Niara hade sakta börjat vänja sig vid sitt nya liv i Acherati. Nu när tassarna återhämtat sig lite bättre så hade hon börjat göra mer små promenader och utflykter i området. Hon var väldigt nyfiken på att utforska alla växter i området, och undersöka deras medicinska egenskaper. De växter hon inte kände till gav hon nya namn för att själv känna till dem alla och hålla isär dem. Det fanns växter med alla möjliga förmågor här insåg hon. Smärtlindrande, blodrenande och annat. Många påminde om de växter hon lärt känna i Silverpile, men hade kanske lite annat utseende, medan andra var helt främmande. Hon vågade inte riktigt smaka på alla utifall de var giftiga, men det fanns flera tester man kunde utföra för att testa deras förmågor.

Just idag så hade hon satt sig på en stenhäll i skogen och placerat några för henne okända plantor framför sig som hon intresserat satt och undersökte. Hon sjöng tyst för sig själv, en gammal bön på Lucarni, av ren vana. Hon tyckte om att ha ljud omkring sig och hon tyckte om att sjunga. Då hon inte ville störa de andra i hennes nya flock, så brukade hon passa på att sjunga så fort hon var ensam istället. Sången hjälpte henne att koncentrera sig också.

Hon var däremot så fokuserad på sina växter att hon inte märkte att någon annan var på väg.

Hon vandrade i ett lugn och visste inte riktigt var hon befann sig längre. Någon talade till henne att hon hade befunnit sig här förut men inget kändes bekant längre. Dom sorgsna rösterna talade tydligt till henne att någonting hemskt hade dragit fram över platsen och släckt liv i en olidlig hetta. Doften efter den fruktansvärda elden låg fortfarande kvar i luften och askad hade färgat dom nätta vita tassarna svarta. Svansen höll hon högt för att inte få den mörka smutsen i den långa tjocka pälsen.

Ayira slöt ögonen och stannade upp för ett ögonblick, koncentrerade sig för att kunna se längre bort och ett belåtet leende sprack fram. Hon kunde se liv och inte nerbrunnen död mark.

När tassarna möttes av mjukt underlag drog den silvriga tiken en djup och lättat suck och drog in dom friska dofterna. Hon kunde känna dofter från växter hon inte känt förr och nyfikenheten växte inom henne. Läkekonst hade blivit en del av henne och suget efter att få lära sig mer fanns där ständigt och hon tog tillfället i akt då det fanns. Men det fanns någonting än bara växter i området, ljudet av en röst fanns där. Den talade inte i ord utan i ett vackert hummande och mycket riktigt så kunde hon se svaga bilder av en individ längre bort. Försiktigt närmade hon sig varginnan och för varje steg blev bilden av henne tydligare och tydligare. Någonting hos denna främmande varg lockade Ria, hon kunde känna någonting, någonting bekant. Aldrig förr hade hon sett eller träffat denna varginna men trotts det så kändes det ändå som om att dom stod varandra nära.

Niara ryckte till och tystna när hon märkte att en annan varg nu stod nära henne. Hennes hjärtslag hoppade över ett slag och hon hann tänka att hon troligen skulle bli uppäten av en vampyr på ett ögonblick, men hennes nerver lugna sig och hon såg att det verkade vara en helt vanlig varginna framför henne.

Hon skämdes lite och log nervöst.
"Förlåt, du skrämde mig. Jag var inte beredd på att någon skulle komma." Hon reste sig från sin sittande ställning för att kunna hälsa hövligt. Hon bugade graciöst och mötte främlingens blick igen. "Var hälsad och känn dig välkommen till Acherati. Jag är Niara av Silverpile."

Hennes gamla hälsningsvanor satt djupt inom henne, och det skulle nog aldrig försvinna. Hon tyckte det var viktigt med en bra hälsning för att visa att hon var civiliserad och vänligt sinnad. Och hon ville inte dra vanheder över hennes föräldrar och sin gamla flock. Hon trodde starkt på att deras andar fanns kvar och mycket väl kunde vaka över henne. Sen hade hon lärt sig att sederna inte var detsamma överallt, så det var vid ett flertal tillfällen som hon kanske hade känt sig lite bortgjord för att hon gjort sig till, men hon mådde alltid bättre om hon fick hälsa på sitt sätt, så kunde de andra hälsa på hur än de föredrog att hälsa. Nu stod hon vänligt och väntade på ett svar på främlingen framför henne, som vid första anblick verkade väldigt snäll. Men Niara hade ju också en förmåga att tro det bästa om alla hon mötte. De allra flesta hon mötte hade ju trots allt något form av ljus inom sig, även om de själva kanske inte var medvetna om det.

När den främmande tiken upptäckte Rias närvaro kunde hon känna hur tiken reagerade. Ninjans blod gjorde henne mycket graciös så Ria hade inga problem att ta sig fram så pass tyst att få skulle upptäcka henne fören hon befann sig vid deras sida. Men det var sällan hon vandrade i tystnad eller med sin doft dold. Hon tackade sin far för de egenskaper han gett henne och skulle nog inte befinna sig på denna plats om det inte vore för det. Hon hade för länge sedan tappat räkningen på hur många gånger ninjans smidighet och snabbhet hade räddat henne undan faror.

Försiktigt sänkte Ayira sitt huvud i en vänlig gest och ett försiktigt litet leende smög fram. Tikes röst var så välkomnande och en varm känsla spred sig inom henne. Även om hennes ljusa ögon hade tappat sitt syfte för länge sedan så hade hon lärt sig att ständigt hålla ögonkontakt med främlingar, få visste inte ens att dom ljusa ögonen var döda sedan länge. Pälsen dolde ärren över ögonen väl förutom mellan ögonen där pälsen inte var nog lång.

"Det var inte min avsikt." sa hon med en ursäktande stämma och såg lite skamset emot den främmande tiken som presenterade sig som Niara. Niara av Silverpile.
"Vilket vackert namn." Ria log brett och svepte till med den långa svansen så att gräset runt henne dansade lätt i den vaga vindbrisen som bildades. Hon hade inte direkt ärvt faderns vindkrafter men vaga spår fanns av dom, spår som hon inte kunde kontrollera.
"Jag tackar ödmjukast, låt mig få presentera mig. Jag är Ayira, dotter av Yoru." man kunde höra stoltheten då hon nämnde faderns namn och Ria sänkte åter huvudet i en vänlig gest för att sedan se emot Niara med ett vänligt smil.

Niara nickade och log generat som tack när hon berömde hennes namn. Niara hade alltid tyckt att det var besvärat att ta emot komplimanger. Hon ville inte gärna ta åt sig uppmärksamhet.

Men när främlingen, som presenterat sig som Ayira, och sagt hennes faders namn så sken Niara upp ännu mer likt en sol. Hon började genast helt omedvetet att känna av sinnet hos främlingen, kände känslor, minnen av Yoru, jo visst var det hennes dotter. Samma typ av styrka i blodet. Samma blod.


"Åh, du är en dotter till Yoru?" Hon började genast försöka ta sig fram till henne på försiktiga tassar, det syntes att hon fortfarande haltade lite emellanåt, försiktig för att kliva på vassare stenar och liknande, och ställde sig närmare Ayira.
"Ja, du är dotter till Yoru! Jag har träffat honom! Är allt bra med honom? Det var så längesen jag såg honom nu." Det bubblade till av glädje att möta någon som visste vem Yoru var. Hon hade önskat möta honom igen, men visste inte vart han tog vägen efter att de skiljts åt senast.

En känsla av skuld växte inom henne då Niara frågade efter hennes far. Hon hade inte sett honom på mycket länge och visste inte alls var han höll hus. Det sista hon minns av honom är hans mörka mystiska ögon och det där varma leendet.
Öronen la sig bak emot nacken och hon slog ner nosen emot marken, försökte hålla den stolta hållningen men sjönk sakta ihop.
"Nej, jag har inte sett honom på länge." rösten var låg och Ria kände sig lite tom för ett ögonblick. Hon hade inte tänkt på hur länge sedan det egentligen var sedan hon såg honom sist och längtan efter honom hade aldrig känts så stark som nu.
"Sist jag såg honom var under Chaosets gång, jag tappade bort honom i Lövskogen." försiktigt såg hon emot Niara med dom tomma ögonen och försökte le men allt som kom fram var ett stelt och nästan skrämmande leendet i stället så hon slutade att försöka le.

"Åh." Niara kunde inte låta bli att känna en stark besvikelse, hon hae hoppats få höra nyheter om honom, men då kanske hon var den som hade träffat honom senare till och med av de två.

"Det var tråkigt att höra. Jag hoppas att allt är väl med honom." Hon log lite uppmuntrande mot Ayira, men en sorgsen känsla kunde fortfarande genomskådas i hennes ögon. Hon blev med ens lite besvärad av situationen, det kändes p åett sätt nästan jobbigt att ha blivit så glad av det hela. Vad hade hon trott? Hon visste att det var en stor risk att de aldrig skulle ses igen. Numoori var ett stort land, och Yoru hade inte gett skenet av att han kom tillbaka eller stannade på en plats vidare länge. Han var en vild själ, medan Niaras fridfulla sökte efter en plats i stillhet. Kanske ksulle deras vindar passera varandra igen en dag, men samtidigt kanske inte. Hon fick vara beredd på det senare.

Men hon kände därför en tacksamhet till att åtminstone ha träffat hans dotter nu. "Du verkar ha mycket av din far i dig." Och hon menade verkligen de orden i en positiv klang.

"Vad har du för mål med din resa nu?"

Hon slappnade av en aning och kände sig lite bekvämare med att ha den silvriga honan vid sin sida. Även om Ayira inte kunde se så kunde hon tydligt höra hur besviken Niara blev då hon sa att hon inte har sett sin far på länge. Kanske hade dom träffas under tiden och det verkade som om att tiken hade fattat tycke för honom. Ayira kunde inte klandra tiken och sedan deras mor hade försvunnit så hade faderns inre sakta mörknat mer och mer och han behöver ett ljus i sitt liv igen. Kanske kunde det vara denna vackra varginna.

"Honom behöver ni inte oroa er för. Han vet hur man klarar sig." ett litet leende växte fram och hon såg emot Niara.
"Mycket från min far?" man kunde höra att hon var smått nyfiken på hur tiken menade och la huvudet lätt på sne och kom lite närmare. Menade hon kroppsmässigt så stämde det ju, ninjans blod syntes tydligt hos henne men hon bar en silvervargs färg.

"Jag har inget vidare mål, jag försöker bara hitta hem och finna min far igen samtidigt som jag försöker utveckla mina krafter."

[Jag ursäktar derpinlägget, men sitter i ett webcam-call med massa engelsmän så eh xD]

Niara log. Det kanske inte alltid var självklart för andra att se hur lika de var varandra. Oftast, tyckte Niara själv, så handlade det långt ifrån alltid om utseendet. Man behövde långt ifrån vara blodssläkt för att finna likheter till andra heller för den delen. För de största och oftast viktigaste likheterna man hade till andra fann man i deras själar. Själsfränder var för Niara de viktigaste släktskapen, och det var något de ofta talade om i hennes egna kultur. Blodsbanden till andra var viktiga, men med andra ord inte de viktigaste. Men sen om man var själsfrände till en man delade blodsband till, så var det vanligen bland de starkaste banden man kunde knyta.

"Du verkar ha din faders starka hjärta." Och det var något Niara kunde säga från sitt egna hjärta. Hon trodde det verkligen. "Det är något du borde hedra och tro på, för de minnen du har av honom, kommer göra dig själv starkare med den vetskapen. Du kanske hittar nyckeln till dina krafter genom ditt hjärta."

- Du kanske hittar nyckeln till dina krafter genom ditt hjärta.
Det glimmade till i dom ljusa blåa ögonen och ett brett leendet sprack upp på dom svarta tunna läpparna. Försiktigt och lite blygt såg hon ner i backen och klippte till med öronen. Hon funderade ett ögonblick och såg försiktigt upp emot den andra tiken med ett varmt uttryck. Växterna runt henne började att växa och en gul liten blomma som såg ut att ha kämpat ett bra tag blommade.
"Er röst får en att känna trygghet." kanske kände hon sig ensam eller var saknaden efter hennes mor allt för stark. Oavsett så var hon gammal nog för att förstå sig på känslor och hon förstod hur tiken kände för hennes far. Vilket glädje henne samtidigt som det gjorde ont. Se den stora vita hannen lycklig igen var allt Ria ville men rädslan att bli bortglömd kurade djupt inom henne ifall han fann någon ny att skydda.