Mörkret, mörkret hade åter lagt sig över landet med en tystnad ingen den andra lik.
Kaiwood brukar vara stilla och tyst men denna plats hade nästan en så pass stel luft att man kunde ta på den. Smaka på den, trotts det så var den inge tunnare här än på någon annan plats. Det fanns bara en sådan pass stark spänning i luften att den muskulösa varginnan tvekade för en sekund. Men lika snabbt som känslan sköljde över henne drog den sig tillbaka likt vågorna på stranden. Hon visste vem hon var och var det någon individ som inte visste det så skulle hon minsann se till så att dom gjorde det. Oavsett storlek eller kraft.

Med en lugn gäsp stannade hon upp och såg sig om på den ödeliga platsen och granskade liken som låg lite här och där. Hon hade träffat på några nu och började förstå att detta var en plats som ingen frivilligt beträdde så vad gjorde hon själv här då. Kanske hade hon gått vilse. Ja det hände ju ibland men hon kunde inte riktigt själv sätta fingret på vad hon gjorde här denna gång. Det ryckte till i dom korta breda ögonen och hon såg upp emot det stjärnklara himlavalvet. Dom mörka ögonen föll på en extra stark stjärna och hon tippade huvudet lite på sne.

[Pax till Tavar ^^]

Läpparna drogs upp och blottade tandkött och blänkande tänder. Normala, vita tänder.
Men två av dem var längre, vassare. Huggtänder.
Nosryggen rynkades och öronen vändes bak.
Men inget ljud lämnade honom. Inte ett knyst.
Hjärtat stod still, ingen doft lämnade hans kropp, lungorna begärde inget syre.
Sedan ruskade han på huvudet och vilade det mot framtassarna.
Han måste hört fel. Ingen kommer hit självmant.

Han låg och dåsade i månskenet, den vackre hanen Tavar. Tystnaden som låg över platsen trivdes han i. Inga röster, inga irriterande skratt.
Bara döden kunde få en plats att bli så tyst.

Jakten tidigare hade varit lyckad. En förvirrad varghane hade dykt upp på fel plats vid fel tillfälle, och mött en snabb död då vampyren varit för törstande för att ens bry sig om att leka med bytet.
Ögonen glänste blodröda när han öppnade dem och höjde huvudet. Vargens muskulösa kropp låg livlös strax bredvid honom. Han slickade lite blod från nosen och spanade, plötsligt klarvaken, ut i natten.

Doften av hona gick inte att ta miste på.
Han låg lugnt kvar och väntade in henne.

(<3)

Med en stor gäsp fortsatte hon att röra sig fram över den ödsliga platsen.
Gräset svajade lätt i den svala vinden och hon stannade upp, någonting fanns i närheten. Hon visste inte riktigt vad då inga dofter gick att känna, inga ljud gick att höra men trotts det så kunde hon känna att det fanns någonting där borta. Hon kisade lätt för att se bättre men kunde fortfarande inget skåda och bestämde sig för att fortsätta röra sig fram över den tysta platsen.

Efter att ha vandrat en stund stannade den unga eldiga varginnan upp.
Det var som om att hon var huggen ur sten då inte en muskel rörde sig under den tjocka pälsen. Ögonen lös vagt och ett spökligt leende sprack fram på dom mörka läpparna. Även om hon inte såg direkt emot den mörka hannen så kunde hon se hans mörka siluett i ögonvrån. Så detta var vad hon hade känt av, en vart utan doft och värme. Intressant. Men vad hade fört honom ut på en plats som denna.
"God afton." sa hon med en len och småkylig stämma för att samtidigt vrida sitt ärrade ansikte emot den svarte. Glöden spelade i dom heta ögonparen och ärren över ena ögat lös starkt.

Vampyren betraktade främlingen som kom fram och såg på honom, hälsade.
Han kastade en snabb blick
mot det blodtömda liket innan han lugnt reste sig upp.
Han hade all tid i världen, så varför stressa?

Den svarte såg på honan.
"God afton, du själv." svarade han iskallt.
Han skakade vätan ur pälsen, och öronen vreds framåt.
Blicken var kall och beräknande, men aningen nyfiken. Det hände inte så mycket här.

Hon nickade kort och närmade sig den mörka individen för att stanna någon meter ifrån honom. Han talade kallt, lika kallt som hans kroppsvärme var, intressant. Försökte han spela tuff och hård. Även om han var någon av det mer speciella slaget som hon träffat på länge så lyckades det inte rubba det roade leendet. Det glimmade smått om dom glödröda ögonen och hon tippade huvudet lite lätt på sne.
"Säg mig, vad gör en så ung hanne ute i mörkret alldeles själv?" fortfarande talade hon i en lugn och små söt stämma. Trotts sin kroppshydda så hade hon ändå ett lockande och utsökt utseende, det var bara väldigt få som såg det när hon talade i en hest och kall stämma. Men denna gång tycktes rösten passa in med hennes unika utseende.

Han rynkade pannan och lade huvudet på sned, mötte forskande hennes blick.
Vad hade hon i kikaren? Tonläget hennes lät inte äkta.
Och hennes ögon talade emot hennes kroppsspråk. Lite förvirrande, faktiskt.
När hon talade, undrade varför han var här ensam med notis om hans ringa ålder.. det blev för mycket.
Det glimmade till i hans mörka ögon, och han skrattade till.
"Det är roande, ditt lilla skådespel. Antingen har du ingen aning om att jag skulle kunna vara din farfar, eller så låtsas du vara dum. Säg mig, vilket är det?"
Han satte sig ner och dolde ett roat leende.
Detta var bra mycket mer underhållande än en händelselös natt.

Ett roat skratt trängde fram mellan dom tunna svarta läpparna när hon hörde hannens försök till att trycka ned henne. Oavsett hur gammal han egentligen må vara så kunde han inte hota henne. Den tjocka svansen svepte till och hon drog ett djupt andetag och skakade på huvudet.
"Ni tycks ha sett igenom min fasat ärade hanne, varför ens hålla tillbaka då." med en road och sliskig stämma blossade elden upp längst dom ljusa frambenen. Den brandröda manen flammade upp och eld hade blossat upp i en halvmåne bakom hannen. Oavsett vad eller vem han var så var det blod hon ville smaka inatt, smärta och skräck hon ville sprida. Det galna leendet*typ som på hennes avatar xD* hängde kvar och glöd droppade ut från den öppna käften. Tänderna lös av hetta och hon närmade sig den mörke med starka lugna steg.

[Tänkte bara påpeka lite så där så du vet, eftersom att jag är så dålig på att förklara saker och ting Dx Eftersom att Thzu inte är ren Infero utan bär även vinden som kraft så sprider sig hennes eld betydligt snabbare än vad en renrasig infero han sprida den. Just för att hon kan kontrollera både eld och luft. Underbar kombo ♥]

Tavar for upp och blicken smalnade.
Han såg uttråkat på honan. "Så du kommer hit och jagar vampyrer? Så tragisk kan du väl ändå inte vara?" flinade han.
Plötsligt fattade hon eld, och han behövde inte se sig om för att känna den äckliga värmen bakom ryggen.
Käkarna bet ihop, och leendet försvann spårlöst.
Han gillade att leva - okej, vara odöd - och hade inga planer på att sluta.

Hon verkade tro att hon var ett hot mot honom. Intressant.
Tavar susade förbi henne i en fart ögat inte kan uppfatta, ställde sig bakom henne och gjorde ett utfall. Högg efter henne.

(Vet inte hur man tar bort inläggen längreeeee Dx)

"Vampyr?" Hon tippade huvudet lätt på sne och funderade över vad han hade sagt. Nog hade hon hört em dessa nattvandrande varelser men detta var första gången hon träffade på någon. Intressant, hon ville veta var detta kunde leda. Men lika väl som hon var nyfiken så måste hon vara på sin vakt.
När den mörke plötsligt försvann ryckte det till i läppen och hon förstodd direkt var han befann sig. Eld blossade upp längst hela ryggen och hon snorde snabbt och elegant runt för att möta hannens hugg. Låta blodsugande tänder möta glödande hetta.

(kort och patetiskt men sitter på mobilen Dx )