[Norrskenet.
Endast för Jägarna, men valde att skriva i vanliga forumet för att fler ska kunna läsa om de vill (:
Utspelar sig på flockens revir, på kusten och i närmsta Acheratiskogen.]

Solen hade precis sjunkit under horisonten, och himlen färgades fortfarande vagt av dess ljus. Havet låg stilla nedanför den höga klippan, på vilken Dimitrij vilade. Hon låg med framtassarna hängande över klippkanten, och huvudet vilande över frambenen med nosen utanför kanten. Ryggen var avslappnad, och bakbenen utsträckta i motsatt riktning till hennes ansikte. Hennes vingar vilade avslappnat mot den hårda marken vid hennes sidor. Bakom henne reste sig skogen, tyst då luften stod stilla. Den hade stått still länge. Måsarna satt på stenarna och de lägre klipporna nedanför henne. Väntande. Deras vingar formade för att glida på vindarna, men det fanns ingen vind. Havet låg orört, skrämmande blankt, då ingen vind rörde dess yta.
    Klippan hon låg på var hög, med en rak vägg under henne som nästan tycktes slutta lite inåt under sig själv. Den sträckte sig långt åt sidorna, bred och naggad av hårt kustväder. Formad av vågor och vind som inte var närvarande. Vad var det som hände? Vad hade hänt? Dimitrij såg ut över det onaturligt stilla havet, mot den mörknande horisonten. Över hennes huvud hade stjärnorna redan tänts i en oändlighet av ljus. Vad har hänt er? Tanken hade upprepats många gånger i hennes huvud de senaste dagarna. Medan hon såg ut över horisonten, blickade mot himlen, så var hennes tankar hos gudarna. Finns det något jag kan göra? Något någon av oss kan göra?
    Hon var rädd, skrämd av vad som kunde tänkas ha fått världen att stanna, vinden att dö ut, luften att fyllas av dessa främmande känslor. Som om någon betraktade henne, ständigt utom synhåll. Som om någon andades i hennes päls, förde nosen längs hennes rygg, strök henne längs benen, längs halsen, trots att det inte fanns något där. Trots att pälsen inte rörde sig, trots att hon var obehagligt medveten om hur stilla luften faktiskt stod. De andra i flocken befann sig i närområdet. Några befann sig bland trädranden bakom henne, andra längre in i skogen. Tränande, lekande i ett försök att ta tankarna från det som störde dem alla. Hon trodde några sov, eller i alla fall låg stilla, vilande, precis som hon själv. Hon kunde känna deras sinnen, såg dem för sin inre syn, liknade de levande sinnena vid stjärnorna högt där ovan. Det fanns inget som rörde sig i närheten som inte var bekant. Det fanns inget som antydde på att någon fanns i närheten, inte ens någon av Dem, när hon gång på gång fick lust att se sig om för att faktiskt bekräfta att ingen fanns där. Under de första dagarna hade hon sett sig om ofta. Nu motstod hon lusten att se över axeln. Det fanns inget där, hon var väl medveten om det. Det fanns inget att se, inget som gömde sig i hennes ögonvrår. Bara ett stilla obehag.
    Dimitrij slöt ögonen med en djup suck, och makade huvudet till rätta mot frambenen. Hon lyssnade till tystnaden, till de enstaka måsskrin som lämnade de sittande havsfåglarna, sången från några ensamma skogsfåglar. Hon lyssnade till sina egna andetag, till ljudet av klor som klickade mot klippan bakom henne när Niara tog sig ut till henne. Hon hade känt vännens sinne redan långt innan hon kunnat höra henne, eller känna hennes doft. Dimitrij låg stilla, utan att öppna ögonen när den lilla silvervargstiken lade sig ner invid henne, rygg mot rygg. Hon kunde höra den mindre tikens andetag, ljudet av hennes svans och tassar när hon lade sig till rätta. Hon kunde höra några insekters surrande och knarrande, ljudet av lätta vågor som kluckade långt nedanför dem.
    Dimitrij slog med ens upp ögonen och höjde hastigt huvudet. Den skarpa blicken fokuserade på havsranden, där små, lätta vågor hade börjat gunga mot stenarna. Blicken sökte sig ut över havet, den stilla ytan bruten av små rörelser. Hennes morrhår rörde sig när en mjuk bris försiktigt smekte hennes kind. Med en snabb rörelse satte sig Dimitrij upp. Hennes långa päls fångade den snabbt ökande brisen, havsvinden som sökte sig tillbaks in över land. Måsarnas rop blev fler allt eftersom de lade märke till den tilltakande brisen. Hon gav ifrån sig en kort, ljudlig utandning, ett lättat ljud som fick en knut att lätta i hennes bröst. Vinden. Tack.
    Utan förvarning tycktes himlen explodera av ljus. Dimitrij hade rest sig upp och backat ett steg innan hon hunnit registrera vad som hänt. Som sprunget ur intet, utan minsta ljud, tändes dansande ådror av färg, av brinnande ljus, över himlavalvet. Stjärnornas tidigare klara sken tycktes blekt när ett mäktigt norrsken uppenbarade sig över världen, så långt hennes ögon kunde se. Tillsammans med den återvändande vinden tycktes den tidigare pulserande närvaron att lätta, om än utan att helt försvinna. Dimitrij blev stående i tystnad, med ögonen vidöppet stirrande på det dansande, gröna ljuset. Vad..? Hur..? Hon tänkte inte på att hon gapade, och hade inte brytt sig om det ens om hon varit medveten om det. Det fanns inga ord i hennes förråd som kunnat beskriva det hon såg. Inga ord som kunde beskriva den förvåning, och den förvirring hon kände, den undran som spred sig i hennes kropp. Ödmjuk. Hon kände sig ödmjuk inför vad det än var som hände. Ödmjuk inför vad som än skulle ske.

[Det här är inte ett officiellt flockroll. De i flocken som vill ta del i vinter eventet tillsammans får svara om de vill. Det blir bara kort det här, för att påbörja eventet tillsammans, så känn inte att ni måste skriva massor av inlägg här sen <3 ]

Det storväxta gråblodet hade tagit sig en stillsam vilopaus efter ett välbehövligt och lärorikt sparringpass tillsammans med flockens äldre hane. 
Loke, som knappt hade någon erfarenhet av att strida tog varje tillfälle i akt för att förbättra sin kunskap och förståelse för ämnet och Theano, som den vänliga själ han var, hade erbjudit sin hjälp till honom. Därefter hade Loke hjärtligt tackat honom och tagit emot den hjälp han blivit erbjuden. 
Tiden hade sprungit iväg, dagen hade blivit till kväll och först när de upptäckt att dagens ljus börjat sinat så skiljdes de åt.

Öronen spetsades alert framåt och huvudet höjdes ovan manken. Nyfiket såg han sig om efter vad som det var meningen att man skulle se till och där, mellan trädtopparna, kunde han skymta hur himmelen lystes upp av ett grönt sken.
Kvickt reste sig hanen upp från sin plats på marken och skyndade ut till klipporna för att få en bättre blick av det hela. 
Där låg redan flockens hornkrönte ledare och vid hennes sida, den späda silvervargs honan, Niara.
"Norrsken." sa han lågt. De gula ögonen tyckte nästan glittra när de betraktade det vackra skådespel som utspelade sig ovan dem. Loke hade ingen aning att norrsken kunde bli sett så här långt söderut eller, han visste att det inte var möjligt då hans mor berättat det för honom när han varit en rund liten valp. Trots det så stod han där, i den östra delen av landet, och stirrade på den gröna elden som sprang fram över himlavalvet. Var detta ett tecken skapat av gudarna? Var det dom som hade tagit vinden och nu gett den tillbaka? Loke kunde inte hålla borta det leende som spred sig över hans mörka läppar. Det var så vackert. Magiskt.
Med ett dovt brummande släppte han sin blick från himmelen och såg ner mot Dimitrij och Niara som låg framför hans tassar, tätt intill varandra. Hans svans vaggade mjukt när han mötte deras blickar och utan att yttra ett ord sinsemellan så la sig hanen försiktigt ner, noga med att göra några häftiga rörelser som kunde störa dem och stämningen som låg över platsen. Han la sig till rätta intill de två mindre honorna och lät blicken på nytt fästas till ovan.

[Mys <3 Kommer säkerligen få titta igenom detta under morgondagen för att leta fel och konstigheter i texten som jag inte lyckas se nu. Huhu.]

Med resten av flocken hade Niyaha följt med till kusten. Det var en varm eftermiddag, då solen just försvunnit bakom världskanten. Den yngre saknade vinden, outhärdligt mycket. Tystnaden och stillheten var så påtaglig att det gjorde det svårt att sova, även till faderns tunga andetag. Dottern saknade vinandet i trädtopparna och rasslande bland ormbunkar, bambu och alla andra olika lågt växande buskar. Obehagskänslan hade inte lämnat hennes unga kropp sedan vinden stannat. Det var oförklarligt.

För att komma på bättre tankar, hade hon aktsamt börjar brottas med sin far. Det var en lätt lek som mest gick till så att han låg ner och slog efter henne med mjuka tassar, och hon undvek dem. Utan stopp fortsatte hon leken. Lätta fnissande lämnade unghonan när Kenai gång på gång missade henne. Kenai stämde in med brummande skratt. 
     Niyaha gjorde sedan ett plötsligt anfall bakifrån, och slog tassarna om faderns grova nacke och strupe. Löst bet hon honom i pälsen, oförmögen att komma igen hans täta fäll. Lågmälda, lekfulla morrning lämnade henne och svansen som var högt höjd viftade gladlynt. 
     "Vänta." Fadern slutade upp med sina lekfulla rörelser, och höjde huvudet. Niyaha stannade upp. En rynka av oförståelse bildades emellan hennes midnattsblå ögon. Fadern signalerade med lätta gester att hon skulle hoppa av, vilket hon med ens gjorde. Den ungas blick var fäst på fadern som reste sig upp med blicken fäst ut över havet som låg längre fram. Niyaha förstod inte vad det var han tittade på, förrän hon kände den lätta brisen dra in genom skogsbrynet. Med sprudlande glädje sprang hon fram till klippkanten, en bit ifrån de äldre flockmedlemmarna Dimitrij, Niara och Loke. Långt nedanför kunde hon skåda lätta vågor som slog emot klippväggen. Kenai slöt sig snabbt upp vid henne med ett brett leende över hans läppar.
     "Vind." sade han, och i samma sekund exploderade himlen. Chockad av det plötsliga skenet backade Niyaha undan. Ljusstråk av grönt dansade in över himlavalvet. De rörde sig i vackra rörelser. En rädsla spred sig genom den unges bröst och hon tog tillbaka de steg hon backat för att komma till sin faders sida. Något skrämt tryckte hon sig längs hans sida. Vad var det? Var det farligt? Om än, så var det vackert. Det var som himmelen höll en alldeles egen ljusshow för dem.
     "Vad är det där?" viskade hon tyst. Rädslan bet henne fortfarande i bröstet, men hon kunde inte slita blicken ifrån det gröna. Aldrig hade hon skådat något så vackert. Havet glödde i grönt från dess ljus, och vågorna blev större och större. 
     "Norrsken." svarade Kenai som frånvarande. Hans heterokromatiska ögon var fäst på skyn ovan, där det böljande skenet dansade. Norrsken. Niyaha släppte sin far med blicken och såg upp igen. Rädslan hade släppt sig, och hon slog sig ner. 
     "Norrsken." 

Motvilligt ryckte musklerna i hans ben till gång på gång. Och gång på gång hindrade Naira honom från att ingripa. Deras söner lekte och slog våldsamma kullerbyttor. Hans blick var som klistrad på den äldre av dem; Arno. Var gång han såg på honom kände han hur skuldkänslorna välde upp inom honom. Det var nästan smärtsamt hur lik han var sin farmor i pälsen. Den farmor han tagit livet ifrån. Då valpen var nära att slå huvudet i ett träd ryckte han till igen.
   "Zayev." Nairas varnande stämma ljöd igen och han såg på henne.
   "Men..."
Hans försök till förklaring blev, liksom alltid, avbruten. Inte för att hon inte brydde sig om den, utan för att hon redan visste vad han skulle säga.
   "Vi har pratat om det här. Han klarar sig."
Zayev visste att det var sant, innerst inne. Men ändå... Han önskade att han kunde skylla det på den tryckande atmosfären. Stiltjen hade påverkat dem alla. På ett eller annat sätt. Hela naturen verkade stå stilla: som om den höll andan. Men han visste att det inte var den underliga situationen världen befann sig i som gjorde det. Han var rädd om sonen. Allt för rädd om honom. Om någonting hände... han skulle aldrig förlåta sig själv.

Plötsligt sken hela skogen upp.
   "Titta!"
Utropet hade kommit från en av valparna och han såg hastigt bort mot dem. De hade båda vänt blicken upp mot himmelen. Bredvid sig drog Naira häftigt efter andan och även han såg upp mot skyn. Ljus dansade över den mörka oändligheten.
   "Vad i...?" frågade han tyst.
Bredvid sig kom Naira snabbt upp på tassarna.
   "Kom pojkar!" sade hon och satte av mellan träden.
Det tog honom ett kort ögonblick innan han själv ställde sig upp och följde efter dem. De rörde sig i riktning mot klippen och när de kom ut mellan träden stannade Zayev upp. Hela himlen brann i gröna nyanser. Omedvetet föll munnen öppen igen. Han kunde känna vinden mot sitt ansikte igen. Med den renaste förvåning såg han efter sin familj och fann att de var tillsammans med ett fåtal andra ur flocken. Försiktigt rörde den blå sig mot dem och lade sig ner intill Loke, utan att riktigt kunna ta blicken från himlen. Han kände Naira lägga sig intill honom, och han förstod ingenting.

”Titta!” utbrast Oberon mitt i leken där han låg på rygg med sin broder över sig. Han släppte greppet han tidigare tagit om den andra valpens nacke med sina tassar och tittade storögt upp mot skyn som plötsligt exploderat av färg och ljus. Något skrämt kravlade han sig upp, utan att släppa himmelen med blicken. Det såg nästan ut som Beatas fina fäll där uppe. Fast detta lyste och dansade på ett sätt som hennes päls verkligen inte gjorde. 
   Brödernas moder ropade på dem och Oberon slet tvärt blicken från ljusspektaklet. Han försökte fånga Nairas blick, men hon hade redan börjat röra sig bort från dem. Skärrat såg han sig om, först på sin fader och sedan på sin broder. Vad var det som hände? 
   På klumpiga tassar satte Oberon av efter sin moder utan att veta ifall de flydde eller inte. ”Arno, skynda!” ropade han bakom sig och försökte öka farten för att komma ikapp sin moders dunkla gestalt.
   Medan den gängliga kroppen rörde sig mellan trädstammarna lät han blicken då och då löpa upp mot trädkronorna. Grenarna och kvistarna dansade en stilla dans. Likaså gjorde löven och när Oberon såg sig om ytterligare bland de växtligheter han passerade så insåg han att det samma gällde bambun och gräset. Vinden. Vinden var tillbaka.
   Han passade på att dra in dofterna vindens andetag förde med sig när den passerade honom och bland dem kunde han urskilja flera av sina flockmedlemmar. Visste de vad det var frågan om?
   ”Wow!” ljöd den unga helveteshunden utdraget när han lämnat skogen bakom sig och stod ute på klippan. Här fanns det inga träd som skymde de gröna slingorna av ljus som rörde sig över det vidsträckta himlavalvet. Han gapade häpet med munnen. Aldrig hade han sett något liknande. Det hela var nästan övermäktigt att ta in för den unga vargen. 
   Med smygande steg, som för att inte störa vad än det var som rörde sig där uppe, slöt Oberon upp vid sidan av sin moder. Tillsammans vandrade de fram till klippkanten där Dimitrij, Niara och Loke låg. Han förstod inte vad som hände, men deras avslappnade kroppar fick rädslan i honom att dämpas.
   Valpen hälsade försiktigt på dem alla genom att pressa sin panna mot deras huvud eller hals, beroende var som var mest tillgängligt när de låg tätt intill varandra. En bit ifrån dem stod Niyaha med sin fader Kenai, och de såg lika förundrade ut. Han gav dem båda en leende hälsning och lade sig ned med en dov duns precis bredvid Dimitrij och Niara. ”Vad är det för något?” viskade han tyst med förundran i rösten. Han ville inte störa, men han var tvungen att fråga.

Hon blev stående en stund, stumt stirrande på det skimrande, dansande ljuset i himlen. Norrsken. Vad var det som fick norrskenet att visa sig så långt söderut? Och så stort? Efter en stund blinkade hon och ruskade på huvudet, som för att se om ljuset var kvar när hon lyckats få tankarna att klarna. Det hjälpte föga, och ljuset förblev lika skinande som förut. Hon satte sig ner, oförmögen att finna ord. Niara satt med henne, och när tiden gick utan att något hände lade sig Dimitrij ner tillsammans med vännen.
     "Vid gudarna..." Vad kunde ha orsakat det här? Var det gudarna? Hade de fått världen att hålla andan? Var detta vad de väntat på? Vad betydde det? Frågorna var många, och de blev fler ju längre hon låg där och såg på de böljande gröna nyanserna högt där ovan. I bakhuvudet kunde hon känna flera andra ur flocken närma sig. Ljudet av deras tassar blandades med det stillsamma ljudet av vågorna som slog mot stenarna långt nedanför dem, med suset i trädkronorna som hade återvänt med vinden. Hon vände nosen mot skyn för att se över sin egen nacke, upp mot Loke när han gav ifrån sig ett lågt brummande. När han lade sig ner tillsammans med henne och Niara vände hon huvudet för att se längs klipporna, där andra medlemmar ur flocken började finna sin väg ut ur skogen. Niyaha sprang fram till klippkanten för att se ner på vågorna, och Kenai anslöt sig till henne. Efter bara en kort stund kom Naira och Zayev med sina söner, alla med blickarna vända mot det dansande ljuset.
     Med Niara och Lokes varma fällar runtom sig vände Dimitrij själv tillbaks blicken mot skyn. Hon kunde känna såväl som höra hur helveteshundarna kom närmre, och hon vände bak huvudet än en gång för att möta de båda valparnas hälsningar. Hon hörde Zayev och Naira lägga sig vid Lokes sida. Oberon lade sig vid hennes och Niaras sida, och Arno blev stående för ett ögonblick innan han sällade sig till sin broder.
     "Norrsken", svarade Dimitrij i en utandning på Oberons fråga. Norrsken som vandrat alldeles för långt söderut, större än vad hon någonsin sett. Hon hade inte sett så många norrsken, men sannerligen aldrig något av den här storleken, och inget som fått världen att tystna i väntan. Vad var det som hände? Snälla, säg att allt är okej.

När Oberon släppte honom och ropade att han skulle se på något så ryggade Arno snabbt bakåt och höjde blicken mot himlen. De plötsliga färgerna som dansade över den mörka skyn och färgade världen i sitt ljus fick honom att rycka till av förvåning, och blinka upprepat av osäkerhet. När Naira ropade på dem stod Arno kvar ett ögonblick, fortfarande med blicken fäst på ljuset, men när Oberon ropade att han skulle skynda så fann han sig själv och hastade efter familjen.
     När han rörde sig efter de andra så var det som om en tidigare tyngd eller oro lättade runtom honom. Hans blick flackade över växterna innan han lade märke till att de inte stod lika stilla längre. Det var som om världen andades igen, träden gungade, doften av salt sökte sig in i hans nos. En pirrande känsla, olik den obehagliga närvaro de alla känt, spred sig i hans bröst. Blandad rädsla och nyfikenhet, och en exalterad känsla över att vinden var tillbaka.
     Då träden skingrade sig för klipporna mot havet så drog Arno djupt efter andan. Vid hans sida gav Oberon ifrån sig ett mållöst ljud, och han delade sin broders känslor. Det var som om himmelen hade blivit klädd i havets vågor, böljande fast gjorda av ett skimrande ljus. Vad var det för något? Var hade något så stort kommit ifrån? Han smög efter sin mamma och Oberon, och hälsade på de i flocken som låg vid klippans kant. Med lågt viftande svans såg han mot Niyaha och Kenai och log försiktigt, innan hans blick åter fångades av det mystiska ljuset. Efter några andetag slog han sig ner bredvid brodern, med framtassarna precis hängande över klippkanten och bakbenen utsträckta bakom sig så att han låg på magen. Svansen viftade försiktigt när han kastade en snabb blick ned mot vågorna som börjat gunga i den återvändande vinden, innan han åter såg upp mot himlen, hänförd av ljuset.
     "Vad är Norrsken?", frågade han, med lika låg röst som Oberon haft, när Dimitrij svarat på broderns fråga.

Det smaragdgröna ljusskimret långt där ovan tycktes följa havets samma rörelser - böljande, svallande. Det var en hypnotisk dans som verkade göra det omöjligt för någon att se bort. Unghonans djupblå blicken lyckades äntligen slita sig loss från det starka grepp norrskenet hade om henne. De sökte sig ner till havet som sträckte ut sig så långt ögat kunde nå, där det slutligen mötte den gröna himmelen. Havet som annars delade samma djupblåa färg som Niyahas blick, såg nu lika grön ut som skyn själv. Vågorna hade växt sig större och ett avlägset kluckande slog rytmiskt emot klippväggen nedan.
     Niyaha såg emot Dimitrijs och Niaras håll, för att lägga märke till de andra som anslutit sig till dem. När den unge såg både Arno och Oberon lockade det henne till att själv närma sig. Med en frågande uppsyn tittade hon på sin far, som tvingade sig att se bort från himlavalvet och ner på sin dotter. Ett uppmuntrande leende trädde sig över hans läppar och intygande nickade han som ett klartecken för henne. Unghonan tog genast några långa språng emot klippan där de andra låg och Kenai följde henne.
     Med en tvärt gir stannade hon bakom de två bröderna. Arnos fråga fick Niyaha genast att se upp emot himlen igen. Dess styrka verkade inte ha avtagit det minsta och i samma, upprepande rörelser fortsatte den. Kenai satte sig en bit bakom dem med en hänförd suck. Niyaha såg på honom, som att hon inväntade svar. Men när det inte kom något närmade tog hon några steg närmare bröderna, innan hon trängde sig ner emellan dem. Ett kort fnitter lämnade henne innan hon åter blev betagen av de glödande ljusstråken. Allt tycktes färgas grön, till och med hennes egna päls hade antagit en grön nyans. Dess sken påminde om solens.
      "Är det farligt?" sade hon med en tyst andning. Det såg inte farligt ut, för allt i världen var det av oemotståndlig skönhet. Men det kanske var en av dess trick. Niyaha gläntade lätt på munnen när hon blev åter förtrollad av dess prakt.

Ljuden hade bara försvunnit, tystnaden var fruktansvärd och hon brukade gilla tystnaden. Men den här tystnaden var obehaglig, vinden hade försvunnit och med den ljuden från naturen. Det ända hon hörde var svaga rörelser från flockmedlemmar och svagt fiskmåsarnas ojämna stämmor från havet. 
Hon bara la där i gräset och försökte somna in men tystnaden gjorde henne galen. Drev henne till vansinne nästan.Benen hade somnat för en stund sedan men hon brydde sig inte, de fick sova om de ville. 
Rörelser blev starkare, som om de hände något. Hon öppnade ögonen,tittade sig omkring men kunde inte se något ovanligt. Benen var bortdomnade men ändå kunde hon sätta sig hyfsat snabbt upp,benen var stickiga men hon reste sig upp av obehag. 
Vindbrisen kylde ner hennes nys och tårfyllde hennes ögon, ett leende brede ut sig på hennes läppar. Äntligen var tystnaden bruten, ögonen var slutna och hon njöt. Ögonen öppnades och hon blev som till sten,himlen var inte längre i rätt färg, d..den var grön."V...Vad i?" Det var det vackraste hon någonsin hade sätt,var kom det ifrån. Hon sänkte huvudet och började små trava till klipporna som la vid havet. 
Ögonen var stora och vägrade att slita sig lås från himlen, de flesta hade samlas vid klipporna, vissa hade lagt sig ner och vissa stod eller satt ner. Hon själv stod upp och var förstenad. "Vad är det där för något?" Det bara slank ur henne men hon kände ett tvång till att få reda på vad det vad som händ med himlen.

En efter en samlades de ute på klipporna för att se på det dansande ljuset. Arno drog in bakbenen under kroppen när han kände någon vidröra hans tassar, och han slet för ett ögonblick blicken från den gröna himlen. Beata hade satt sig precis bakom honom, och vid hennes sida stod Sixten och såg på ljuset med stora ögon. Arno kunde se Niyaha närma sig, och viftade på nytt lite med svansen, medan blicken svepte över hans familj och vänner. Hans ögon drogs dock snabbt tillbaks till ljuset igen. Norrsken?
    "Det är ljus på himlen" konstaterade Beata med ett kort, kanske en aning osäkert skratt. Arno kunde inte helt avgöra känslan i ljudet, annat än att hon talade som om det var självklart. Och visst kunde han se att Norrskenet var ljus på himlen, men... varför lös det på himlen? "Det... heter norrsken för att det ibland lyser så i norr." Det fanns en tveksamhet i drakarghonans röst. "Men jag har aldrig sett det såhär långt söderut. Eller såhär stort", andades hon till slut.
     Arno var inte säker på vad han kände när han såg på himlen. Det var vackert, och så ofantligt stort. Visst hade han betraktat himlen förut och tänkt på hur stor den var jämfört med allt annat. Hur öppen den var, och hur han avundades de som hade vingar och kunde flyga där uppe. Men aldrig hade han nog helt insett just hur oändligt liten han själv kände sig i jämförelse med den förrän nu. Det var med blandad förtjusning och rädsla han tryckte sig lite närmare sin broder. Niyahas fråga om ifall det var farligt hängde i luften.
     "Nej." Det var Dimitrij som svarade igen. Arno kastade en blick mot ledaren. Hon låg inflätad bland de andras fällar, och den annars så färglösa blicken tycktes grön i skenet från himlen. En skugga föll i hennes ansikte där pannan rynkade sig. "Nej, det är inte farligt." Hennes röst var lika säker som vanligt, om än låg i tonen. Det fanns en trygghet i den säkerheten, även om Arno fortfarande tyckte att hon var läskig ibland. Hon visste så många saker, och han litade på hennes ord. Försäkrad om att ljuset inte var farligt så vågade han slappna av lite mer och beundra dess skönhet.

[Jag tänker kalla det här rollspelet för avslutat här C: De som vill kan få skriva något inlägg till, men annars kan det ses som avslutat <3]