Det var en hisnande känsla att stå där, högst upp. Landskapet som bredde ut sig framför hennes blick var så långt ned. Bergen var mäktiga, och ingav den unga vargen med en känsla av ödmjukhet. Vetskapen om att själv vara så liten och maktlös. 

Ensamheten hade åter funnit sin plats där i vargens liv. Flyktiga möten med en viss varg hade fått henne att nästan tappa fotfästet. Att ge hela sitt jag med de mest hemliga tankar satte skräcken i henne. Men samtidigt.. så var där en stark önskan om att få träffa honom igen. Nu hade en tid förflutit, kanske hade det bara varit en kort vänskap från den andres sida. Från hennes sida.. Ja det visste hon inte riktigt vad det hade varit. Men vad det än hade varit, så lämnade minnena en känsla som aldrig funnits där förut. Blicken sökte sig mot horisonten. Tankarna förvirrade henne, då hon knappt visste vad som faktiskt var bäst. Så att ägna sin tid åt annat än att tänka på det förgångna var nog smartare. Faktum var att det kunde hänt vad som helst. Att gå runt och vänta på en varg var bara galenskap. Åtminstone försökte Iyze övertyga sig om det.

Solen värmde skönt där den silverne stod, med blicken i fjärran. Det var dags att göra något nu. Att stå här och ruttna gav ingenting. 

[Öppet c:]

Midas svepte över bergstopparna. Han lät vinden hjälpa vingarna att bära upp hans tyngd medan han flög över det som nu var hans hem. Han hade kommit att gilla Blodberget, trots allt. Han gillade värmen, och han gillade det faktum att bergen gav honom mycket större anledning att ta sig fram i luften.
Han vinklade hela kroppen vertikalt och seglade in mellan två bergsväggar. Lika snabbt som han tagit sig in mellan bergets massiva väggar, lika snabbt var han ute på andra sidan.
Han flög ett tag över bergstopparna innan han lät kroppen falla mot en mera öppen plats i bergen. Bergets hårda och kala markyta välkomnade hans tassar när han försiktigt landade på marken.
Han var närmare sin födelseplats nu är någonsin tidigare, och det fick en ogillande känsla att ta form inom honom. Det var inte långt till platsen där han hade vuxit upp med sin mor och sina syskon. Det var inte det att han inte tyckte om sin moder - tvärtom! Hon var en av de vargar han älskade mest av allt, han befarade bara att om han någonsin stötte ihop med henne igen skulle han ha otroligt svårt att lämna henne. Egentligen hade han aldrig varit så mycket av en 'mammas pojke', i alla fall inte utåt sett. Men inom sig visste Midas att det inte fanns någon annan tik som skulle få en lika speciell och öm plats i hans hjärta som modern hade.
Midas var djupt försjunken i sina tankar där han vandrade längs bergsväggarna, och hans sinnen var inte så vidare på helspänn. Kanske berodde det även på att han inte ansåg sig ha speciellt mycket att behöva vara uppmärksam över. Vingarna och vindens kraft skulle bära honom om han mot förmodan skulle falla över klippkanten, och han var en varg i sina bästa år som skulle klara en match emot vilken annan varg som helst (trodde han själv i alla fall). Så, att vara uppmärksam var inget som Midas lade tid på att vara för tillfället där han gick genom Blodbergen.

Den stora randiga hanen svävar över himlen med bergens ryggrad under sig. Vinden smeker hans kropp och det är ett mjukt susande ljud när vingarna skär igenom luften. Han far fram i väldig fart och den gyllene blicken söker över klipporna under honom. Det är inget speciellt han hoppas finna men något får gärna röra om i rastlösheten som börjat klia i hans kropp. Några fåglar skingras hastigt i vilda skrän när den stora vargen drar fram. Han svävar på vindarna och behöver inte slå så mycket med vingarna. Han älskar sitt himmelska rike. Det går att ta sig så långt på så kort tid. Ingen markbunden varg kan någonsin förstå hur underbart det är. Han är kung över himlen.

Han märker av Midas energier någonstans under honom. Men vad flockbeteende hittar på är inte intressant. Det som fångat hans intresse är något annat. Den gyllene blicken faller på något som sticker ut rätt bra bland klipporna. Vingarna fälls ihop mot kroppen och han dyker med faslig fart ner mot klipporna. Falken i honom älskar att falla fritt. Nära klipporna fälls vingarna ut igen och fångar upp honom. Han svävar en bit just ovanför klipporna innan tassarna tar mark. Vingarna skakas om innan de fälls ihop intill hans sidor. Han vandrar sista biten och den gyllene blicken fästs på en ung varg med silver päls som står och ser ut över landskapet. Den randige studerar hennes energier och han kliver fram.
"visst är det en hissnande utsikt". Säger han för att starta något. Lignt ser han på ungtiken framför sig.

Uppfylld av sina tankar stod vargen där och beundrade det vackra landskapet som ägde hennes uppmärksamhet. Äventyrslustan hade fört henne hit, men nu då? Faktum var att den unga varginnan inte hade någon aning om vart stegen stannat. Kanske tillhörde området någon, men det rörde inte medvetandet just då. Det enda som fick den odelade uppmärksamheten var synen. 

Just som vargen bestämt sig för att fortsätta fick ett underligt ljud henne att rycka till. Någon slags vind? Just som hon fick syn på vad som orsakat ljudet tog främlingen till orda. 
Besvärat backade Iyze något steg och gjorde sig något mindre, främlingen verkar uppenbarligen självsäker. Kanske var det ett bakhåll?
Harkel.
"Jo det stämmer, herr..?" orden var försiktiga, trevande. Att stöta sig med främlingar var något hon bestämt sig för att försöka undvika. Men att lita på dom var också dumt. Som att lägga fram halsen åt dom.

[Midas, var ju ett tag sen de här började, känn dig inte tvingad till att fortsätta om du inte känner fört c:]

Han stannar upp och böjer enkelt bakbenen och sätter sig ner på hasorna. Svansen sveper till bakom honom och fjädervippan frasar mot stenen.
"mitt namn är Saturn". Presenterar han sig. Han känner inte för att spela den stora tuffa typen för stunden. Främlingen verkar lite försiktig och tvekande.
"Får jag be om ert namn?" Frågar han och tänker väl att om han spelar den snälla typen så kanske tiken slappnar av lite. Vem vet vart det kan leda liksom?
Öronen klipper till på hans huvud och den gyllene blicken studerar ungtiken. Hon har en kort päls som gör att man ser hennes kroppsform väldigt väl. Hennes långa ben verkar väl musklade och starka.
"Vad gör ni här i bergen?". Frågar han sedan. Undviker ordet ensam. Han kan i alla fall inte känna av några fler främlingar i närheten.

"Saturn.." upprepar hon tyst för sig själv. Som hon gör det inser hon hur patetiskt åsynen av henne måste vara. Diskret sträcker varginnan smått på sig, men väljer att inte titta på denne Saturn under tiden - för att inte upplevas hotfull. Det är som om det är svårt att bestämma sig för vilken personlighet som ska visas denna dag.
"Mitt namn är Iyzebel." säger hon som blicken åter vänds mot främlingen. De väldiga vingarna fångade för en stund hennes uppmärksamhet, hon kunde inte låta bli att undra hur det skulle kännas att flyga. Främlingen är lite udda, som hon själv.
Nästa fråga fick henne att fundersamt studera hannens anlete för ett ögonblick. Svaret var hon inte säker på själv.
"Äventyr, antar jag." Någon sekund passerade. "Vad gör du själv här, Saturn?"

Han studerar henne. Hon verkar vara lite udda. Eller så är det något som hänt henne. Det kan bero på vad som helst. Det är inte hans sak att lägga sig i.
Iyzebel. Han lägger namnet på minnet. Hon kommer nog inte försvinna ur hans minne så lätt. Hon har ett minst sagt udda utseende. Hur kan hennes päls vara så kort? Vart kommer hon ifrån? Hon ser inte ut att höra hemma i bergen.
Äventyr? Ja, det är något som fortfarande driver honom själv. Han har växt till sig och åldrats. Men han är fortfarande ung.
"Jag bor här" Svarar han henne. Bergen är verkligen inte som öknen. Men ju längre tid han spenderar i bergen desto mindre säker blir han på om han någonsin trivdes i öknen. Men det spelar ingen roll hänger. Det är Blodbergen som är hans hem nu. Devils hem.

Han bor här? Det väckte än fler frågor. Hon brukade vara tuffare vid möten, men något hos henne hade nog ändrats. Vaksamt såg hon sig runt för ett slag, innan blicken naturligt drogs mot den randige som frågan tog ord.
"Bor du och din flock här..?" Iyze föredrog om det inte fanns någon flock här. Det var lätt att allt skulle bli så jobbigt om där fanns fler här omkring. En varg var lättare att hålla korn på än fler.
Blicken skannar åter av främlingen, kroppsspråket, minspelet, utseendet i allmänhet. Vargens ränder var vackra. Det kändes som om de var lite lika hennes egna tecken på något sätt. Båda lite kattdjurs liknande. Hennes djupröda ögon mötte den andres guldiga.

Med bakbenen sköt Midas iväg från marken och tog sig åter igen upp i luften. Han fortsatte att segla över bergstopparna, passade på att öva lite flygteknik nu när han ändå hade chansen. Den chansen varade dock inte speciellt länge då han fick syn på Saturn nere på marken. Saturn och en annan främmande varg. Midas rynkade nosen och dök ner mot marken och landade en bit bakom Saturn.
"God dag, Saturn", sade han samtidigt som han gick fram till flockbrodern. Han vände sedan blicken mot den främmande tiken och lade huvudet smått på sned. "Och god dag... ma'am", hälsade han sedan med en kort nickning. Han visste inte riktigt vad de två hade talat med varandra om, men Midas brydde sig inte speciellt mycket om han kom och avbröt ett trevligt samtal...

Han nickar lätt.
"Jag och min flock". Bekräftar han. Det borde varna tiken tillräckligt. Att hon borde vara noga med vart hon vandrar. Att det kan finns ögon på henne hela tiden.
Intresset för henne ökar ju mer han ser på henne. Men han har alltid gillat det udda. Han studerar hennes teckning och hur hon rör sig. Han märker att hon verkar studera honom med. Han möter hennes djupröda blick och huvudet tippad lätt på sne.
Så känner han Midas energier långt innan unghhanen sluter upp vid hans sida. Saturn släpper, något motvilligt, Iyzebel's blick och vänder den mot Midas udda. Han nickar lätt till hälsning.
"Midas". Hälsar han med en nick.

Saturn bekräftade hennes frågande påstående, vilket gjorde tiken smått nervös. Än så länge verkade denna främling rätt vänligt sinnad, men vem vet om hans flockbröder och systrar. Just som hon kände för att driva vidare samtalet dök det upp ännu en främling. Så fort synen fastnade på vargen backade hon och viftade smått på svansen, lite sådär osäkert. Detta var just en sådan situation som skulle undvikas. Kanske var detta ett bakhåll som hon klivit rakt in i. 
Hälsningen tycktes hövlig, men något satt inte rätt med henne. Det var uppenbart att de två främlingarna kände varandra, antagligen en flockbroder till den randiga. 
"God dag." svarade hon efter några ögonblick. "Jag heter Iyzebel." sade hon sedan prövande.

"Trevligt att mötas, Iyzebel. Jag är Midas", svarade han med lite svårigheter att uttala hennes namn. Hon verkade lite nervös, osäker. Midas klandrade henne inte det minsta över det. Faktum var att han tänkte göra det lite lättare för henne.
"Jag tror ni klarar detta själv, Saturn", han såg på flockbrodern. "Så jag lämnar er sötnosar själva", fortsatte han. Det var menat som ett skämt, men Midas varken log, flinade eller skrattade. Han sparkade av med bakbenen och tog sig upp i luften och lämnade de båda ensamma.

[Midas derpar vidare mot nya äventyr och lämnar rollet x) ]

Han ser inte så road på Midas men känner lätt tacksamhet emot den svarta unghhanen som bestämmer sig försatt lämna dem. Iyzebel verkar bli mer skygg inför att stå här själv med två bevingade hanar. Förståeligt. Han ger Midas bara en lätt nick och ser efter flockbeteende när denne kastar sig upp i luften igen och lämnar dem. Tack för det. Saturn vänder den gyllene blicken mot Iyzebel igen.
"Han kommer inte tillbaka". Inte för att han är säker på det men han känner i alla fall Midas energier röra sig längre och längre bort.

Iyze nickar smått för att visa att hon uppfattat Midas namn. Det var ett fint namn. 
Fundersamt följer den mörkröda blicken vargen med det tvåfärgade ansiktet, denna verkar mer auktoritär på något sätt. Midas uttalande var mycket förvirrande, var det något sorts skämt? För några ögonblick följde hon förundrat honom med blicken som han hoppade upp i skyn, som om varg vore fågel. 
Blicken drogs per automatik mot Saturn igen när han talade. Antagligen sade han det för att vara vänlig, men inte kunde man slappna av så snabbt med en främling som uppenbarligen hade flocken i närheten.
"Det var en flockbroder till er, eller?" De båda bevingade vargarna talade på ett sätt som hon själv aldrig riktigt behärskat. De lät så.. belevade, på något sätt. Visst kunde hon skärpa till sig, men det kom inte naturligt. 

[Aww, bye!]

Han andas lugnt och den gyllene blicken möter Iyzebel's djupröda igen. Han nickar lätt. Saturn uppskattar Midas sällskap uppe i skyn. Det var ensamt ett tag då han var den enda bevingade vargen. Men nu har han nya fränder bland molnen. Men han saknar det gamla sällskapet. Det är tid som flytt.
"Ja, nytt blod". Svarar han lätt. Även att Midas varit en Devils ett bra tag nu så ser Saturn fortfarande honom och de andra nykomlingarna som just nya. Det blir väl så när man själv varit med ett tag. Men han ser inte ner på någon. Han är själv fortfarande udda.

Nytt blod? Iyze var tvungen att tänka på vad vargen sagt för ett slag, men kom till sist fram till att det måste betyda att denne Midas var ny i Saturns flock. Kanske var hela flocken fylld av dessa bevingade vargar? Om hon varit ensam hade nog fantasin sprungit iväg med henne, om hur udda deras boning måste vara och sånt. Ett litet leende sträckte ofrivilligt på hennes mungipa. Kanske ett fågelbo. 
Hon harklade sig smått.
"Om det inte är opassande att fråga, vad heter er flock?" Uppriktigt intresserat såg Iyze på den randige. Detta äventyr kunde ju trots allt resultera i någon sorts inre karta över Numoori och dess invånare. Och denna hanne verkar ju trots allt inte särskilt ilsken eller så. Kanske var hela flocken rätt okej. Skulle ju inte vara helt fel att känna till vart några vänligare flockar höll till. Men än kunde ju främlingen ändra på sin framtoning, det visste hon.

[lol]

"Devils". Svarar han henne och det skrapar i stenen bakom honom när han flyttar på svansen och fjädervippan dras över marken.
"Ni gör bäst i att hålla er borta". Det finns en varning i hans stämma. Men han ser inte annorlunda på henne. Saturn har dödat inkräktare förut. Det berör honom inte att ta ett liv. Han är en Devils. Men på något sätt gillar han inte tanken på att se Iyzebel's blod smetas över klipporna. Han reser sig upp. Svansen piskar till bakom honom. Men han är fortfarande lugn.
"Om ni är rädd om ert liv". Lägger han till. Den gyllene blicken hålls fäst på Iyzebel. Studerar hennes djupröda blick. Han är nyfiken på henne. Varför förstår han inte. Men han skulle vilja veta hur den där korta pälsen känns. Är den mjuk? Sträv? Fryser hon lätt?

Vid svaret sätter Iyze nästan i halsen på luften hon andas. Nog har den flocken allt korsat hennes medvetande. Och namnet, ja det vet hon vad det betyder. Det är samma språk som en vedervärdig varg en gång talade.
Orden som Saturn nu yttrade var hotfulla, uppmanande och på något sätt gjorde det henne besviken. Kanske hade hon hoppats på en vän? Trots allt hade en viss varg gett hennes kalla hjärta mersmak. Blicken flackade lite nervöst från vargen anlete till svansen och tillbaka igen. Var han arg? Nervöst slickades nosen innan hon kröp ihop smått. 
"Det.. eh, det var inte meningen att klampa in på ert revir Saturn. Jag lovar." 
Öronen låg tätt intill nacken och det hela varginnans uppsyn skrek "snälla-låt-mig-vara".

Det är enkelt att se ner på någon som är liten. Och Iyzebel tycks krympa inför hans ord. Vore hon inte så intressant så skulle han flina. Men det skulle nog skrämma bort henne. Han vill inte skrämma bort henne än. Inte förrän han fått reda på mer om henne. Och ser förvirrar honom att han känner så. Öronen stryker sig mot nacken men han tvingar dem till att spetsas igen. Sen tar han några steg framåt och sluter avståndet mellan dem. Han börjar nosa på henne.
"Vart kommer du ifrån?" Frågar han men låter lätt kommenderande. Som om han kräver svar. Det känns som att han funnit en ny leksak. Svansen sveper lugnt från sida till sida bakom honom och han drar in hennes doft i lungorna. Hon verkar inte ha någon flockdoft i pälsen.

För några ögonblick så kändes det nästan som om hon tänkte fly därifrån. Skulle det vara ett smart drag? Det visste hon inte. Nästan allt hon kunde hade hon lärt sig själv, eller anskaffat på något vis. Men väldigt sällan med hjälp. Just denna situation var ny och nervös, denne Saturn var av annan kaliber än de andra hon mött. Liksom svår att ta på, ena stunden verkade han snäll och nästa... Ja kanske skulle hon ses som middag. 
Tiken vågar in backa som vargen kommer närmre, nästan som om tassarna vore fastvuxna i marken. Målet var att klara sig ur detta med livhanken i behåll. 
"Ermm.." Det var lite svårt att komma på svar med främlingen nosande på hennes lena päls. "Jag har ingen flock, eller fast punkt. Om det är det du undrade." 
Med den lätt uppspärrade blicken kollar Iyze snabbt av Saturns kroppsspråk, det verkar som om det är okej. Än så länge. Försiktigt nosar hon lite på hans fluffiga päls, och motstår impulsen att buffa in nosen i fluffet.

[hehehe :'D]

Han roas av hennes energier. Hon känns som en vettskrämd hare. Han kommer fram till att hennes korta päls är väldigt len. Hade han förväntat sig det? Han fortsätter nosa på henne. Undersöker henne. Han rör sig lätt men inte direkt försiktigt. Som om han har rätt till att undersöka henne. Han rör sig mot hennes bakdel. Stryker med nosen i hennes lena päls och försöker komma underfund med vad hon kan vara. Men inga svar. Han känner hur hennes nos nosar i hans päls. Bra. Då kanske hon känner sig lite säkrare?
"Så, vart kommer ni ifrån?" Frågar han igen. Han hade redan kommit fram till att hon är flocklös. Så det behövde han ingen bekräftelse på. Men vart kommer hon ifrån? Hon ser inte ut som någon annan varg han tidigare mött. Och han har mött många med udda utseende.

[Hihi. ^-^]

Frågan fick Iyze att fundera. Faktum var att hon förträngt det mesta - hon ville inte komma ihåg. Man kunde tydligen tvinga sig själv att glömma. 
"Jag vet inte vad det heter." får hon till slut fram. Vilket förstås var sant. Fanns det något namn för det stället så fanns det ingenting inom henne som ville veta. Allt det stället stod för var lidelse och hemska minnen. "Varmt och vulkaner, var det iallafall." Mer mindes hon inte.
Hannen luktade som han borde, hanvarg. Men också som om där fanns fler lukter inblandade. Måste vara så en flockvarg luktade, uppblandat på något sätt. 
"Vart kommer du ifrån?" Kanske klev hon över någon osynlig linje nu, hon visste faktiskt inte. Men vargen tycktes vara dominant mot henne, det gjorde inte så mycket. Det gjorde inte ont.

Örat närmast vippar åt tikens håll när hon talar. Han lyssnar på hennes röst. Varmt och vulkaner? Det låter som Lavaöknen. Men där finns det väl bara en vulkan? Kanske kommer hon inte från Numoori? Han fortsätter nosa i hennes korta päls. Rör sig längre bak tills han når hennes bakdel. Han nosar försiktigt vis hennes svansrot. Hennes svans ser lustig ut den med. Han lyfter huvudet lite när hon frågar honom vart han kommer ifrån.mhan tycker inte om att tänka tillbaka.
"Jag kommer långt härifrån" svarar han med en viss fördröjning. Han vill inte tänka tillbaka. Han föddes någonstans, men det spelar ingen roll. Han är en medlem i Devils. Han sänker huvudet och nosar strax vid hennes bakben, vid hennes buk. Hennes päls är så kort att han kan känna hennes muskler under skinnet, han ser hur de rör sig i hennes rörelser. Han nosar ner längst med hennes ben.

Långt härifrån. Ja han verkar inte heller vara så sugen på att berätta om sin livshistoria. Det var ju trots allt det förflutna, inget man ska hänga fast vid. Minnen glöms ju till stor del bort och att leva i det förgångna är som att leva i en värld som inte finns. Bäst att leva här och nu, och inte oroa sig över morgondagen heller för den delen. 
Besvärat skruvade varginnan lite på sig. Värst vad man kan nosa. Som hannen nosade längs hennes ben böjde hon ned huvudet och kollade på honom liksom upp och ned från mellan sina framben. 
"Mäter du mig eller något?" sade hon med en lite skämtsam ton, men aktade sig för att vara för avslappnad. Det var ju trots allt en främling vars intentioner inte var klara.

Han stryker bak öronen när hennes lite skämtsamma ton när hans öra och han ser på henne underifrån. Han liksom vrider in huvudet under henne och ser på hennes upp och nervända huvud.
"Varför har du så kort päls?" Frågar han men vill inte erkänna att han är nyfiken.
"Fryser du inte?" Lägger han till. Ena örat spetsas. Han fnyser lätt men släpper inte hennes blick. Hon ser lustigt ut med huvudet upp och ner. Men han vill inte kliva åt sidan. Han lyster nosen och nosar lätt vid hennes buk. Sedan flyttar han ut sin egen bakdel så han han nosa på hennes upp och nervända ansikte.