Off: Pax till Black! c: sorry om mitt inlägg känns splittrat.. men det tar nog ett tag innan jag kommer in i pathpath :3

Den gamla skogen är lugn, stilla, fylld av ro. Marken är full av massor av olika sorters växter, inga stigar finns i sikte. Man är tvungen att trampa där man inte ser trots att man inte vill, det är ju inte så att du går omkring och lyfter på varje växt för att komma framåt utan något farligt hinder i din väg.
 Ifall blicken följer de stora tjocka stammarna upp mot de höga stora trädkronorna med lianer i ser man inte mycket av himlen, men av det man kan skymta är det inte bara blå himmel - det är moln också.
 Då och då, när det är som lugnast; kan man höra exotiska fåglar långt långt bort sjunga med sina ovanliga röster. Den ena bräcker den andra.
 Det är inte ofta man kommer fram till ett vattendrag eller till en plats med glesare vegetation, men när man gör det - tar man vara på den tiden.
 Hungern växer sig större och större, ju mer tiden går. Törsten likaså. Den stora vargen tar långa men långsamma bestämda steg. Hon vet vart hon är på väg. Hon har hört talas om flocken som bor häromkring; Isil Anar. De runda öronen försöker hela tiden snappa upp ljud och ögonen hennes granskar området noga noga. Hon vill inte missa något, inget alls. Denna platsen är viktig för henne, för hennes framtid.

Med ett dovt muller kommer regnet smattrande. Det tar ett tag innan vattnet kommer igenom de stora lövverken, men snart droppar det ner i honans päls. Vattendropparna följer hennes hårstrån, ett efter ett tills de når sin slutstation och är för tunga. Så tunga att de faller till marken.
 Hon fnyser några gånger när vattnet rinner in i hennes näsborre. Bara av en fnysning tar det lite på hennes krafter och hon blir andfådd, krafter som hon behöver för att orka gå vidare. Hon stannar upp, förbannar sin bete som försämrar hennes andning och ser bakåt. Kollar vart hon kom ifrån. Det är ett tydligt spår hon lämnat efter sig, inte bara nedtrampade och undantrycka växter utan även hennes tassavtryck. Det var då som hon även muttrade något åt regnet. Hon var glad förut, men nu, nu när regnet förstörde allt; är hon inte alls glad.

Då hon återfann andningen igen fortsatte hon att gå, fortfarande i den långsamma takt som tidigare. Trots det kylande regnet är luften varm, kanske inte lika varm som förut men fortfarande - varm. Det är en sak som gör henne på lite bättre humör, så att hon slipper frysa.
 Snart kom hon fram till en större sten, inte så hög men väldigt bred, ganska så platt och det bästa av allt; inte våt. Stenen är väl skyddad under en grupp av träd. Patharas ögon vidgas när hon får syn på den, hon tycker att den är riktigt fin och hon är bara tvungen att slå sig ner på den. Med ett ryck rusar hon fram och upp på stenen - kanske lite för snabbt med tanke på hennes andningsproblem - där hon mitt på sätter sig ner. Hon ler brett och granskar den med stora fascinerade ögon.

När den första regndroppen träffade hans rygg stelnade han till i hela kroppen. Black stannade upp, vände nosen mot skyn och kisade med de gröna ögonen. 
"Så det var dags nu igen." brummade han. Den ärrade nosryggen rynkades av ogillande medan han fortsatte gå. Det ständigt återkommande regnet och den allmänt höga luftfuktigheten var den negativa sidan av att bo i djungeln, enligt honom. Som infernovarg fanns det inget han avskydde mer än vatten. Möjligtvis Occultos.

Fler droppar den första. Den kattlika svansen rörde sig irriterat bakom honom i ormlika rörelser. Det blev en aning glesare mellan träden. Snart smattrade regnet mot hans rygg. Den stora hanen sänkte huvudet till manknivå med sammanbitna käkar, öronen mot nacken och bister min. Vatten droppade från hans haka och den svarta pälsen låg klistrad mot de spelande musklerna. Han ökade takten en aning, angelägen om att komma hem till den skyddande lyan. 

Plötsligt vände den varma vinden och doften av främmande varg kom emot honom. Träden blev tätare och droppandet lättade. Han fick syn på främlingen, som satt på en nästan torr sten, och stannade. Det var en märklig främling, med ett slags horn i ansiktet och stora tänder. Doften var en honas, kroppen var stor men ändå mindre än honom. Han hade mött väldigt många vargar i sitt långa liv men få som denna - trots det kunde han identifiera henne som stenvarg. Det fick honom att med rynkad panna undra vad en stenvarg gjorde i djungeln, och så nära hans revir. Han var frestad av tanken att rota i hennes huvud och ta reda på all information han begärde, men Tear hade fått honom att försöka leva som en normal varg utan den förmågan. Han höjde huvudet till normal nivå, vände öronen åt sidorna och sade lugnt med sin djupa stämma;
"Var hälsad, främmande Stenvarg. Vad har fört dig hit?"

Stenen har olika gråa nyanser, trots att den inte är helt platt så är den hyfsat len. Tiken ler ännu bredare.
 Snart fångar den stora vargen upp någon annan vargs doft mitt i all fascination. «Var hälsad, främmande stenvarg. Vad har fört dig hit?» hörde hon vargen säga, det var en hane. De lila ögonen granskade fokuserat den svarta kattlika hanen. Hennes leende dog när hon såg alla de ärr han bar.
 Tillslut vändes ögonen mot hans ansikte. «Jag flydde», började hon. «På min flykt hörde jag att Isil Anar var en bra flock för flyende att hitta trygghet men även att de spred godhet över landet», hon pausade kort och fortsatte. «Det är faktiskt så att de håller till här någonstans.. är du en av de eller känner du till de ens?» frågar hon nyfiket och lägger huvudet lätt på sned, likt en liten valp.
 De runda öronen viker sig av och an ständigt, hennes kropp vill studsa omkring av iver - tiken är så oerhört nyfiken på flocken hon söker och på vad hanens svar lär bli.
 Snart står regnet som spön i backen, fortfarande når det inte igenom där Pathara sitter men några droppar får hon allt på sig. Hon fnyser. «När jag ändå har ett tillfälle - vad må ditt namn vara?», frågar hon och fortsätter snabbt. «Mitt är Pathara» hon ler.

"Jag flydde. På min flykt hörde jag att Isil Anar var en bra flock för flyende att hitta trygghet men även att de spred godhet över landet." sa honan. Black hajade till och spetsade öronen när hon nämnde hans flock och lyssnade på hennes beskrivning av den. Han hade inte haft någon aning om att de skaffat sig ett rykte, men då det verkade vara ett bra sådant kände han sig nöjd. Han ville att folk skulle veta om att de fanns där för dem.

Hans gröna ögon mötte hennes när hon fortsatte prata.
"Det är faktiskt så att de håller till här någonstans... är du en av dem eller känner du till dem ens?"
Han drog på munnen och tog några steg närmare, höjde huvudet och vände öronen framåt. Blicken hade gått från hård och misstänksam till mjuk. 
"När jag ändå har ett tillfälle - vad må ditt namn vara? Mitt är Pathara." Hon log.

"Nu hade du tur, Pathara." brummade Black och besvarade hennes leende. "Här i trakterna finns två flockar - Occultos och Isil Anar. De är varandras motsatser, ond och god, och de är fiender. Du hade som sagt tur, för jag hade kunnat vara från Occultos. Men nu är det inte så.."
Han gick ända fram till stenen och satte sig lugnt ner, med kattsvansen över tassarna. 
"Du talar med Isil Anars ledare, Black. Säg mig, varför söker du oss?"

Off: Förlåt för mitt sena svar.. :c Men nu (äntligen!) har jag svarat :'D

Hanen tog några steg framåt och besvarade hennes ord. «Nu hade du tur, Pathara», började han och log. «Här i trakterna finns två flockar - Occultos och Isil Anar. De är varandras motsatser, ond och god, och de är fiender. Du hade som sagt tur, för jag hade kunnat vara från Occultos. Men nu är det inte så» Svarade han lugnt, han gick fram till stenen och satte sig ner.
 Honan kände ett lugn inom sig, kanske hon äntligen hade hittat rätt? Ännu ett fnys undkom hennes nos när en vattendroppe träffade den. «Du talar med Isil Anars ledare, Black. Säg mig, varför söker du oss?»
 Hon svarar med glädje i sin röst. «Åh! Det är en ära att få träffa dig Black!», Pathara samlar sig en kort stund och fortsätter. «Jo, jag söker er för att jag vill kunna göra världen mer snäll.. trevlig.. om du förstår mig rätt? Jag vill även ha några som välkomnar mig, en plats där jag kan känna mig trygg, ha en sovplats om natten och jaga när man behöver mat.. inte bara jaga till sig själv utan även andra.. rå om andra» Hon hade ett allvar i sin blick när hon talade, och hon talade från sitt hjärta. «Är ni många i flocken och har ni ett bra försvar?» Frågar hon nyfiket.
 Den lila blicken riktas upp mot lövtaket, regnet smattrar mot de alla löven och snart hörs det ett muller. Ett ljus skymtas på himlen och flera tillkommer kort därefter.

pet pet, no offence c:

(Aahh är så sjukt ledsen för mitt jättesena svar xD Hade glömt detta roll... Oops D: )


"Åh, det är en ära att få träffa dig, Black!"
"Detsamma, Pathara."
"Jo, jag söker er för att jag vill kunna göra världen mer snäll.. trevlig... om du förstår mig rätt? Jag vill även ha några som välkomnar mig, en plats där jag kan känna mig trygg, ha en sovplats om natten och jaga när man behöver mat.. inte bara jaga till sig själv utan även andra... rå om andra."
"Då kan jag med glädje säga att du har kommit rätt." Han gav henne ett varmt leende. 
"Är ni många i flocken och har ni ett bra försvar?" ville hon veta.
"Vi är inte så många, men ett bra försvar har de. De har mig." skrattade han. 
Åskan mullrade och en blixt lyste upp himlen. Regnet ökade. Black ville in i en av lyorna så snabbt som möjligt - han avskydde att bli blöt.
"Kom med mig så söker vi skydd i mitt hem, och fortsätter prata där!"Ännu en blixt syntes och regnet öste ner.

Avslutat :)