Om hon vandrade ut i intet så skulle hon upphöra. Svärtan bland träden bestod av oändlig tomhet. Det var inte skuggor, inte mörker. Bortom de närmsta raderna träd så upphörde världen att existera. Där fanns inget. Inget ljus, inget mörker. Det bestod endast av tomhet. Hon visste det. Tassarna rörde sig långsamt över den gräsklädda, av natten nästan blått färgade marken. Stråna var spröda, torra som om det inte hade regnat på väldigt länge. Trots det så var trädens kronor lummiga. Ingen vind rörde sig bland stammarna. Det kunde inte bildas någon vind i intet.
     Ljudet av hennes steg blandades med det av andras. Hon kände dem väl, följde dem. Hon var ung, hennes kropp låg och tassarna stora. Den lätt välvda nosen hade ännu inte nått sin fulla längd.  Ljudet av röster blandades med stillheten. Ljudet av andetag och hjärtslag. Det var dags för jakten. Hon följde deras steg, lyssnade till de andras skall och avlägsna skratt. Varför var de så långt bort? Hon behövde vara med dem, bland dem. Varför lämnade de henne? Hon hade för korta ben. Hon hann inte med.
     Tuvor av gräs slog mot hennes tassar när hon sprang förbi dem. När hade hon börjat springa? Hade hon inte sprungit hela tiden? Hela livet? Hjärtslagen pulserade i hennes öron. Ett skarpt ylande skar genom luften. Två. Tre röster. Fyra. Hon hade hjärtat i halsgropen. Andetagen var snabba och ytliga. Sju. Tio röster. De skrek. Rösterna skrek, i skräck, i förtvivlan. Hon blödde ur munnen. Hennes huvud var lätt, hornen brutna. Det värkte i benen, i sidorna. Ur öppna sår och mörka, missfärgade märken. Hon blödde ur munnen. Var det hennes blod? Hon kunde känna den metalliska smaken i munnen. Hon kunde känna den i sina flämtande andetag.
     De dansade i hennes ögonvrår. Skuggorna. De sprang mellan henne och intet. Sprang förbi henne, ikapp de hon följde. Femton röster. Sexton. De sprang runtom henne, lämnade i sina spår mörk tomhet. Skräckens tårar föll från hennes ögon när hon snubblade över den första kroppen. Trampade på den andra. Försökte hoppa över den fjärde, femte. Doften av blod, av päls, av jord var allt hon kunde känna. Hon kved ljudligt, kämpade för att få benen att springa snabbare. Hon kunde känna tomheten vidga sig. Kunde se den sluka allt som skuggorna lämnat i sin väg.
     ”Vacker”
Tassarna slutade plötsligt att fungera och hon föll omkull. Hon slog våldsamt runt på marken innan hon stannade. Hon kunde inte resa sig igen.
     ”Du är så vacker”
En plötslig närvaro. En röst som andades i hennes öron.
    ”Ge det till mig”
Plötsligt stod han där. Andedräkten mot hennes ansikte. Tassen mot hennes strupe. Tungan som slickade blodet från hennes läppar. Hennes hjärta slutade med ens att slå.
     ”Ge mig ditt liv”
 
Dimitrij insåg att det hade varit en dröm lika snabbt som hon lyckats kasta sig upp från marken. Det sved i hennes strupe av det skräckslagna skrik som lämnat hennes läppar. Hon hade avbrutit ljudet snabbt, men det fortsatte ringa i hennes öron. Hjärtat trummade hårt i hennes bröst. Blodet susade genom hennes huvud. Hon stod med benen brett isär, den långa svansen krökt in under kroppen och öronen hårt strukna bakåt. Tungan for snabbt över de särade läpparna, som för att försäkra sig om att hon inte blödde. De ytliga, hastiga andetagen stördes av en kraftig rysning som spred sig genom hela hennes kropp.
     Ovan skogen hade himlen börjat ljusna i morgonens färger. Flocken hade haft nattlig träning, och först när morgonen börjat nalkas hade de sökt sömnens famn. Ledaren hade vilat en del under dagen, och de flesta av dagens övningar hade fått skötas utan hennes uppsikt. Hon hade haft svårt att koncentrera sig, och hade efter mycket om och men lyckats finna sömnen när nattens djupaste timmar passerat.
     Inte för att den sömn hon funnit hade gett henne mycket vila.
     Dimitrij satte sig tungt ner. Hennes kropp darrade, skakade okontrollerat. Den kändes tung, kall in i märgen. Hon fuktade nosen. Den var varm. Förbannat. Hon reste sig på nytt, med möda, och ruskade på kroppen. Blod och förbannad aska. Långsamt såg hon sig omkring, hoppades att de som vilat i hennes närhet inte störts av hennes plötsliga uppvaknande. Innan hon vände om för att trampa ett par varv i en cirkel över marken så drog hon några djupare andetag. När hon snurrat en stund, fortfarande skakande, så lade hon sig ner. Lika snabbt reste hon sig igen, snurrade ytterligare ett varv och lade sig på nytt. Med en skälvande suck kurade hon ihop sig och stack nosen mellan tassarna. Hennes kinder var fuktiga av tårar hon inte hade känt falla.
      Med låg, tyst stämma började hon nynna för sig själv. En nästan ohörbar melodi. Det mesta av ljudet försvann mellan andetagen och skälvningarna, men texten hon läste i sina tankar gav henne något att fokusera på. Något hon hoppades skulle skänka henne åtminstone en natts sömn. En hymn, en bön. Bara en natts sömn. Det var allt hon begärde.

"Jo, du har rätt i det." Theano nickade till Lokes ord och lät med en kraftig gäspning sära på käkarna. Dags att sova. Poängterade han med en menande ton i rösten och la sig till rätta på sidan. Den vita bjässen, som legat ett stenkast från honom, drog benen intill sig och reste sig från marken med en viss möda. Hans kropp värkte från nattens prestationer och värmen hettade fortfarande inom honom - trots att han tappat mängder med päls sen han anlände till skogen så visade det sig ändå vara lika svårt att kyla ner sig.
"Tack för din tid." Den brune gruffade till svars och föll snabbt in i en flyktig sömn.
Loke log lätt åt den äldre hanen och lät sedan en vakande blick vandra genom fältet av sovande individer. Många låg helt utslagna och några såg nästan ut att ha somnat mitt i en rörelse, som om att de varit på väg att förflytta sig ännu en bit innan de varit redo att ta sig an sömnen, men misslyckats. Leendet breddades över hans läppar under tiden som han blickade ut över dem. Fanns det något som han var säker på så var det att han skulle ge sitt allt för att skydda varenda en av dem.
Trots konflikter, gnabb och tjurighet sinsemellan så var de en flock - en familj, och det fanns inget han värdesatte likt högt som den.

Hanen rör sig bortåt från platsen med så tysta steg han är kapabel att gå med i sitt nuvarande skick och följer stigen som leder till den lilla bäcken vid sovplatsens yttre delar. Långa grenar piskar lätt mot hans rygg och nacke som han passerar. Bland trädens kronor kan han skymta hur morgonen avlöser natten från de mörka timmarna som varat och ett välkomnat ljus sträcker sig med vidgande armar över himlavalvet.
En paddas grova kväkande fångar istället Lokes intresse och han tar ytterliga några steg för att nå fram till kanten av vattenflödet. Där, på en sten som sticker upp ur vattnet så sitter där en stor, rund padda med en bister uppsyn. Loke bjuder den lilla varelsen på ett flin för att sedan sänka halsen och sträcker fram nosen. Paddan ser mäkta o-imponerad ut tills dess att den jättelika vargen fnyser, då tar den kvickt reträtt till vattnets betryggande famn.
Loke vänder nosen till vattenytan och lappar istället i sig stora mängder av det kylda vattnet när ett isande skri får honom att snabbt sträcka på halsen och vrida huvudet mot den plats han kommit från. Vätan droppar livligt från partierna runt hans hals och haka, och öronen står styva på hans skalle. Dimitrij?
Hanen vänder om och tar sig bort till ena långsidan av sovplatsen, där han vet att Dimitrij ofta håller till, något avsides från de övriga i flocken. När skepnaden av den mäktiga kronan tar sig in i hans synfält så stannar han upp och blir stående.
Han ångrade fortfarande det som han sagt till henne under deras gräl, det om att hon aldrig sov och hur det påverkade hennes humör. Den giftiga bitterheten. Han hade varit så frustrerad och så trött, så väldigt trött när hon hade börjat tjafsa med honom och kallat honom för diverse elakheter. Men redan då hade han vetat att hon hade haft rätt i det hon sagt, även om han själv inte velat erkänna det. Han var tjockskallig - fruktansvärt tjockskallig när han väl bestämt sig för något, men han var definitivt inte den enda av de två som var det. Ett vagt men samtidigt varmt leende la sig över de svarta läpparna. Förmodligen hade hon redan hört hans tunga steg som närmat sig och stannat upp. "Dimitrji?" Han satte fart på tassarna igen styrde sina steg fram till henne. Sänkte halsen för att möta den grå blicken. Längst hennes kinder hade tårar lämnat mörka ränder på sin färd mot marken. Det högg till i hans hjärta när han insåg det och utan att bry sig i hennes reaktion på att han var där, så la han sig vid hennes sida. Den tjocka fällen omfamnade henne och varsamt tryckte han sin kind mot hennes. "Jag finns här."

Hon hade känt hans närvaro, hört ljudet av hans tunga steg, men det var inte förrän Loke sade hennes namn som Dimitrij lyfte huvudet från mellan tassarna. När hon mötte hans gula ögon så var det med samma sedvanligt tomma min som hon brukade hålla, om än kantad av trötthet. Masken var dock klart sprucken, sårad av de tårar som hade runnit över det smala anletet. Hon såg inte det själv, men förstod när hon såg hanens blick och mjuka leende förändras.
    När Loke lade sig ner runtom henne så ville hon resa sig upp och gå. Hon ville flytta på sig, få rulla ihop sig på egen hand igen och åter söka den sömn hon så desperat behövde. Ändå låg hon stilla. Hon kände den tjocka, vita fällen mot sin rygg, mot sin svans och mot nacken. Kände den kraftige hanen sträcka ut benen och sjunka ihop mot marken i hennes närhet. Värmen från hans kropp var mjuk, levande.
    "Jag finns här."
Smärtan var plötslig. Dimitrij stelnade till för ett ögonblick, innan skälvningarna i kroppen tog överhand. Någonting brast, hon kunde nästan svära på att hon hörde det lika tydligt som det kändes, trots att det inte var något fysiskt. Det hade inget ljud. Kroppen skakade inte av sorg, utan rädsla. En innerlig rädsla som hon inte lyckades hålla tillbaka. Hon hade hört orden, hade hört Loke uttala dem, hade hört hans röst. Men i sitt sinne ekade frasen i en annans stämma.
    "Loke, jag-" Hon behövde flytta på sig. Behövde komma undan, inte från värmen utan från rädslan. Hon började resa sig, men hejdades när den vite lade sitt stora huvud över hennes skuldror. Hon blev stående för ett ögonblick, till hälften sittande på ena höften, med frambenen brett isär och nacken sänkt i början till en rörelse för att ställa sig upp. Hanen hyschade henne med en låg, mjuk stämma.
    Långsamt, som om tyngden från hanens huvud blev för mycket att bära, sjönk Dimitrij ihop igen. Hon kände hornen ta emot den andres ansikte, men hade ingen ork att vända bort dem. Skälvande kurade hon ihop, kämpande för att ta djupa andetag. Hon kände den vite röra sig, linda sin värme runtom henne. Fortfarande med hans huvud över nacken, och till följd sin egna kind vilande mot hans ena framben, slöt hon långsamt ögonen.

Han lät sitt huvud vila mot hennes skuldror tills dess att han kunde känna hur musklerna i hennes kropp till slut slappnade av och hur andetagen återgick till ett behagligt och lättsamt tempo. En tung, lättad suck slapp mellan läpparna på hanen. Allt som hon bar med sig, allt som hon samlat på sig genom åren - han kunde säkert inte ens föreställa sig allt som hon gått igenom men hon behövde blicka framåt, släppa allt det där och ta sitt steg fram ur skuggorna från förr.
För sitt eget välmåendes bästa.
Loke lyfte varsamt huvudet och lät betrakta henne för ett kort ögonblick. Hon såg nästan fridfull ut där hon låg, med sin kind vilandes mot hans ben.

[Avslutat]