Döda kvistar knastrade och knäcktes under vikten av en snart fullvuxen hane som smidigt tog sig fram. Det kändes som att ljudet lät dubbelt så högt som det faktiskt gjorde. Döda Skogen var ett av de ensligaste ställena Blair någonsin kunnat föreställa sig. Det var oroväckande tyst i jämförelse med Kawazatris alamerande larm. Han kunde höra små djur röra på sig då och då, men annars var det stilla. 
   Fakargen höjde frånvarande blicken. Himlen skymtade som en stålgrå massa ovanför de spröda grenarna. Att det höll på att bli mörkt var bara en av faktorerna som spelade in. Han ruskade på sig, nu mån om att hålla högre fart. Ju fortare han kom härifrån, desto snabbare skulle han hitta ett ställe att vila på medan regnet föll. Allt han hoppades var att han inte gick åt fel håll. Det skulle han inte ha råd med om han ville hinna ikapp Qu. 
   Takten höjdes och han travade snart fram. Terrängen förändrades något. Döda stammar byttes ut mot förkolnade rester. Aska fläckade hans tassar, trots att han kunde ana liv som spirade. unde detta vara Eldskogen? Skogen hade uppkommit nyligen av vad han hört, då den inte funnit med på hans geografilektioner Något skymtade mellan trädstammarna längre fram och ljudet av vatten nådde hans öron. Mycket riktigt. En ljus, trögflytande vätska fyllde ut en avlång sänka i marken.
   Blair saktade in och sänkte huvudet till ytan. Med blicken vaksamt fäst på sin omgivning började han lapa i sig vatten. Väl tillfredställd med vatten fuktade han nosen och backade ett steg. Ett ovanligt välväxt träd - fortfarande inte med gröna löv - stod vid floden. Det var inte mycket, men det bästa skydd som kunde erbjudas här. Han lutade sig mot stammen och vilade ögonen.

[Vi kan säga att platsen jag menar än lite mer nordväst än där grupp Zayev har sin fisk x)]

[Utspelar sig under sista dagarna av Uppdraget <3 Ursäktar för ett sugigt inlägg, är helt körd i huvudet.]

"Nej, jag ska inte gå långt", suckade Delshay åt Beatas milda förmaning. "Jag ska bara dricka." Den grönpälsade varginnan skrockade lågt och nickade bekräftande, för att sedan vända ryggen till och återvända till de andra som befann sig en bit bort. Med ännu en suck, denna gång av lättnad, vände han om och tog sig skyndsamt uppför sluttningen som skulle skilja av honom från deras åsyn. Det var inte det att han ogillade deras sällskap, tvärt om, men det var oerhört spännande att för en gångs skull vara ensam och inte ständigt övervakad, om än det bara var för att dricka.
  Eldskogens förbrända marker hade passerat under den gångna tiden, smått grönskande men långt ifrån vad den säkerligen skulle varit i sin fulla prakt. Särskilt i skillnad var det i kontrast mot Acherati, fylld med bambu och diverse bladväxter. Här var det platt, mörkt, öppen himmel. Trädskelett med måttlig grönska, nyfött gräs på marken där askan fortfarande kunde färga tassarna svarta när det regnade. Det var spännande, varje ny meter var ett äventyr för noviserna som ännu inte satt sina tassar utanför reviret. Varje dag var ett nytt äventyr.
  Delshay skyndade de sista metrarna uppför slänten och försvann upp vid krönet, där han istället saktade av till en kortstegad trav, studsande entusiastisk i steget. Öronen var tippade framåt, ögonen uppmärksamt analyserande gentemot omgivningen. En svans som svepte förnöjt över hasorna. 
  "Vatteeeeeeen... Vatten-vatten..", nynnade han lågt för sig själv, inte allt för stressad att hitta vattenkällan egentligen för att vinna tid för ytterligare lite utforskning. Ändå, snabbare än han väntat sig, uppfattade nosen den fräscha doften av sötvatten och stegen styrdes mot riktningen. "Vatten... Va-"
  Delshay avbröt sig själv mitt i ordet när han tvärnitade. Nog var vattendraget inom synhåll, men också något annat. Han visste inte vad han väntat sig - att i världen fanns bara vampyrjägare och vampyrer? - för att träffa någon annan, som var varken eller, var inte vad han väntat sig. Men någon annan, mörkpälsad och i vila, befann sig längre fram vid det eftersökta vattnet. Korsningsvargen slickade sig osäkert om nosen, innan han i en inandning uttalade:
  ".. Hej!"

Blair slog upp ögonen i samma stund som ljudet av en annan varelses framfart nådde hans öron. Han kom lätt på tassar och såg vaksamt på omgivningen. Öronen spelade på huvudet medan han tog ett litet steg framåt, mot vattnet för att försöka se vad det var som lämnat ljudet. Det hade kommit från den andra sidan. Med skarp blick lokaliserade han snart en ljusbrun varg. Hanen stod nu på andra sidan vattnet.
   "..Hej!" Blair såg road ut. Ett litet, snett leende fladdrade till över läpparna men försvann snabbt och han fäste blicken på den andra. Trots den lättsinniga hälsning - att han sagt det i en utandning, lik en valp var mycket förtjusande - kunde man aldrig vara helt säker. Fakargen la huvudet lätt på sned. 
   "Hej.", svarade Blair. Han var trött i ögonen och fick blinka till för att kunna fokusera blicken på främlingen.
   "Låt mig inte hindra dig." En lätt nickning riktades mot det rena vattnet. "Jag kommer inte slita dig i stycken." Han fnös lågt, något road av sina egna ord på ett underligt sätt. Nu när han konstaterat att hanen såg ganska harmlös ut satte han sig på sandbanken.

Ett lättsamt, lågt skratt lämnade honom, inte särskilt mycket mer än en hackig utandning.
  "Det vet man aldrig", påpekade Delshay ödmjukt och vägde lätt framåt, fortfarande utan att röra sig närmare vattnet som plötsligt verkade oerhört lockande. Äh, den andre verkade inte särskilt skräckinjagande. Snarare motsatsen. Trött? Utmattad? Det var märkligt, så främmande, att se på den andre. De andras silhuetter, flockmedlemmarnas, var så invanda att han knappt märkte att de på den senaste tiden skjutit i höjden när det gällde de unga noviserna. 
  "Jag har bara inte träffat någon annan förut, förutom flocke-nnn..." Rösten trappade av och dog ut mot sista ordet. Eh. Dumt sagt. De skulle ju inte säga någonting. Äh.
  Ett svagt leende bröt fram på läpparna då han långsamt rörde sig fram mot vattnet, allt säkrare vartefter metrarna minskade. Huvudet höjdes en aning. "Jag är Delshay."

Blair log. Den andras skratt var knappast melodiskt, men det hade en sällsam charm som fick honom att dra på smilbanden. Han kände sig på gott humör, trots tröttheten.
  "Jag har bara inte träffat någon annan förut, förutom flocke-nnn..." Blair lät sakta blicken glida från främlingens ena mungipa till den andra. Han övervägde huruvida det var okej att smita in med en kommentar här. Det var okej, bestämde han sig. Må så vara att han var smart och ganska socialt kompetent, men innerst inne var han jävlig. 
   "Hoppsan", sa han och fuktade nosen med ett retsamt leende.Att det inte riktigt varit mening att häva ur sig allt var uppenbart. Trots att han retades lät han bli att fråga något om denna flock. Kanske skämdes hanen över den?
   "Jag är Delshay." Blair såg på medan han gick fram till vattnet. 
   "Blair.", svarade han och drog med klon i sanden. Mörka linjer föreställde snart en ganska snygg cirkel, om än att ett stort hål gapade där han inte kom åt.
   "Nåväl, Delshay." Han svepte med tassen över sitt konstverk och det suddades ut. "Även om du ger sken av att ha levt under en sten hela ditt liv måste jag säga att du är ganska socialt kompetent."

"Hoppsan", kommenterade den andre med ett flin på de mörka läpparna. Givetvis skulle han finna det roande.
  "Äh." Delshay kastade en mörk blick mot honom, rynkade lätt på läpparna och ignorerade sedan genom att sänka nosen mot vattenytan och dricka. Under tiden presenterade sig den andra som Blair, och tycktes roa sig med att rita i strandkanten medan han drack. Väl klar höjdes huvudet igen, och den gula blicken fästes på den främmande Fakargen, följde linjerna av den smidiga kroppen och stannade till vid vingarna som varit målet. Han kunde inte påminna sig om att han någonsin sett en annan varg med riktiga fågelvingar förr. Dimitrij hade ju fladdermusvingar, med tydligt utmarkerade fingrar, klor och skelettdelar, med membran emellan. Blairs var täcka i fjädrar, luddigare in mot kroppen och allt starkare, tåligare ut mot spetsarna.
  ".. så måste jag säga att du är ganska socialt kompetent." Den jämnåriga hanen vid strandkanten hade fortfarande inte lyft blicken från sitt konstverk, som suddats ut av hans ena tass. Unghanen satt sig långsamt ner, öronen vridna bakåt, funderade över vad han sagt.
  "Jag har inte levt under en sten, iallafall", sade han slutligen. Ögonbrynen hade rynkats som svagast i en bitter min, men det gav ingen särskilt effekt på Delshays i övrigt utstrålande vänliga utseende. "Jag har bara.." Nej, det fick ju inte säga någonting. ".. haft annat för mig."

"Inte?", svarade Blair med höjda ögonbryn. Ett litet, knapp synligt leende lurade i mungipan. Han höll det under kontroll. Än ville han inte flina. I några sekunder till ville han retas med den andra. Ett, två. Leendet bröt igenom, ett relativt vänligt leende trots retsamheten.
   "Skämtar bara." Leendet låg kvar för några sekunder innan det tynade bort. Inte för att hans sinnesintryck förändrats, men Blair var knappast en varg som konstant log. Bagage han bar på var för tungt för att han skulle orka gå och le för sig själv någon längre stund. Dessutom låg det inte i hans sätt, på något plan alls.
   "Så, Delshay", började han igen. Varje ord som uttalades var med en släpig ton. "Reser du ensam? Du är söt nog att ha en gullig flicka med dig, men du kanske inte dras åt det hållet?" Det fanns inga tecken på att han skämtade. Kanske gjorde han det, kanske inte.

Den främmande hanens sista mening slog ner som en bomb på Delshay. Från att ha haft blicken någonstans bortom brända trädstammar och blygsam grönska, vred han den långsamt mot Blair. Ögonen var stora och öronen åkte handfallet rakt ut åt sidorna. Som på en valp som precis blivit påkommen med någonting absolut förbjudet. Skillnaden var att Delshays även tycktes ha förlorat kontrollen över käkmuskulaturen - munnen hängde på vid gavel.
 "Vad menar- eh-", började han utan att riktigt lyckas lägga tungan rätt i munnen. Han kände hur hela ansiktet hettade under pälsen. Vad hade han ens hört? Den blandade komplotten av söt, flicka och till på köpet dras åt andra hållet blev en sorts överladdning. Klumpigt tog den miserabla ungdomen ett steg bakåt, halkade till på en våt sten och blev med ett förvånat tjut sittande på bakdelen i sanden. Något desorienterat flackade han med blicken för att slutligen fästa den på Blair igen.
  Delshay hade inte alltid vetat att.. att det var något konstigt. Något han inte riktigt förstod sig på. Han hade aldrig kunnat relatera till de andra ungdomarnas kärleksskämt. Aldrig riktigt förstått vad de menade. Varför tikar alltid varit huvudkaraktären i dem. Vad som hade varit det speciella?
  "Nej!", uttalade han i en hastig inandning. Lika snabbt insåg han att han precis erkänt sig vara ointresserad av tikar. Tungan for nervöst över nosen. Det hade inte varit hans intention. "Jag menar- eh.." Urtida benflisor!

Åh. Reaktionen blev bättre än vad han någonsin kunnat hoppas på. Delshays haka verkade nästan slå i marken när unghanen stirrade mot Blair med stora, förvånade ögon. Det verkade vara svar nog på Blairs fråga. Någon annan skulle bara ha viftat bort det. Det var väl klart att man drogs mot tikar, eller hur? Det var ju trots allt den naturliga läggningen man föddes med, för att rasen skulle kunna fortplanta sig. Men Delshay såg helt överrumplad ut. Fakargen dolde ett skrockande när den andra halkade och satte sig ner med ett tjut. Åh. En så mycket bättre reaktion. 
   "Nej!" Aha. Där kom bekräftandet. Det verkade dock inte vara vad Delshay menat att säga, för han öppnade snart munnen för att tala igen. Blair avbröt honom, med en släpig, nonchalant röst. Obevekligt fortsatte han framåt med det roade leendet lurandes i mungiporna.
   "Inte åt tikarnas håll, alltså. Vad synd, du är ju ändå rätt stilig." Han plutade med underläppen i en missnöjd min. Förutom att allt med Blair var i princip falskt så såg det äkta ut. "Vad föredrar du då? Hanar i din ålder? Eller du kanske har en grej för äldre, vad vet jag. Hur mycket äldre? Liksom.. Vuxna hanar eller gamla skrynkel-hanar? Att gilla de riktigt gamla är rätt äckligt. Vad ser du i dem?" Han såg frågande ut, utan att ge den andra hanen rum att andas där han fortsatte med sina vilda spekuleringar.

Den jämnårigas ord haglade över Delshay och på något vis kände han sig märkligt.. exponeras. Han skakade raskt på huvudet och reste sig upp från sanden, klev av misstag på sin vänstra baktass och höll nästan på att kana tillbaka ner på bakdelen igen men lyckades rädda sig. Det hettade i kinderna under den släta pälsen - inte bara för att han gjort bort sig fullständigt tre gånger om. Stilig. Det var ungefär det enda ord som faktiskt fastnat pinsamhetens förnekelse. 
  "Äh-- jag- tyst med dig!", väste Delshay med öronen mot hjässan. Minen var en blandning av generad, osäker och lite irriterad. Vem var Blair, att pressa sig in i angelägenheter han inte hade med att göra? 
  Delshays romantiska del av livet var så gott som tom. Dels för att han mycket sällan träffade vargar utanför Jägarna, och Jägarna var allihop hans vänner. Han hade däremot haft en löjlig crush på Oberon, en gång i tiden, som lyckligtvis gått över för många år sedan. Samma tema hade dock fortsatt med andra, korta bekantskaper utanför flocken, matat på saken, även om han förträngt det hela så gott det gick. Det var oviktigt, i vilket fall som helst. Han hade ett syfte att sköta i Jägarna. Det fanns viktigare saker att fundera på. Men ändå.. Det hade varit en stor förvirring för en ung Delshay, som i sitt stilla sinne trott att endast hanar och honor fann varandra i kärlekens namn. Det var iallafall så det fungerade med valpar, givetvis. Valpfamiljer. Kenai och Loiana, Zayev och Naira.. hur de retats om att Niyaha och Arno nog allt skulle vara söta tillsammans! Inte förrän han hört Azazel flyktigt berätta någonting om en gammal som inte varit blott en flockbror, hade han insett att det kanske inte var konstigt alls. Eller?
  Plötsligt hade Delshays uttryck förändrats, fortfarande med hettande kinder, men blicken hade stadigt höjts och såg rätt in i Blairs. Utmanade.
  "Det har inte du med att göra. Och OM det skulle vara så - jag säger inte att det är det! - så skulle det..." Delshay fastnade på nästa del av meningen. Svalde. Det plötsliga modet rann undan, tycktes följa med bäckens vatten. Slurp. Borta. Förbannat. 
  Rösten var oerhört liten, pipig, när han äntligen fick ut den. ".. inte vara konstigt." Blicken hade fästs på hans egna framtassar. Petade lätt i sanden. "... va?"

Det var som om Blair tryckt på en knapp. Delshay hasplade ur sig fler osäkra ord, men verkade sedan stanna upp. Med stort intresse såg Blair hur den andra hanens självförtroende höjdes, och hur han utmanande såg in i fakargens ögon. Uhu? En utmaning? Blair backade aldrig. Han var alldeles för stolt för det.
   "Det har inte du med att göra. Och OM det skulle vara så - jag säger inte att det är det! - så skulle det..." Blair la huvudet på sned, såg hur Delshay tappade modet. Fakargens intensiva blick borrade sig in den yngres. De sista orden var betydligt mesigare.
   "Okeeej...", sa Blair tveksamt. "Jag vet inte riktigt, du lär ju inte få något i gengäld från den där gamle gubben. Den lille mannen lär ju vara rätt slö." Han såg menande ut, och låtsades sedan lysa upp, som om han insåg något. "OH! Du kanske snackade om hela gilla-hanar grejen?" Det var en sak att retas, men det var en annan sak att vara elak. Blair bestämde sig för att inte driva det längre.
   "Men det är bra att du vågar stå upp för dig själv", sa Blair tillslut, något vänligare i tonen. Fakargen ställde sig upp och såg över mot den jämnåriga.
   "Jag tror din flock väntar på dig", sa han tillslut.

Delshay såg snabbt upp mot Blair igen. Han var sugen att stämpla något väl valt ord i pannan på den andre, men svalde bestämt tungan. Bestämde sig för att låta bli. Det spelade ändå ingen roll.
  ".. väntar på dig", sade Blair, och Delshay nickade bara kort. Ja, det var sant - han hade bara sökt vatten. De skulle snart röra sig vidare och han visste mycket väl att Gäddan inte skulle bli lycklig om han dröjde. De skulle inte vänta.
  "Mmm", hummade Delshay, och med det släppte han den jämnårige med blicken och vände för att ta sig tillbaka samma väg han kom. Snart stannade han upp, kastade en sista kantig blick bakåt, för att sedan sätta av i fyrsprång mot flocken bortom bäckens krök längre åt väst. Bara en kort stund senare saktade han in och anslöt sig till Nadie och Niyaha.
  Blair skulle han nog inte bli klok på i första taget.

[Fint inlägg~~ avslutat antar jag]