Dimitrij var inte säker på om det varit rätt beslut, men det var för sent att backa nu. Gryningens första antydan till ljus hade sakta övergått i tidig morgon runtom de båda vargarna, där de vilade i det tunna lagret snö. Det stigande solljuset fick en lågt liggande dimma att stiga över slätten framför dem. Bland träden på kullarna bakom dem var världen ännu tyst och mörk. Världen var stilla och lugn, men för Dimitrijs inre syn brann den.
     Hon hade redan tidigt känt av spänningarna i Niaras sätt efter upptäckten av gudarnas tempel för inte länge sedan. Dimitrij var väl medveten om sin partners starka tro, men efter att flocken fysiskt upplevt den heliga marken hade en stor oro legat över silvervargen. Det var osäkert hur många i flocken som lagt märke till förändringen, men Dimitrij kunde inte missa det. När känslan inte lättade, och Niara inte sade mycket när hon tillfrågades om det, hade Dimitrij tagit henne åt sidan. Medan himlen sakta ljusnade hade hon lyssnat till Niaras förklaring, hennes överväldigande insikt och känslan av att inte vara värdig. Känslan av att inte ha gjort tillräckligt, att trots att hon alltid trott så var det en annan känsla – en större, skrämmande känsla – att faktiskt veta. Att få det bekräftat.
     Dimitrij hade förstått, hon hade upplevt känslan själv. Och hon hade, i hopp om att det på något vis kunde hjälpa, berättat. I sina minnen kunde hon fortfarande se elden, känna värmen som brände i lungorna och doften av rök. Hon kunde känna skräcken, den överväldigande insikten och bekräftelsen av allt hon trott på, allt hon tvivlat på. Hur säker hon varit på att den stunden hade varit hennes sista. Skammen som hotat att svälja henne och aldrig släppa taget igen.
 
     ”Jag, Gudinnan av Stormar, Vindar, Drömmar
     Jag, Gudinnan Windfari,
     Dotter av Tiden och Evighet,
     Dotter av Ordning och Kaos
     Jag står här, och säg mig, Dimitrij

     Säg, ser du mig nu?
     Säg, hör du mig nu?

     Och säg mig, tror du nu?”
 
Hon hade varit rädd för att berätta, rädd för att hon inte kunde förklara det gudinnan sagt utan att behöva berätta om elden. Utan att förklara att allt varit hennes fel. Rädd för att den hon berättade för inte skulle tro henne, eller skulle se henne som…
 
     "Men ni får också stå för konsekvenserna vid varje val
     Elden du skapat, kommer att påverka många livsöden
     Var det rätt val?
     Eller blev du, vad du kallar
     Monster”
 
Hon berättade om hur hon tappat kontrollen, och hon kunde inte möta sin partners blick när hon erkände att allt varit hennes fel. Hon berättade hur Windfari slitit elden ur hennes grepp och spridit elden tills världen inte bestod av mer än lågor och rök och gudinnans ljus. Hennes sinne var öppet, oskyddat, och minnena skar djupt i hennes inre när hon erbjöd sig dela dem med Niara. Hon ville visa henne, samtidigt som hon helst av allt ville sjunka genom marken och försvinna för alltid.
     Hon återberättade Windfaris ord så gott hon kunde. Det var ord som bränts in i hennes minne, som brutit sig in i hennes mörker och skam. Ord hon inte skulle glömma förrän den dag då åldern stal minnena ifrån henne, om hon fick leva så länge. Gudarna hade trott på henne. Gudarna hade ställt sina krav, eller snarare gett henne valet att fortsätta kämpa eller ge upp. Gudarna hade förlåtit henne.
     ”Jag blev förlåten, men det förändrar inget av det jag gjort. Jag…” Dimitrij tystnade och lyfte blicken från marken mellan sina tassar, upp mot horisonten. Hon drog ett djupt andetag innan hon kunde möta sin partners blick. Oron var synlig i hennes anlete.
     ”Förlåt, det… jag behövde berätta. Jag vill att du vet. Både att du inte är ensam, och… och…” Hon andades tungt ut och sänkte blicken igen.

[För den som inte vetat eller som känner att de behöver en påminnelse om vad det är Dimitrij berättar för Niara så finns det rollspelet här >Länk< Notera att Dimitrij inte har berättat det här för någon annan ännu.]

Niara grät, hon kunde inte göra annat när hon såg och kände minnena som Dimitrij bar på med ångest. Hon kände själv hennes ångest nu. Hur stod Dimitrij ut? Niara vart så överväldigad av alla känslor som hennes partner bar på att hon glömde känna sina egna. Det var så fruktansvärt, insikten av vilken ångest hon burit på, som hon dessutom, delvis, hade lyckats gömma undan. Niara hade såklart förstått och vetat att Dimitrij hade en stark mur runt sitt innersta. Hennes stängda känslovägg var nästan bevis nog på att det var sånt hon ville hålla inom sig. Niara önskade bara att hon hade berättat för henne tidigare, för hon hade så gärna velat hjälpa henne med bördan. Nu var det som att Niara grät Dimitrijs tårar åt henne i stunden. Och Dimitrijs minnen av Windfari. Gudinnan. Det var ännu mer överväldigande för en liten Niara som kände sig ännu mindre än vad hon redan gjort när de vandrat in i templet tidigare. Dimitrij hade vetat allt detta hela tiden. Niara kände sig så naiv och korkad. Så otillräcklig. Vilken börda hon hade burit på. Dimitrijs minnen var så starka att hon kunde känna elden bränna henne, igen. Om och om igen.
 
Niara kunde inte få fram ord. Hon flätade in sina tassar i Dimis och gömde sitt tårblöta ansikte i Dimis päls medan hon försökte få en lugnare andning igen. Hon visste knappt längre varför hon grät, tårarna bara kom.




“Förlåt.. Att jag inte kunnat hjälpa dig mer..” lyckades hon till slut snyfta fram.

Ett tunt skratt sökte sig över Dimitrijs läppar. Ljudet kändes ovant och trött. Hon tillät sig att för ett ögonblick bara känna Niaras närhet. Bara andas. Hon lade huvudet över Niara och höll henne intill sig.
     ”Du har ingenting att be om ursäkt för”, mumlade hon ner i silvervargens fäll. ”Du har hjälpt mig så mycket redan.” Dimitrij drog sakta efter andan. Minnena av elden, av hennes misstag och skam, blandades med bilder av Niara. Den lilla varg som räddat henne för så länge sedan, och som fortsatte att rädda henne. Varje dag. Hon gav sig själv en kort sekund att försöka skölja ut de mörka känslorna och dämpa dem med en lugnare trygghet. Hon skulle behöva mer tid för att stänga ute dem igen, med sinnet fortfarande öppet, men det inövade lugnet dämpade känslorna tillräckligt. Hon tillät sig själv istället att känna trygghet, hos Niara.
     ”Det är jag som borde säga förlåt. Det var aldrig din börda att bära, jag-” Hon höll sin partner närmre. Hon ville inte göra det här om sig själv. Det hade aldrig varit meningen. Hon önskade bara att Niara visste, att hon förstod att hon inte var ensam. Att hon var tillräcklig. Att allt hon gjort hade varit mer än tillräckligt. ”Jag vill bara att du vet. Jag borde ha berättat tidigare.”
     Dimitrij lyfte huvudet tillräckligt för att söka Niaras blick. Hon strök nosen mot vännens ansikte, torkade långsamt de tårar som föll, även om hon visste att det inte skulle få dem att sluta. Niara grät för dem båda, där Dimitrij inte längre kunde.
     ”Du är inte ensam, Niara. Du har gjort så mycket mer än du tror, du är värd så mycket mer.” Hon höll Niaras blick på nytt. ”Låt mig finnas här för dig.” Gör inte mitt misstag. Du behöver aldrig vara ensam. Dimitrij lade huvudet över Niara igen och suckade djupt. ”Jag älskar dig.”

"Och.. Och jag älskar dig" Snyftade Niara fram direkt, utan tvekan. Det var allt hon hade behövt höra, och insåg att det var allt hon behövde säga.

Det satt i tystnad en längre stund och bara kände närheten till varandra. En rödgråten Niara backade sedan för att kunna se Dimitrij i ögonen.

"Dimitrij, jag har inte varit mig själv mycket den senaste tiden, men jag vet med all säkerhet att jag aldrig kommer lämna dig, eller den här flocken. Låt mig få bli en antagen. En beskyddare. Jag vill bevisa att jag klarar av det, att ta hand om och tjäna den här flocken. Det är allt jag vill."

Och jag älskar dig.
Orden gjorde ont. Det gjorde ont hur mycket hon behövde dem. De värmde, försökte sluta hennes oro och rädslor i värmen, men Dimitrij var allt för medveten om kölden som hotade utanför. Kölden som alltid fanns där för att fylla värmens plats när den, en dag, oundvikligen skulle slitas från en av dem. Det var en köld man vande sig vid, men som aldrig slutade bita.
     Dimitrij lyfte inte huvudet från Niara förrän silvervargen själv rörde sig. Hon såg på Niara utan uttryck för ett ögonblick, innan hon andades ut och ett litet leende sökte sig över läpparna. Sorgblandad värme speglade i Dimitrijs ögon.
     ”Snart, men inte än.” Hon lade sin panna mot Niaras. ”Du kommer bli en god beskyddare, Niara. Det tvivlar jag inte på”, andades hon, innan hon sökte sin partners blick på nytt. ”Det är du redan. Vad skulle vi göra utan dig?” Vad skulle jag göra?

Niara ville inte höra att Dimitrijs överdrivna beröm. Hon var inte stark nog för att värdig sånt beröm. Inte utan Dimitrij.
"Tillsammans. Tillsammans med dig som ledare, kan vi klara det här. Jag vill aldrig vandra vid någon annans sida än din. Och jag ska göra allt i min makt för att beskydda den sidan." Niara var både rädd och beslutsam. Hon började på riktigt inse att det här var början på resten av hennes liv. Det fanns ingen väg tillbaka nu. De skulle nu tillsammans vandra in i mörkret och försöka hitta ljuset som ledde dem ut igen och igen. Allt som varit var oviktigt nu. Och nu visste hon mer säkert, vad som fanns där ute. Både det onda, men framför allt det goda. Gudarna fanns med dem. Hon var säker på det. Hon hade aldrig varit mer säker.

[Avslutat.]