Den gyllene hanen traskade fram på en av bytesdjuren framtrampade stigar som fanns utspridda i höstskogen. Luften var frisk och sval i den tidiga kvällen. Han drog ett djupt andetag, höll luften nere i lungorna några sekunder och lät den slippa ut i en utdragen suck. Ovanligt fridfull inombords. Ångesten som slet i hans inre gnagde fortfarande, men för tillfället.. Hade han lyckats tränga bort det. Inte fullständigt, men en aning. Om han ansträngde sig kunde han nästan inbilla sig att han var en normal varg. Helt utan sorger i livet..

Cerulean ruskade på huvudet och höjde blicken framåt igen.
Dagarna gick, och händelsen med albinon verkade mer och mer avlägsen. Fortfarande var hans inre sår djupa och smärtsamma. En tanke på henne fick honom att vrida sig i plågor inombords. På nätterna låg han vaken och kände tankarna tvinga sig inpå. Tårarna rann ofta nerför hans kinder, som om han vore för en liten valp - men hans inre fenomen var för starka, så starka, att han inte kunde få utlopp för dem på annat sätt. Hans tankar svämmade över på samma sätt som kärleken till henne. Till Blue..

Återigen bröt han sig ur tankarna och lät vingarna sträckas ut med ett mjukt frasande av fjädrarna. Han var på väg mot en äng han hittat några dagar tidigare, som han funnit när han varit på väg ifrån Lawenya. Deras möte hade varit intressant, men hon hade sannerligen snubblat på sina egna ord. Trots det, såg han henne nästan som en vän. Nästan.
Om det inte vore för att han inte vågade ha vänner längre.

Cerulean bröt sig ut genom ett buskade och ängen uppenbarade sig framför honom. Han såg sig omkring, klev ut i solljuset och satte sig ner med en mjuk suck. Njöt av solskenet och värme hans päls.

[Det låter jättedramaqueen hela tiden, men han är så här ett tag framöver. Det är jättesvårt att spegla så starka känslor han känner D:]

Så skönt det var att vara hemma! Ghadam rörde sig framåt på spänstiga steg. Skogen var sig lik, för evigt fast i höstens brinnande färger. Gräsets grönska stod i klar kontrast mot trädens röda och gula blad. De bruna stammarna stod glest jämfört med många andra skogar, och de täta kronorna lämnade marken fri från mycket snårig undervegetation. På himlen rörde sig ett fåtal ulliga moln, och kvällssolen spred ett varmt, gyllene sken över området. Han hade alltid älskat att se kvällssolens sneda ljus falla bland trädkronorna. Och med kvällen närmade sig natten, med månens bleka, trygga ljus.
     Något som hade förändrats i området sedan han lämnat skogen var närvaron av den stora flock han känt när han anlänt från Stormstäppen i väst, och han hade tvingats ta en omväg genom Blodbergen för att slippa vandra in på deras revir. Treontha, hade han hört den kallas. Han hade hört att där skulle finnas ytterligare en flock i skogens gräns, i norr. Nu befann han sig i en del av skogen där det inte fanns några revirdofter - en fri och öppen del av det han kallade hem. En lätt bris dansade bland stammarna, virvlade mjukt i månvargens rödbruna päls. Ghadam vandrade med huvudet högt och öronen alert pendlande efter fåglarnas sång. Ett leende prydde de mörka läpparna och svansen pendlade lojt bakom honom.
     Det kändes som en evighet sedan han varit i skogen senast. Då hade han varit tillsammans med sin syster, Alin, och tagit avsked av sina föräldrar och sin bror. Fanns de kvar i skogen, Yelian, Hese och Numph? Tanken på att han kanske skulle kunna träffa dem igen fick hans svans att vagga snabbare. Högt för sig själv började han sjunga, en glad melodi om en vandrare som råkade ut för flera små missöden, som att snubbla och landa med nosen i en tistel. Ghadam hade alltid gillat den lättsamma sången. Han längde på stegen och bytte till lugn trav. Han passerade över mindre kullar bland träden, följde för en stund en mindre bäck innan han tog ett glatt skutt över den och fortsatte bortåt.

Det var så tyst ute på den gyllene ängen, att han hörde steg av tassar nalkas långt innan han normalt skulle. Den tvåfärgade hanen spetsade öronen uppe på huvudet och reste sig hastigt upp för att eventuellt lättare kunna lokalisera vartifrån ljudet kom. En lätt duns hördes, hade han eller hon hoppat över någonting?
..
Där... Intill bäcken, dök en gestalt upp mellan stammarna. Denne sprang med svikt i stegen och glatt svepande svans. Pälsen var brun i olika nyanser, ögonfärgen kunde han inte avgöra på avståndet. Cerulean backade ett steg och rörde osäkert på vingarna. Främlingen verkade inte särskilt farlig - men man vet ju aldrig. Inte för att Cerulean längre var mån om sitt liv, men lite av självbevarelsedriften hängde ändå kvar rent instinktivt. 
Ändock, var det med viss nyfikenhet han närmade sig främlingens kurs. Han harklade sig lätt, och då denne kommit inom hörhåll;
"Var hälsad.."

[Hörde Cerulean Ghadams steg, men inte att han sjöng? C;]

En röst fick månvargen att avbryta sin sång och stanna upp. Ghadam vände blicken efter rösten, och insåg att han hade passerat en främling utan att lägga märke till den. Han spetsade öronen och viftade på svansen.
    "Hej!", svarade han glatt på den andres hälsning. "Vem är du?" Främlingen var större än Ghadam själv, orange till färgen och bevingad. Ghadam hade alltid förundrats över bevingade vargar. Vad var det som gjorde att de fick vingar? Det såg så otympligt ut, när de inte flög, och han föreställde sig alltid att det måste vara jobbigt med stora vingar att ta sig genom snår och tätare skog. Samtidigt gissade han att det måste vara häftigt att kunna flyga. Han hade tittat ut från klippor, över dalar och slätter, och föreställt sig hur det kunde kännas, även om han aldrig hade flugit själv. Han hade ju inga vingar, och så vitt han visste så gick det inte att flyga utan.

[Hm, sorry. Läste inlägget några timmar innan jag svarade, så glömde av mig lite (;]

"Hej!"
Cerulean log ett svagt leende. Vem det nu var, så var denne väldigt.. Entusiastisk. Svansen svepte vid bakbenen på främlingen och öronen var spetsade. "Vem är du?"
Cerulean ryckte till med svansen. Det var menat att likna glädjegesten - men det blev inte så vidare lyckat. Hans leende var dock äkta, även fast det bara var ett trött uttryck i det stela ansiktet.


"Jag är från Volantis. Flocken." Han lade huvudet en aning på sne och betraktade den flerfärgade hanen. Hans gyllene betraktade främlingens olivgröna innan han tog ett långsamt steg fram.
"Mitt namn är Cerulean."

När den bevingade hanen kom lite närmre så sträckte Ghadam ansiktet mot den andra för att vädra efter dennes doft. En hane, någonstans runt hans egen ålder. Det fanns andra dofter i hans päls, från andra vargar, som vittnade om en flock. Volantis hade han sagt. Gissningsvis namnet på flocken i skogens nordligare delar.
    "Jag är Ghadam, från den här skogen", svarade han när den andre hade presenterat sig som Cerulean. Ghadam reagerade inte på tröttheten hos den andre, allt han såg var ett leende. "Stör jag?" Månvargen fortsatte att vifta på svansen. Att det var den bevingade som hade tagit kontakt med honom och inte tvärt om tänkte han inte på. Han hade blivit tillsagd flera gånger att han stört andra, men han hade aldrig riktigt förstått vad eller när det var han störde. Själv tyckte han inte att han var störande, han var bara glad och ville väl, och hur kunde det störa?

"Jag är Ghadam, från den här skogen."
Cerulean höjde ögonbrynen en aning, vek långsamt bakbenen inunder bakdelen och satte sig ner på det gyllene underlaget. Månvargens svans, för rasen var Cerulean rätt säker på att det var, fortsatte slå i luften. Oavbrutet och entusiastiskt. Kontrasten mellan de två var drastisk, trots det kunde hanen inte låta bli att dras med i känslan. Hans inre sade emot, men det var innerligt skönt att under tiden de talade känna molnen lätta ovanför huvudet.
"Jaså?" Sade han bara, intresserat. Ghadam undrade, utan att vara försynt, om han störde.
"Och nej, du stör inte. Det är bara", han log mjukt i en sekundlång paus, "skönt med lite sällskap."
Noga vilade ögonen på den främmande vargen. Han var lite spinkig, anmärkte Cerulean. Inte spinkig som i undernärd, men väldigt slank.
"Så.. Är du på genomresa?"

När Cerulean satte sig ner så gjorde Ghadam detsamma, fortfarande utan att sluta att vifta på svansen. Den bevingade undrade om han var på genomresa.
     "Ja, nej... båda. Jag tänkte se om mina föräldrar är kvar. Jag har inte varit här på länge men kanske är de kvar." Hans leende antog för ett ögonblick en tankfull ton innan det blev helhjärtat glatt igen. "Är du på genomresa? Eller, du var väl med flocken norr om här, men du är utanför reviret." Ghadam såg sig omkring. Han hade ungefärlig koll på var han befann sig i området, och det fanns inga flockdofter här. Vad han hade hört så befann sig den där flocken... Volantis?... norrut. Själv var han på väg österut, så om den inte hade flyttat så skulle han inte komma i närheten av reviret.

[Sorry för segt svar, var helt säker på att det inte var min tur xD]

Cerulean nickade bara kort - egentligen bara måttligt intresserad av Ghadams förhavanden. Trots allt var det bara en främling, och ingenting sade att de någonsin skulle mötas igen efter detta. Han tyckte ändå att den främmande hanen kunde få ett svar. Varför inte, det fanns ju ingenting på att förlora på det.
"Eftersom jag är en medlem av Volantis så reser jag inte långt. Men vi är fria att röra oss som vi vill, förutsatt att vi kommer då ledaren.. Nej, ledarna, kallar". 


Blicken vandrade som hastigast över omgivningen innan blicken återigen fästes på Ghadam. "Jag borde nog egentligen återvända. Men det var trevligt att träffas, Ghadam."

Ghadam lyssnade till fakargens ord, och skulle just till att fråga om de var två ledare i flocken han pratade om när den andra fortsatte tala. Skulle han gå? Redan? Ja, kanske behövde han det om han var med i en flock. Månvargen reste sig upp igen när den andra talat till punkt.
     "Jaha... Ja. Trevligt att träffa dig också", log han brett och fortsatte att vifta på svansen. Skulle den andre gå sin väg nu? Eller kanske skulle han flyga iväg, på de där vingarna? Hade han kanske ett viktigt möte i flocken som han behövde närvara vid, och var det kanske därför han behövde gå direkt igen trots att de bara precis träffats? Ghadam fuktade nosen. "Ska du på ett viktigt möte?", frågade han, eller tänkte kanske högt. "Eftersom att du borde gå, menar jag."

Cerulean nickade bara åt det andres ord, innan han svepte avslutande på svansen och började vända för att röra sig tillbaka mot flocken. Men han hejdade sig, och plirade bort mot den andre. Nej, han skulle ingenstans egentligen. Men han var ännu trött, och behövde vilan. Ett svalt, dämpat leende iklädde läpparna, men det nådde inte ögonen. Det gjorde det sällan numera.
   "Nej. Men jag har mina skäl. Farväl." Han vände om helt och påbörjade sin vandning tillbaka mot flocken. Det skulle ta en stund.

[Avslutar här? c:]