Det var morgon. Himlavalvet låg blekt blålila över landet. Solen var i samma färg och kastade ett sken i liknande nyanser över slätten. Överallt i gräset hade daggen förfrusit och blivit frost. Frost som glittrade likt kristaller i morgonsolen. Vintern hade börjat sätta sina spår även på Numooris största slätt.

Den brunfällade hanen rörde sig i mjuka gester framåt. Gräset prasslade lågmält under hans tassar, fortfarande stelt efter nattens kyla. Thalion hade spenderat de senaste två månaderna på denna slätt. Platsen kändes inte längre lika främmande, och gjorde honom självsäker - han visste vart han var på väg. 
     Just denna morgon var kylan lite påtagligare än innan. Lätta moln bildades ur hans andedräkt. Det var tydligt att det var i början av vintern. Men det störde inte den hornkrönte. Den tjocka, täta pälsen var perfekt skydd emot kyla. Dock så visste han inte riktigt vad han hade att förvänta sig - detta skulle bli den första vintern i detta nya land. Det var inte så att Thalion inte upplevt vintern förut, men det var av mildare grad; det blev inte mycket mer än 1 meter snö på sin höjd, med ett minimalt antal snöstormar. 

Försjunken i tankar fortsatte den brune framåt. Målmedvetet färdades han i riktning emot ett relativt litet vattenhål. Det var så pass litet att under kallare morgondagar - som denna - brukade det bildas ett tunt, fragilt lager av is kring vattenbrynet. Det liknande bara lätt frost, och sprack så fort något vidrörde vattenytan.
     Väl framme vid vattnet, lutade sig Thalion fram innan han lapade i sig av den isande vätskan. Uppfriskande. När han var klar rätade han på sig, och lät ögonen för första gången idag söka över slättens vidder. Genast fastnade den gröna blicken på en gestalt längre bort. Instinktivt stelnade raganan upp, och stirrade emot dess håll. Alltid återupplivades rädslan av att Thayala sökt upp honom. Det var den rädslan som ersatt hans nyfikna och utåtgående personlighet. Visst skämdes han över vad han gjort, men det ändrade inte på det hela. 

Ögonen var fortfarande fastnaglade på silhuetten längre bort. Den tycktes inte röra på sig. Det var på ett sådant avstånd att ungvargen inte kunde se om det var den vite raganahonan eller en främling. Trots att den logiska sidan av honom tvekade på att det faktiskt skulle vara hyndan han var rädd att möta, så var skräcken betydligt starkare. Thalion svalde hårt, men rörde inte på sig.

Vargen kom närmare. Långsamt. Thalion sträckte lite på sig för att vädra. Doften skvallrade om att vargen var en hona. Det knöt sig något i magen på honom, men när vargen kom närmare kunde han konstatera att det inte var Thayala. Knuten löstes med ens upp och han andades lättat ut.

"Varför är du här?" stämman var mjuk. Thalion fattade genast tycke för den.
     "Vatten." sade han kortfattat, och nickade menande emot vattenhålet. Ögonen fäste sig på tiken igen. "Du då?" frågade han med en något misstänksam stämma.

"Vatten." Främlingen nickade åt ett hål. Björk följde riktningen han hade nickat åt med blicken. Där framför henne fanns ett vattenhål. Bara synen av den fick henne att frysa ännu mer då den såg ännu kallare än luften. Björk fnös åt den sura tanken att hoppa i det kalla vattnet  


"Du då?" Björk slet blicken från vattenhålet och tittade ännu en gång på hanen framför henne. Hennes ögon smalnade en aning då tonen hade varit väldigt misstänksam. Misstänksamhet var en av de få sakerna hon visste om. Björk visste hur misstänksamhet lät och såg ut, till och med kändes. Det var viktigt för henne att kunna på grund utav de sakerna hon utövade. "Varför så misstänksam?" Björk la huvudet på sne, tonen dock fortfarande lugn och mjuk.

"Varför så misstänksam?" 
     Thalion såg något bestört på henne. Den hornkrönte harklade sig lite och tittade kort ut över slätten. Frosttäcket som legat som en mantel över gräset hade börjat tina.
     "Du kom fram till mig alldeles..." Den bruna rullade den kluvna tungan i munnen när han letade efter ord. "Helt utan anledning. Och frågade vad jag gjorde här." fortsatte han efter den korta pausen. "Är det här din plats? För jag kände inte din doft isåfall." fortsatte han med en hastig stämma, nästan lite som om han vore stressad. Egentligen ville han bara inte hamna i trubbel. 
     Den brune drog ett djupt andetag genom den trubbiga nosen. Vargtikens doft var främmande, och han hade inte alls känt den förut. Dessutom hade han varit här ett antal gånger och aldrig sett henne - men som sagt, så ville han inte skapa några problem. Thalion hade nog med problem.

"All mark ägs av gudarna."
     Thalion såg på henne med en förvirrad min. Gudarna? Vilka var de? Trots att den hornkrönte infunnit sig inom Numooris gränser ett tag så blev han ständigt påmind om att han var en utböling. Det fanns mycket här som han aldrig sett förut, eller hört talas om. Faktum var att han inte hade någon vidare aning på vilka Gudarna var eller om de ens fanns. 
     Thalion lyckades skingra virrvarret av tankar när den mjuka rösten ljöd igen. Han gillade hennes stämma, men det var något som inte tycktes stämma. Honan kändes så frånvarande. Lätt skakade Thalion på huvudet. 
     "Nej, jag har ingen flock. Du då?" Försiktigt log Thalion prövande.

"Nej, jag har ingen flock. Du då?" Björk tittade tomt på hanen. Hon var ute efter information om flockar. Information som kunde användas i utbyte mot annan information. "Disappointment." Tänkte honan. Sociala interaktioner var onödiga I Björks ögon, så länge de inte gav någonting. I Björks fall så var känslor, som de flesta individer kände under sådana omständigheter, helt främmande, helt irrelevanta. 


"Varför pratar jag med dig då?" Det lät inte riktigt som en fråga utan mer en åsikt. Illa kvickt vände sig den frusna honan om och började ännu en gång vandra söderut, mot värmen. Och snart hade honan försvunnit bland de höga gräset, försvunnit bakom kullarna.

Thalion hann inte reagera mycket på främlingens uttalande, förrän hon vänt ryggen till och försvann. Trots att han hade all chans i världen att hejda henne, så lät han bara henne försvinna. Där fanns inget att hämta ur deras relation. 
    De guldfärgade ögonen var fäst på punkten där varghyndan försvunnit. Slutligen hummade han högljutt, innan han själv vände om emot det hållet han kommit ifrån och lämnade vattenhålet bakom sig.

[Avslutat]