Skogen var varm denna sensommardag och inte en bris svepte över landet för att lätta på den tryckande hettan men i skuggan var de svalt och man kunde känna att hösten var på väg. Endast i solen var det varmt och på vissa träd började löven så sakta tappa sin klart gröna färg och övergå i en mer gul nyans. På en knappt synlig viltstig kom den stora svarta hanen med de isande ögonen gående. Han svepte mjukt med svasnne och lyssnade på skogens ljud. Han spenderade mycket av sin tid på vandringar runt reviret sedan han tog över det.

(Vem som helst i flcoken får svara)

Enda sedan Kaiito hade tackat ja till platsen i Cierzo hade han känt sig en aning orolig. Inte för att han vantrivdes i flocken, inte heller hade han något emot den fridfulla skogen de höll till i. Men det som oroade honom var hur nära området låg Träsket. Stället där han hade mött sin far.
Ett möte som hade förändrat honom från godtrogen till misstänksam. Det var nästan som om han hade åldrats några år den dagen, trots att tiden inte hade gått.
Men han kände sig mer fientlig emot andra, hade byggt upp en mur runt omkring sig. Vägrade att släppa in någon. Vargar var inte längre möjliga vänner eller bekantskaper. Alla var de främlingar, främlingar som inte gick att lita på. Främlingar som man inte kunde tro något gott om eller hoppas på. Och han kunde inte se att de någonsin skulle bli något annat.
Men det var ingenting som plågade honom, för Kaiito hade sina tankar om att det kanske var lika bra att det var så.
Främlingar.
Nej, det som gjorde honom orolig var fadern. Att denne kanske hade följt honom eller bara slumpmässigt rört sig till Lövskogen. Och han ville inte träffa honom igen.
Under deras korta möte hade Kaiito byggt upp en avsky mot avskumet vid namn Damon. Och han tänkte inte låta den vargen komma och förstöra det fridfulla hem han nu hade genom dess närvaro.
Så likt en kungsörn svävade han över himlen, lät sin skarpa blick studera det som fanns under hans vingar. Och när den väl fästes på en svart varg hoppade hans lilla fågelhjärta över ett slag. Men sedan lugnade han sig igen, för sekunden efter kände han igen den andre.
Det var Tocho.
Utan ett ljud gled han mot marken, dök mot en plats alldeles framför hans ledare. Och just innan han slog i marken breddes vingarna ut, stillade farten och han landade smidigt i form av en varg.
- Hälsad, ledare.
Sade han med sin stillsamma röst samtidigt som de pupillösa ögonen mötte ledarens.

Tocho stannade upp då en örn dök ner framför honom för att sedan flimra till och byta skepnad till den bruna vargen som nu stod framför honom. Han nickade som hälsning innan han talade med en dämpad röst. "Var hälsad Kaiito" Han betraktade den yngre och lade huvudet lite på sned. "Säg mig Kaiito, har du börjat komma till rätta inom flocken ännu?" Tocho ville gärna att de som var med i hans flock skulle trivas bra. En flock som trivdes hade bättre sammanhållning än en flock där alla höll sig på sin kant. Tocho hade även lite funderinagr om en rang ha trodde skulle kunna passa Kaiito och han tänkte ta chansen att prata med honom om den nu då de möttes ensamma.

Solljuset reflekterades i den blåa ögonen, fick dem att glänsa en aning. Saknaden av pupiller gjorde att blicken blev intensiv och underlig. Vissa fick svårt att möta den. Men Kaiito hade noterat att ledaren inte var en av dem som undvek hans konstiga ögon, även om denne mest troligt hade noterat dem någon gång. De var ganska svåra att undvika, så att säga.
Han nickade emot sin ledare och det lilla sluga leendet drog kort över hans läppar. Frågan var på något sätt roande, men ändå inte. För till viss del kände han sig hemma, men ändå hade han svårt att tänka sig en plats som han passade in på.
- Sannerligen. Jag trivs mycket bra hittills. Dock har jag fortfarande en del att upptäcka och några individer att träffa, men av det jag hittills har sett finns det ingenting att klaga på.
Det var sant, Lövskogen var vacker. Violet som han hade hunnit träffat kanske inte hade varit hans favorit, men hon gick utan tvekan att tycka om. Saker och ting kunde bli bättre, men också sämre. Så han var nöjd, han trivdes.
Han trivdes faktiskt mycket bra.
Kanske denna plats var det hem han hade letat efter, trots allt?

Tocho mötte hanens pupill lösa blick och lyssnade på det han sade. Lade noga på minnet det han sade om att han trivdes men ännu behövde lära känna fler individer. En stund betraktade Tocho honom bara under tystnad innan han klippte till med öronen. "Kaiito jag har en fråga till dig... Hur pass viktig är en hög rang för just dig?" Han undrade lite smått ifall Kaiito skulle acceptera en något lägre men än dock viktig rang i flocken. En rang som han skulle kunna passa till perfekt just för hans krafter.

Ena ögonbrynet höjdes smått i den brunes ansikte. De ljusare tecknena han bar runt ögonen fick honom nästan att se ut att vara prydd av en mask, ett försök till att dölja sin sanna identitet. Men så var det inte, han var sig själv och det tvekade han inte att visa åt andra. Men när han såg på sin ledare med denna fundersamma blick blev masken om möjligt ännu mer synlig, som om den framhävdes, vilket fick honom att se en aning mystiskt ut. Som om han vore en främling.
Kaiito själv tänkte inte på det, tänkte inte på att andra kunde uppfatta hans teckning på det viset. Som sagt, han var endast sig själv.
- Mig spelar det ingen roll, ifall jag har en rang som är hög eller låg.
Han tystnade några ögonblick och ett finurligt leende drog över hans läppar.
- Däremot kan man säga att jag nästan kräver en rang som är betydelsefull. En rang som tillåter mig att göra någonting för flocken. För ifall jag endast tilldelas en position för att ha en såg kommer jag inte att utvecklas eller göra något gott. Det finns ingen mening i att vara med i en gemenskap ifall man inte tillför något.
Enkelt, men sant. Åtminstone enligt Kaiito. Och nu visste även ledaren hur han tyckte om det hela.

Tocho betraktade den bruna hanen och lade varje liten detalj på minnet. Han lyssnade noga till det den andra hade att säga om rangen och ett vagt leende spelade på hans läppar. Han hade så rätt Kaiito. Även en lägre rang kunde ha lika stor betydelse för flocken som en hög rang. "Så du vill ha en rang där du gör nytta för flocken, där du tillför något och inte bara en rang för att ha en rang." Han nickade och klippte till med öronen innan han helt stadigt mötet Kaiitos ögon, tvekade inte att se in i de pupill lösa ögonen. Ögon som han trodde många hade svårt att möta utan att känna olust. "I så fall har jag en rang som jag tror kan passa dig perfekt. Dels är din kraft en fördel och dels kommer du att göra flcoken en stor tjänst och även mig" Tocho svepte mjukt på svansen och såg sig omkring i skogen. Sedan såg han åter Kaiito i ögonen. "Vill du bli mina ögon och öron, den som håller att öga på flcoken och reviret. Våran spejare. Din kraft gör att du kan röra dig mycket snabbare inom reviret och den gör även att du kan röra dig obemärkt förbi om de skulle dyka upp fiender. Du skulle bli den som kan varna flcoken om de uppstår fara och du kommer att vara en av dom jag kommer få sätta min tillit till." Han hoppades att han fick fram vikten av rangen men även att den inte skulle bli jätte hög då de även skulle betyda att Kaiito fick röra lite mer på sig än te.x jägarna elelr krigarna då de blivit tillräckligt stora.

*Petar in en liten osynlig text*
Får man hoppa in??

[För mig går det då bra 8D]

Kaiito lade huvudet en aning på sned medan han tog in ledarens ord. Det verkade som att Tocho var en varg han kunde komma mycket bra överns med, det märkte han nu. Visserligen hade han anat det tidigare, men denna gång kunde han verkligen se att Tocho förstod vad han talade om när han nämde en rang som hade betydelse. Och att bli utsedd till att mer eller mindre vara ledarens ögon och öron kanske inte var den högsta rangen, men betydligt viktigare än allt annat. Åtminstone som Kaiito såg det.
Han skulle fylla en funktion.
Huvudet rätades upp och böjdes sedan svagt mot marken innan han åter såg upp på sin ledare.
- Vad annat kan jag göra än att tacka ja? Det var precis en sådan uppgift jag önskade mig, och du lade den rakt framför mina tassar.
Han kände sig nöjd. Det fanns inget bättre ord för att beskriva hans känslor just då. Nöjd. För på något vis kände han att han äntligen hade hittat en plats i denna värld, en plats som var hans egna. Ett hem, en trygghet. Ja, det var väl det han hade letat efter så länge?
- Jag ska inte svika dig.

(Så klart får du hoppa in :-) )

Tocho betraktade den bruna hanen då han hade talat om vad han hade tänkt för rang och nickade nöjt då Kaiito accepterade rangen. Det avr en rang som var perfekt för Kaiito och Tocho hade redan vid första mötet känt att detta kunde bli en varg att lita på. Ett mycket viktigt tillskott i flocken. "Då är de bestämt Kaiito. Du är nu flockens spejare" Han log kort men vänligt mot honom och svepte mjukt med svansen. Nöjd över utgången på detta möte. Han hade sagt att han skulle lära känna alla innan han gav ut rangerna och efter detta möte med Kaiito så känd han honom lite bättre även om han inte visste så mycket om den yngre. Tocho såg på denna och ruskade på sig. Kände att nu kunde han slappna av lite mer. De förflutna tillhörde de förflutna nu och endast framtiden kunde utvisa vad som skulle ske med denna flcoken. "Du ska även veta att är de något du behöver hjälp med, prata om... Då finns jag här för dig så som jag finns här för alla i flocken. Mitt mål med denna flock är att alla som är med ska känna sig välkommen, känna att de hör hemma och att de kan tala med mig om allt för era problem blir mina. En splittrad flock komme bara leda till flockens undergång tillslut" Han hade sett detta med egna ögon ett par gånger.

Den lilla svarta tiken rör sig smidigt och ljudlöst genom skogen som hon har börjat lära känna bättre för varje utforskande promenad hon tar sig tid till. Vilket är ofta eftersom hon alltid har varit väldigt rastlös av sig och är hellre på språng än sitter stilla. Hon är en varg som inte har något emot att jobba hårt så länge målet gynnar henne eller andra i hennes närhet. Och det här reviret tillåter henne även att både sträcka på benen och finslipa sina färdigheter och upptäcka nya tekniker. Men det som fortfarande förbryllar och plågar henne är den kraft hon fortfarande inte kan få grepp om. En kraft som Violet anser bara förpestar hennes tillvaro. Något som får andra att trivas men får henne att bara känna att alla i världen är falska. Hon vågar inte lita på någon. Nog vill hon det. Men hon vågar inte tillåta sig att känna någonting alls. Hon ansåg sig ha gått för långt under sitt första möte med Tocho. Han hade fått henne att släppa på de murar hon byggt upp runt sig och när de tillslut gått skilda vägar hade hon verkligen känt sig svag och liten. Känslor hon hatar och aldrig vill vara med om igen. Men allt hade känts så rätt var gång hon sett in i de där isande blå ögonen.

Violet ruskar på huvudet.
Hon funderar lite på mötet med den bruna unghanen, Kaiito. Hon hade faktiskt funnit honom intressant oxå. Inte på samma sätt som med Tocho. Men nog vill hon ändå lära känna den brune mer. Nej, hon borde verkligen upprätthålla murarna omkring sig. Inte släppa någon nära. Se till att hon aldrig mer blir skadad eller sårad. För Violet finns det ingen lycka. Hon måste inse det.

Inte förrän ljudet av röster når hennes öron inser hon att hon inte är ensam. Den lilla tiken stannar upp och ser sig omkring. Sätter sedan kroppen i rörelse igen och följer doftspåret hon uppfattar. Snart får hon syn på både Tocho och den brune. Hon stannar åter upp och studerar hanarna med sin violetta blick. De verkar diskutera något. Hon vill inte klampa på. Hade det varit innan hon mötte Tocho hade hon förmodligen bara klampat på och kaxigt och bryskt lagt sig i. Men istället står hon bara där och studerar dem.

[Skrev ett inlägg, men det dog.. Så blir kort nu -.-]

Han kände sig faktiskt en aning stolt över detta, att han hade fått en av de viktigaste positionerna. Om inte den viktigaste, för trots allt, han var mer eller mindre ledarens ögon och öron. Det handlade bara om tillit, och det måste Tocho känna för honom för att kunna ge honom denna rang.
Han hade all rätt att känna sig stolt insåg han nu när han tänkte på det hela på det sättet.
Däremot... Det som Tocho sade om att han kunde tala med honom om allt, ifall det fanns något som tyngde ned honom... Det var Kaiito inte lika säker på. Visserligen uppskattade han väl det, men han kunde inte bortse från att Tocho var en främling. Alla var främlingar. Och de anförtrodde man sig inte åt, så enkelt var det. Så han fick helt enkelt se hur det blev med det, men tacka för den vänlighet som han blev visad tänkte han åtminstone göra.
Dock hann orden aldrig yttras eftersom att ett ljud avbröt honom. Istället blev det en kort nickning och ett småvänligt leende emot Tocho innan blicken vändes mot en svart hona.
Violet, rådgivaren.
Så intressant... Undra vad hon gjorde på denna plats?

De isande blå ögonen betraktade den bruna hanen och sedan då han kände doften av tiken vände han blicken mot henne och nickade som hälsning. Han klippte till med öronen och insåg att han inte funderat så mycket på henne sedan de sågs sist men nu var de som om hela hennes väsen gjorde sig påmind. Han såg på Kaiito och sedan på Violet igen och ofrivilligt tog han några steg närmare henne innan han stannade. Han fick en känsla av att han borde vara där för henne, vara med henne men samtidigt hade han så mycket han måste göra och varför hade han inte tänkt på henne. Han skakade lite på huvudet och svepte till med svansen. Han drog ett djupt andetag innan han såg på kaiito igen. "Nu måste jag fortsätta min vandring runt reviret... " Han såg på Violet och väntade lite på hennes reaktion.

(Mysko inlägg men försöker tänka på Violets kraft)

Hon har redan hunnit möta dessa båda hanar förut. Ensam. Tocho spenderade hon mer tid med än vad hon gjort med någon på länge. Nog fick det något inom henne att vakna. Något hon trängt undan så länge. Inte velat veta av bara för att hon vet att det i slutändan kommer att skada henne. Ändå kan hon inte neka till den dragning hon känner för den svarta hanen. Men nu när hon ser på honom känns det som att det bara är ensidigt. Att hennes känslor inte är besvarade. Att de aldrig varit det. Att allt bara berott på hennes kraft. Den förbannelse hon fötts med.

Och Kaiito. När de möttes först tyckte hon bara att han var ett irritationsobjekt. Men det ändrades senare. Hon fick en känsla av att Kaiito nästan verkar vara lika rubbad som henne själv. Inte rubbad som i galen eller något annat. Utan att han varit med om något som fått honom att se mer misstänksamt på världen. Att han försöker ta avstånd till sitt blod och även sina krafter. I alla fall en av dem. Att Kaiito varit med om något som påverkat honom på något sätt negativt och som blivit som ett öppet sår man försöker göra allt för att dölja för världen. Liksom henne själv. Därför kan hon inte låta bli att känna en viss dragning till den bruna hanen.

Men Tocho. Violet inser, något hon alltid har insett, att hon inte är värdig någonting i denna värld. Hon föddes med en förbannelse som tvingar henne att ta avstånd till alla andra. Alla ser på henne med falska ögon. Hon är ett freak som inte borde få existera för hon har inget gott att bidra alls. Många gånger har hon funderat på om det inte vore för det bästa att hon lämnade flocken och fortsatte sin ensamma vandring. Men hon har bara funnit mer som får henne att vilja stanna. Hon är svag. Violet är en liten osäker tik men döljer den sidan bakom en fasad av kyla och likgiltighet. En kaxig utsida som inte släpper någon nära. Men när hon mötte Tocho revs murarna. Hon försökte bygga upp dem igen. Rädd för att någon skulle upptäcka hennes rätta jag. Sen mötte hon Kaiito och de halv uppbyggda murarna raserades igen. Violet är mer förvirrad än någonsin. Och hon tycker inte om det det minsta. Hon ser på Tocho. Vet inte vad hon ska göra alls. Varför gick hon hit i första taget. Tocho säger att han ska fortsätta vandra runt reviret. Violet backar ofrivilligt ett steg. Den violetta blicken vilar på Tocho. Sen ser hon bort. Vänder sig därefter om och springer iväg. Hon svär över sig själv för att hon är så svag.

[Haha, wtf?! Love draaaamaaa och så är Kaiito mitt i hela skiten xD]

Kaiito nickade mot Tocho. Ifall ledaren behövde fortsätta så hade han ingenting att invända med.
- Ifall det är det som måste göras, ska jag inte hindra er.
Det skeva leendet låg på hans läppar och det var med en smått lurig blick i de blåa ögonen som han sedan såg mot Violet. Hon sade ingenting, stod endast och såg på de två hanarna. Och Kaiito kunde känna hur han ville gå närmare henne. Men han noterade att Tocho hade gjort det, så han stod stilla. Ville inte hamna i någon konflikt. Men vad skulle det egentligen kunna bli för konflikt? Det spelade väl ingen roll hur många steg ifrån Violet han stod, det gjorde han väl ändå som han ville...
Kaiito började känna sig smått ilsken, nästan åtminstone. Kanske var det rivalitet som blossade upp inom honom. Sedan han hade mött Violet första gången hade han tyckt om den svarta honan. På vilket sätt visste han inte riktigt, men han tyckte om henne. Och även om han kunde förneka det inför alla andra så kunde han inte förneka det inför sig själv. Åtminstone inte så länge hon var i hans närhet.
Men tankarna avbröts när honan med en förtvivlad blick mot ledaren vände sig om och rusade sin väg. Med en chockad min stod Kaiito och stirrade efter henne några sekunder, visste inte riktigt vad han skulle tro. Sedan letade sig blicken mot Tocho och han förstod. Det verkade som att Violet hade känslor för den hane som var deras ledare, och att det var något som tyngde henne. Kaiito ville rusa efter, ville fråga vad det var och kanske till och med trösta henne. Men han rörde sig inte. Marken under tassarna frös sakta till is.
- Du borde följa efter henne.
Sade han sedan med de blåa ögonen riktade mot Tocho. Rösten var varken kylig eller negativ, den var neutral.
- Jag tror att det är din sak att ta hand om vad som händer med Violet.
Blicken vändes åter ut mot skogen. Han kände kylan under tassarna med ignorerade den. Det var en kraft han inte var särskilt intresserad av, inte kunde kontrollera så bra. Kylan, isen. Den reagerade då han hade starka känslor, inget mer. Han ville inte ens han den. Men den fanns där, det kunde han inget göra åt.

[Sååååå, ifall Tocho tänker följa efter Violet sticker nog Kaiito ur detta roll ;p]

Tocho såg hur Violet försvann iväg bort från de båda hanarna och han slängde en blick på Kaiito då denne talade. Öronen på hans huvud klippte och han nickade sedan. "Ja jag borde följa efter henne." Han såg på Kaiito en stund innan han lugnt talade igen. "Det är min sak att ta hand om alla i flocken oavsett rang" Han svepte till med Svansen och började gå åt de hållet som Violet hade försvunnit. "Vi ses Kaiito" Han tog sedan ett språng framåt och började snabbt springa efter Violet. De avr lätt att följa henens spår och den massiva hanen kunde lätt röra sig snabbt fram mellan träden åt hennes håll. Något avr på tok här och han visste inte riktigt vad det var men Violet skulle säkert kunna förklara vad det var. Han gav ifrån sig ett högt skall då han sprang. Ett skall som sade mer än ord kunde just nu. Ett skall som var riktat till Violet.

[Hah, vi låtsas att detta är efter Kaiitos och Violets möte så Kaiito vet om hennes kraft ;P]

Kaiito såg efter den svarta hanen med de tofsprydda öronen när denne försvann efter den lika svarta honan. Han kände ett svagt sting av svartsjuka när han såg hur Tocho skyndade efter Violet, men huvudet ruskades sedan. Det var inget annat än inbillning, det visste han nu.
Ett språng togs och Kaiito bytte till örnens skepnad. Känslan av avundsjuka försvann och han kände inte längre ett behov av att ta Tochos plats. De där två fick göra vad de än ville, Kaiito hade inte längre något behov av att bry sig om den saken. Det var det som var fördelen med att vara formskiftare - När han var örn påverkades han inte av hennes kraft.
Ett glädjelöst leende drog över hans läppar då han tänkte på det.
Charm.
Det var inget att vara stolt över, men vem var han att döma henne? Det var upp till henne att berätta när hon ansåg att det var rätt tid, även om han tyckte att det var fel att dölja en sådan sak.
Ett glädjelöst leende dog över hans läppar då han lämnade platsen.

[Och där hoppar Kaiito ur ;p]

Hon sprang. Hon ville bara komma bort från allt. Men det är även alltid det hon gör när det blir för tufft. Hon springer från problemen. För hon vet vad som händer om sanningen kommer fram. Och i slutändan är det alltid hon själv som blir mest skadad. Hon morrar frustrerat och försöker att hålla tillbaka tårarna. Det här är hemskt. Så fort det går emot henne lite mycket så strömmar alla känslorna fram på en gång. Hon hatar det. Hon vill bara vara fri från allt. Om hon kunde skulle hon byta bort den här dumma kraften, den här hemska förbannelsen mot något annat. Kanske formskiftare... som Kaiito. Violet ruskar på huvudet. Vinglar till lite och krockar med ett träd. Hon fräser till men samlar sig snabbt och börjar sedan klättra upp i trädet. Hon sätter sig på en gren lite högra upp. Hon sitter där och håller framtassarna om trädstammen. Som om hon sitter och kramar trädet. Hon lutar huvudet mot den sträva barken och sluter ögonen. Då hör hon ett skall. Tocho's skall. Hon håller tillbaka en impuls att besvara honom. För hon kan inte förneka sina känslor för honom. Men om han ens har några känslor för henne så är de alla falska. Endast framlockade av hennes kraft. Får han reda på sanningen kommer han hata henne. Döma henne och anklaga henne för att leka med honom. Precis som alla andra. Hon kan inte komma undan det. Men det kommer bara bli värre om hon inte berättar. Hon vet det. Kanske är det bäst att berätta allt. Låta honom hata henne. Sen kan hon åter igen lämna en plats hon börjat se som sitt hem. Börja vandra igen. Isolera sig själv från allt och alla. Alltid vara ensam. Det är hennes förbannelse. Hennes lott i livet. Hon är dömd att alltid vara ensam. Hon kniper ihop ögonen och dunkar pannan mot trädets bark.

Tocho följde hennes doft och höll ögonen på marken efter tecken på hennes framfart. Ett tassavtryck här, en bruten kvist där. Snart kunde han känna hennes doft ännu starkare så han stannade upp och såg sig omkring. "Kom fram nu Violet..." Han visste att nått var fel och han skulle ta reda på vad. Han klippte med de tofs prydda öronen ch svansnen svepte lite irriterat bakom honom. Han gillade inte riktigt de här med att hon rusade iväg då något uppenbart avr fel. Han fanns här för alla i flcoken om de hade problem emd något. Sedan började han undra om han gjort något fel.

(kort.. Har lite IT)

Hon kan se honom från där hon sitter i trädet. Kanske hoppas hon på att hennes dumma kraft inte kan nå honom från den här höjden. Men det kanske inte är något man kan hoppas på. Kraften lyckas alltid sprida sig hur den vill i alla fall. Det är bara besvär. Det är en förbannelse. Hon ser ner på Tocho där han befinner sig på marken. Han ropar åt henne att komma fram. Violet är patetisk. Kaiito har rätt. Men det gör ont att inse det. Hon har känslor för Tocho. Men det gör det bara värre om hon ska undanhålla sanningen från honom. Det bästa är att få det undanstökat. Så han kan skälla på henne, anklaga henne och hata henne. Få det överstökat. Sen kommer hon aldrig mer sätta fot i den här skogen. Hon tycker om Tocho. Mer än hon vågar inse. Men känslorna är inte besvarade. För han påverkas av hennes kraft precis som andra. Den violetta blicken hålls fäst på den stora svarta hanen på marken.
"Kommer mina känslor någonsin att bli besvarade?". Hon ställer frågan rakt ut i luften och höjer blicken mot trädkronorna strax ovanför henne. Om Tocho hör henne eller inte bryr hon sig inte direkt om. Kanske är det ändå något hon hoppas på. Violet är inte direkt känslosam. Hon har alltid stängt in sina känslor innanför murar. Vägrat släppa någon nära. Men Tocho raserade de murarna. Mötet med Kaiito senare gjorde henne mer sårbar. Hon är förändrad. Men hon är fortfarande den samme. Hon sänker sakta blicken och ser på Tocho igen.

Tocho kände sig mer och mer irriterad då hon inte kom fram men samtidigt gnagde en oro inom honom. Tankarna som rörde sig i hans huvud och de motstridiga känslorna. Han svepte till med svansen och kvävde en morrning. Han gav åter igen ifrån sig ett skall och väntade åter på att hon skulle komma fram. Om hon inte lyssnade så måste han börja fundera på det beslut han tog om hennes rang. Varför ville hon itne tala med honom? Varför sprang hon sin väg? Hade Kaiito gjort henne något? Så mycket var de som kunde påverka henne och göra att hon betedde sig så här.

(IT)

Kanske är hon mest arg på sig själv. Men ingen kan förstå henne. Det har hon erfarit många gånger. Fått sätta livet till mer än en gång. Hon suckar. Tocho verkar irriterad på henne. Hur hon än gör kommer det bara bli värre. Hon släpper trädstammen och kliver ut på grenen hon befinner sig på. Sen tag hon ett kliv ut i luften och landar sedan mjukt på marken. Hon reser sig upp i sin fulla höjd. Men det är inte så högt i alla fall. Inte i jämförelse med Tocho. Hon ser på honom. Den violetta blicken försöker hålla sig från att visa hur plågad hon är på insidan. Raggen på rygg och nacke står lite på ända. Men det för att hon är så frustrerad på sig själv. Både Tocho och Kaiito har fått henne att bli mer osäker på sig själv. Hon är mer frustrerad än hon varit på länge. Kroppen skriker åt henne att sticka. Lämna allt det här bakom sig. Skydda sig själv. Hon kan inte hjälpa att hennes kraft sprider sig med vinden runt hennes kropp. Hon känner inte till dess räckvidd. Hon vet bara att andra blir påverkade när de är nära henne. Och hon vill inte det. Inte med Tocho. Kaiito har kommit fram till att han inte påverkas något direkt när han är i örnform. Men Tocho är väl ingen hamnbytare? Hon vill inte att han påverkas. Det är lättare att hantera hennes känslor om hon vet att de inte är besvarade. Men om hon berättar allt nu. Han kommer hata henne. Kommer hon överleva den här gången? Hon har bara verkligen älskat två hanar i hela sitt liv. Hennes första kärlek hade dödat henne om han inte blivit stoppad. Hon vill inte att Tocho ska hata henne. Men å andra sidan. Om han hatar henne tänker han åtminstone på henne.
"Det är bättre att du tycker illa om mig nu än senare". Hon orkar inte med att försöka verka stabil. Hon sätter sig ner. Svansen lägger sig lite slagvigt på marken bakom henne.

Tocho såg henne komma ner och han klippte lite med öronen och betraktade henne då hon talade. "Så vill du förklara de där?" han satte sig ner och svepte den långa svansen runt tassarna och de tofs prydda öronen klippte medan de isande blå ögonen sökte hennes violetta blick.

(IT)

Hon vet inte hur hon ska börja. Hon har i alla fall kommit fram till att det är bäst att berätta. Men hon vill inte att han ska tycka illa om henne. Hon suckar kort och ser på Tocho. Sedan ser hon osäkert bort.
"Du betyder mycket för mig... Inte bara som ledare". Börjar hon. Hon ser upp på honom igen.
"Därför vill jag inte att du ska tro illa om mig. För jag besitter något jag inte kan kontrollera. Jag rår inte på det. Det har bara alltid varit en del av mig. Men jag kämpar för att få kontrollen. För jag vill inte att de jag bryr mig om ska tro att... att jag leker med dem". Det är lika bra att få allt sagt på en gång.
"Jag föddes med en kraft som påverkar andra... känslomässigt". Hon ser bort igen. Försöker envist att inte känna för mycket. Men Tocho... Från den dag och natt de var tillsammans... Hon kan inte förneka vad hon känner för honom. Därför vill hon inte ljuga för honom.

Tocho satt och lyssnade på henne och klippte lite med öronen och han lade huvudet på sned. Han visste inte vad han skulle säga eller tycka för han förstod ändå inte riktigt vad hon menade. "Så hur menar du att man påverkas?" det hon sade om att man påverkades känslomässigt var en vag förklaring. De ryckte lite i svanstippen då han kände en viss irritation över de hela.