Dagarna hade gått sedan mötet med den vita bevingade hanen. Såren på hennes hals höll sakta på att läka tack vare de örter som Ayria hade lagt på skadan. Vera hade under dessa dagar hållit sig en del för sig själv. Analyserat händelsen och vad som hänt. Hon hade förbannat sig för att hon hade utsatt de som varit med för fara för hennes eget misstag och efterföljande hade hon insett att hon hade mycket att lära. Skulle hon kunna vara flocken till nytta skulle hon behöva bli bättre på sin uppgift och hon hade kommit till en insikt. 

Vera hade letat sig fram till Ayrias bostad och stod nu utanför och harklade sig, såg på hudarna som hängde för öppningen in. "Ayria är du inne?" Frågade hon med en klar men lite försiktig stämma. Hon hade några saker hon behövde tala med den örtkunniga tiken men frågan var om hon skulle kunna hjälpa henne. Om hennes tankar var en god idé eller om hon kanske skulle tagit dem med Ez eller Kol först men hon litade på Ayria och hon ville höra med henne innan hon tog sin idé vidare och gav förslaget till ledarna.

En mjuk hummande stämma fyllde det mörka skuggklädda rummet. Eldens lågor sprakade ljuvligt och den lilla silvriga tiken la på en till vedklabb innan hon återgick till en del av rummet som befann sig lite längre bak. Framför henne hade hon ett litet halvdant fat gjort i lera, man kunde fortfarande se att det var blött och hon återgick till att fortsätta jobba på det då en närvaro närmade sig hennes synfält. Det var hennes stora yngre syster Vera som kom.
- Är du inne?
Ayira log mjukt och fortsatte att forma leran framför henne och sa åt Vera att komma in med sin mjuka harmoniska stämma och återgick till det mjuka hummandet igen. Fatet började ta formen av ett mindre kärl och brunt vatten jobbade stillsamt i luften ihop med den mjuka leran.
"Vad kan jag hjälpa dig med syster?"

Vera klev närmare då hon hörde den mjuka stämman och då den svarta bilden föll på det Ayria höll på med stannade hon upp och blev stående fascinerad av det som Ayira kunde skapa med sina krafter sedan skakade hon lite på huvudet som om hon kom på varför hon kommit.


"Ja alltså.. Jag ar funderat. Jag har ju en uppgift här i flocken och ja" Vera tvekade lite då hon funderade på hur hon skulle formulera sig så de skulle låta vettigt. "Jag tänkte jag har ju ett ganska ja utstickande utseende med min vita rumpa och ja min röda lugg så jag tänkte fråga vad du tror om min idé inför uppdrag." Åter tvekade hon igen men tog mod till sig. Händelsen med Molok hade gett hennes självförtroende en törn och att ha haft Envidia som inkräktade i hennes sinne så pass länge hade även det påverkat henne en del. "Jag tänkte att jag kunde rulla mig i sot, kanske Brann kan hjälpa mig också om vi är på uppdrag tillsammans. Så jag får en mer ja samma färg på hela kroppen. Sotet kommer även påverka min doft och dölja flock doften lite. Kanske skulle jag kunna blanda i lite tokrade örter för att dölja den ännu mera." ordern bara ramlade ur Vera. hon verkade inte vilja avbryta sig för hon var lite orolig att de skulle låta som en dålig idé. "Luggen kan vara svårare att dölja så kanske har du nått mer förslag, kanske någon ört som skulle kunna färga den mer än vad sot kan göra, kanske även färga min vita rumpa. Mina svarta ögon går det inte att göra något åt men det finns många med mörka ögon som nästan är svarta så en sotgråsvart varg med svarta ögon är väl inte fullt lika uppseende väckande som en med vit rumpa, röd lugg och ja stor som jag är." Det kunde höras på Veras röst att hon inte var så förtjust i sitt utseende. Kanske för att det påminde för mycket om hennes förflutna.

Även om Ayira inte tittade direkt på sin syster så lyssnade hon alltid, dom runt henne hade lärt sig att Ayira alltid lyssnade även när hon pysslade med andra saker. Så hon fortsatte stilla att forma sitt kärl. Orden bara strömmade ur Verasha och dom ljusa öronen visade att hon höll all sin fokus på Vera.
När hon talade klart slutade vattnet och leran röra sig och la sig i varsitt kärl bredvid det hon precis skapat. Med mjuka rörelser ställde hon sig upp och gick fram till tiken.
"Vera, du är perfekt som du är. Din uppgift handlar så mycket mer om att bara smälta in." Ayira gick fram till sin vägg med hyllor och örtfyllda kärl för att börja leta efter något att hjälpa Vera med.
"Om du vill få bort dina färger så skulle jag rekommendera kol som har blivit krossat till ett fint pulver." hon hummade lite fundersamt och såg emot syster. "Sot är bra för att dölja dofter men kol är bättre när det kommer till färg. Du vill ha kol." detta var en svår men intressant utmaning och man kunde se hur det nästan lös upp om den lilla helerskan. "Angående din lugg, kanske Tenn kan hjälpa dig att sätta upp det. Brann eller Ezekiel kan hjälpa dig att finna bra hudar." Ayira hade aldrig behövt några speciella grejer för att ta sig fram obemärkt, det låg i hennes blod så att hjälpa någon annan fick det att pirra i magen på henne. "Jag kommer att göra en blandning som kommer dölja dina vita partier och få ditt röda att jämna ut sig, då dig att lukta som ren natur." ideer började redan snurra i huvudet på henne och Ayira plockade fram två stora kärl, en med ett svart pulver och klumpar i. Det var sot och kol hon hade skrapat ihop från tidigare eldar. I den andra ett brunrött damm. "Du kommer inte bli helt svart men du kommer smälta in." enda anledningen hon visste det var för att Luna hade förklarat lerans färg för henne tidigare.

Då Ayria sade att hon var perfekt som hon var skruvade hon lite på sig. Hon hade blivit allt mer medveten om sitt utseende och ja hon hade blivit mer medveten om hanarna kring sig även om hon inte hade sådana känslor för dem och visste att de flesta hade sina partners. Hon gav dock inget svar på just den kommentaren. Men att hennes uppgift handlade om mer än att bara smälta in visste hon. "Ja jag vet att det är mer men att inte sticka ut för mycket är också viktigt för vissa uppdrag och då måste jag vara förberedd" Vera ville inte att hon skulle bli tilldelad ett uppdrag hon inte skulle kunna fullfölja för hon inte var nog förberedd. Vera lyssnade sedan noga på vad den mindre tiken sade och nickade för sig själv. Kol. Ja så klart det var ju mycket bättre. Krossad kol.

Att be Tenn om hjälp om att sätta upp luggen hade hon inte ens tänkt på men det skulle hon göra. Även om hon inte hade pratat så jätte mycket med den unga pappan. han hade haft så mycket med sin familj och hon hade mest lekt med hans valpar. 

Hudar hade hon inte ens tänkt på. "Ja hudar skulle fungera men... Dom måste vara stora då." Vera hade blivit allt mer medvetna om sin storlek. Ingen i flocken var lika stor som henne och hon kände sig allt som ofta som en stor kluns även om hon inte var osmidig eller klumpig för sin storlek.

Då Ayria började blanda olika saker klev Vera nyfiket närmare för att se vad hon gjorde. Att se den mindre arbeta trotts att hon inte såg något var något som alltid imponerade på Vera. Att hon alltid visste vart allt var och vad hon skulle ta för något. "Jag behöver inte bli helt svart men om de inte blir lika stora kontraster blir det mycket bättre än det är nu för vissa uppdrag. Skulle min rumpa till exempel se grå ut och inte vit och min lugg kanske se mer brun ut så skulle kanske inte så många lägga märke till de. Jag har ju allt ifrån vitt från ja egentligen från nosryggen upp mellan öronen ner över nacken, rygg och ner över större delen av rumpan och svansen sedan är jag gråsvart med den röda luggen och lite rött under ögonen. Så du förstår på ett ungefär. Sedan att jag är så stor, men där kan jag röra mig på ett sätt som gör att jag inte ser fullt lika stor ut." Vera insåg att hon babblade lite. Vera var väldigt glad att hon gått till Ayria innan hon gått till Ez och Kol med sin idé. Nu kunde hon komma med en färdig idé med hjälp av Ayria.