Natten har aldrig varit mörk för henne. Zey-So satt på klippan vid Byomis kända vattenfall och lyssnade till bruset av vattnet. Hennes mjuka, runda öron separerade lätt ljud från ekon, väsandet och klangen från de fallande vattendroppar försvagades och multiplicerades, drunknade när de hamnade i snår av mossa, upprepades många gånger från ekot som slog från stenväggarna. Ljud var trådar som fyllde utrymmet i Byomifallet - just nu var de tunna, helt säkra och ofarliga. Insekter krälade runt i de fuktiga springor i stenen, knappt hörbart prasslade den långsamma floden och lite längre bort i buskarna parade sig två små sorkar. Lugna andetag av Byomi - total tystnad här kommer det aldrig bli. I total tystnad skulle Zey-So känt sig blind. Hon rörde lätt med öronen, långsamt och med njutning fingrade igenom trådar av bekanta och ofarliga ljud; så höjde hon huvudet och med tysta steg rörde sig ner till sjön, bort från den högt brusande vattenfallet. Hennes kattögon var skapade för att se i mörkret, natten förvandlades till skymning och karginnan kunde med lätthet röra sig i mörkret utan att riskera falla ner från de branta klipporna ner i det mörka vattnet. Hon var likgiltig till de lömska hala stenarna och den konstiga charmen av vattenfallet - hon hörde vattnet. Den vackraste av de kända för henne ljud. Och så lutade hon sig över den mörka ytan, det första hon såg var sig själv - en graciös varelse med stora mandelformade ögon; ljust gröna och gnistrande och försiktigt spända öron på huvudet. Sammanflätning av subtila ljud försäkrade henne åter om säkerheten; hon hann se världen på andra sidan av vattnet - djupt botten, ryggar av fisk som stod orörligt som i väntan, buskar av hårt undervattengräs...

[använder ett gammalt startroll, hoppas det är OK.]

Tavar reste sig upp från det daggfuktiga gräset.
Han hade suttit still länge, utan att ge minsta ljud ifrån sig då inte ens hjärtat slog i hans bröst.
Några ljudlösa steg och han lämnade skuggorna som träden gav i den klara natten. Månskenet föll på hans kropp och avslöjade honom enkelt för vakande ögon.

Öronen spetsades på hans huvud, och tungan löpte över det svarta tandköttet, så att huggtänderna glimmade till i ljuset.
Vampyren släntrade fram till vattnet, betraktade den krusade vattenytan och spegelbilden där. En svart varg, onaturligt vacker, med röda ögon såg tillbaka på honom med ointresserad blick. Han sänkte ner huvudet till ytan och lapade i sig några små, prövande klunkar av vattnet. Sedan höjde han genast på huvudet igen och rynkade nosryggen. Svalde skyndsamt den obekanta vätskan, som kändes så fel i halsen. Han var inte menad att dricka vatten, och det släckte inte ens hans törst.
Det enda han hade begär av var blod.

Ett hjärta bultade, andetag drogs, och svaga steg hördes bredvid honom. Han var medveten om honans närvaro, men lade inget större intresse i den. Den blodröda blicken vändes mot henne, gav henne en kall skådning, och vändes sedan mot vattnet igen - med avsmak.
Han hade mycket att tänka på, och orkade inte med sina vanliga lekar med de dödliga. Just nu kände han att dessa patetiska varelser inte var värda att slösa tid på.

Nästa syn hon såg när hon lyfte på blicken var en svart käft som verkade bestå av enbart huggtänder. Hennes hörsel berättade om faran alldeles för sent. Rovdjuret kunde lura ljud, hans enorma svarta kropp blottades i månljuset och de röda ögonen mötte hennes gröna, skrämda blick. Den tid som krävdes för denna odjuret att döda var ojämförligt mindre än den tid som avsatts för Zey-So att tänka på att fly, bara tänka - efterssom denna rovdjur inte var någon levande varelse. Denna rovdjur var en vampyr, och vampyrer missar aldrig. Hon kunde inte förstå hur en sådan vågade sig in i Byomis marker som var i största del dominerade av Draugai. Hon höjde huvudet och verkade till och med nu känna hans käftar slås om sin hals, ögonen var uppspärrade och pupillerna drogs ihop så det nästan gjorde ont. Hon kände hur tiden verkade sakta ner.

Han mötte honans blick, helt lugn. Såg hur hennes pupiller drogs ihop till små prickar, hur hennes andhämtning ökade i takt med... rädslan?
Det ryckte svagt i hans mungipor när han höll tillbaka ett leende.
"Godafton." väste han lågt, och lade huvudet på sned.
Läpparna drogs upp och blottade tandkött och blänkande tänder. Normala, vita tänder.
Men två av dem var längre, vassare. Huggtänder. Hjärtat stod still, ingen doft lämnade hans kropp, lungorna begärde inget syre. Månskenet speglades i hans ögon, för så var hans huvud vinklat just nu i sin sneda position.
Öronen spetsades, nosen höjdes och vädrade i luften.
Doften av blod nådde hans känsliga nos. Och eftersom han stod så nära honan - inte mer än tre meter - var den stark. Doften fyllde hans lungor, fick det att hetta till i strupen. Det värkte och sved likt eld.

Han stängde munnen, rättade till huvudet, och sänkte det till mankhöjd. Öronen gled fram och pekade mot henne. Blicken mörknade till svart. Två svarta, törstande hål av tomhet. En jägares ögon.

Hennes kropp reagerade snabbare än hennes tankar, i samma sekund om odjuret väste fram sin hälsning kastade hon sig åt sidan, bort från sjön och i denna sekund blev hennes kropp osynlig, försvann i det tomma intet. Många såg det säkert som teleportering men i själva verket var den unga karginnan där, fysiskt där trots att hennes kropp var osynlig. Hennes mjuka tassar med de indragna klorna dämpade hennes fotsteg och gömde spåren, den hårda steniga marken tog inte emot hennes doft lika väl som mossan och därför valde hon att gömma sig uppe på klippan där hon med lätthet kunde försvara sig eller hoppa ner i vattnet om det skulle behövas, trots sin ras gillade hon att simma. Hennes blick låg som fastnaglad vid rovdjuret och hon undrade vilka krafter han ägde, om han var kapabel att finna henne.

[sorry, blev konstig]

När honan plötsligt försvann, visste han ändå var hon befann sig. Bloddoften som strömmade ifrån platsen där hon fanns var det enda som försäkrade honom om detta. Ett kusligt leende spred ut sig över hans läppar, medan han såg upp mot klippan dit utgångspunkten för doften flyttade sig.
Han blinkade med ena ögat, medan flinet låg kvar.
Vampyren valde dock att inte följa efter och döda henne, utan tappade genast intresset för det flyende bytet. Han hade annat att göra än att fånga en osynlig katt.

Tavars ögon återfick sin normala, blodröda färg. Han ruskade på huvudet, och höjde det sedan. Blicken spanade iväg över vattnet, fallet, och skogen runt omkring.
Han hade redan glömt bort honan när han vände sig om, och lugnt men bestämt gick därifrån. Snart försvann hans mörka kropp i skuggorna.

(Avsluta du ;))

Zey-So spärrade upp ögonen när hon såg hur hannen följde henne med blicken upp till hennes klippa och sedan på ett hånfullt busigt sätt blinka åt henne. Hon har aldrig känt sig så förvirrad, kunde han se igenom hennes osynlighet? Hennes blick föll ner på sina egna tassar som för att försäkra sig själv om att hon verkligen blev osynlig och åter höjde huvudet. Då har hannen hunnit vända henne ryggen och försvinna i skuggorna. Hon pustade ut, lättad men ännu osäkert. Hon skulle vänta ut ett tag innan hon tog sig mot sin lya. Bara för säkerhetsskull.

AVSLUTAD