Niara hade förberett hela morgonen för att ta emot hennes nya lärljunge Niyaha. Niara skulle börja lära henne allt hon visste om diverse läkeväxter, och det skulle bli den första lektionen idag. Niara kände sig upprymd och tyckte det skulle bli kul att få dela med sig av sina kunskaper till någon som var intresserad. Man kunde aldrig få för många som var kunniga i läkekonster, så det fanns bara fördelar att få lära ut sin kunskap till en intresserad. Och dessutom såg Niara fram emot sällskapet. Hon höll sig annars mycket för sig själv emellan träningarna när hon pysslade med sina växter, då det gick mycket tid till att försöka lista ut de okända växternas egenskaper som hon eller de andra inte kände till. Vissa växter påminde mycket om de som växte i hennes hemtrakter, och hade oftast liknande egenskaper då också, medan andra var helt olikt allt annat hon hade sett. Men det skulle bli kul att få undersöka växterna nu tillsammans med någon för en tid, och hennes elev borde dyka upp vilken stund som helst nu.

Det var en varm förmiddag och solen visade tydligt att sommaren anlänt till Acherati. Salta havsvindar blåste svalkande och rasslande genom skogen. Den unga varghonan färdades med långa steg på en av stigarna flocken trampat upp. Niyaha kunde reviret felfritt, även Acherati i sig till största del. Att hon var född och uppvuxen i dessa skogar var det ingen tvekan om. Från en liten, klumpig pälsboll till den fortfarande unga, men relativt utvecklade tik hon var idag. Ännu hade hon kvar att växa, men de vuxna, skarpa uttrycken i hennes anlete hade börjat skymta.
     Idag var första gången Niyaha skulle få en lektion i växter av Niara. Intresserat för plantor hade spirat ur hennes faders familj och tidigare liv. De två var oklanderligt lika på många sätt, och det hade alltid varit tydligt att Niyaha såg upp till sin far väldigt mycket. Och det tog emot för henne att trotsa sin fars vilja i valet av Jakten, och omedvetet var det något som höll henne tillbaka. Men när hon berättat om att hon skulle få lära sig av Niara om naturen och dylikt så hade han visat stor entusiasm.
     De hade bestämt att träffas vid samlingsplatsen. Niyaha visste inte om de skulle hålla till där under hela lektionen, eller om de tillsammans sedan skulle gå någon annanstans. Unghonan äntrade gläntan med en pirrande känsla i kroppen. Det hela var väldigt spännande, och nästan lite nervöst. Niyaha hade länge sett fram emot att få lära sig på riktigt.
     ”Niara!” ropade hon när hon såg silvervargen på andra sidan gläntan. Ivrigt travade hon fram till henne med ett brett leende. ”Hej”, hälsade hon glatt. Svansen viftade i förtjusning.

Niaras svans började genast vifta när hon hörde sin elev hälsa på henne. Niara bugade av ren vana och hövlighet och hälsade henne tillbaka med ett stort leende.
"Vad bra att du är här!" Utopade hon med sin ljusa klingande röst. "Jag är redo att starta igång morgonens arbete direkt. Kom med här!" Niara rörde sig lätt bort mot hennes stenhyllor som var fyllde med exemplar från nästan hela skogens botanik, både örter, bär, svampar, mossor och annat som kunde tänkas finnas för den villige att hitta.

Niara med ens lite osäker på vart hon borde börja och man kunde se hur hon hejdade en mening och ändrade tanke kring vad hon skulle säga. Hon hade varit på väg att bara direkt börja prata om alla plantor, men hon insåg att det behövdes nog en bredare inledning först till helning och läkemedelsväxter.

"Ehm, jag tänker att vi allt eftersom ska gå igenom alla växterna jag hittat, så du får lära dig allt jag lärt mig, men det finns fortfarande många växter där ute att finna, och jag har ännu inte hunnit testa alla, så det kommer vara en av de stora delarna som jag tror vi kommer kunna hjälpas åt med, när man har tid över och man inte tränar eller så. Och sen så klart så är ju vår uppgift att se till de andras hälsa så de återhämtar sig efter träning eller får hjälp med diverse skador och sår. Hur låter det? Var inte rädd för att ställa några frågor, jag ska försöka svara på allt!" Niara pratade ivrigt på om allt helst på en gång

Med spänstiga följde Niyaha efter sin lärare. Enda sedan unga dagar hade hon velat lära sig mer om växtlivet, men det fanns inget nytta i att lära sådant till en tankspridd valp. Istället hade de bestämt att hon skulle få riktiga lektioner när hon vuxit sig stor nog, och idag var den dagen.
     Öronen var alert framåtriktade och ögonen intresserat fästa på Niara när hon talade. Blicken vandrade över hennes stenhyllor fyllda med olika växtarter och annat. Om än hon gärna ville veta vad allt var och hette med ens, så förstod hon att den mesta info skulle hinna rinna ut i sanden om de stressade.
     ”Det låter bra!”, intygade hon entusiastiskt. Ögonen skannade av området lite snabbt innan en tankfull rynka bildades emellan hennes ögonbryn. ”Men... Jag vet inte riktigt vad jag ska titta efter” De blå ögonen fäste sig i det silvriga anletet. För det otränade ögat skulle det vara lite mer komplicerat att hitta en främmande ört eller planta. Däremot så lät det spännande att få testa de olika växternas egenskaper – det var något hon såg fram emot mycket.

Niara skrattade lite och log. "Näe, första steget är nog att försöka träna in dig på vad jag redan hittat. Du får följa mig i mitt arbete, och jag ska visa alla växter jag hittat. Så tar vi letandet senare. Vi kan börja förbereda den varma drycken jag brukar göra nästan dagligen, så kan jag berätta om växterna jag brukar ha i den."

Niara började plocka i hennes samling av torkade frukter, bär och växter, letade fram rötter och bark, och pratade samtidigt på om namnen på de alla under tiden, och deras egenskaper, och var man brukade kunna hitta dem. Några av bären brukade hon lägga till mest för sakens skull också. Hon hade redan fått hjälp med elden sen tidigare av Dimitrij, och hade redan fyllt den djupare stenskålen som stod intill den värmande elden, och vattnet kokade redan något. Niara la omsorgsfullt i de olika ingredienserna i omgångar, och de fick sedan koka i egen takt, och ganska länge.

När det var klart så använde Niara ett av hennes primitiva verktyg som gjorde att hon kunde sleva upp en del av drycken till Niyaha så att hon kunde smaka av när det svalnat.

"Har du några frågor än så länge?"

För det mesta nickade och hummade bara i förståelse. Det var fascinerande hur silvervargen mindes alla namn och deras egenskaper, och ännu mer imponerande att se hur de tillsammans bildade en vätska med sina egna kännetecken och särdrag. Det låg en lång tids undersökande bakom det hela och en hel del tid. Niyaha kände sig lyckligt lottad som på egen hand inte behövde klura ut det hela.
     Den hettande drycken luktade främmande. Den delade inte dofterna från växterna den härstammat ifrån. Nosen rynkades när ungvargen osäkert försökte dra några likheter lukterna emellan.
     Niaras röst fick henne att höja huvudet igen och möta upp de rosa ögonen. Frågor hade hon många av, men ingen lika stor som denna:
     ”Hur har du lärt dig allt som?” Stämman bubblade i hänfördhet och med storögd blick såg Niyaha på läraren.

Niara rodnade lite och tystnade. Ett stråk av allvar sågs i henne, men hon log av minnena. Det var ju vad hon hade kvar av hennes familj, och den kunskap de hade gett henne.

- "Min familj." Sa hon kort. "Silvervargarna i Silverpile. Det ansågs väldigt viktigt och hedersamt att lära sig allt om naturen omkring oss. En skyldighet kanske till och med. Alla fick lära sig det det viktigaste, och sen skulle man specialisera sig på ett område. För mig var det läran om helande. Och min bror skulle gå de spirituellt lärdas väg."

Niara hade en något avlägsen blick. Allt det var så längesen nu. Det var först nu hon mer hade accepterat att det inte skulle bli så igen, som det var en gång. Länge hade hon vandrat i hopp om att hon skulle finna alla igen, och att allt skulle bli som förr. Den tiden var borta. Det Niara bar med sig var vad som fanns kvar, och hon kände att det var viktigt att förvalta det som fanns kvar av hennes förflutna. 

- "Det var också av stor vikt för oss att lära vidare allt vi kunde. Så därför ska jag nu göra så med dig, lära dig allt jag kan." Hon fick tillbaka en exalterad glimt i hennes ögon.

Blicken av beundran höll kvar sig när silvervargen svarade. Niyaha hade inte riktigt insett vikten av Niaras lära och kände sig genast hedrad när den kom till känna. Ett brett leende växte fram i hennes anlete.
     ”Det är en ära att få lära mig av dig, Niara”, erkände hon tveklöst. Ynglingen nickade respektfullt åt henne. Faktumet att det var en viktig del av Niaras familj att lära vidare ökade bara exaltationen Niyaha kände. En dag hoppas hon att hon skulle vara lika duktig som Niara, om än det kanske mest var önsketänkande. Faktum var att hon skulle vara nöjd med minsta lilla kunskap om växter. Skulle det ens finnas tid för lektioner sen? Niyaha kunde ju åtminstone hoppas.