Hon slår ner blicken. Hon måste tvinga sig att fortsätta. Att berätta allt.
"Påverka andra känslomässigt. Att... gilla mig". Hon kniper ihop ögonen.
Väntar på vreden som brukar komma. Alla slagord som kastas på henne.
Alla anklagelser som får hennes hjärta att gråta.
Det känns som en evighet. Sekunderna sniglar sig fram.
Öronen ligger osäkert och rädd mig nacken.
Det är bara att vänta.

Tocho lade huvudet på sned och han höjde ena ögonbrynet lite då hon talade. Föst undrade han vad hon menade med att gilla henne men sedan började han förstå. Han satte tyst en stund och tänkte över de gånger de varit tillsammans och då han inte var nära henne. "Så man tror att man gillar dig men det är din kraft som gör att man känner så?" Han sade detta med en lite dämpad röst och sedan skakade han lite på huvudet. Han reste sig upp och gick fram till henne. Stod framför henne och klippte med öronen. "Så hur funkar denna kraften? ad är det som påverkar en?" Visserligen kände han sig lurad men samtidigt så verkade hon inte gjort det med flit och varför skulle hon straffas för något hon inte kunde rå för.

Hans ord var inte så hårda som hon förväntat sig. Men det kommer förmodligen komma. Det gör det alltid. Det har hon flertalet ärr på kroppen som bevisar. Och det stora ärret över hennes strupe som syns mer än de andra. Trots att den tjocka pälsen ändå döljer det bra.
Sen frågar Tocho mer. Violet blir lite förvånad. Men hon förväntar sig ändå att han när som helst ska skälla ut henne. Anklaga henne. Hata henne. Hon ser skyggt upp på honom.
"Jag vet inte hur den fungerar. Det är som om en doft. Eller något". Hon har sjunkit ihop lite efter varje ord hon uttalat. Hon liknar en liten svart fluffig boll.

Han hade aldrig sett henne så låg förut och detta förbryllade honom skarpt. Han kände ändå mer för henne men nu då han visste att de var hennes kraft var han osäker på hur han skulle agera och reagera. Han gick runt henne och vädrade men kände inget. Öronen klippte och på nått sätt fick de honom att bli mer nyfiken på hennes kraft. "Så du kunde ha struntat i att tala om för mig och jag hade kunnat känna så här för dig. Du kunde ju ha skaffat dig en väldigt hög rang i flocken om du velat det." Han sade inte detta på ett anklagande sätt utan mer som ett bekräftande av att hon inte valt att gå den vägen. Han satte sig enr framför henne igen och betraktade henne åter igen med en granskade isande blå blick. Han såg på henne en stund under tystnad. "Att du valt att gå denna vägen, att avslöja detta för mig ser jag som ett tecken på att du är lojal och inte vill skaffa dig makt inom flocken på ett orätt sätt" Han klippte lite med öronen. Visste inte riktigt hur han skulle göra. Han tyckte det var bra att hon talade ut om detta och det var ändå något han innerligt uppskattade. Nu då han var medveten om hennes kraft kunde han sortera lite bland sina känslor och förstå mer av dom, vilka som verkligen var äkta.

Hon lyssnar spänt på det han har att säga. När han sen talat till punkt skakar hon snabbt på huvudet.
"Allt jag vill är att finna min plats i livet. Och att de jag bryr mig om tycker om mig för mig. Och inget annat. Jag vill kämpa som alla andra". Säger hon och släpper honom inte med sin violetta blick. Hon undrar vad som ligger bakom hans ord. Om han faktiskt vill veta eller om allt bara är en plojj. Under en längre tid har Violet varit osäker på allting. Främst osäker på sig själv. Men något hon faktiskt är säker på är sina känslor för Tocho. Hon vill vara ärlig mot honom. Alltid.

Han såg på henne då hon talade och nickade. Han trodde på henne om att hon ville kämpa för sin rätt i flocken och sin plats. Han visste att detta avr egenskaper han gilalde och han nickade. "Det är bra att du berättade detta för mig men nu undrar jag, hur länge har du vetat om denna kraft?" Han undrade om den tiden de spenderat tillsammans förut var lek eller om hon varit sig själv då.

Nu blir hon lite skygg och rädd igen. När han frågar om hur länge hon vetat om kraften. Hon känner sig skamsen.
"Jag föddes med den. I flocken jag föddes i sa de att jag var en kopia av min mot. Att jag var värd lika lite som henne. Alla var rädda för att vara nära mig. Jag ville bara vara en av dem...". Hon tystnar. Hon vill inte tala om sitt förflutna. Hon vill bara glömma. Hon ser på Tocho. Försöker verkligen få honom att förstå att hon aldrig vill honom något ont.
"Jag har aldrig velat ha den här kraften. Den är bara till besvär. En förbannelse". Hon hatar verkligen sin kraft. Blicken sjunker åter.
"Jag har många gånger varit nära att förlora livet på grund av att andra känt sig lurade".
Hon ser på Tocho igen.
"Jag vill att du ska veta att jag aldrig menat att lura dig. Jag vet att mina känslor förmodligen aldrig kommer bli besvarade. Men jag kan leva med det. Så länge du inte hatar och föraktar mig". Violet har aldrig förlorat livsgnistan någon gång trots att kraften bara medfört sig sådant som skadat henne. Hon har alltid fortsatt kämpa. För hon vill finna sin lycka. Sin plats i livet.

Tocho lyssnade på henne och lade huvudet på sned. Så hon visste om kraften då de träffades, kanske menade hon aldrig att fatta tycke för honom men nu då hon tydligen hade gjort det så ville hon inte att han skulle hata henne. Han såg på henne med de isande blå ögonen och han lade huvudet lite på sned. Han lät henne tala klart innan han öppnade munnen för att tala till henne. "Jag är inte den som hatar andra vargar utan någon verklig anledning och eftersom du inte gjort något med flit så finns det ingen anledning att hata. Att du berättat detta får mig att inse lite mer vad som går runt i mitt huvud... Att besvara känslorna kan jag inte säga något om men jag kan säga att jag uppskattar din ärlighet och detta menar jag verkligen."

Åter ser hon skyggt upp på honom. Lite ont gör det att höra att han inte besvarar hennes känslor. Men han hatar henne inte i alla fall.
"Du är den första som inte anklagar mig det". Hon förstår inte varför han inte anklagar henne för att ha lekt med honom. Men ändå är hon glad för det. Tacksam.
Hon vet inte hur hon ska fortsätta. Nu vet Tocho i alla fall om hur det står till. Hon hoppas verkligen inte att detta bara är tillfälligt. Att när de går skilda väga så blir han klar i huvudet och börjar hysa agg mot henne då.
"Jag... Jag förstår om du vill ge mig en lägre rang efter det här". Säger hon. Själv anser hon sig inte passa som rådgivare. Men hon är ändå glad över sin rang. Att han faktiskt ville ha henne där. Men såklart. Allt kan ju bara ha varit hennes krafts påverkan.

Tocho ser på henne med de isande blå ögonen och han lade huvudet på sned. "Varför anklaga någon för något de inte rår på? Alla har vi sidor som vi inte är stolta över." Han klippte lite med de tofsprydda öronen och log sedan vagt. "Jag är inte direkt stolt över att ha en far som såg på mig som en blandras, som något smutsigt och fel" Han skakade smått på huvudet. Bara för att han inte ärvt något från hans fars sida så var han inte mindre värd för det. "Han tog min syster och lämnade mig och min mor ensam. Dessutom så skulle jag ändå ha velat ha med dig i flocken för du har egenskaper jag gillar och jag hade ändå sett dig som en vän så som jag fortfarande gör.Sedan då hon sade de där med rangen så svepte han lite med svansen och satte sig ner. "Kanske är just rangen rådgivare inte den bästa med tanke på din kraft. En rådgivare bör visserligen vara någon som flcoken kan lita på men de bör även vara någon som inte påverkar deras beslut p.g.a deras kraft." Han såg på henne en stund innan han öppnade munnen igen och talade med en lugn röst. "Vilken rang skulle du vilja ha?"

Hon studerar honom. Hon kan inte förstå varför han inte anklagar henne som alla andra. Det är fel att tänka så. Hon vet det. Men det sitter ändå djupt rotat eftersom det är en reaktion många vanligtvis brukar ha när hennes kraft avslöjas. Därför känner hon sig bara mer osäker när Tocho är så förstående. Eller är det det han är?
"Varför verkar du vara så förstående när andra ser mig som ett patetiskt missfoster?" Hon vill veta. Vill veta vad som rör sig i hans huvud. Varför känner hon sig bara mer dragen till honom när han inte agerar som alla andra. Varför känner hon sig så trygg med honom? Det är ändå en känsla som hon uppskattar. Även om hon på samma gång är rädd för den. För alltid när hon känner sig trygg med någon annan så blir hon skadad tillslut.
Tocho frågar henne sedan vilken rang hon skulle vilja ha. Hon vet inte. Ärligt talat. Hon vill inte verka krävande på något sätt och heller inte verka nedvärdera sig själv. Hon vill inte vara en börda eller skam eller problem för någon. Allra minst för Tocho. Hon skakar lätt på huvudet.
"Vilken rang du än vill ge mig blir bra". Säger hon och möter hans vackra isande blå blick.

Tocho betraktade den lilla tiken och skakade lite på huvudet."Varför jag inte anklagar dig och ber dig försvinna? Ja kanske är jag påverkad av din kraft men i och med att du berättade om den så förstår jag mig själv bättre och varför ska man anklaga någon för något man är? Jag vet hur det är att någon ser ner på en, ser en som en börda och något de helst skulle vilja slippa. Min så kallade far såg enr på mig, ett halvblod tll son utan några drag alls från hans så förnäma släkt. Jag var en svart fläck, ett misstag medan min syster fick allt beröm för hon var nästan som han. Kanske våra erfarenheter inte är lika men de lärde mig att itne döma ut någon bara för att de är annorlunda elelr har vissa krafter eller saknar dom" han skakade lite på huvudet. "Violet även utan din kraft så hade jag sett dig som en vän och jag hade ändå velat ha dig med i flocken. Rangen som rådgivare är kanske itne helt rätt för dig men samtidigt är du en varg de i flocken kommer lita på även om beror på din kraft." Han funderade medan han såg på henne. Undrade hur hon tänkte och tyckte.

Hon studerar honom tyst när han talar. Förmodligen kan ingen av dem förstå vad den andre gått igenom och fortfarande går igenom. Men att Tocho ändå säger att han ser henne som en vän betyder mycket. Trots att hennes hjärta suktar efter mer så är hon ändå glad att han ser på henne som något så betydelsefullt som en vän. Vänner har hon inte många av.
"Att bli klassad som skräp av de man trodde sig älska är ett hårt slag. Men än del kanske helt enkelt inte är värd att vara lyckliga". Säger hon och sveper till med den långa yviga svansen.
"Vad du tycker betyder mycket för mig. Och vilken rang jag än blir tilldelad tänker jag kämpa för att du inte ska bli besviken". Säger hon ärligt och ser rakt på Tocho. Hon viker inte med blicken den här gången. För att han ser på henne som en vän. Något så mycket. Ger henne mer styrka att kämpa vidare.

Han undrade om det hon sade var riktat till henne själv men han lät de vara. Han mötte hennes blick då hon talade och nickade för att sedan ta ett steg närmare henne och lätt dra nosen över hennes kind. Ett tecken på den vänskap han ärligt kände för henne. "Du får behålla rangen som rådgivare tills jag funnit en bättre åt dig. Jag vet att du komemr sköta den bra ändå och du har trotts allt gett mig råd om flcoken som jag ännu följer" Han backade undan och såg på henne med de isande blå ögonen. trotts den kalla färgen hade de ändå en värme i sig. En varm vänlig blick. "Din kraft på vara annorludna Violet men du behöver aldrig oroa dig för att jag ska fördriva dig från flcoken på grund utav den. Du är en del av den familj jag vill skapa med flocken och det ska mycket till innan jag utesluter någon ur den familjen."

Hade hennes kinder kunnat färgas röda hade de gjort det när Tocho drar sin nos mot henne kind. Hon vet vad hon känner för honom. Hon tänker inte ljuga för sig själv. Det kommer alltid göra ont i bröstet för att han inte ser på henne på samma sätt som hon ser på honom. Men hans vänskap betyder mycket och hon tänker kämpa för den. Tänker inte ge upp.
Tocho säger att hon får behålla sin rang som rådgivare. Det gör henne lite förvånad. Men nu börjar hon bli van att han förvånar henne. Det är oxå en känsla hon inte är van vid. Men hon gillar den. Öronen spetsas på hennes huvud och hon sträcker på sig.
"Jag ska kämpa väl". Säger hon och ler mot honom.
"Tack". Hon ska kämpa. Det ska hon. Aldrig att hon tänker göra honom besviken på henne. Aldrig att hon tänker låta honom ångra sitt beslut.

Tocho såg på henne och han lade huvudet lite på sned. På nått sätt kände han att vänskap inte var avd Violet ville ha men samtidigt så undrade han om det han kände berodde på hennes kraft. Han antog att de gjorde det men samtidigt så spelade det någon roll? Han kände det han kände och varför spelade väl ingen roll. Han log vagt men vänligt mot henne. "Det vet jag att du komemr göra Violet. Du är den enda i flocken som jag känner mig helt säker på vart jag ahr och jag litar på dig och detta menar jag"

Hon ler mot honom. Ett ärligt leende. Tocho lockar fram den hon egentligen är. Den som gömmer sig bakom murarna som hon byggt upp under så många år. Tocho har lyckats öppna en dörr i den muren. Hon vill röra vid honom. Men är rädd för att han stöter bort henne. Så hon sitter kvar där hon sitter.
"Det betyder mycket att få höra det". Säger hon och fortsätter le mot honom. Alltid vill hon att han ska le mot henne. Hon tänker lära sig att kontrollera sin kraft. För hans skull. Så att de båda kan ta reda på vad som är äkta och vad som bara berodde på kraften. Men det gör ont i hjärtat att behöva vänta. Men hon vill verkligen vara helt ärlig med Tocho.
"Jag tror jag har hittat platsen för mig". Säger hon och ser på Tocho igen.
"Innan jag hittade vägen till Numoori. Innan jag mötte dig... Så trodde jag att mitt liv endast var ett stort skämt. Det var aldrig meningen att påverka dig under vårt första möte. Men jag tänkte mig inte för. Då till en början ville jag inte vara ensam längre. Under vårat möte insåg jag att du är en varg jag verkligen inte vill ska påverkas av min kraft. Jag vill inte lura dig på något sätt. Jag har använt mig av kraften förut... För att ingen ska se ner på mig. Men det kostade mig både lycka och nästan livet. Jag var rädd att allt skulle upprepas igen om jag var oförsiktig". Hon har sänkt huvudet igen och sitter och studerar sina tassar.

Han sitter tyst och lyssnar då hon talade. Detta hade hon inte talat om förut och att få se denna sida av henne var annolrunda. Hon ahde hela tiden haft en stark fasad uppe och även om han visste att de fanns en sida av henne som var mjukare och mer sårbar så hade han inte sett den förrän nu. Detta fick honom dock att var ännu mer säker på vart han hade henne. Han kände att hon litade på honom då hon talade om detta. Då hon tystnade så flyttade han på sig så han kom närmare henne och med ena framtassen drog han henne intill sig och 'kramade' henne medan han lutade enr pannan mot hennes. "Jag tror inte att din kraft spelar så stor roll Violet. Hur de än är så tror jag att de hade gått så här i alla fall. De hade nog kanske tagit lite längre tid men i slutändan hade jag nog känt samma som jag gör nu"

Åter igen förvånad han henne genom att krama henne. Hon stretar inte emot utan låter hans tassar omsvepa henne och hon kommer på sig själv med att verkligen trivas. Hans panna mot sin. Hon sluter ögonen. Nosen burras mjukt in i Tocko's varma päls. Om ändå tiden kunde frysa. Så att de kunde sitta där ett tag till.
"Jag..." Hon tystnar. Nej, hon vågar inte säga orden som hennes hjärta skriker ut. Hon är fortfarande rädd att det bara är en dröm. Att hon när som helst kommer vakna upp och inse att det inte alls är så här det blev. Att hon fortfarande är en patetisk liten sopa och att alla hatar henne. Att det inte finns någon plats för henne alls i denna värld. Men Tocho får henne att glömma alla problem.
"Förlåt... Men jag... älskar dig". Hon viskar in orden i Tocho's varma päls. Hon känner så mycket för honom. Varför kan inte lyckan stanna hos henne. Varför kan hon inte för en gång skull få känna sig älskad tillbaka. På riktigt.

Han känner hur hon borrar in nosen i pälsen på hans bog och hennes varma andedräkt mot hunden under pälsen. Han drog in henens speciella doft och kände värmen från henens kropp mot sin. Hon avr liten jämfört med honom men enligt honom alldeles så som hon skulle vara. Öronen klippte lite då hon började tala men sedan tystnade hon. Tvekade. Han höjde huvudet och såg på henne då hon sedan viskade fram orden. Han klippte med öronen och log mjukt mot henne. "Du betyder mycket för mig Violet och jag vill se dig lycklig. Även om du tror att de beror på din kraft så älskar jag dig, jag vet dock att de inte beror på kraften" Han sade detta säkert för de var så han kände.

Hon vet inte om hon ska våga tro på det han säger. Men hjärtat tar ändå ett skutt i bröstet. Hon burrar in hela ansiktet i hans varma mjuka päls. Hon kniper ihop ögonen för att inte envisa tårar ska tränga fram. Hon vill inte visa sig så känslosam. Men ändå känns det så rätt att sitta där tätt intill honom. Men något så fånigt som tårar får inte förstöra det. Istället hänger hon sig åt känslan. Och allt känns så rätt. Kan det verkligen vara sant?

Han hålelr henne intill sig och låter åter sitt huvud lätt vila mot hennes och bara tar in stunden för avd den är. Han struntade i om de så var hennes kraft som gjorde detta mot honom eller inte. Det var som de var och de kändes rätt så kunde de verkligen spela någon roll. Han drog in hennes speciella doft och sedan andades han ut i en nöjd suck. "Du ska veta att de alltid finns en plats här för dig Violet, ett hem och en familj"

Hon vill sitta där alltid och hela tiden. Men hon vet att det inte skulle gå. Hon tar in varje liten sekund de sitter där. Hans ord betyder mycket.
"Det betyder mycket". Säger hon utan att lyfta sitt ansikte från hans päls. Hon andas in hans doft. Hon älskar den doften. Hur kan någon betyda så mycket? Att blotta tanken på att vara utan honom gör så ont? Men det har blivit så. Det var inte planerat. Hon skulle aldrig våga leka med Tocho's känslor. Aldrig någonsin. Hon vill bara sitta där och andas in hans trygga doft.

Tocho sitetr stilla och ler då hon talade men sedan höjer han huvudet och ser på henne. "Du har min vänskap och mitt hjärta Violet. Det menar jag" Han log vänligt mot henne.

Hon höjer nosen och ser på honom när han åter talar. Hans ord betyder så mycket. Hon ler mot honom.
"Detsamma". Säger mjukt och öronen klipper till på hennes huvud. Hon älskar att se in i hans isande blå ögon. De är så vackra. Hela han är vacker.