[Utspelar sig tidig höst 2014.]

"I've seen you before, haven't I?" Ehfra stirrade omkring sig, ögonen kisande för att kunna se ut i dimman. De trattformade, långa öronen var spända och huvudet lyftat. Nosen arbetade för att fånga upp dofterna. Och visst fanns där den välbekanta doften av vargpäls, men svagt. Ovanligt svagt, och ändå befann sig denne någon alldeles i närheten. En silhuett hade skymtat mellan molnen av tät dimma, för att sedan lika snabbt försvinna innan hon hunnit utvinna annat än att individen inte var särskilt stor. Knappast mycket mer än halvmetern, ens. En tyst, ljudlös skugga hon sett en gång förut, för någon dag sedan. "Yesterday?" Ingen svar. Ehfra slickade sig aningen osäkert om nosen. Det var inte det att hon var den osäkra typen, men det var bara skumt, det hela. Och att inte veta vad som smög runt henne, och förföljde henne, var inte någonting uppskattat.
  "Do you want me something, or are you just making fun?" Begrep han ens språket? "Are you deaf!?" En ton av tydlig irritation smög sig in i rösten.
  "You don't have to shout." En röst, som uppenbart tillhörde en hane. Ehfra fnös och spände svansen. Sassy, tänkte hon och snodde runt för att försöka lokalisera den andre individen. En svans tycktes ha skymtat, men försvann lika snabbt. De blå ögonen smalnade misstänksamt av.
  "Yes, I had. At least you answered."
  "Hmm." En road underton.
  "So, to repeat myself, do you want something?"
  "No."
  "What?"
  "No."
  "So you're just sneaking around me for fun?"
  "Yes."
  "Doesn't make sense."
  "No."
  "BYE." Ehfra kastade ett par snabba blickar runt om sig, för att försöka få en sista skymt av vart han befann sig, innan hon började röra sig framåt. Det var plågsamt att inte kunna sätta nosen i vädret och röra sig därifrån något stoltare, vilket den dåliga sikten tog ifrån henne. Istället var hon så illa tvungen att ha nosen i backen med hornen först, för att i så fall krocka med hornen före istället för nosen vilket skulle bli långt mer smärtsamt. Nu blev det faktiskt tyst.
  Ehfra räknade minuterna. 1, 2, 3, 4, 5. Det var faktiskt tyst nu. 6, 7, 8, 9.. 10. Tystnad. Han kanske tröttnat på henne och insett att det inte var särskilt mycket intressant att hämta ändå. 11, 12, 13, 14..
   "Where are you going?" Rösten igen. Närmre nu, och Ehfra ryckte överraskat till. Huvudet höjdes återigen då en djup suck lämnade henne. Som för att samla inre krafter att hantera den irriterande odågan till främmande varg, slöt hon ögonen och andades in. What a coincidence he returned at 14. Vrenen hade hört om faderns gamla flock, där de inte varit särskilt religiösa men hade ägt 14 som ett oturstal. Det var en invecklad historia runt det.
  "Can you at least show yourself while talking?"
  "Why?"
  "Because I'm talking to the fog."
  "Antec."
  "So you've named the fog, as well? Now I'm scared for real." En kort, fnysande skrockande hördes. Inte ovänligt.
  "So, Antec, gonna show yourself?" Den här gången argumenterade han inte emot, och som på kommando lättade dimman en aning och en tunn vargkropp blev synlig. Tunn, med muskulös, var han. Pälsen var glänsande silverfärgad och ögonen mörka och intelligenta. Svansen var långpälsad och rörde nästan vid marken. Ehfra studerade honom, och höjde på ena ögonbrynet. Dimmvarg?
  "You're smaller than my little sister and she is not very large."
  "What a surprise."
  "Hah."
  "Where are you going?" Honvargen suckade åt den upprepade frågan. Frågan var snarare, vad ville han egentligen?
  "The mountains, whatever, do you want to ask something special or are you just after a chat?"
  "Neither."
  "So what do you want then?"
  "I want to follow you there." Ehfra stelnade till, och tappade hakan. Hennes tunga formulerade ord, men de kom ut ljudlösa. Sen, ett ensamt ord.
  "Why?"
  "Because you're a lot of fun." Litet leende.
  "Fun." Sarkasm i rösten. Ehfra skakade bara smått på huvudet, med ögonen ägde inte längre samma motvilja gentemot den andre. Dimmvargen, Antec.
  "So?"
  "..." Raganan suckade, återigen, men sedan ryckte ett leende i mungiporna. Ett skratt steg ur strupen. Hon hade ingen aning om vem han var, vad han egentligen ville, eller vad sjutton han fann för intresse i hennes. Men å andra sidan, sällskapet.. Var kanske uppskattat av båda parter, i slutändan. Okej, då. "FINE."