[Utspelar sig kanske 12-17 dagar efter kriget. Sensommar-ish]

Livet var en pjäs av utmaningar, den ena svårare att överkomma än den andra. Det var som om Gudarna i början sett ett liv födas, och i samma stund bestämt sig för att just den varelsen skulle de bara göra det surt för. Se sina chanser dras undan framför ögonen och slukas av någon mindre värdig. 
Chayan var utmattad. Dagarna och nätterna hade passerat honom förbi i blindo när han sprungit över landskapen. Månens gång över himlavalvet hade försvunnit i stegen och värken, och vid gryningen hade han låtit sömnen ta hans medvetande endast när han visste att säkerheten var ett faktum. 
Det var den inte.
Inte längre. 
Chayan hade aldrig varit en speciellt kraftig varg; varesig till byggnaden eller storleken. Hans primära diet hade i Kaiwoods flora  bestått av feta fåglar och gnagare. Små saker han kunnat fånga i svepet vidare. Hjortarna var lurigare, men även dem kunde han ta i ett överraskningsanfall från topparna. 
Från Kaiwood dock, hade han knappt stannat för sömn, än mindre mat. Ken-yak hade få träd, och han var inte bra på att fånga kaniner med alla sina gångar och flyktvägar under marken, där han inte kunde följa efter. Väl i Silverpile hade träden blivit hans räddning, men sedan dess hade inte turen legat på hans sida.
Hade den någonsin gjort det? 
Chayan kände bitterheten försöka växa sig stor, men han var för utmattad för att den skulle få något fäste.
Han fortsatte framåt. 
Fortsatte i hopp om att finna sin syster. 
Den enda som möjligen ville veta av honom. 
Han brydde sig inte om den syrliga känslan som ville slita sig ur bröstet och rinna ut ur de gröna ögonen. Hela flocken skulle hata honom, skulle göra allt för att slita honom i småstycken om de fick chansen. 
Den alltid förut så kalla Chay, den känslolösa brodern som alltid levt osynlig i skuggan, var nästan ledsen över hur situationen såg ut. 
Men mest av allt var han utmattad.
I Itrozo hade han inte vågat använda alla träden, utan liksom tidigare färdats på marken. Törnar hade rivigt upp så många sår att han inte kunde räkna dem, men hur jobbigt det än var, så var garanterat trädens toppar värre. 
Floden var vad denna gång blivigt hans räddare, för runt den kunde han röra sig relativt fritt. Runt sandbankerna ville inget vasst växa, och hans breda tassar sjönk inte ned i den nästan kvicksandsartade substansen. Han hade lyssnat på naturen runt omkring, följt floden söder och ut ur Itrozo. 
Örtamon var.. obeskrivligt. 
Månen sken över skogen, och de oändligt höga stammarna påminde honom om Kaiwood.
Bara.. ljusare. Som om Moriko sett hur mörker och natt fångat Kaiwood i sitt välde och i sin sorg skapat en ljus syster. 
Blicken vändes upp mot månen. Samma måne som skinit på honom varje natt, och nu försökte lysa förhoppningar in i hans bröst. 
Svansen slog hårt i marken. De små insekterna splittrades i drivor, och likt stjärnor glimrade de i luften. 
Hur länge hade han sökt? Hur länge hade han kämpat? 
Hungern var borta. Den hade han inte känt sedan han lämnade Silverpile. Hur mycket hade han förlorat i muskelmassa? Skulle han orka klammra sig fast bland trädens toppar nästa gång han försökte?
För sin inre syn såg han pjäsen av skuggor skratta åt en liten, ömklig varelse som försökte. Gudarna hatade honom. 
Chayan fortsatte. Instinktivt började han leta efter något att lägga på såren innan de blev infekterade. Även om han inte hunnit lära sig allt från Cy, så var det mycket hans naturkraft gav honom gratis. 
Det var så mycket han behövde göra. Pälsen var smutsig, blodig och ovårdad. Tassarna ömmade efter de oräkneliga mil han tagit sig fram över. Han hade haft tur vid en farlig passage i Ken-yak, när han i all hast inte hunnit se sig för. Med en hårssmån hade han kastat sig mot en klippa och landat bra, men bara några decimeter fel och han hade säkert inte kunnat gå igen. Trots turen, hade han inte låtit sig stanna för att vårda den svidande värken som uppenbarat sig strax efter. Det var först nu som han kunde konstatera att det bara varit ett otäckt skrapsår  som plågat honom, och inte något värre. 
Han var trött, så trött. Kanske kunde han vila lite innan han tog itu med saker? Bara stänga ögonlocken ett litet tag?
Det var så lockande att halvt ge upp, att lägga sig ned i den vackra, skimmrande skogen och låta sömnen ta honom.
Huvudet hängde. Han orkade inte fortsätta. Det var rimligt, intalade han sig själv, rimligt att stanna och vila bara lite.
Vila innan han fortsatte.
Utan större betänksamhet kollapsade han intill ett träd. Han orkade inte ens klättra upp för att finna det lilla extra kornet av säkerhet. Än tog sömnen honom ej, utan envist hängde medvetandet kvar i ett slags halvvaket mellanting. 
Under månen slumrade den utmattade hanen, svansen stilla i brist på energi. 

[Som förklaring, han tog mer eller mindre fågelvägen genom kaiwood, ken-yak, silverpile, och följde sedan floden söderut genom itrozo, för att sedan komma ut i örtamon och fortsätta några mil norr-ish innan han stannade ~
Förlåt för all text <3 ]

Den mörka vargtimmen vandrade genom skogen om natten. Rastlöst sveper den mjukt glödande blå blicken över träd och buskar och vackra skimrande månblommor. Skogen är så lugn och harmonisk. Den långa randiga svansen sveper med i varginnans rörelser när hon ljudlöst tar sig framåt. Hon doftar av skogen. Hon trivs här. Även om oroliga tankar och känslor ofta gnager henne och mardrömmar jagar henne i sömnen.
Hon gäspar stort. Inte av trötthet för hon kunde inte sova. Hon gillar att röra sig på natten. Och att vandra i skogen är rogivande. Hon har börjat kunna slappna av igen. Men det gnager ändå i bakhuvudet att lugnet snabbt kan skakas om. Hon kan inte ta något för givet.
Hur långt har hon vandrat nu? Hur många timmar har passerat? Det spelar ingen roll.
Varginnans stannar upp och sträcker på sig. Skjuter fram frambenen framför sig och känner ryggraden sträckas ut och knäppa skönt. När hon reser sig upp igen så ruskat hon på hela kroppen. Håller hon kroppen igång så håller hon sinnet allert. Hon har inte levt lugna livet här. Att träna kroppen är viktigt ifall något skulle hända. Man vet aldrig vad som kan hända. Hon är paranoid med rätta. Även om hon helst av allt bara skulle vilja slappna av. Men hon har en familj att ta hand om. Hela flocken. Och valparna.
Hon hör skogens stämma. Viskande och trygg. Att främlingar vandrar in i skogen är inte ovanligt. Det händer hela tiden. Ibland har någon stannat. Anslutit sig till flocken. Den växer lite i taget. Skogen viskar lugnt men oroligt. Oroligt? Varför?
Wami står stilla och lyssnar. Så höjer hon nosen och sniffar i luften. Skogen ligger stilla. Men det gnager i skinnet. Vargen sätter kroppen i rörelse. Hon kan inte bara blunda och gå åt andra hållet. Hon måste undersöka.
Efter en stund hajar hon till och stannar tvärt. Doften av blod fyller nosen. Doften är tjock men ändå blandat med något annat. Något välkänt. Raggen reser sig på ryggen och hon blir på sin vakt. Så smyger hon närmare. Den mjukt glödande blicken får syn på främlingen som ligger där på marken. Nej, ingen främling. Hon känner honom allt för väl. Hon drar snabbt efter andan och cirklar runt kroppen på avstånd. Han ser ut att vara svårt skadad. Men hon vet inte vad hon ska tro. Han kan lika väl vara hitskickad för att döda henne. Men hon vill inte tro det. För han betyder så mycket för henne. Han lärde henne klättra.
"Chayan" hon släpper ut hans namn som en viskning. Vad ska hon tro? Men hon kan inte lämna honom. Inte i det här skicket. Vad hör han här? Hon håller huvudet lågt och söker efter hans blick. Hon stannar upp och blir stilla. Hon vågar knappt andas.

[Ursäkta eventuella felskrivningar. Skrivet på mobilen]

Det mörker som omslöt honom var inte perfekt. Det var sprucket och söndrat, och genom gliporna välde verkligheten in. 
Månsken. 
En röst.
Värken tvingade honom upp, tillbaka till medvetandet. Chayan kämpade inte emot dock, för han visste att det hade varit dumt att låta sig luras av utmattningen. 
Han var inte säker någonstans. 
Chayan visste att hans skador såg värre ut än vad de var. De flesta kom bara från Itrozos törnar, som han i sin oförsiktighet inte brytt sig om att undvika. Det var bara en reäl reva som möjligen var ett hot mot hans hälsa. De andra, medan de såg makabra ut, var ytliga och nästan på väg att läka.
Han kände det i marken, i träden, i de oräkneliga slingrande rötterna, före han hörde hennes röst. Skogen höll andan. Chayan med. 
Den randiga hanen tvingade kroppen till att samarbeta, och han lyfte huvudet som svar till rösten. Han visste vem det var, oh, det visste han. 
"Wami." sade han med luften han andades ut. Nästan en viskning. Hon såg inte ut som han mindes henne. Hon hade varit brunspräcklig, men vaga blå mönster som man hade kunnat börja ana i pälsen. Likt en fågelunge, innan den lyfte mot skyarna i sin vuxna fjäderdräkt. 
Det var evigheter sedan han sett henne.
Han kämpade sig upp på benen, än fanns styrka kvar att fly om att hon skulle välja att köra iväg honom. 
Chayan skulle förstå henne om hon gjorde det.
Men det skulle också innebära en mer eller mindre säker död. Inte välkommen någonstans, hatad och utan heder. TBB skulle lyncha honom om de någonsin fick tag i honom. Kanske hans faders flock skulle mottaga hans närvaro utan dödshot, men han mindes sin moders ord alltför starkt för att tillåta det som alternativ. 
Svansen hängde platt; livlös och utan ork att slingra sig så som den annars alltid gjorde. De gröna ögonen var riktade mot systern, mot Wami, och de var matta trots natten. Det var bara vagt de glödde; alerta trots utmattningen, neutrala med ett korn av förväntning. 
Aldrig hade han varit så uttrycksfull med någon än sin närmsta familj, och även då hade han hållit sig i skuggan. 
Alltid i skuggan.

Han verkade så ömtålig. När han reser sig upp ser hon utmattningen som härjar. Hon kan inte tänka sig att han i detta skick skulle ha kommit hit för hennes liv. Kanske är hon ändå för naiv för sitt eget bästa. Det var bara tanken på honom som fick henne att tveka i att lämna TBB. Hon svek honom. Men hon kan inte göra något ogjort.

Nu står han här. På darrande ben, men han står här framför henne. Han lever. Han är här. Hon tar ett snabbt steg framåt. Tanken som drev henne var att stå vid hans sida och stötta honom. Men hon tvekar. För bra för att vara sant? Nej, det går inte art beskriva i ord hur lycklig hon är över att se honom igen. Men det gör samtidigt så ont i hjärtat.
"Förlåt mig". Får hon fram och sänker snabbt blicken till tassarna. Hon vill springa fram till honom. Hon vill röra vid honom. Försäkra sig om att hon inte drömmer. Hon höjer blicken igen. Försöker möta hans. Försiktigt. Trevande.

Förlåt mig.
Han hörde hennes ord, och lättnaden tog ett språng från klumpen i bröstet och fastnade i strupen. Han hade inga ord. Misstänksamheten fanns kvar, blandade sandkorn i en öken av oändligt antal andra saker han kände just då. Förlåt för vad då? 
Hon hade aldrig gjort något fel.
Hans gröna ögon mötte hennes blå. Det var samma blå ögonen som för en evighet sedan. De hade inte förändrats.
Hade hans gjort det? Hade de blivit fläckade av det mörker som omringat honom hela hans liv? 
"Det finns inget att förlåta." sade han, viskande till rösten. Nej, det fanns inget att förlåta.
Chayan såg på sin syster, blicken outgrundlig medan han snabbt övervägde vad han skulle säga. Hans nästa ord kunde bli avgörande för hans fortlevnad. 
"Jag lämnade TBB." konstaterade han plötsligt, undrade om det inte var uppenbart på hur han såg ut. Utmattad, mager, uppenbart stressad. "Vi blev anfallna, och jag tog stunden i akt och lämnade dem." med lite tur skulle de tro att han dog eller blev tagen som krigsbyte i all förvirring och kaos. Hittade man aldrig en kropp kunde man aldrig vara säker.
Förmodligen inte. Men Wami hade gjort det; försvunnit och antagits död trots avsaknaden på trovärdiga kvarlevor. 
Rösten darrade när han fortsatte. Rädsla? Utmattning? Hna visste inte.
"Jag.. behöver någonstans att ta vägen." han såg på henne, rösten trång, men i mörkret kunde man höra gnistan av förväntning.

Hon kände tårar bränna när han sa att det inte fanns något att förlåta. Så han hatar henne inte? Det känns som en stor lättnad lägger sig över henne. För hela tiden har det varit det som tyngt henne mest. Hon ville inte att han skulle hata henne.

Hon håller andan för en stund. Hans ord flyger på henne. Lämnat TBB? Så han är lika jagad som hon nu? De blev anfallna? I en mörk tanke hoppas hon att anfallarna gör det riktigt svårt för Shiva.

Den mjukt glödande blå blicken hålls fästa i Chayan's gröna. Han har ingen stans att ta vägen.
"Du kan stanna här i Ötamon. Jag... Min flock bor här. Hon vill ha honom här. Hon vill ha honom nära nu när han har kommit till henne. Han är en av de hon inte vill förlora. Nu har hon fått honom tillbaka.

Hon sluter avståndet mellan dem och ger honom en lätt slick på kinden.
"Du är välkommen här." Lägger hon till och ser på honom.

Lättnaden föll likt en stenbumling som tappat sitt fäste. Dundrande bort och lämnade honom saligt lätt.
Svävande.
Det slog honom att det dock kanske var hungern, och inte lättnaden som gjorde honom yr.
"Det.. det vore bra." Sade han, huvudet för öångsamt för hans mun. Orden fanns inte. Kunde inte beskriva hur han kände. 
"Jag skulle gilla det." Lade han sedan till. Yrseln slog till på allvar, och hela kroppen vinglade till som om han var ett löv någon blåst på. Han kändr sig utarmad. Trött. Han ville nästan tillbaka till den mörka, diffusa slummern där hab tidigare befunnit sig.
Han var säker.
Han kunde vila.

Hon ler varmt mot honom. Hela tiden har hon saknat sin bror. När han vacklar till ställer hon sig vid hans sida. Han kan luta sig mot henne. Hon finns här för honom.
"Hur är det?" Frågar hon oroligt.
"Kan jag föra något för dig?" Lägger hon till. Hon vill hjälpa honom. Kanske är han mest bara utmattad?
"Behöver du mat?"

"Vill du sova så stannar jag här med dig". Hon vet inte vad han behöver. Så hon frågar försiktigt för att få svar. Hon kan hålla tyst om han vill det. Hon ska vara tyst. Hon har saknat honom så mycket.

Chayan kände hennes stöttande värme, den som hindrade honom från att falla. Utmattningen lade sig över honom likt en slöja, och han tillät benen mjuk vika sig under honom. Wami var med honom; han var säker.
Han kunde vila.
"Inget nu. Låt mig vila först." sade han, och blicken gled upp mot systern. Han visste vilka örter han behövde för att hålla såren rena och vad som skulle förhindra infektioner att få ett fäste. Om Wami kände till samma saker kunde han inte veta, men han var för trött för att ta tag i det just då.
Chayan slöt ögonen, och kände hur hela kroppen släppte alla spänningar. In i dunklet och det drömlösa riket föll han, nästan lika hastigt som han lämnat det.

((Avsluta? :b ))