Han nickar kort.
"Det kan finnas en annan väg om vi går tillbaka en bit. Men den kan sluta på samma sätt som den här. Och hur lång tid det tar vet jag inte". Svarar han henne och vrider på huvudet och fäster den gyllene blicken på tiken under hans vinge.
"Det finns en snabbare väg dock". Lägger han till. Han skulle som sagt kunna flyga henne ut. Det skulle gå fort och han kan sätta av henne på en plats långt utanför revirgränsen. Det skulle inte ta så lång stund.

Åh. Att sånt här alltid drabbade henne. Det kändes minst sagt inte lockande att först gå tillbaka en bit och sedan kanske stöta på samma scenario igen. Smått uppgivet såg hon på den randige som han talade igen.
"Jaså? Vart är den vägen?" 
Iyze lade huvudet svagt på sned som hon betraktade honom. Det tog en del inom henne för att inte låta irriterad. Varför hade de inte tagit den snabbaste vägen från början? Hade dom tagit en omväg? Nåväl, han kan ju faktiskt ha glömt av vilken väg som gick snabbast. Kanske var luften det enda alternativet i vanliga fall. Man ska nog inte vara så snabb med att döma andra, ändå.

"Luftvägen". Svarar han enkelt. Han har lärt sig det mesta om de här bergen redan. Det är fortfarande så mycket kvar att upptäcka. Och för honom är det lätt att göra det. Inte för markbundna. Han kan ta sig dit han vill. Och har hittat många platser dit man inte kan ta sig till tass. Ska han vara snäll och bara leda henne ut? Men han är en Devils. Han studerar Iyzebel som fortfarande står under hans vinge. Han undrar hur mycket hon väger. Är hon lätt? Kommer det bli besvärligt att bära henne i luften? Han har breda tassar så det ska nog inte bli några problem.

"Luftvägen?" Ekar det nästan direkt. Men det var ju bara han som hade vingar av dom två. Såg han kanske i syne? "Men jag kan ju inte flyga. Jag har inga såna där." Menande tittade hon på hannens vinge som var som en barriär mot de kalla vindarna. Sedan sökte hon Saturns blick. Vad menade han egentligen? Flygande vargar var ett fenomen hon inte var bekant med, kanske hade dom krafter som kunde användas på något sätt. Iyze hade faktiskt ingen aning vad den andre tycktes mena. Kanske var det till och med menat som ett hån, det skulle ju nog inte ligga helt främmande i en Devils natur. Detta som skedde just nu var nog mer främmande trodde hon.

Ett lätt skratt undslipper honom och han släpper henne med blicken en stund. Sen ser han tillbaka på henne.
"Ni kan flyga med mig". Svarar han. Kunde hon inte inse det? Hon verkar inte vara så smart. Faktiskt så är hon medveten om att han är en Devils, men har ändå stannar med honom så länge. Följt med honom dit han visat. Han borde lära henne en läxa. Att man inte kan lita på främlingar. Allra minst på de som verkar vänliga. Men utåt sätt har han ett lätt leende på läpparna.
"Om du inte är höjdrädd". Lägger han till.

"Flyga med dig..?" sägen hon misstänksamt och distanserar sig knappt märkbart samtidigt som blicken studerar den andres ansikte. Letade ledtrådar vad hans egentligen intentioner var för något. Det kändes liksom inte lite konstigt alltihop. Tryggast hade nog varit att inte ens styrt stegen hit från första början. Frågan var nu hur man skulle reagera för att klara livhanken. 
"Nej det är jag väl inte." 
Visst ibland pirrade det i magen när hon stod på högre höjder, men rädd? Man måste nog till högre höjder för att bli rädd.
Ena ögonbrynet höjs smått som hon granskar främlingen, men vågar inte visa mer misstroende än så. Om det fanns ett facit för hur man skulle bete sig så skulle hon behöva det typ just nu.

[Lite PP. Säg till om jag ska ändra. :3]

Han lyfter på vingen och flyttar sig ett steg åt sidan. Fortfarande med blicken fäst på henne. Ett lätt flin sprider sig på hans läppar.
"Är du säker?" Frågar han. Han måste ta fart för att kunna fånga upp henne. Likt en rovfågel som slår ner på sitt byte måste han fånga upp henne.
"Gör dig beredd". Lägger han till.
"Och stå stilla". Sen så skjuter han ifrån med benen och kastar sig upp i luften och med några kraftfulla slag med vingarna har han vunnit höjd. Så sveper han runt i en båge, fäller ihop vingarna och skjuter fram mot Iyzebel och när han är över henne fångar han upp henne med frambenen och får ett bra grepp om hennes kropp. Han måste ta ett grepp om hennes nackskinn för att hålla henne uppe så hon inte bara hänger som en död fisk i hans famn. Så rätar han upp sig och uppåtvinden fångar honom och med några fler kraftfulla slag med vingarna har han vunnit höjd igen.

[Ingen fara c:]

Är du säker?
Svagt nickade hon som blicken följde den randige. Eller vadå? Säker på vadå? Och nu skulle hon stå stilla? Just som det gick upp för henne hur detta skulle gå till dök Saturn ner och fick sig ett grepp.
Det sög till ordentligt i magen som de lyfte från marken. Häftigt drog hon efter andan. Var det nu man skulle dö? Hårt knep ögonen ihop. Ville inte se vad som skedde! Men... hon öppnade ögonen och märkte till sin förvåning att de faktiskt var i luften. Ja, de flög!
"Åh shiiit..!" pep hon till som luftströmmarna bar iväg dem. Hon visste inte om hon var livrädd eller förtjust. Men greppet i nacken var ju inte det trevligaste som hade hänt den dagen, fast hellre att Saturn hade ett bra tag än att tappas och bli en mosad fläck på marken.

Han slår mer med vingarna och vinner snabbt höjd. Tar sig högre och högre upp. Snart är de en bra bit ovanför de högsta topparna. Luften är tunnare här uppe. Själv är Saturn van vid tunnare luft så han påverkas inte direkt av det. Hans lungor klarar av det. Och han tänker nog inte så mycket på om Iyzebel klarar det eller inte. Hon är i hans våld nu. Han inser att han skulle kunna göra vad han vill med henne och hon kan inte göra något motstånd. Han finner snabbt en vind att rida på och bergen under dem och vinner lång distans på kort tid.
Han minns att det finns en avskild plats här någonstans. En platå som är avskild med en klippvägg på ena sidan och ett brant djupt stup på andra. Det är fin utsikt åt ett håll ner i en liten klyfta men tillräckligt avskild för att ingen skulle kunna störa dem där. En inte så djup grotta finns där med och längst med en vägg rinner färskt vatten. Det är ett hemligt tillhåll han funnit.
Saturn sänker sig ner mot bergen. Fäller ihop vingarna för att kolla emellan två klippor som står rätt tätt och de fallet en stund handlöst innan han fäller ut vingarna igen på andra sidan. Han flyger en hit och en dit och verkar veta precis vart det är han är på väg. Och det går fasligt fort. De flyger en bra bit till och efter en stund fäller han åter ihop vingarna och störtdyker ner i ett stort svart hål i berget. Hålet är naturligt kamouflerat i berget men han vet att det är där. Sen öppnar det upp sig som en stor grotta i berget och där framme är den lilla platå han siktat in sig på. Han vinklar vingarna och rätar upp sig och saktar farten och när han är bara en liten bit över platån släpper han taget om Iyzebel. Sen flyger han upp och sätter sig på en liten avsats ovanför den lilla grottan, som är tillräckligt stor som sovplats.

För ett slag trodde hon nästan att det skulle svartna. Helt enkelt svimma och hänga som.. ja typ som tidigare. Saturn flög så hisnande fort att hon nästan mådde illa, så ett tag var hon tvungen att blunda igen.
Plötsligt känner hon störtdykningarna och spärrar i vild skräck upp ögonen, i tron om att det trots allt blev för tungt att bära de båda. Förvånat märker hon att vargen ändå har kontroll över situationen, och upprepar den en gång till. Åh nej, inte spy nu...
Just som den tanken slår henne släpps hon ned som en pöl på backen. Flyga... Ja, det var nog inte riktigt favoritgrejen. 
"Jisses.." mumlades det fram från pälspölen. Ingen spya än så länge. Omtumlat reser sig tiken på smått darriga ben och ser upp på den randige, för att sedan inspektera vart de hamnat. Vad var detta för ställe? Vart fanns vägen ut?
"Öh, du Saturn." Blicken vänds åter mot hannen med en stor nypa skepticism. "Vart är vi? Hur ska jag ta mig härifrån?"

Han flinar åt henne från där han sitter ovanför grottan. Eller lya kanske kan bäst beskriva det. Den är inte tillräckligt djup för att vara en grotta. Vart är vi?
"Vart ser det ut som vi är?" Frågar han lätt nonchalant och sveper runt med den gyllene blicken. Vingarna lägger sig försiktigt till rätta mot hans sidor och han placerar framtassarna tätt tillsammans. Hur ska jag ta mig härifrån?
"Bra fråga". Säger han och flinar lätt igen. Öronen klipper till på hans huvud och han fäster sin gyllene blick på den silvergrå tiken.

"Ingen aning, aldrig varit här förut.." säger hon samtidigt som blicken synar Saturn. Hade han planerat detta från första början? Fnys. 
"What do you think you're doing you.. you damn bird!" 
Denna gången gick det bara inte att hålla igen vad hon tänkte, och det kom ut i modersmålet som mycket sällan kom i bruk på hennes tunga. Irriterat svängde hon runt och synade omgivningen, för att sedan kasta sig runt och se på Saturn med en riktigt mörk blick. Just som ett morr skulle stiga ur halsen tog illamåendet en revansch istället. Kämpande för att inte spy sjunker tiken ihop igen, med blicken på sina framtassar.

Ett skratt undslipper honom när hon börjar skälla på honom på Nimorian. Han är med tvåspråkig så han förstår henne. Det är rätt underhållande att se henne. Så sjunker hon ihop på marken. Flygsjuk? Han flinar igen och reser sig sedan upp från sin plats. Så hoppar han ner från sin plats och landar på marken utanför lyan. Han tar några steg mot Iyzebel men stannar sedan. Står stilla där en stund och studerar henne.
"Flygsjuk?" Frågar han och sätter ord på sina tankar. Såklart är hon inte opåverkad av flygturen. Markbundna vargar är inte vana vid att flyga. De är vana vid att allt går så långsamt på marken. Att befinna sig i lyften utan att ha vingar måste vara en sådan hemsk känsla av att inte ha kontroll. Saturn kan inte förstå det. Han har sina vingar. Han är en flygare och det berör honom inte. Han har flugit sedan han var liten. Han bemästrar flygandets konst och att sväva med vindarna.

Flygsjuk?
Allt Saturn fick som svar var en purken uppsyn och en vass blick. Vilken en alltså! Först utsätta henne för en riktigt omvälvande tur och sedan skratta. Irriterat ruskade hon på sig och fnös igen. Varför hade han tagit henne hit? Vad ville han?
"Varför är jag här?" sade hon med oväntad styrka i rösten, nästan saklig. Ungefär som om hon var van vid denna sortens behandling och endast ville veta vad som komma skulle. Egentligen borde hon kanske bli alldeles utom sig och darra som ett asplöv - men någonting tog emot. Det hade ju ändå inte funkat tidigare att visa sig underlägsen. Så vad skulle det tjäna till?

Han knycker lätt på huvudet. Ungefär som en axelryckning.
"Kändes som en kul idé". Svarar han flyktigt.
"Jag ville kanske visa den här platsen. Och du blir bara sur". Svarar han lite buttert.
"Det finns så många otroliga platser som simpla markbundna vargar aldrig kan upptäcka för de går inte att ta sig till bara genom att gå". Lägger han till Fjädervippan frasar när den sveps över underlaget bakom honom.
"Det här är en plats som förmodligen inte många har sett tidigare. Kanske var den boning för en bevingad varg en gång". Han låter den gyllene blicken svepa över platsen. Öronen ligger försiktigt bakåt. Inte aggressivt utan med lite försynt sådär. Som någon som just ville visa en fin plats för någon annan och istället får sig en utskällning.

"Fast du sa att vi skulle komma bort från ert revir, inte att du skulle visa mig någonting." Sakta satte hon sig ned med all fokus på Saturn. Vad försökte han med? Eller var han uppriktigt stött av hennes reaktion? "Mhm okej..." 
Det var uppenbart att hans tankar kring platsen inte intresserade henne. Vad var så speciellt med det här stället ens? Än sen att hon aldrig sett det annars.
"Jag vill gå." 
Den djupröda blicken stirrade på hannen som verkade underligare än någonsin. Nästan som om hon krävde att han skulle låta henne komma ifrån platsen, för hon behövde ju ändå honom för att kunna ta sig någonstans. Nedrans... Man skulle ju inte sätta tillit till främlingar. Så mycket visste hon ju.

Han sveper till med svansen och tar några steg åt sidan. Han ser ner på sina tassar och blicken följer hans egna steg. När han stannar ser han upp på Iyzebel igen. Det märks att hon inte vill vara här. Självklart vill hon inte det. Han tog henne till en plats hon inte kan ta sig bort från själv. Men lite kul är det ändå. Han tycker det. Förmodligen gör inte hon det. Inte ens en gnutta. Men det är rätt kul.

Han vänder sig bort. Breddar ut vingarna och hoppar upp på avsatsen ovanför lyan igen. Han fäller ihop vingarna och sätter sig ner.
"Du kan ju se dig omkring lite. Det kanske finns en väg bort härifrån". Det för det inte. Men han kan väl få roa sig lite på hennes bekostnad en stund?

Det kanske fanns en väg därifrån? Åh nej du, den gick hon faktiskt inte på. Vad höll fjäderfäet på med? Om han inte tog och berättade vad han ville snart skulle hon... Rivas. Eller något.
"Hör du, Saturn... This have been fun and all, men vad vill du mig?" 
Irritationen gick inte längre att dölja. Faktum var att hon inte längre kände att hon ville maskera sina allt mer upprörda känslor. Kanske var det den randige var ute efter? Något sjukt behov av att se andra våndas? Skit också. Dumt hade det varit att stanna och samtala efter han avslöjat sin flocktillhörighet. Idiotiskt var det att låta honom ta upp henne i luften. Kunde inte allt bara vara en dröm och hon nu skulle vakna? 
Om det fanns några gudar så var det nu som dom verkligen behövdes. Hon hade hört sagor om dom, men aldrig trott på det riktigt. Men... nu behövde ju hon någon allsmäktig som kunde ta henne ur den här dumma situationen. Och det var någon utan vingar helst.

Pupillerna smalnar och han sitter stilla en stund och bara ser på henne. Sen morrar han dovt.
"Vi var förföljda och det var smidigt att ta sig hit. Hade någon annan ur min flock hittat oss hade du varit död för länge sedan". Okej, det är inte helt sant. Men hon borde förstå i vilken fara hon befann sig. Hon borde vara tacksam för att han skonat hennes liv. Det misstaget kommer han få leva med. Öronen stryker sig mot nacken och den gyllene blicken sveper ut över ravinen och bort mot hålet de kom ifrån. Ingången, eller utgången, hur man nu ser det. Han är inte vidare bra på hela den här skrämseltaktiken. Han borde öva.

"Jaså, då får jag tacka." svarade hon med en misstänksamhet i bakhuvudet. Om de nu var förföljda, varför sa Saturn ingenting till henne? Att bli behandlad som en viljelös klump var inte särskilt trevligt. Men om det nu var som vargen sa, så var det är nobel varg. Flocken till trots. 
"Hur kommer det sig att du vill hjälpa mig, ändå?" 
Orden var litet svävande som Iyze såg sig runt med kritisk blick. Kanske var det inte som hon först trott, kunde även en Devils vara en räddande ängel? 
"Jag menar.. Du är ju inte skyldig mig någonting." 
Blicken sög sig fast på Saturns ansikte. Man kunde skönja en förvirring där i de djupröda ögonen. Skulle man kunna lita på denna? Egentligen inte, men hon hade ju redan satt tillit till honom. Frågan var bara om det var ett ofantligt stort misstag.

Han sitter stilla och tyst när tiken talar. Jo, nog har han börjat ifrågasätta sina egna handlingar. Öronen stryker sig bakåt en stund.
"Skulle du föredra om jag tog ditt liv istället?" Frågar han likgiltigt.
"För det är straffet för att kliva in på Devils marker oinbjuden". Lägger han till och öronen spetsas. Den gyllene blicken sveper bort mot hålet på motstående vägg. Den enda vägen ut härifrån. Han skulle kunna lämna tiken här. Hon skulle inte kunna göra något för att hindra honom. Om hon inte ha krafter som kan hjälpa henne. Men hittills har hon inte visat något åt det hållet. Han skulle kunna lämna henne några dagar. Sen se hur hon klarar sig. Det kan vara en rolig lek. Den gyllene blicken sveper tillbaka mot henne. Han sitter där som en katt som övervakar sitt byte. En falk som överväger hur han ska slå ner på henne och slita upp hennes skinn. En hungrig varg som överväger om han är hungrig eller inte.

"Då borde ni sprida det budskapet längre." Kontrades det med snabbare än vad hjärnan egentligen tänkte över uttalandet. "Inte för att ohövlig eller nåt." Lade hon sedan till, med ett nervöst darr på rösten. För Saturn kunde ju faktiskt vara en psykopat. Inget var säkert när det kom till främlingar, vilket borde var klart som fjällvatten vid det här laget. Men Iyze kunde inte låta bli att ta varje tillfälle som gavs för att stånga sig blodig för sina dumma val. Så hade hon alltid varit, gjort dumma val och sedan tänkt på händelserna till absurdum. Ändå så hände såna dumma händelser igen och igen. Varför?
"Så..." mumlade tiken lågt som blicken flackade mellan den randige och omgivningen. "Har du några planer på vad vi ska göra nu då?" Huvudet tippade smått åt sidan som frågan slängdes ut för att fylla tystnaden. Nervositeten fick ett större grepp om hjärtats dunkande om tystnaden fick äga för mycket tid de emellan.

Han fnyser hårt.
"Det borde vara självklart. Kliver man in på någons revir borde man inse att det kan bli komplikationer. Du borde ha vetat bättre". Svarar han henne. Kanske försöker han tillrättavisa henne. Kanske försöker han skrämma henne. Men ärligt talat vet han inte vad han ska göra egentligen. Han känner sig förvirrad. Men behåller allt det luddiga på insidan. Ena sidan vill lära tiken en läxa. Andra sidan vill lämna henne här åt sitt öde, tredje sidan ångrar alltihop och vill bara glömma, fjärde sidan är bara allmänt... Dhöööööh.
Han suckar kort och släpper tiken med blicken igen. Har han några planer på vad de ska göra nu? Ena örat vinklas åt hennes håll, sedan hela huvudet och till sist fästs den gyllene blicken på henne igen. Han har redan lyckats göra henne arg på honom. Förmodligen finns det inget han kan göra för att hon ska tycka bättre om honom. Vill han det? Varför hade han funnit intresse i henne från första början? Varför är hon så speciell? Hon är en tik.
"Vänta här medan jag skannar av området". Mumlar han fram varefter han hoppar ner från sin sittplats. Landar framför henne och joggar sedan mot kanten. Vingarna bredas ut och han kastar sig rakt ut över kanten och med några slag med vingarna seglar han fram mot hålet, ingången och tar sig ut. Lämnar henne där. Han behöver tänka en stund. Slippa se på henne eller höra henne. Hon får helt enkelt vara sur på honom en stund till. Såklart var det en lögn. Han vet redan om att kusten är klar. Han behöver bara skingra tankarna ett ögonblick.

[Heads up! Han kommer tillbaka, lovar. Han överger henne inte där. Men säg till om du inte tycker om det och tycker jag ska ändra.]

Vid detta laget kände Iyze inte ens för att svara längre. Antagligen skulle situationen endast bli värre. Så brukade det vara i alla fall, att hon säger något dumt och allt bara blir jobbigt. Förläget nickande som för att visa att hon faktiskt lyssnade till vad den randige sa suckade hon tungt.
"Vänta här medan jag skannar av området."
"Va?! Du får inte lämna mig här!!"
Förskräckt såg Iyze efter Saturn som han hoppade ut i luften. Nu var detta hennes fängelse. Det gick ju inte att lämna platsen på egen hand.
"Jäkla hanar alltså.." mumlade den silverne för sig själv. "Dumma hela bunten!"

Efter ett tag inser han att han tappat intresset för leken. Han vill inte ha med tiken att göra längre. Han leker lite med tanken på att lämna henne där. Undrar hur länge hon skulle överleva? Men han skakar på huvudet. Hon har väl egentligen inte gjort något ont och hon verkar inte vara något hot. Hon hade ingen flockdoft på sig. Förmodligen ingen spion av något slag. Men å andra sidan kan man inte vara säker.

Med en suck vänder han om i luften och flyger tillbaka mot grottan. Han dyker in i öppningen igen och den gyllene blicken fästs på tiken där hon står på avsatsen. Han orkar inte förklara sig. Ser inte att han behöver det heller. Han sveper fram och när han är nära slår han med vingarna för att kunna rikta in sig så han kan få tag i henne.
"Stå still" Säger han bara och lyfter upp henne. Håller henne hårt mot sig för att inte tappa henne. Inte för att han skulle bry sig om han gjorde det. Han sveper ut ur grottan och himlen breder ut sig över dem igen och bergen under dem. Han för henne så långt bort från reviret som han känner är säkert. Skulle hon få för sig att gå tillbaka så skulle hon få gå länge, länge.
Han sätter ner tiken på en stig.
"Följ bara stigen och stick". Säger han och pekar med tassen åt det hållet som inte är mot reviret. Han landar inte. Han håller sig kvar i luften och slår med vingarna för att inte tappa höjd. Men inte tillräckligt hårt för att höja sig i luften. Han är ändå för högt upp för att tiken ska kunna nå honom om hon hade velat. Han vill inte ha mer med henne att göra.