Lawenya greps av en lätt panik när hon såg hur de lämnade marken. Hennes muskler spändes för att vara bredda på att landa vid ett fall. Men det kom aldrig, hon hade lyckats att behålla balansen. Vad hon fick bevittna fick henne att tappa andan, hon hade aldrig kunnat anat! Världen såg så liten ut - speciellt de snöbeklädda granarna som hon hade vandrat under den senaste tiden. Men ifall du var små från den här höjden, hur liten var inte hon då? Tanken fick ett leende att spridas på hennes läppar samtidigt som hon insåg att hennes önskan hade gått i uppfyllelse - hon flög!

"Var har du varit efter.. Att jag lämnade dig?"
Frågan fick hennes att vakna till, lungorna började åter att vidgas i hennes bröstkorg. Tiden som gått började åter att spelas upp i hennes huvud. Vad hade hon varit egentligen? “Jag tänkte återvända till Ötamon, en skog i väst som jag vandrade till efter vårt första möte. Den har mer eller mindre blivit mitt hem” Lawenya tystade för att samla tankarna. “Men så vitt jag minns så tog jag mig till Kaiwood och satte kurs mot Ötamon, men det närmsta jag  kom kvar Ken-Yak innan jag vände om och vandrade in i Kaiwood igen” ännu en paus följde, hade hon inte lyckats använda sin kraft då..? Hon hade nästan glömt. “Jag vandrade mot öst utan en anledning, jag hade gett upp - jag visste inte vad jag skulle ta mig till. Mitt i all bytte jag skepnad till ett rådjur” hennes leende blev endast större. Hon mindes deras första möte - då hon hade velat bli en örn. “Jag fortsatte att vandra när slog mig att Mikael hade nämnt något om en strand i öst, så jag begav mig hit” sammandragningen av allt som hade hänt hade blivit längre än vad hon hade trott, hon hade inte räknat månvarven som hon brukade. Hon hade lärt sig att hålla reda på månens faser som ung, men de äldre hann aldrig lära henne att navigera efter stjärnorna vilket hon var och varannan dag hade tjatat om att få lära sig.


"Vad har du gjort efter att vi skiljdes åt då?" Lawenyas uppmärksamhet lades på Cerulean, hon försökte klura ut ifall han verkligen klarade av att bära de båda.


[Tha, det gör inget c: Själv har jag inget bättre för mig än att lata mig. ^^']

Strax efter att hon påbörjade meningen så stelnade han till en aning, utan att förlora kontrollen över vingarna. Lawenyas röst talade om ändrade planer och hopp om att, så vitt han förstod det, återfinna något spår efter.. Mikael. Vem det än var störde det honom inte, utan vad som fått musklerna att stelna var ordet - Ötamon. Namnet drog tillbaka minnen. Färska minnen han undflytt genom färden över Numoori, i ett rasande tempo för att komma så långt bort från smärtan det bara var möjligt. Bilderna blixtrade genom huvudet. Regnvåt päls, ångesten, blå ögon. Smaken av blod, lika bitter som de salta tårarna. Det var paniken. Det skulle aldrig gå att glömma.
Någonstans i bakhuvudet förnam han hennes nyfunna kraft, skepnadsskiftningen, men gjorde ingen ansats att gratulera framgången.
"Jag känner Ötamon. Jag återvänder inte." Rösten var underligt monoton, och talade tydligt om att han var ovillig att gå djupare på ämnet. Tystnaden lade sig mellan de båda individerna. Vingarna slog några korta, taktfasta slag, vilket var det enda som bröt den ljuslösa atmosfären. Blicken sökte sig bak mot sin passagerare och han mötte hennes blick för att fåtal sekunder, innan han trött släppte den och vagt tippade vingarna framåt. De tappade några meter i höjd.
"Jag flydde Ötamon, fann dig, och fortsatte till vad som skulle kunnat likna världens ände. Numoori är inte stort, Lawenya." Vingarna slog återigen, och han suckade. "Jag har ännu inte förstått innebörden av att resa. Hon ville att jag skulle göra det - se världen.." Cerulean ruskade lätt på huvudet. Han kunde inte förneka att han blivit en annan individ sen sommarens varma dagar. Han hade mognat på ett annat vis, men det hade inte visat sig hjälpa åt resten. Ibland undrade fakargen ifall det var något allvarligt fel på honom. Återigen ruskade han på huvudet och släppte ämnet för senare begrundning.
"Vem är Mikael, förresten?"

"Jag känner Ötamon, jag återvänder inte"

Laweya nickade lätt, tonen i Ceruleans röst tydde på att något hade hänt där, hon hade en liten tanke på att fråga om vad, men hon lät bli. Hon hade ingen anledning till att riva upp honom ännu mer än vad hon redan hade gjort.

-
Resten i det han sa fann Lawenya inget intresse i att svara på förutom den sista frågan - Mikael. Vem var han egentligen? Trots att svaret på frågan var simpelt så blev hon helt ställd. Hon drömde sig iväg och lämnade verkligheten för att kort tag, endast för att minnas den goda tiden. Men som alla minnen tog även hennes slut, Lawenya log lätt och blötte sedan nosen. “Min bror, han är den sista som jag hade kvar av mina syskon” öronen lade sig ner när hon tänkte på det, den sista av de fyra i kullen var hon, de fanns inte. Det var precis som om de aldrig hade det heller, de var borta “Dock så lever han inte längre..” hon mumlade när hon nämnde det, Hon hade vaga föraningar om att Mikael inte dock av näringsbrist som han vid första anblick verkade ha gjort, utan något annat. Gift, inre blödningar - vad som helst.

“Vilket bytesdjur tycker du smakar bäst?” Lawenya klandrade sig lätt för frågan, den var mycket likt kallprat, men hon ville hålla ett prat igång så långt ifrån det som hänt som möjligt, utan att ge en obekvämt tystnad rum.

Lawenya blev tyst en stund, och Cerulean vred bakom huvudet några få grader och sneglade funersamt på henne. Hon tycktes tänka efter, då ett känslolöst uttryck drog över hennes ansikte, innan ett lätt leende skymtade genom dunklet strax därefter. Han fortsatte se på henne medan vingarna rätades ut då de nått en nivå strax ovan trädtopparna. Vagt nickade han, mest åt sig själv, och släppte tiken återigen med blicken. Han stoppade upp farten en aning för att enklare kunna orientera sig, men inte så långsamt att det var någon risk för att vinden skulle misslyckas att hålla de båda uppe. De gyllene ögonen sökte sig ner mot marken, sökte efter den öppning bland löven han funnit några dagar tidigare. Inte ens det gröna ljuset lös upp tillräckligt för att han skulle kunna se ordentligt på avstånd trots mörkerseendet som hos de flesta vargar var en utpräglat egenskap.
Svaret lät sig dröja ett par minuter.
"Jag visste inte att du hade syskon i Numoori. Ärligt talat trodde jag inte ens du kom härifrån." Cerulean hade återigen drivit sig framåt och bytte riktigt mot norr efter att ha insett att de var för långt från stranden. Det blev tyst igen, då han undvek att kommentera ämnet närmare. Mer än väl var hanvargen medveten om de inre smärtorna efter förlorade. Det skulle vara onödigt att dra upp minnena hon bar. Några minuter förflöt, Cerulean nöjd med tystnaden, men Lawenya tycktes vilja hålla samtalet igång. Hennes fråga fick honom att skratta till, ett torrt skratt, utan att menas nedlåtande.
"Jag ska visa dig, vi är snart framme."

“Vi vandrade in i Numoori som valpar, så..” Lawenyas blick vandrade vidare innan hon hann avsluta meningen, de fästes på Ceruleans vingar och följde de till den längsta punkten där den fortsatte att vandra. Hon drog en djup, lugnande suck. Hon skulle inte kunnat urskilja marken ifall det inte var för den vita snön. Hon var tvungen att medge att det var kallare högre upp. Hon hade hört teorier om det som ung, men det hade aldrig intresserat henne.

"Jag ska visa dig, vi är snart framme."
Svaret hade kommit till hennes sinne sent, men det fick henne att vakna till. Hon skulle äntligen få lite mat i magen, utan att skynda iväg nästa minut. Tanken på att leta reda på spår efter Mikael hade hon lagt åt sidan för stunden. Hon behövde vila, även ifall hon inte riktigt ville erkänna det. “Tack” hon viskade stilla ordet samtidigt som hon slöt ena ögat efter det andra. Hon njöt av att få flyga och inte minsta att få tillbringa tid med Cerulean för en gång av alla.

"Tack", sade Lawenya lågt.
Fakargen hummade lågt till svar och fortsatte den tysta flygningen. Sedan blev det stilla en lång stund, då det enda som hördes var frasandet av fjädrarna och den milda vinden som viskade i öronen. Stegvis noterade han hur Lawenyas kropp blev lättare när musklerna tycktes slappna av, och han isåg att hon höll på att somna. Han lät henne. Det var rogivande att flyga, och trots att han egentligen inte planerat att stanna med henne alls kunde han inte låt bli att känna en viss lättnad. Det var lättnaden över att inte vara ensam. Ensamheten skrämde honom lika mycket som tanken på döden. Ändå hade han en gång nästan valt att söka den.
Men han ville inte dö på grund av en enda varginnas svek. Skulle hans familj ha velat det, efter uppoffringen de gjort? Nej. Det skulle de inte. Och han saknade dem av hela sitt hjärta, lika mycket som han saknade albinovargens skratt och klarblå ögon. Cerulean skakade omärkligt på huvudet åt sig själv.
"Jag är inte självisk", tänkte hanen, och suckade djupt. Blicken vandrade upp mot det böljande, gröna skenet igen då en stråle av fysisk smärta skar genom honom. "Hon har det bra nu. Hon har honom. Det var väl det du ville, Cerulean? Att hon skulle vara trygg och lycklig?" Ett rasslande andetag fyllde lungorna med luft då han såg bak mot Lawenya. Där hade han någon som behövde hans hjälp. Han behövde släppa tankarna på Blue. Behövde se åt de som var i behov av hans hjälp. Hon ville ändå inte veta av hans närhet - så varför tråna efter omöjliga ting?

[ska vi börja avsluta?]

Lawenya tryckte varsamt ner huvudet i Ceruleans päls och lyssnade på vinden som omgav de. Dofterna av skogen fyllde hennes nos och påminde henne om Ötamon - hon saknade de lysande blommorna och känslan som spred sig inom henne när hon befann sig i den mystiska skogen. Första gången hon hade satt sin tass i skogen hade hon känt sig som hemma. Tanken på skogen fick hennes nerver att lugna ner sig, precis som om de inte redan var det. Mer luft än vanligt fyllde hennes lungor och hon vaggades sakta in i en lugn sömn. Annars brukade den vara orolig, obekväm - ibland nästan avskyvärd.

[Slänger in ett litet svar nu, det har inte alls gått en lång tid.. Men fick en sådan stor lust att skriva något, hahha cx [Avslutat] ]