagligen skulle hon heller aldrig få veta.

- Jag är flocklös, valt att lämna min familj, jag söker svar på miljoner frågor och jag är någon konstig korsning mellan havs/räv varg, mån och mörkervarg.. Underlig va? Och mitt namn är Mikayo, om det var de du ville veta?
Sa hon sedan och ett spruligt leende spred sig över hennes mörka läppar. Hon lös av energi och värme, samtidigt som ögonen fyllts med kyla och mörker. Hon bråkade med sig själv, ständigt. En kamp hon inte längre kunde kontrollera. Hon var god som ond, förblindad av hatet emot hennes egna blod, samtidigt som hennes sinne förgiftas av de varelser hon mött på vägen och vad deras åsikter står för och vad de alla gjort emot henne. Varför denna unge hane ens lockar fram en varm sida inom henne är för att hon aldrig glömmer sin vän, sin första vän. Dislo, som hon så ont anat inte vet om att han gått bort, mördad av en såkallad visvägledare.

Han såg på henne med en aning förvånat uttryck, han hade trott att det var namnet hon sökte som alla andra, men inte. Så han nickade kort, och tänkte låta henne svara på hans fråga innan han åter gjorde ett försök att svara hennes fråga, nu med vem han var mer än bara ett namn.
Han lyssnade nyfiket till hennes presentation, och nickade lite kort då hon var klar innan han gjorde ett försök igen för att svara hennes fråga.
Nå, om du vill veta vem jag är... Mitt namn är alltså Mistico, jag är född och uppväxt på platsen känd som Eriinari son av Kovu och Vida, jag har ingen aning om vad för möjliga raser jag kan vara korsad emellan, och jag är här för att jag letar efter dem, min familj. Eller min far, jag bryr mig knappast om mina syskon och min mor är... Död.
sade han, det sista ordet kved han tyst fram, utan att han visade någon större sorg mer än att ögonen förlorade sin lilla gnistra för en stund, men det hördes på rösten hur otäckt och sorgligt han egentligen tyckte det var. Men i hopp om att glömma tankarna på döden, och det faktum att det egentligen var en stor risk för att hans far också råkat ut för det ödet, hasplade han snart ur sig en fråga.
Varför är du här då? Har du något att göra bland Devils och sand?

Mikayo stirrade på honom, lyssnade. Han letade efter sin familj, namnen. Hon lät sina ögon bli vita igen, för att öka sina krafter att se mönster, att minnas. Nog kunde hon minnas namnet Vida. Hennes far hade nämnt denne ett antal gånger faktiskt, mer än de flesta. Om hur denne räddat deras mor ifrån en hemsk sjukdom. Hon fnös kallt coh drog bak öronen. Hon tackade itne för sitt liv längre, för ack hon hade hellre varit död än att ha växt upp med de föräldrar hon har att dela deras blod äcklade henne.
- Jag beklagar. Jag fick aldrig träffa henne, men jag har hört mycket gott om henne..
Sa hon iställte för något hatiskt och lät ögonen bli till sin vanliga färg igen. Hon höll hatet instängt och pressade fram ett svagt leende. Hennes hat för fadern och modern borde inte gå ut över denne. Ändå kunde hon inte hjälpa sig själv när hon kände hat för denne Misticos moder och hur hon kände sorg över denne framför henne för att han var som hon, en korsning ingen längre brydde sig om, med en fader som svikit. Ja om nu inte Kovu var kvar i Devils var han en förädare. Hon hade hört om honom också.
- Jag försöker bara se mig omkring, lära känna flocken, så jag vet var jag hör hemma.. Jag letar efter den rätta vägen.
Sa hon sedan kallt och vände bort blicken. Hon ville inte känna något för någon egentligen, men hon kontrollerade inte sina underliga känslor som plöttsligt kommer och går. Hon höll öronen osäkert bak emot den spretiga pälsen i nacken och hon förblev osäker. Hon visste inte vad hon skulle säga till denne. Det brukar inte hända henne, men nu gjorde det de. Hon var mållös, hade inget vettigt att säga. Inte än i alla fall.

Han nästan bet sig lite smått i läppen och gjorde en stel nickning emot hennes svar på det, hennes ord var inte direkt otrevliga, men han ville slippa tänka på det, och kläcka ur sig något svar på svaret han fått var väl inte direkt den rätta lösningen. Så istället väntade han på hennes andra svar, svaret på hans fråga.
Han såg fundersamt på henne medan hon sa svaret, sedan nickade han lite smått och försökte se en aning förstående ut, men han var fortfarande ung och hade nog ändå inte på samma vis upplevt att 'finna den rätta vägen' som vuxna, eller äldre i alla fall, men antog att han skulle få försöka hitta någon egen väg nu när han stod ensam kvar. Han visste inte riktigt vad han skulle säga nu, trots att han visste att det fanns något att säga, han hade bara inte funnit det ännu.

Har du funnit någon Devils?
sade han efter en stund, ganska osäker på om frågan skulle uppskattas eller inte, men själv tyckte han att det vore bra att veta om någon utav dem fanns i närheten och möjligen kunde störa sig på att han spekade runt i deras öken i sökandet på sin far, i så fall ville han ju helst hålla sig undan.
Men trots allt kunde ett möte med en ifrån flocken ge honom någon information om hans far, om någon där visste någonting. Han vippade till med öronen och inväntade hennes reaktion, utan att säga mer.