Himlen brann inte här och fick denna natt att för första gången visa hur mörkt det kan vara för den unga vita honan. Bergen var någonstans bakom henne, hon har äntligen kommit över och lämnat Glaciären, hemmet bakom sig. Hennes steg som förut var lätta lämnade nu stora märken i snön. Natten blev för mörk för att gå, hon kunde inte se något och att gå efter doften kunde hon inte. Tehhi's högresta, starka kropp tog henne över bergen och hjälpte henne ner, men det var det. Hon var tvungen att vila. Den safirblåa blicken såg halvblint över området som bestod av snödrivor. Hade norrskenet varit här hade hon hittat ett lämpligare plats för natten men nu fick hon nöja sig med det hon fann. Sista krafterna gick åt att skapa en skyddande vägg av is för att skydda sig mot vinden. Snön lät hon falla som extra täcke och värma henne i natten som skrämde och gjorde henne osäker. Mest skrämd var hon av mörkret som hon var rädd för sedan hon var valp. Löjlig liten rädsla som hon aldrig berättade för någon. Hon gäspade och gömde nosen under ena tassen. De stora mjuka öronen rörde sig då och då, lyssnade hur vinden rörde sig och slet i den halvgjorda isväggen hon skapade som skydd.

Vampyrens svarta, stora tassar sattes tungt ner i snön, så att flingorna yrde upp i luften. De skarpa, aningen krökta klorna gjorde djupa avtryck. Han rörde sig långsammare än vanligt. Det fanns inte riktigt någon anledning till brådska när man hade en evighet framför sig. Visserligen var det ingen garanti, det där men att han skulle leva för alltid. Snarare ett lockbete. Men han tordes inte fundera mycket över den saken, faktumet om att varje natt kunde vara hans sista.

Han hade tagit sig ända upp till Snöslätten, inte helt utan anledning. Men den var hemligstämplad. Det han letade efter verkade tycka om kylan. Det gjorde han också. Han älskade kylan, mörkret och tystnaden. Snön var nästan lika vacker som han själv. Och då var den verkligen något att vila blicken på, när den i månens bleka sken gnistrade likt miljoner diamanter. Han mindes hur han som liten hade trott att snöns glittrande hade berott på att en stjärna fallit och slagits i spillror över det vita dunet. Hans syster hade sagt att så var fallet, och han hade alltid lyssnat på hennes ord.

Tavar hade färdats över slätten så länge mörkret höll den i sina klor. Under de få ljusa timmarna hade han legat gömd under snön och slumrat. Sedan hade han rest sig upp, skakat av sig den och vandrat vidare.
Nu hade det gått flera timmar, utan att han sett annat än de vågiga snödrivorna. Han var extremt uttråkad, och de kalla, röda ögonen såg sig omkring efter en distraktion. Vad som helst.

Just som han tänkte detta, fick han vittring på en levande varelse.
Han tvärstannade, vände huvudet åt vänster och spetsade öronen. Ögonen smalnade, och huvudet sänktes till manknivå.
Blod.
Käkarna spändes, och ögonen mörknade hastigt till svart. De glänste utav samma anledning som snön. Månen.
Hastigt började han röra sig framåt, med en smidig, halvspringande gång.
Snö glittrade i hans nattsvarta päls när han rörde sig med spelande muskler.

Inte alltför snart fick han syn på en vit, pälsklädd livsform som verkade gömma sig bland all snö. Öronen vickade framåt på hans huvud, uppfattde varenda lilla ljud. Nosen vädrade blodet som pumpades runt i den kroppen, där framför honom. Blicken blev målmedveten, och han började springa.
Haren hann inte ens märka att han kom farande, och snart hängde den livlös i hans käftar. Blodet droppade ner på snön och färgade den djupt röd. Han saktade in, ty han hade snappat åt sig sitt lilla byte i farten, och stannade till slut.

Tavar dumpade haren på marken, slickade sig om nosen och böjde sig ner.
Han drog in den berusande ljuva doften i ett andetag, innan han lät tänderna sjunka in i skinnet på bytets hals.
När han tömt gnagaren på blod reste han huvudet till en ståtlig position, spanade ut över slätten medan han lät tungan löpa flera gånger över nospartiet. Röda droppar rann längs hans käkar, och tungan fångade skickligt upp dem i ren hunger. Hans ögon hade fått en stark, vinröd färg.

Haren hade bara väckt hans slumrande törst. En djup morrning ekade i hans tomma buk. En rynka bildades mellan hans ögon när han såg ner på den lilla patetiska middagen. Inte ens mättande. Han gläfste frustrerat till och skakade nyfallen snö ur pälsen. Sedan tystnade han, och såg sig omkring ännu en gång. Det var något som inte stämde. Den döda stämningen var bruten.
Det fanns någon annan här.

Han ödslade inte mer tid, utan satte genast fart. Han sprang i ultrarapid, och kände doften av liv bli starkare ju närmare han kom. Mer blod. Mer, mer, mer. Han ökade takten, och tänkte inte ens på att hjärtat borde bultat fort i bröstkorgen. Han visste redan anledningen till att det var stilla.
Så var han framme. En hastigt uppslagen, vindpinad skyddsvägg lyste vit mot honom. Han stannade med ett ljudlöst ryck intill den, andades ut i en frostig pust och slöt ögonen.

Ljudet var så starkt, så nära, att han nästan blev förvånad.
Dunk-dunk, dunk-dunk...
Han slog upp ögonen, och kände ett leende rycka i mungiporna. Men han behöll masken på, och gick med lugna steg runt väggen. Där låg en tik, halvt gömd under snön, och slumrade.
Vampyren lade huvudet på sned, såg på henne med lysande klara ögon, höjde ett ögonbryn och harklade sig lågt.
Äntligen hade han hittat sin distraktion.

Hon hade nästan somnat helt när ett främmande ljud fick henne att rynka på pannan, det tog några sekunder innan hon förstod att ljudet inte var något ur hennes dröm utan verkligt, alldeles för verkligt här. Hon slog upp de safirblåa ögonen som i mörkret verkade svarta av de utvigda pupillerna och kisade förvånat i mörkret. Hela sitt liv har hon sovit utan att bekymra sig om faror från andra, isbjörnar höll sig undan vargarna som bodde i Glaciären, och mord var något yttrest ovanligt där. Glaciärens vargar var redan för få för att dödas av varandra. Därför blev hon inte skrämd av den främmande vargen som dök upp här utan mest förvånad över att någon vandrade i natten så här och inte sökte skydd för den uppkommande snöstormen. Hon kände på sig att det skulle bli storm, vinden började redan bli starkare, hennes lilla vägg knastrade under de starka vindpustarna. "Söker du skydd? Kom hit, det räcker för oss båda" sa hon oroat men vänligt åt vargen och makade något på sig för att ge honom plats. Hon såg på honom något förvånat men utan skräck eller aggression, mest så var hon nyfiken, hon har bara mött vita vargar under sin livsstid så se andra färgvariationer var alltid intressant för henne.

Han kastade sig med sin massiva kropp mot vindskyddet och krossade det med sin råstyrka. Sedan vände han sig mot honan, hukade sig ner och morrade mörkt. Ögonen glödde röda. Han lyfte överläppen och blottade huggtänder och svart tandkött. Det kändes som om hans strupe stod i lågor, den brinnande smärtan blev bara starkare och starkare, ju mer av hennes doft som slog emot honom i vinden.
Han ruskade på huvudet, gläfste till och högg sedan efter henne med smällande käkar. Han ville smaka blod i natt.

Hannens massiva kropp slängdes mot den knakande under varje vindpust isskyddet hon skapade och krossade det med lätthet. Små isskärvor greps tag av den gradvist starkare vinden och stack hennes kropp som genast reste sig upp när hannen blottade käften. Hon såg allt tydligt trots mörker då hans ansikte verkade bestå enbart av tänder. I den hundradelssekund när hannens käftar stängdes halkade hennes tassar på isfläcken som var väldold under snön och hon reflexmässigt gjorde en rörelse som hennes förlamade av skräck huvud aldrig skulle ha gjort, eller ens hunnit. Hon ryggade - och käften som var perfekt skapat redskap för att skära igenom huden stängdes på fel ställe. Och istället för att gripa tag om Tehhis hals rusade hennes tjocka, långa och hårda päls av hennes bog in i hannens käft, varje isvarg hade extra tjock päls, ovanlig för andra raser av Numoori - och denna isvarg var särskilt ullig. En sekunddel såg hon rakt i hans galna, röda ögon. Sedan agerade instinktet oberoende av hennes egna önskningar. Hon slängde sig hårt åt sidan, rev av sin egna päls och lämnade en kal fläck med några droppar iskall, ljusblå blod på rinnande på huden. Det lilla såret läktes i samma hastighet som den skapades. Adrenalinet fick Tehhi att agera snabbare, hårdare. Hennes safirblåa ögonen såg inte bra i mörker, hon kunde inte se om hannen hunnit spotta ut hennes päls, vad han tänkte göra men hon började direkt med att skapa en skyddande vägg runt sig, någon barriär som skulle skilja henne från demonen som kom efter henne. Den förfrysta marken hjälpte henne, hon behövde inte kyla ner vattnet med sina krafter utan kunde bara ta och skapa den direkt ur luften. Skyddet växte sig starkare än den förra hon hade och var rund likt en igloo men utan tak.

De vassa tänderna stängdes med en smäll, endast några centimeter ifrån honan. Han spottade ut den vita pälsen och rös av obehag.

Vampyren landade ur språnget på alla fyra, stannade tvärt och såg på tiken.
Hon skapade en skyddande barriär av is mellan dem.
Tavar rörde sig blixtsnabbt. På de få sekunder det tog för isen att sluta sig runt honan, sprang han. Och han hann precis kasta sig in i skyddet innan väggarna mötte varandra och skyddet var klart. Tavar reste sig hastigt, backade ett steg och höjde huvudet. Öronen ströks bakåt.

"Jag vill bara... leka lite." mumlade han lågt.
Det här var bättre än han väntat sig. Underhållande nog.
Ett kallt leende vilade på hans läppar. Tänderna glimmade i månskenet.
"Vad heter du?" frågade han roat, och lade huvudet på sned. De röda ögonen mörknade mer och mer, ju mer törsten byggdes upp inom honom.
Snart var de svarta, och då skulle han inte ha kontroll över sig själv. Men än så länge fanns det röda stråk av färg i dem.



(Hoppas det är okej xD)

Tehhi märkte inte ens att han lyckades ta sig in till henne, hon såg bara en skugga i mörkret och hur hannen fick snön att yra över henne när han med ett hopp landade mellan isväggar som låste in de två tillsammans. Hon förstod backade skrämt med ryggen mot den kalla, behagliga isen och de safirblåa ögonen stirrade stint mot hannens. "Håll dig borta.." försökte hon sig men otydligt bubblande kunde knappast kunna kallas för tal. Hon samlade sig någorlunda för att på tredje försöket kunna säga sitt namn "Tehhi!" innan hon skapade en spjut av klar is som hon tänkte använda som vapen. Spjutet hängde i luften under Tehhis fokuserade blick och var riktad mot hannens bröstkorg. På långt håll skulle den säkert inte kunna göra stor skillnad men här när det är kallt och Tehhi är desperat kan isen skära som kniv. "Håll..dig..borta..!" fick hon fram trots allt.

Tavar kastade huvudet bakåt och utstötte ett kallt skratt mot natthimlen.
Raggen restes och svansen höjdes i en dominant position.
Han skakade lite på huvudet och med ett arrogant leende.
"Håll... dig... borta!"
"Jag tar det som en inbjudan." skrockade han. Honan pekade ett spjut mot honom, som hon antagligen skapat med hjälp av sin tydliga kraft. Men leendet lämnade inte vampyrens läppar. Han såg lika självsäker ut som innan.

Hennes namn flöt förbi honom utan att han lade det på minnet. Det var oväsentligt.
Han började sakta närma sig henne, lekfullt och med smidiga rörelser. Utrymmet var inte så stort, högst fem språng runtom. Han stannade cirka en meter ifrån henne, med endast den patetiska pinnen av is mellan dem.
Han borrade in blicken i hennes. Ögonen svarnade nu ordentligt, tills de tappat all sin färg. Han morrade.

Tehhi följde honom med blicken trots att han verkade vara en enda skugga för henne. Hans ord fick kalla kårar att glida längst ryggraden och hon har nästan smält samman med isväggen bakom henne. Hon föreställde sig hur hennes blåa blod kommer rinna längst de och det gav henne chansen att vakna upp ur sitt förlamade tillstånd och när hannen morrade mot henne sjöt hon iväg den skapade isspjutet mot hans bröst. Att missa på sådant håll var nästintill omöjligt. Spjutet var skapad av ultrastabil is som bergen i Glaciärerna och kunde hålla nästan vilken tyngd som helst, men trots det kände hon oro över att den kommer splittras när den slår mot hannens kropp. Hon blundade, eller så dör hon nu eller så låter han henne vara.

Tavar såg spjutet så tydligt under dess färd genom luften att det lika gärna kunde ha rört sig i slow-motion. Det träffade honom rakt i bröstet, snett underifrån eftersom honan var kortare än honom.
Och det genomborrade hans kropp, så att det kusligt nog löpte ut ur nacken likt ett groteskt horn. Isväggen bakom honom fläckades av en trögflytande, svart vätska. Spjutet var vått.
(Nej, inte blod. Vampyrernas ådror innehåller endast gift, möjligen blandat med gammalt blod.)
Han sänkte huvudet och drog ett hackande andetag. Sedan slutade han att andas. Blicken vändes ner mot spjutet som stack ut ur hans bröstkorg, mot giftet som rann från såret.
Spjutet hade missat hans hjärta, men skjutit igenom hans muskler, kött och döda inälvor.

Ett kvävt läte lämnade hans stämband, och han började långsamt luta framåt. Ögonen stirrade rakt på honan. Sedan föll han, och träffade marken med en dov duns. Snöflingor yrde upp och dansade genom luften.
Det blev dödstyst. Vampyren låg stilla som huggen ur sten.


(Få inte Tehhi att gå därifrån, menar inte att avsluta nu. heheh. Vill bara se hennes reaktion.)

Hon vågade sig öppna ögonen bara när hon hörde något avskyfärd plaskande. Hon kunde inte riktigt urskilja vad det var för något men såg hur monstret föll frammåt med en häpen min. Tehhi såg lika häpen ut hon själv och tiden stod nästan stilla för henne. Hennes blåa likt safirer ögonen stirrade stumt mot hannen som låg framför hennes vita tassar och verkade död. Har hon lyckats? Har hon lyckats döda honom? Tehhi började försiktigt och nästan ovilligt "smälta" de skyddande väggarna omkring de. Hon stod fortfarande intryckt med nästan hela ryggen mot väggen, ovillig att ta några steg mot den döda kroppen. Stanken av de döda inälvorna och det svarta blodet, för hon antog att det var blod, skärde genom hennes lungor och fick henne att nästan få kväljningar av avsky och skräck. Hon ville ut, hon ville få några klunkar av rent luft och vatten. Skydden runt de började långsamt tyna bort. Tehhi kände enorm hetta i magen, det dunkade i tinningarna och en stark huvudvärk skulle snart infinna sig i hennes skrämda kropp. Hon kände sig både överfylld av känslor och även tom på de. Helst av allt skulle hon vilja brista i hysterisk gråt och skratt av det hon överlevde. Hon kände sig knappt stark nog att ens stå på benen. När skyddet har tynat bort helt drog hon långsamt ett djupt andetag och sedan ett försiktigt steg bakot med blicken fortfarande fäst på det döda kroppet framför henne.

(oups, fel karris. Men svara om det går bra, så byter jag nu)

Tavar låg stilla en stund, med slutna ögon och utan andetag. Hans lungor behövde inget syre. Hans kropp var redan död, så spjutet var endast ett irritationsobjekt. Han visste inte riktigt varför han låtit sig bli träffad av det. Kanske en del av leken.

Han hörde hennes hjärta bulta, hörde luften färdas genom hennes strupe när hon andades. Han bet tillbaka ett leende.

Sedan rörde han sig väldigt snabbt. I ultrarapid, vilket inte vanliga ögon kan uppfatta. Han reste sig i en blixtrande rörelse, ställde sig precis framför honan. Han pressade sin nos mot hennes (?) och tänkte morra, men kom på att det nog inte var en så bra idé då hans innanmäte just rivits sönder.
Han blottade tänderna och ögonen smalnade hotfullt.

Plötsligt susade han bort en antal meter, och hostade upp gift i snön. Det värkte svagt i buken, annars mådde han helt okej. Det var frustrerande att inte kunna röra sig ordentligt, på grund av spjutet. Han lade huvudet på sned och tog tag med tänderna om det, försökte röra på det. Men det satt fast, ruckades inte en centimeter.
Efter några sekunder hade hans innanmäte läkt, och såret slöts runt spjutskaftet. Det slutade rinna. Han var lika vacker som innan, förutom tingesten som borrat sig genom honom.

Tavar stod i nästa nu intill honan igen. Vad hade hennes namn varit? Tehhi.
Just det.
Nu brummade morrningen från hans strupe. Han viskade, med hes röst, i hennes öra;
"Det där var onödigt. Nu retade du upp mig."
Han höll rösten låg, men det gjorde den mer hotfull än om han vrålat henne rakt i ansiktet.
Sedan bet han tag i hennes hals med sina huggtänder. (?)

När hannen hon precis hade dödat plötsligt dök upp framför henne nästan så att deras ansikten möttes gjorde hon det enda hon indag inte gjort. Ett högt tjut ekade över området och fick vindens sus verka en öm viskning i jämförelse till hennes röst. Hon kände nerverna brista och när hannen nu som var nyss död plötsligt var levande och försökte få ut hennes ispjut ur halsen vände sig mot henne fick henne att tjuta ännu högre. Han bet mot hennes hals, den kala fläcken som han lämnade när hon slet sig låss var på andra sidan och ännu en gång grep han tag i hennes tjocka fäll, men hannens huggtänder var såpass långa och vassa att de skar genom hennes päls och även genom huden, inte nog att döda men av någon anledning enormt smärtsamt. Tehhi tystnade, men bara för att ta upp mer syre i luften och fortsätta skrika. Nu av smärta

Tavar bet sig fast med all sin styrka koncentrerad på att hon inte skulle kunna slita sig loss. När honans blå, kalla blod rörde vid hans smaklökar var det som en explosion i hans sinne. Käkarna låstes och hans starka tassar tryckte ner henne på marken (?) så att han stod böjd över henne. Törsten brann inom honom, och hans ögon glödde av hunger.
Han drack, sög i sig blod tills värmen spridit sig genom hela hans kropp.
Han kände inte ens spjutet längre. Det enda han kände var hur honans styrka överfördes till honom, hur obeskrivligt gott hennes blod smakade på hans utsvultna tunga.

Efter ett tag stod han inte ut med ljudet av hennes skrik längre, utan släppte henne med ett ryck så att de vassa tänderna rispade upp såret hon fått ännu mer. Han brydde sig inte om att stänga det. Han tyckte om att se hennes blod, hur den blåa färgen rann genom hennes vita päls. Han slickade blod från nosen. Skakade hastigt snön ur sin svarta fäll.
Svansen gungade lite bakom honom, ögonen lyste starkt röda. Han var tillfredställd, och ett leende lekte på hans läppar.

Tehhi kände hur hans vikt tryckte henne mot marken, hon kämpade inte emot, krafterna har tagit slut och hon tillät sig själv att falla mot marken, mot den mjuka, vita snön som omfamnade henne och kylde ner hennes värkande kropp. Tehhi blundade och hennes skrik tystnade, hon har aldrig förr stött på någon som anföll henne, inte ens isbjörnar brukade ge sig på isvargarna. Hon har aldrig förr blivit tvungen att slåss. Tehhi låg och funderade hur länge detta kunde pågå, hennes blod lämnade hennes kropp, rann in i käften på demonen som höll i henne och även över hennes snövita päls. Kylan fick blodet att kristalleras och glänste likt safirer i månens bleka ljus. Han släppte henne och det tog ett tag för Tehhi att förstå det. Smärtan har avtagit och mörkret föll över hennes chockerade, skakade och paralyserade sinne. Hon ville inte dö, hon ville leva. Hennes kropp, kroppen som kunde motstå den starkaste kylan, som kunde leva i isande kyliga vattnet var starkt. Hennes hjärta slog, hennes lungor krävde syre, krävde varenda svag andetag hon tog. Hennes hjärna dog inte. Hon skulle leva. Hennes skador måste läkas, giftet måste neutraliseras, huden måste växa ihop. När sådana lätta och enkla tankar nådde Tehhi gjorde hon allt för att fokusera sina tankar på sin läkning. Vampyrens tänder har gjort en stor skada på hennes kropp, giftet gjorde henne svag men har nu nästan fullkomligt neutraliserats. Blodet som har frusit fasst vid hennes päls hindrade inte huden från att läkas ihop och stänga det öppna såret i hennes hals. Tehhis kropp ryckte i spasmer och fick henne att snabbt dra ett rossligt andetag. Hon öppnade ögonen oförstående om hur länge hon har legat på marken och om den som dödat, eller rättare sagt försökt döda henne hade gått sin väg.

Tavar gav till ett skratt, slickade blodet från nosen och ruskade snön ur pälsen. Han lät henne leva. Det var inte värt ansträngningen att ta hennes liv, han hade lekt färdigt.
Han gick fram till henne, och lät klorna dras längs med hennes mage. Sedan vände han sig om och sprang därifrån tillfredsställd.
Nu skulle han ner till Ötamon.

(Avslutat)