Hyzenthlay anade vad som skulle ske nu. Hennes ben darrade av skräcken som fanns inom henne, den skräcken som naturligt gjorde hennes krafter starkare men tydligen inte starka nog för att vända på hanens onda avsikter. Han hade bestämt sig och han skulle inte vika. Tårar rann över ungtikens kinder. Hon skakade lätt på huvudet som för att skaka av sig de. Hon kände sig hopplös.

Frost gav tiken en blick, hans röda ögon hade en ondskefull glöd. Han drog in ett djupt andetag och hela han började nästan skimra. Luften omkring honom dallrade av hettan som strålade ut från den stora kroppen. Det verkade ta en evighet, men i själva verket tog denna uppladdning endast ett ögonblick av en sekund. Mitt mellan hans framben började en punkt att brinna. Ögonblicket senare lämnade en kula av eld hans kropp, en kula stor som hans skalle. Snabbt som blixten sköt kulan iväg mot tikens bakdel, mot hennes lår och yttersta delen av hennes vinge. Han skrattade dovt och väntade för att se vilka skador han skulle orsaka.

Tid för Hyzenthlay stod stilla, hon såg allt som i slowmotion men av någon anledning var hennes kropp blytung och lydde inte henne. Som i en dröm såg hon hur eldklotet föddes ur den blodröda marken, kände hettan som kom i vågor från den uppvärmda luften och hur denna klotet skickades mot henne för att bränna sönder pälsen, fjädrarna och huden.

Men ett plötsligt rörelse, en oväntad skugga från himlen fick Hyzenthlay att rycka till och ta ett steg bakåt. Steg i tomma intet. Falken, den samma falken som flög över de tidigare, som Hyzenthlay lockade med känslan av värme, beskydd och godhet, den falken som lyckades uppfatta hennes känsla av hopplöshet och rädsla flög in mellan henne och klotet. Varför detta hände kunde Hyzenthlay inte förstå. Kanske trodde falken att Hyzenthlay var en försvarslös unge som behövde beskydd? Den lilla fågeln var inte större än klotet och elden åt upp honom i mindre än en sekund. Den sekund som behövdes för Hyzenthlay att ta steget bakåt.

Tiken föll ner från stupet. Först okontrollerat, vinden slog mot öronen och ögonen, gjorde svårt för henne att se, men de naturliga instinkterna som fanns inom henne fick henne att lägga sig platt mot vinden och öppna vingarna. Farten var väldigt stor, Hyzenthlay stönade när vinden började vrida vingarna ur leden, hur musklerna brände när de sträcktes ut. Men farten blev mindre dödlig. Fakargen lyckades landa på den fuktiga av flodvattnet marken i bottnet av en hög klyfta. Hennes blick lyftes uppåt, mot klippan flera hundra meter ovanför henne hon bara några sekunder tidigare befann sig på tillsammans med en Devil.

Den svarta hanen morrade ilsket till då falken kom störtandes och fångade eldklotet han skickat mot tiken. Tiken föll från klippkanten och han kastade sig mot avgrunden för att se vart hon tog vägen. Han såg henne långt nedanför, på botten av ravinen. Det var långt, väldigt långt, och han hade inte använt sina krafter på ett sådant avstånd på mycket lång tid. Men då han redan var uppladdad bet han ihop i ilsken koncentration och skickade en mur av eld mot tiken. Hon skulle inte komma undan oskadd. Ingen lämnade reviret oskadd, speciellt inte någon som träffat på honom. Han såg lågorna täcka luften mellan honom och henne, stenhårt koncentrerad för arr hålla elden vid liv hela vägen ned. Han såg elden slicka topparna på de små träd som stod vid flodbädden. Bara hettan från elden borde få tiken att må fruktansvärt dåligt. Elden falnade någon meter över marken, det var för långt, frågan var, hade han varit nära nog? Och hade bara hettan gjort någon skada? Kom tiken undan även denna attack så skulle han definitivt inte vara lika skonsam nästa gång han såg den vite.

Hyzenthlay såg hur hanen letade upp henne med blicken och en mur av brinnande eld skickades mot henne. Hade hon inte varit på så lång avstånd från honom hade hon inte hunnit undan. Nu kastade hon sig mot floden som stilla rann genom ravinen, på bara några hopp tog hon sig ut i mitten av floden med djupet ungefär till halsen och dök ner för att komma undan hettan. Hon kom upp över ytan så fort hon såg att elden hade brunnit bort. Så snabbt hon kunde tog hon sig upp på den andra sidan av floden och ruskade av sig vattnet. Nu var hon vit igen, vattnet sköljde bort det röda dammet hon hade över pälsen. Med blicken fortfarande fäst på hanen öppnade hon vingarna och med några slag lyfte hon upp från marken. Det var svårare då den blöta pälsen och fjädrarna tyngde ner henne men adrenalinet gjorde henne starkare. Utan att komma upp på samma nivå som hanen flög hon istället genom ravinen så länge bredden tillät för att sedan öka höjden och komma upp ur den en bra bit ifrån hanen, omskakad, skrämd, men oskadd.





[b]AVSLUTAD[/b]