Tveksamt kollade hon på hannen, han var lite konstig. Fast egentligen så var nog hon själv också det. 
Frågan var för henne oväntad, ingenting som någonsin varit något att fundera över för hennes egen del heller. Det hade alltid varit så bara.
"Jag vet inte.. Min ena förälder hade kort päls." Han var nästan lite rolig med allt nosande. Var det verkligen så intressant med hur det doftade?
"Jo det händer. Ibland när det regnar och så." Som ordet regnar yttrades kunde hon inte låta bli att få flashbacks av minnen som gjorde det alldeles varmt i magen. 
Ett litet leende sträckte på mungiporna som Saturn nosade på hennes ansikte. Han var visst väldigt envis med sitt nosande, men Iyze vågade inte säga ifrån. Faktiskt var det lite roande på något vis.

En förälder med kort päls? Så det är nedärvt? Men det förklarar inte mycket i alla fall. Fast hon kom från ett varmt ställe med vulkaner. Kanske hennes sort helt enkelt inte behövde lång päls i generationer? Men det känns ändå lustigt. Varför kort päls.
Nej, han ska inte haka upp sig på det nu. Han märker hennes leende.
"Vad ler du åt?" Frågar han och ser misstänksamt på henne. Så backar han ett steg och reser sig, varefter han sätter sig på hasorna igen. Något motvilligt än dock. Men ha. Vågar inte erkänna för sig själv att det faktiskt inte var så dumt att röra vid henne.

Harkel.
"Ehm, ja jag vet inte riktigt.." säger hon tveksamt och backar bak något steg från främlingen som hon rätar på kroppen. Det var så underligt hela det här mötet. Svårt att veta hur man skulle bete sig, och tala. Det verkade nästan som en balansgång på att hålla Saturn nöjd. 
Hon skakade smått på sig.
"Vad händer nu?" 
Det var så klart inte bortglömt vilka platsen tillhörde. Enklast vore att helt enkelt låta hannen leda, han verkar ju ändå tycka om att bestämma. Så länge det verkade tillräckligt säkert åtminstone. Målet var ju att ta sig levande från platsen. Och just som hon blev mer avslappnad, spändes läget igen - som en pilbåge.

Han fnyser lätt. Hon är väl inte så intressant i alla fall. Men varför skulle hon? Hon är tik. Tikar intresserar honom inte.
Vad händer nu? Förmodligen borde han döda henne. Men det känns inte rätt. Han reser sig upp igen och piskar till med svansen. Det frasar i fjädrarna i fjädervippan.
"Jag kan leda dit till säkrare marker". Svarar han och sluter avståndet emellan dem och ger henne en lätt knuff i sidan med nosen. En hint till att hon gör bäst i att följa med honom. Så går jan förbi henne och börjar vandra längst med en bergsvägar som ledde till platsen de just befunnit sig. Förmodligen vore det bäst om han dödade henne. Vad är det som hindrar honom egentligen? Han skakar på huvudet. Vad tänker han med egentligen?

Smått förolämpat såg hon på honom efter han fnös. Luktade hon illa? Hon hoppades inte det. Liten diskret sniffar hon i luften kring sig själv.
"Åh, okej. Tack." sade hon tyst och ryckte till som han berörde henne. Fysisk närhet var något främmande och ovant. Bäst vore att helt enkelt lyda och inte vara uppkäftig. 
Med så tysta steg som hon kunde följde hon efter den bevingade vargen, studerade hans kropp där de gick. Var vingarna tunga? Nyfiket sneglade hon mot hans blick innan hon vände ned den i backen. Det kändes som om hon borde smyga ut från reviret. Tänk om Midas kom tillbaka och var arg? Eller någon annan kom? Eller tänk om Saturn var arg?
"Är du arg?" pep hon till slut fram.

Han ignorerar henne en stund. Följer vägen med raska steg. Det är bäst att få henne långt bort så fort spm möjligt. Bäst vore det kanske om han tog med henne luftvägen. Men han känner inte för att hålla om henne så. Och inte tänker han ta henne på ryggen. Han är inget sablar riddjur. Öronen ligger mot hans nacke. Får någon i flocken reda på att han inte dödat en i kräkattack kommer han nog ligga risigt till. Midas är redan hans vittne.
Är du arg? Hennes fråga överraskar honom. Öronen spetsas snabbt på hans huvud och han gör halt. Vrider på huvudet och ser på henne.
"Du gör bäst i att ta dig långt härifrån. Och kom inte tillbaka". Svarar han och den här gången låter han kanske mest bara trött. Vad håller ha. På med egentligen?

Hon svalde hårt. Det var så det låg till.
"Du måste inte leda mig ut, jag kan hitta själv." 
För första gången på hela deras möte gjorde sig ett uns av självförtroende sig till känna. Inte ville hon uppta vargens tid om han fann det störande. De kände trots allt inte varandra, nog visste de litet om varandra kanske. Men inte mer än så. 
Hur det än låg till så visste hon att Saturn inte var skyldig henne någonting, och det fanns ingen anledning till att låta honom tro att hon inte kunde klara sig själv. Om det var det som var grejen. Kanske oroade han sig över något annat? Nåväl, hon visste inte och skulle troligen aldrig få reda på det heller.

Hitta själv. Jo, säkert. Han tror henne. Men det är inte det.
"Möter du någon annan ur min flock är det liten chans att de trendig leva". Säger han bara enkelt. Det är så det är. Devills gillar inte inkräktare. Saturn har dödat tidigare. Han är inte främmande till smaken av varmblod.
"Du borde ha varit mer försiktig". Han sneglar på henne. Förstår fortfarande inte vad han ser i henne. Den korta pälsen ser inte praktisk ut alls. Men Hannes muskler spelar kraftfullt under skinnet när hon rör sig. Äh! Det är väl att skryta med vad man har. Det är inget mot att ha vingar. Han skulle nog enkelt Kinna knäcka hennes nacke. Men varför tar det emot?

Ojdå, det var inte bra. Hon ville ju leva - länge till!
"Jag visste inte att ni hade detta revir.." försöker hon med urskuldande. "Blivit utkörd från öknen av Devils. Trodde ni hade ert revir där." 
Fast han hade rätt, hon borde varit mer försiktig. Egentligen var utforskandet av Numoori ganska dumt. Om man ville leva ett säkert liv åtminstone. Dessa Devils verkade inte vara av den sorten att de gav en för många chanser. Förhoppningsvis behövde hon inga fler efter denna gången. 
Den mörkröda blicken söker sig mot hannens guldiga, i hopp om att hans inte är ond. Tidigare var det trots allt en annan stämning, vad som hade ändrat det visste hon inte riktigt. Och inte tänkte hon pröva sin lycka heller. Bäst att inte säga för mycket nu.

Tikar är inte intressanta. Han tänker tanken och fortsätter framåt. Vänder bort huvudet och vill inte se på henne. Det här är bara besvärligt. Han vill bara dumpa henne någonstans så han kan slippa tänka mer på henne. Så han borde låta henne hitta vägen ut själv. Mm det tar emot på något sätt.
"Bara för att man bor på ett ställe betyder det inte att man alltid behöver stanna där. Vi bor i Blodbergen nu".  Svarar han henne. Öknen är tom. Eller ja, nästan. Några stannade kvar. Förhoppningsvis kommer de efter snart. Förhoppningsvis kommer de alla överleva. Han fortsätter framåt. Hör tikens tassar följa hans. Känner hennes energier vid sin sida. Han försöker att inte tänka på det.

Uppenbarligen skulle hon inte få någon ögonkontakt, förläget såg hon ned i backen istället. 
"Jo det är sant.." säger hon svagt och koncentrerar sig på vägen inunder henne istället. Det fanns nog inte så mycket att säga egentligen. 
Det hade hunnit bli rätt sent, och vindarna hade börjat komma med en viss styrka. Apropå Saturns tidigare fråga så började hon känna av kylan. Nästan så att hon började huttra. Så fort Devils marker var endast ett minne så kunde hon få upp värmen igen, springa upp lite värme och sedan söka upp någon lämplig håla att spendera dygnets kallaste tid på.

Han fortsätter gå. Tystnaden lägger sig emellan dem. Det är någon han aldrig riktigt har uppskattat. När man är med någon är,det trevligare att föra samtal. Men just nu känner han inte för det. Vinden drar kyligare nu.mhonom bekommer det inte. Hans päls är varm och skyddande. Men så sneglar han på Iyzebel.
"Fryser du?" Frågar han. Han gör halt igen. Vrider på huvudet och ser på henne. Huttrar hon? Vingen närmast henne reser sig från hans sida. Lufts ut en bit från kroppen. Som en inbjudning. Hans sidor är alltid som varmast när vingarna är infällda.

Tystnaden kändes lite obekväm, men hon gjorde ingen ansats till att bryta den. Fanns inget att riktigt säga. Tungan gled lite nervöst över nosen som hon kände att hannen tittade mot henne. 
"Fryser du?" Frågan kändes så oväntad. Hon stannar också till. För några ögonblick tittade hon bara lite frågande in i den guldiga blicken. Vägde för- mot nackdelar. Ena sidan så hade de just träffats, å andra sidan så frös hon.
Till slut så nickar tiken liten smått innan hon smått tveksamt närmar sig och smyger in under vingen. Försiktigt trycker hon sig smått mot hans varma, härliga päls. Och för ett kort ögonblick njöt hon.

Han har inte tänkt hålla erbjudandet öppen så länge. Så lätt nöjd känner han sig när hon accepterar och kommer in under hans vinge och trycker sig mot hans sida. Han sänker vingen lite för att förhindra att vind kommer in underifrån. En stund står de så. Det känns rätt mysigt enda. Det var länge sedan han kände någon så nära.
"Kan du gå samtidigt?" Frågar han efter en stund och gör sig redo att börja gå igen. Han har inget emot att hon stannar under hans vinge under vägen. Det är inget kul att frysa. Och han är inte helt hjärtlös.

Värmen som Saturn skänkte var mycket välkommen. Men detta var egentligen galenskap, det var ju en främmande varg som dessutom var en Devils. Ena stunden verkade hannen vänlig, och i nästa tvärtom. Det var minst sagt svårt att förstå hur man skulle bete sig i denna situation, men än så länge kändes det säkrare att stanna.
"Det borde inte vara något problem." svarade hon med en lite fundersam ton. Visst skulle det nog inte gå särskilt snabbt, men så svårt kunde det ju faktiskt inte vara. Oroligt spejade den silverne av landskapet. Ingen annan varg i synhåll. Samtidigt som hon var livrädd för vad som skulle kunna hända om de stötte på någon utav de andra i flocken så fanns där en liten, liten nyfikenhet också. Detta fenomen med flockar var spännande för henne. Men också om Devils verkligen var så hemska som man hade fått höra.

Han nickar kort och vänder blicken framåt igen. Han hoppas på att ingen ska upptäcka dem. Hur skulle han kunna förklara det här för någon av de andra? En annan sak kanske det hade varit om Iyzebel hade varit intresserad av att gå med i Devils. Men det är hon förmodligen. Och hon har förmodligen inte vad Devils kräver heller. Det bästa är att hon försvinner långt bort. Han hoppas bara hon inte är dum nog att komma tillbaka. Han läser av energierna runt omkring. Ingen i närheten. Så bra. Det går saktare nu när han skyddar tiken från vindens kyla. Lätt irriterad känner han sig över det. Men han visar inget utåt. Behåller det inuti. Sväljer det. Den gyllene blicken hålls fäst på marken framför honom. Tystnaden faller.

Tystnaden de två emellan kändes tjock och stum. Vad skulle hon säga? Antagligen fanns det inte mycket vettigt att säga. Men hon tyckte det var lite udda att han hjälpte henne. Var det helt fel att fråga? Kvickt sneglade hon på Saturn. 
"Eh.. Jo, varför är du snäll mot mig?" 
Orden hängde tungt i luften. Usch. Det var ju bara dumt att fråga egentligen. Nu kanske han ändrade sig och till och med... Nej, så fick hon inte tänka. Måste tänka positivt.
"Alltså, jag är inte otacksam. Det är väldigt.. snällt av er." 
Sade hon sedan trevande, hoppandes på att det hon tidigare sagt inte skulle uppröra den randige. Han verkade trots allt inte riktigt bestämt sig för hur man skulle bemöta henne. Åtminstone hade Iyze fått för sig att det måste vara anledningen till varför hans beteende skiftade så. Dock hade hon ju aldrig varit så bra på det här med att träffa nya vargar. Eller vargar överhuvudtaget. Den enda som hon träffat fler gånger utöver modern var ju Kian. Och det var inte många gånger.

Han vänder bort huvudet och gör en grimas när hon ställer sin fråga. Snäll. Jo, vem behöver vara ond hela tiden. Även om det många gånger är lättare. Att vara snäll är svårare. Kanske han testar henne? Han är inte så bra på att umgås med tikar. Han har alltid trivts bäst i hanars sällskap. Tikar är bara så udda. De är feminina och små och ömtåliga. Inte alla förstås. Det finns många undantag. Han drar inte alla över samma kant. Men många är så.
"Vart är du på väg?" Han svarar inte på hennes fråga. Han byter ämne med en annan fråga. Han vill inte tala om varför han är snäll mot henne. För han vill inte erkänna för sig själv att han fann ett intresse i henne.

Uppenbarligen skulle frågan inte få något svar. Nåväl, det gjorde väl inte så mycket. Det kändes bättre så länge de åtminstone talade om något alls. Ämnet var rätt obetydligt så länge det inte handlade om hemska saker som skulle hända henne. Så kräsen var hon ju inte ändå.
Frågan som ställts var bra. För hon visste inte riktigt själv. Mot allt och ingenting? Det fanns nog inget riktigt mål med färden. Kanske var just färden målet?
"Jag vet inte riktigt." Sade hon lätt drömskt, som om hon tänkte sig bort. "Vet du något bra ställe?" Orden bara fann sig fram av sig självt. Visst, hon ville ju gärna veta, men något sade Iyze att det var bäst att inte bli för avslappnad.

Om han vet något bra ställe? Varför frågar hon det?
"Det beror väl på vad du är intresserad av att se". Svarar han. Vad rom är bra ställen är ju olika för olika vargar. Alla har inte samma smak och syn på saker.
Saturn tycker till exempel att höga platser är bra. Att befinna sig i luften och se ner på marken från ovan. Och det är förmodligen inget som Iyzebel uppskattar lika mycket. Hon är ju en markbunden varg. Sådana förstår sig inte på hur det är att kunna sväva omkring i skyn. Fri som fågeln.

"Jo det förstås..." 
Suck. Allt kändes så konstigt, varför hade hon varit tvungen att springa rakt in på en flocks revir. Kunde det inte åtminstone varit en flock som inte hade något emot besökare? Om en sådan ens fanns. Säkert inte.
"Är det långt kvar till revirgränsen?" frågade hon för att återigen fylla tystnaden med något. Att tala med Saturn höll åtminstone de värsta tankarna borta. Och kanske gjorde det att han inte tröttnade på henne. Eller tänk om det gjorde det värre och att han egentligen tänkte ta med henne till sin flock? Smått uppjagad av sina tankar sneglade varginnan mot den andra vargens ögon.

Han skakar lätt på huvudet.
"Nej, det är inte så långt kvar. Men markvägen kan ta en stund till". Svarar han henne utan att se på henne. Det känns bättre att inte se på henne. Ändå är hennes kropp mot hans en påminnelse att hon är där. Men ser han henne inte så kan han hålla tillbaka nyfikenheten som gör att han vill röra vid henne och undersöka henne. Det är en bit kvar. Men inte långt. Snart är hon inte längre på revirets gräns. Vill han ha det så då? En del av honom vill leka mer med henne. Men han kunde klara sig utan hennes frågor. Han känner hennes energier under vingen. Han skulle vilja undersöka de med. Kan han inte få behålla den här leksaken en stund till? Han skulle kunna välja att inte leda henne ut. Han han gripa tag i henne och ta henne med till en plats där hon inte skulle kunna ta sig bort från på egen tass. En plats man bara kan nå luftvägen. Det är en lockande tanke.

"Åh.. Okej." 
Markvägen. Ja den randige kunde ju faktiskt färdas i luften på sina väldiga vingar. Undra hur det var egentligen? Gick det snabbt? Tänk om man skulle krascha?! Det lät faktiskt inte helt säkert i hennes öron. Men.. om man var född med vingar, då borde det vara ungefär som att gå. Åtminstone föreställde ungvargen sig det. Små valpar som flög runt med sina små vingar, små babyfeta valpar. Hon log lite vid tanken - innan hon kom på sig själv. Nej fy. Valpar var bara söta på håll. Knappt då heller. Faktum var att hon inte kände sig ett dugg bekväm med valpar, hon hade ju aldrig riktigt umgåtts med en valp förut. Tanken på en hop dryga valpar var bara för mycket. Usch. Bajsmaskiner var vad de var.

Tystnaden lägger sig emellan dem igen. Han sneglar på henne. Vad tänker hon på? Vägen verkar upphöra längre fram. De har en bit kvar till revirgränsen. Han stannar upp och studerar slutet på vägen de vandrat på. Han brukar inte tänka på mycket på vart han går i vanliga fall. Han behöver ju inte för han kan ta sig vart han vill i bergen. Det ser rätt brand ut att försöka klättra med. För en stund överväger han att grabba tag i henne och flyga bort med henne. Dit han själv önskar. Hon skulle inte kunna säga emot, om hon inte vill största emot klipporna. Kanske finns det en annan väg att gå om de går tillbaka en bit. Men smidigaste vägen är luftvägen. Det verkar som att han får spendera lite mer tid med den här Iyzebel.
"Vägen tar slut". Säger han bara enkelt.

Vägen tar slut.
Förbryllat kollat hon först frågande på Saturn, innan hon sedan undersöker den branta vägen. Hmm.. Det såg väldigt jobbigt ut att försöka ge sig på den där vägen ner. Just typiskt.
"Men hur ska jag göra då?" Suck. "Kommer man runt det här stället på något vis?"
Sökandes efter en annan väg skannades omgivningen av. Men även om hon hittat någon stig så var det inte längre glasklart var revirgränsen låg, faktiskt så var det inte ens klart var hon hade korsat den från första början. Sällan kom hon ihåg att känna av lukterna i sin omgivning, vilket var dumdristigt. Egentligen så borde hon vara bättre på sådant vid det här laget. Det hade gått rätt lång tid sedan vandringen påbörjats.