[Öppet för vem som vill]

Rani hade hört historier om det väldiga trädet men inte riktigt kunnat tro på det. Ett träd som är so ofantligt stort att det inte går att föreställa sig. Hon var tvungen att se det med egna ögon.
Trots att solen lyser klar och stark och det är en väldigt vacker dag så märks inget av detta i trädets skugga. Kronan är så bred att den helt har slukat himlen. Ljudet här är olikt något annat det också. Kakofonin från djungeln hörs fortfarande klart och tydligt men under trädets vida grenverk är det som om någon har lagt locket på. Det är en helt annan stämning, en het annan atmosfär. Det är lugnt men ändå livfullt på samma gång, som om man vandrat in i naturens självaste helgedom, det allra innersta.
Rani står en bra lång bit ifrån stammen, hon har knappt kommit särskilt långt in i skuggan och synen är redan mer än vad hon någonsin hade kunnat tänka sig. Trädet är verkligen så enormt. Hon får ont i nacken av att blicka uppåt, försöker ta in hela trädet men det är omöjligt i en dödlig liten vargs ögon. Det är ofattbart hur länge det här trädet har stått här. Hur mycket av världens historia som finns inpräntat i dess ringar. Tänk vilka historier som trädet skulle kunna berätta om det kunnat. Här står det i tyst salighet och bara viskar om forna tider.
Pälsen står på ända på Ranis lilla ljusa kropp. Kårar av både spänning och vördnad får håren att stå. På en plats som denna är det svårt att inte känna sig ödmjuk.
Den ljusa blicken kan inte släppa det enorma grenverket långt där ovanför, munnen glipar lätt på glänt i ett tyst o.