En ensam individ rörde sig tyst över de blodröda klipporna, gryningens ljus fick de höga klipporna att glimma likt rött guld. Hans heta tassar lämnade avtryck i fukten som dröjde sig kvar på marken under honom. Den svarta pälsen rörde sig lugnt i en svag, kylig vind som rörde sig genom de djupa ravinerna. Skuggorna slukade den väldiga kroppen, gjorde honom näst intill osynlig, men inte länge till. Detta var hans hem, deras hem. Trots det så kunde han inte slappna av. I öknen hade dom haft kontroll, varit fruktade, fått vara ifred. Frågan var, skulle flocken få vara ifred här? På okänd mark var dom sårbara, svaga. Flocken hade minskat i storlek, både på grund av skador, dödsfall och ledarens beslut att låta de som ville lämna gå. Man lämnade inte Devils. Ett medlemskap varade för evigt. Läpparna drogs upp i en ilsken grimas. Hans respekt för ledaren var stor, men han kunde inte helt släppa just den biten. Han stannade på en utskjutande klippa, lät den röda blicken svepa över det karga landskapet, sökandes efter tecken på liv. Han var nära revirets gräns och någonstans inombords hoppades han på att hitta en inkräktare, det var alltför längesedan han hade fått känna smaken av blod. De kraftiga klorna skrapade lätt i stenen han stod på, väntandes, tänkandes...

[Fritt att joint, komsi :-D ]

Blodsbergen lockade henne enda sedan hon kunde se de röda bergstopparna i horisonten, aldrig förut har hon stött på sådan kontrast. Hyzenthlay slog några hårda slag med vingarna innan hon landade mjukt på en klippa, hon var osäker på att den skulle hålla hennes vikt och därför stod stilla några sekunder innan hon försäkrade sig att klippan höll och var säker. Den vita tiken sänkte huvudet mot marken och drog in luften, marken doftade torrt och hade svag nyans av damm, när hon drog med framtassen över marken färgades hennes vita päls rött. Hyzenthlay snärtade till med svansen och tippade huvudet något åt sidan, sedan la hon sig ner och började rulla sig på marken som en lekfull valp, resultatet kom nästan direkt. När fakargen reste sig upp var nästan hela hennes kropp rödbrun, bara några fläckar på ryggen var smutsvita.

Hyzenthlay var nöjd, nu skulle hon kunna förenkla jakten, den vita pälsen som gjorde henne mycket synlig mot den röda landskapet var borta och nu skulle hon kunna smyga på byten lättare. Tiken såg sig omkring med en fokuserad blick på jakt efter möjligt byte. Det var av ren slump som hon fick syn på den mörka främligen, han var dold bland skuggorna och befann sig på en utskjutande klippa en bra bit ifrån hennes. Hyzenthlay kände hur hjärtat genast började slå snabbare, hon hoppade in mot bergsväggen och hukade sig något för att bli mindre synlig, hennes blick var fäst på främligen och hon var osäker om han såg henne.

Den röda blicken stannade upp från sitt svepande över bergen, något vitt hade rört sig i ögonvrån och han vände sig sakta ditåt. Han såg en vit, bevingad varg rulla sig i det röda dammet som täckte iprincip varje plan yta i området. Ett lätt leende spelade på de svarta läpparna då han såg att den andre upptäckte hans närvaro. Att den vite då även näst intill desperat kastade sig mot bergsväggen. Som om att det skulle hjälpa. Från detta avstånd kunde han inte uppfatta någon doft, ingenting som kunde berätta om den andre tillhörde någon rivaliserande flock, inte ens om det var en tik eller en hane. En svag glöd tändes i de blodröda ögonen, han visste iallafall en sak. Vem den andre än var så inkräktade denne på Devils revir, och inkräktare hade ingenting här att göra. Med ett förvånansvärt smidigt hopp lämnade han klippan han stod på för att sedan landa på en klippa mycket närmare den vite. Han gick mot denne med höjt huvud, stilla letandes efter avslöjande dofter. När han var tillräckligt nära, omkring tio meter, stannade han med blicken på den vita. 
"Vad är ditt ärende till dessa trakter, inkräktare?" Den mörka rösten osade av underliggande ilska.

Hon stod fortfarande hukad när hanen vände sig om mot henne, hon mötte hans blick som tycktes lysa rött likt marken omkring de. Främligen tog ett säkert hopp ner från klippan han stod på som tydde på kunskap om området och daglig träning i bergsklättring. Främligen gick närmare och Hyzenthlay spände kroppen för att kasta sig mot avgrunden, vingarna skulle bära henne till säkerhet, det var inte första gången hon flydde från fara. Känslan av dåligt kontrollerad ilska som kom från hanen fick Hyzenthlay att svagt stöna av obehag och misstänka att hon har gjort något väldigt dåligt.

"Vad är ditt ärende till dessa trakter, inkräktare?"

Förvånat såg hon på honom. Var hon i någons marker? Hon hade ingen aning om det. Vad klumpigt och okunnigt av henne. Hon som alltid var noga med att respektera andras områden.

"Inkräktare? Jag menade inget illa."
Hennes röst var tyst men stadig. Hon kunde fortfarande känna ilskan komma från hanen och gjorde försök på att lugna ner honom. Om han inte var arg på henne så skulle han inte vara något hot längre.

Ett dovt skratt lämnade den svara hanens strupe. Den vita tiken verkade mer eller mindre vettskrämd. Lika bra så. Han kunde inte förnimma någon flockdoft ifrån henne, men däremot kände han doften av rädsla och osäkerhet. Öronen klippte lätt när han hörde hennes ord. Hon menade inget illa... Nej men då kanske man skulle hålla lite bättre koll på vart man satte ned sina söta små tassar. Hennes underlägsenhet roade honom, detta kunde bli en väldigt intressant stund. Tiken gjorde verkligen allt för att han inte skulle attackera henne. Men hon kunde vara lugn, just nu iallafall. Han satte sig ned, virade den yviga svansen kring bakbenen, men lät blicken vara fastlagda vid den vita. Han betraktade henne stilla för att avgöra vad det var för slags individ han hade att göra med. En sak kunde han dock konstatera, den bevingade var uppenbart livrädd för konflikter. 
"Du befinner dig på Devils marker." Han log lätt och lät de vassa hörntänderna skymta fram under de svarta läpparna. Han funderade stilla på hur han skulle göra med denna tik, så okunnig, så vek. Att oskadd ta sig härifrån var inte ett alternativ för en inkräktare, men vem har sagt att skadan måste vara fysisk?

Hyzenthlay kände hur hanens ilska avtog och på den platsen kände hon underhåll och illvilja. Detta var både något gott och dåligt. Han skulle inte anfalla henne nu men han hade något illa i tankarna. Hyzenthlay vågade höja det nu rödbruna huvudet och slappna av ryggen.

"Du befinner dig på Devils marker."

Devils? Hon har hört om de och har även hört rykten att denna flock höll till i öknen. Där har hon aldrig varit och strävade inte heller på att besöka det döda landet. Hanens leende fick henne att skruva något på sig. Hon gillade verkligen inte den känslan av fientlighet som kom från hanen och gjorde igen försök på att ändra hans inställning till sig.

"Jag trodde ni var i öknen."
Ursäktade hon sig medans hon såg på vargen.

Öknen... Ja det hade varit deras hem. Han fångade upp tikens flerfärgade blick. Han såg tyst in i hennes ögon och flinade lite för sig själv. Med huvudet lite på sned skrapade han med klorna mot den steniga marken. Sakta lät han hettan sprida sig ut ifrån honom, ned i stenen och mot tiken. Fortfarande utan att säga något. Det var ingen stark hetta han spred ned i stenen, bara tillräckligt för att den sista daggen från natten skulle förvandlas till dimma mellan dom och att marken skulle bli marginellt varmare. 
"Det är sant att vi har varit i öknen..." Han tystnade lätt samtidigt som svansen sakta rörde sig i dammet. Hon visste iallafall vilka Devils var, hon var uppenbarligen inte helt tom i huvudet. Han reste sig upp och rörde sig sakta mot henne, inte hotfullt, snarare undersökande. 
"Dock så har Öknen förlorat sina djävlar, och bergen har fått sina..." Han släppte henne aldrig med blicken. Leendes väntade han på tikens svar, han ville se hur långt han kunde pressa henne innan hon veckade ut sina söta små vingar för att fly. Det skulle verkligen vara roande att bränna bort lite av dom där långa, fina fjädrarna...

Intuitivt uppfattade hon fara några sekunder innan marken under hennes tassar blev varmare. Det var ingen naturlig värme utan något som hon förstod kom från hanen. Hon lyfte på den ena rödbruna av bergens damm tassen och såg storögt på hanen. Öronen vinklades bakåt, inte i aggression utan i underkastelse. Eld. Eld eller värme kontrollerade han. Detta gjorde hela situationen mycket värre. Hon visste att även om hon skulle nu kasta sig nerför stupet så skulle hanen kunna skicka en eldklot efter henne som hon aldrig skulle kunna vika undan från.

"Det är sant att vi har varit i öknen..."

Han gick närmare henne och naturligtvis började hon backa undan för att skapa mer avstånd mellan de.

"Dock så har Öknen förlorat sina djävlar, och bergen har fått sina..."

Hon mötte hans blick med sin egna flerfärgade.

"Det finns ingen anledning till strid, absolut ingen!"
Hennes röst darrade till av desperation. Han stod emot hennes krafter väl men hon kanske även försökte dåligt? Trots allt var hon skrämd och det kan ha påverkat henne.

Han var verkligen tvungen att anstränga sig för att hålla tillbaka det skratt som hotade att bubbla upp inom honom. Honan backade, allt för att komma undan honom. Han älskade verkligen att leka.
"Åh, jag har inte tänkt att strida..." Han stannade, såg sig lite lätt omkring och log. Han kände något ifrån honan, någon form av lugnande energi, han visste inte riktigt hur han skulle förklara den. Han antog helt enkelt att det hade något med honans kraft att göra. Synd var dock att han var väl utbildad i att motstå attacker mot hans psyke. Med en telepat till ledare var man tvungen att kunna skärma av sig totalt. Han bestämde sig för att spela med, iallafall en stund. Invagga tiken i trygghet. 
"Dock så har du ännu inte besvarat min första fråga. Vad har fört dig till dessa marker?"

[du får ursäkta lite halvkorta svar, sitter på telefonen och den är inte riktigt kompis med den här hemsidan :-P ]

"Åh, jag har inte tänkt att strida...Dock så har du ännu inte besvarat min första fråga. Vad har fört dig till dessa marker?"

Hanen stannade av och Hyzenthlay passade på att snegla ner mot stupet. Det var inte långt ifrån henne, hon kunde lätt dyka och skulle ha gjort så för länge sedan om hon inte var oroad att hanen inte skulle skicka en eldklot efter henne. Då skulle hennes dykning bli ett banalt fall vid lyckad träff.

Hon såg åter på hanen och känsla av misstro växte inom henne. Atmosfären runt de ändrades inte men hanen betedde sig mindre fientligt. Denna dubbla och motstridiga blandningen fick Hyzenthley att bli ännu mer oroad. Marken under henne var fortfarande varm och ständigt påminde henne i vilken fara hon befann sig i.

"Jag utforskar."
Förklarade hon och fortsatte med eftertanke.
"På egen hand. Jag tillhör ingen flock och är ingen spion, jag lovar."
Hon såg på honom med kristall ärliga ögon.
"Det är inte nödvändigt att anfalla mig, ta bort hettan!"

Tikens desperation tycktes endast växa. Ett lågt skratt lämnade hans strupe då han såg henne blicka mot stupet. Hennes mångfärgade blick mötte hans, hennes desperata ord fick leendet som spelade på läpparna att bli bredare. 
"Så du uppskattar inte värme?" Han drog tillbaka värmen ur klippan, men trots att han drog tillbaka den så kände man fortfarande lätt värme i den röda stenen, och den värmen skulle nog inte försvinna förrän framåt natten, med tanke på att solen nu rest sig nästan helt bortom bergstopparna. Att leka med denna tik roade honom mer än han trott det skulle göra. 
"Varför så rädd?" Rösten var nästan farligt lugn. Det var längesedan han träffat någon utanför flocken, tråkigt dock att det första mötet på denna långa tid var med en såpass vek individ som denna...

Hans leende blev bredare. Hyzenthlay vek öronen mot huvudet, fjädrarna på vingspetsen darrade av spänning.
"Så du uppskattar inte värme? Varför så rädd?"
Hon skakade på huvudet åt hans fråga och gjorde ytligare ett försök att påverka hanen. Hans motstånd var stort men inte ogenomtränglig. Hon borde kunna lyckas få honom att sympatisera med henne, att glömma bort sina tankar att skada henne.
"Jag är inte rädd. Jag är oroad."
Sa hon och svepte med svansen.
"Jag vet att det är mitt fel att jag har vandrat hit. Det är mitt misstag. Vad ska jag göra för att återbetala det?

Han såg på henne, satte sig ned i det roströda dammet och virade svansen prydligt runt de kraftiga bakbenen. Återbetala? Hmm. Han funderade tyst och leendet försvann från ansiktet. 
"Berätta vad du vet om Devils." Han ville kontrollera vilka rykten som spridits i landet sedan deras flytt ifrån Öknen. Den enda glöd som syntes i hans blick nu var den glöd som kom ifrån solens strålar. Denna tik var inget reellt hot mot flocken. Inte just nu iallafall. Tiken hade ingen egen flock att rapportera till, och hon var i vilket fall alldeles för feg och klumpig för att fungera som spion. Dessutom hade hon landat för mycket i utkanten av reviret för att egentligen kunna ta reda på mer än vad han själv valde att berätta. Men dom skulle behöva se upp för spioner under kommande tider. Speciellt dessa flygare. Han förbannade tyst att flocken själv hade alldeles för få av dessa bevingade varelser. Att hålla koll både på marken och i luften var minst sagt en ansträngande uppgift. Medan han väntade på svar valde han att byta ut sin sittande position mot en liggande. Han ville veta en del saker innan han valde vilket straff tiken skulle få för att ha gjort intrång på deras revir. Ingen inkräktare fick lämna reviret helt oskadd. Skulle man kunna använda henne som en varning? Få henne att sprida ut att Devils fortfarande existerar och fortfarande är något att frukta?

Hon såg på honom, hanens blick blev fundersam och leendet som förut fanns på hans ansikte försvann.
"Berätta vad du vet om Devils."
Hon rynkade på pannan. Det var inte mycket hon visste om Devils, bara att öknen var deras marker. Hon ryckte på vingarna och berättade. Hon berättade om legenden om Devils och Angels och även om Dödsängeln Kyoko. Det var i princip det hon visste. Hon tystnade och såg mot hanen som låg ner på den röda marken framför henne. Hon själv vågade inte göra snabba rörelser i hans sällskap.

Han kunde inte låta bli att skratta till när tiken kallade Kyoko för dödsängel, hans partner skulle definitivt finna det roande. Ännu mer roande hade det varit om Kyoko hade dykt upp, då hade nog den bevingade blivit så rädd att hon tappat talförmågan. Den vite kunde dock Devils historia. Det var väl iallafall någonting. 
"Vad vet du om flocken i nutid?" Han lade det stora svarta huvudet lite på sned samtidigt som han såg på tiken, den yviga svansen rörde upp damm då den sakta rörde sig fram och tillbaka bakom honom. Han hoppades att honan övervägde sina svar noggrant. 
"Sen kan du dessutom berätta om dig själv."

När hanen skrattade drog den vita tiken sig närmare stupet. Hon stod nu så att baktassarna stod precis på gränsen till avgrunden. Hanen kontrollerade sina känslor bra, hon kände fortfarande illviljan men hans handlingar för tillfället gick emot det kan kände. Sådana dubbelsignaler fick Hyzenthlay att bli rastlös.
"Vad vet du om flocken i nutid? Sen kan du dessutom berätta om dig själv."
Hon skakade på huvudet åt hans fråga. "Ingenting.." hon andades djupare in för att kontrollera röstläget. "Jag trodde ni var i fortfarande i öknen. Jag har aldrig varit där. Hade jag vetat att Blodsbergen var er mark hade jag aldrig kommit hit."
Hyzenthlay var ärlig, hennes flerfärgade blick var fäst på hanen i försök att förutse hans rörelser och kunna undvika möjlig utfall. "Vad är det du vill veta om mig? Jag tillhör ingen flock."

Han betraktade hennes rörelser med en road blick.
"Flicka lilla, inser du inte att om jag hade velat skada dig, då hade jag redan gjort det." Han lyssnade på vad hon sa. Att hon inte visste något om flocken i nutid. Han gäspade lätt, funderade på nästa drag. 
"Bara för att du inte tillhör någon flock betyder det inte att du är ointressant. Svara på min fråga. Vem är du, vilka är dina krafter, var kommer du ifrån?" Värmen från solen började kännas rejält, men den bakom inte honom alls. Elden inom honom gjorde att han näst intill var immun mot naturlig värme. Visst, han kunde bli skadad av andra eldvargars krafter, men dock inte lika allvarligt som en varg utan dom. Någonting gjorde honom nyfiken på denna tik, det var något med den där energin han kände pressa mot hans psyke. Hade hon inte varit så konflikträdd, feg... Då hade hon eventuellt kunnat vara en tillgång till flocken. Dock var hennes hjärta inte tillräckligt svart. Han misstänkte att honan antagligen skulle söka sig till någon av de goda flockarna innan det var klart, och då skulle hon automatiskt bli en fiende. Det var därför han ville fråga ut henne så mycket som möjligt innan han lät henne lämna reviret. Hade hon den kraft han misstänkte kunde hon bli en farlig motståndare, om hon bara lärde sig att använda den på en högre nivå. I väntan på tikens svar lät han blicken höjas mot den blå himlen ovanför, en rovfågel av något slag cirklade sakta där uppe i jakt på ett lämpligt byte. Han själv borde egentligen ha gett sig ned i skogen för att fälla ett byte åt sig själv och åt flocken.

"Flicka lilla, inser du inte att om jag hade velat skada dig, då hade jag redan gjort det.Bara för att du inte tillhör någon flock betyder det inte att du är ointressant. Svara på min fråga. Vem är du, vilka är dina krafter, var kommer du ifrån?"


Hyzenthlay var förvånad av att han var intresserad av henne. Hon antog att när hon sa att hon inte tillhörde någon flock så skulle intresset för henne svalna. Hon var ju bara en sandkorn på marken. Hon hade inte ens märkt att solen hade rest sig, bara när dess glittrande strålar letade sig mot hennes ögon rynkade hon på pannan och blinkade några gånger innan hon flyttade sig i skuggan. Det var vindstilla och inget höll undan hettan som långsamt sänkte sig över området. Hon följde hans blick och såg upp mot den klarblå himmel, hennes blick fångade genast en falk flygandes i cirklar över de. Hyzenthlay gillade falkar och rörde aldrig de, rovfåglar såg hon inte som fiender eller byte. Fågelns närvaro lugnade henne, instinktivt höll dessa fåglar borta från fakarger men Hyzenthlay som nu sträckte sig med hela sitt sinne mot fågeln skickade starka signaler om vänlighet och fred. Kanske skulle han komma närmare?
Den vita fakargen vände blicken mot hanen igen.


"Hyzenthlay är mitt namn. Jag kommer från de norra bergen."
Hon tystnade för att se hur hanen reagerar och om han väljer att också avslöja sitt namn.

Frost lade huvudet lite på sned och betraktade tiken som backade in i skuggan. Hennes blick hade följt hans upp mot den blå himlen innan hon talade till honom. Han antog att hon kände någon form av samhörighet med de övriga bevingade varelserna i denna värld. Tiken avslöjade sitt namn och vart hon kom ifrån, men hon höll fortfarande tyst om sina krafter. Han undrade varför.
"Hyzenthlay..." Han nästan smakade på namnet, det var ett ovanligt namn, inte något han hört i landet tidigare.
"Det är fortfarande en fråga du lämnar obesvarad..." Hans blick hårdnade lite och borrade sig in i tikens mångfärgade ögon. Han var van med att dom allra flesta, speciellt dessa yngre, oerfarna förmågor, näst intill kastade sig till marken i underlägsenhet och berättade allt han ville veta utan att han ens behövde fråga.

Hyzenthlay hoppades att kunna slippa tala om sina krafter. Det var trots allt inte mycket hon kunde göra med de samtidigt som hon hade oturen att födas utan offensive krafter. Hon såg ner mot marken, och ryckte lätt på vingarna. "Inget speciellt verkligen..lite mentala förmågor." Hon såg upp mot honom och på hans blick förstod att hon skulle bli tvungen att förklara. "Känslor.." hon suckade. "Känslor och minnen." Hyzenthlay såg mot främligen.

Den svarte hävde sig upp i sittande ställning. Pälsen på hans buk och på baksidan av hans framben var svagt röd efter dammet på marken. 
"Då var mina misstankar välgrundade." Han gäspade lätt, detta började tråka ut honom och rastlösheten började spridas i kroppen. 
"Att ha en förmåga att kunna styra en annan individs känslor och manipulera dess minnen är en mycket effektiv kraft... Om man lär sig att behärska den." Det var på något vis synd att tiken stod så långt ifrån hans flocks värderingar. Hade läger varit ett annat hade han kanske tillkallat sin ledare för en utvärdering. Tiken var medveten om en av hans förmågor, och han kände inget behov av att avslöja den andra. Man skulle aldrig avslöja för mycket om sig själv för en främling. Den vite må vara ofarlig för tillfället, men alla växer med tiden, lär sig saker, och då var det alltid bra att ha ett överraskningsmoment kvar.

Hanen satte sig upp, hans rörelser fick henne att omedelbart stelna till, ögonen fokuserade. Flickan samlades.
 "Då var mina misstankar välgrundade." Känslan av rastlöshet östes över henne och Hyzenthlay gissade på att han tappade intresset för henne.
"Att ha en förmåga att kunna styra en annan individs känslor och manipulera dess minnen är en mycket effektiv kraft... Om man lär sig att behärska den."
"Än är det inte mycket jag kan. Jag har fått upptäcka krafterna på egen hand. Utan hjälp" Hyzenthlay kände behov att förklara varför hon inte kunde så mycket för sin ålder. Hon borde ha kunnat mer om hon hade rätt lärare och träningsobjekt men tyvärr har hon fått vara ensam för det mesta av sitt liv. "Måste du gå nu?" undrade hon sedan i hopp om att han hade glömt av straffet hon tydligen måste få för att ha vandrat in i främmande flocks marker.

Han gäspade ytterligare en gång. Lyssnade på den hoppfulla tonen i tikens röst. Läpparna drogs upp i ett leende och svansen piskade fram och tillbaka i dammet. Klorna på de stora framtassarna skrapade lätt i den röda stenen. 
"Jag är rädd för det..." Han reste sig i stående ställning med svansen lågt och huvudet högt. Han var en imponerande individ, hans storlek och utstrålning ingav alltid ett visst mått av respekt. Hans spetsiga öron stod rakt upp och hans blodröda ögon skimrade i det skarpa ljuset. 
"Du har i nuläget två val, Hyzenthlay..." Han tog ett steg närmare henne. 
"Antingen står du kvar och mottar ditt straff för den överträdelse du gjort..." Det stora huvudet lades lite på sned och spetsarna på de stora hörntänderna skymtade under läpparna.
"Eller så försöker du fly, vilket kommer göra att ditt straff endast blir hårdare." Han antog att hon skulle välja det senare alternativet, och skulle han vara ärlig så skulle det vara mycket roligare ifall hon gjorde det.

"Jag är rädd för det..."  När hanen reste sig fullt kände Hyzenthlay hur magen vred sig av obehag och respekt för den styrkan han bar med sig.
"Du har i nuläget två val, Hyzenthlay..." Han tog ett steg närmare henne. Hyzenthlay såg storögt på honom men stod kvar, hon var lite handlingsförlamad och vågade inte smita från honom.
"Antingen står du kvar och mottar ditt straff för den överträdelse du gjort...Eller så försöker du fly, vilket kommer göra att ditt straff endast blir hårdare." Hyzenthlay mötte hans blick med glansiga, tårfulla ögon. Hon blev naturligtvis skrämd, vem hade inte blivit? Hon ville inte få något straff, skräcken för smärtan fick den unga tiken att helt tappa modet. "Kan inte jag slippa..? Jag menade ju inget illa" bedjade hon med en olycklig röst och var påväg att börja snyfta.

Ett rått skratt lämnade hans strupe. Det var alltid roligare när hans offer bad om nåd. Desperation gjorde det alltid roligare. Han kände hennes krafter kittla hans hjärna, det gav honom huvudvärk. Han var ändå glad att tikens krafter var såpass outvecklade ännu. 
"Devils blod rinner i mina ådror. Vi visar ingen nåd..." 
Hans ögon glödde mer intensivt då hans inre eld tändes. Huvudet sänktes något och öronen lades lätt mot nacken. Hans blick var fastnaglad vid tiken, beredd på minsta flyktförsök. Han hade redan bestämt sig vilket straff hon skulle få. En varning, ett minne för livet. Något hon skulle få bära med sig så länge hon vandrade i detta land.