Det här var illa. Det här var riktigt illa. Förbjudet rent sagt, om man nu ville vara petig och verkligen måla upp en detaljerad bild av situationen. Att lämna revirets gränser bakom sig för att ge sig ut på upptäcktsfärd var det absolut sista hon var tillåten att göra. Som en liten valp, som hennes äldre syster så kärvänligt alltid beskrev henne, var världen utanför reviret och flocken ingen plats för henne. Inte förrän hon lärt sig stå ordentligt på sina egna ben och blivit tillräckligt smart för att kunna skilja visa beslut från riktigt idiotiska. Ja, det var hennes systers ord. Varje dag var som en exakt uppspelning av dagen före; alltid samma sak! Stiga upp tidigt, bli uppläxad om hur man beter sig och för sig när man befinner sig bland högre rankade flockmedlemmar och hur man på bästa sätt visar respekt, hur man lyder order, hur man inte ifrågasätter sin ledares ord, hur man väntar på sin tur att få äta, hur man håller huvudet högt utan att se stöddig ut, hur man går, hur man talar, hur man andas. Sedan var det träningar, som var fyllda med ytterligare uppläxningar, bestraffningar om man inte utförde uppgiften på rätt sätt, mer träning, mer bestraffning, mer uppläxning.
Det var inte det att hon var otacksam, trots allt så hade hennes äldre systrar valt att ta hand om henne när hennes mamma velat göra sig av med henne, men hon fick aldrig göra någonting som var roligt! Hon fick aldrig leka av sig, eller upptäcka nya saker! Det fanns ingen i flocken som var i hennes egen ålder, som kunde förstå längtan som brann inom henne att få bege sig bortom revirets gränser och se världen! De äldre tillrättavisade henne alltid, sa att hon skulle uppföra sig, att hon skulle lyssna och lyda. En dag skulle hon växa till sig till en riktig krigare, en verklig soldat. Då skulle hon förtjäna sin rustning, och bära den med stolthet, och följa sin syster och göra henne stolt. Men den dagen verkade så långt bort i detta ögonblick. Självklart var hon medveten om att hennes mening i livet var att träna, att växa sig stark och en dag slåss med flocken. Men den meningen kunde väl vänta ett tag? Åtminstone tills dess att hon fått ta sig en titt på världen som fanns där ute?

Den lilla valpen stannade upp, med de svarta öronen spetsade och de blå ögonen uppspärrade som om hon förväntade sig att bli attackerad vilken sekund som helst. Hade hon hört någonting bakom sig? En sekund passerade, två. Nej. Nej, hon hade nog bara inbillat sig. Inte för att hon inte visste att någon av de äldre i flocken följt efter henne och vilken sekund som helst skulle träda fram och ta med henne tillbaka till reviret där en fly förbannad Selva skulle vänta på henne. Med en ordentlig bestraffning för att hon vågat ge sig iväg på egen hand. Utan att säga någonting till någon.
Ett nytt ljud fångade hennes uppmärksamhet, men denna gång visste hon att det inte kommit från en annan varg. Det befann sig en liten mus någonstans i gräset framför henne, hon kunde känna lukten av den. Kanske skulle Selva inte bli lika arg på henne om hon kom tillbaka till reviret med ett fällt byte! Som till exempel en mus. Kanske inte det mest imponerande byte man kunde erbjuda sin skogstokiga storasyster och ledare, men det var iallafall någonting.
Försiktigt sjönk hon ned på armbågarna, med rumpan i luften och den svarta svansen viftandes bakom henne. De stora öronen stod fortfarande spetsade på hennes huvud, och den blå blicken sökte ivrigt i gräset framför henne. Så tyckte hon sig se en rörelse som påminde lite om en mus som hittat någonting att äta. Utan att vänta en sekund till kastade hon sig framåt och slog ihop framtassarna på marken framför sig.
"Hah!" Ett triumferande leende prydde de svarta läpparna, och hon sänkte nosen så nära marken hon bara vågade innan hon försiktigt lyfte upp ena framtassen för att kika på sitt nyfångade byte.
"Men..." Tomt. Bara för att vara säker lyfte hon den andra framtassen också, men musen var försvunnen. Båda öronen vinklades åt sidan, och en bekymrad rynka uppstod mellan hennes ögonbryn. Den där musen kunde ju vara hennes biljett till ett mildare straff. Hon var tvungen att hitta den!

[Lilla Nemo har lämnat reviret för första gången och söker nu efter nya vänner! Här har ni en typiskt äventyrslysten valp som inte är det minsta medveten om världens faror, trots att Selva är hennes storasyster. Fritt fram för vemsomhelst att joina! :3 ]

Den vita, väldigt lilla, hanen strosade kring i det något höga gräset. Detta var första gången han lämnat sitt älskade, grova och halft ruttna träd som var fylld med feta larver. 
Något gult, liknade nektar, samlades på hans nos då han klivit bland dessa blommor. Han fnös och försökte få bort det gula med tassen, och han segrade över detta gula pulver! 
Trädet han så länge bott i var inte det vackraste, nej, det var halft ruttet och höll på att falla samman. 
I trädet, där det var som ruttnast, fanns det ett hål likt ett gryt. Där hade han bokstavligen bott sen många år tillbaks i sin ensamhet. 
Det var hans revir, och alla de som försökt sig komma nära hade fått frätande gift i annsiktet, någon gång hade han träffat deras ögon och snabbt flytt därifrån. 
Valpens framtassar lyftes från mark och stod nu på sina bakben i hopp om att se över det höga gräset. Giftet rann från hans mungipa och landade på gräset där de genast fräte sönder och gav ifrån sig en äcklig stank. Han rynkade på näsan och skuttade bort därifrån. 

Äntligen på slät mark! Han kunde nu se betydligt mycket bättre och dofterna kändes klarare. Hans gröna nos fångade upp en annan individ, en hona. Rocho vart ju självklart nyfiken vad det kunde vara för en varelse och lät sin nätta kropp vandra så gott som ljudlöst mot doften.
Men, det tog stopp. Han var åter uppe på bakbenen igen då han kunde skymta honan med sina gift gröna ögon. Han landade tyst på alla fyra och lät gravitationen ta upp honom i skyn till närmaste träd. Där satt han, för trottsallt hade han levt i träden i stort sett hela sitt liv. Han var så liten och tanig, så på mark kunde han vara ett lätt byte för andra rovdjur.. Men då han var där uppe, hade han ett slags övertag.

(joinar här C:)

Den lilla gnagaren var som uppslukad av jorden! Vars hon än vände blicken såg hon bara gräs, jord, löv, kvistar och mer gräs. Inte heller var luktsinnet till någon större hjälp, alla sinnen var på helspänn då detta ju faktiskt var hennes första besök på annan mark än lavaöknens karga landskap, så hur mycket hon än försökte fokusera på en ensam doft dök tusentals andra upp och förstörde jakten totalt. Ja, inte för att det var mycket till jakt... Musen hade helt klart övertaget, och hon själv hade bara gett sig efter små ödlor som då och då vågade korsa den lavatäckta öknen. Vanligtvis så fick hon ju äta av byten som de andra, de äldre medlemmarna, fällt och tagit med sig tillbaka till reviret. Ibland hade Selva kastat en levande hare på henne och sagt att hon minsann fick fixa sin egen mat. Att hon var i rätt ålder för att kunna jaga själv. Men hur skulle hon kunna fixa sin egen mat när hon knappt klarade av att springa ordentligt utan att de långa benen trasslade ihop sig? Inte såg hon väl en chans till att döda när hon lämnade revirsgränserna bakom sig, hon såg en chans till äventyr! Så för att klargöra hur de där stunderna då systern vägrat ge henne död föda, istället förväntade sig att lillasystern skulle kunna klara sig själv, så hade Nemo fått gå hungrig. Inte för att hon inte försökte. Men en panikslagen hare är minsann inte det lättaste att få fatt i. Lättare blir det ju inte av en kurrande mage som sänker ens egen fart.
Hon fick vackert erkänna att trots att hon nu kände sig friare än någonsin tidigare, nu när hon fått lämna reviret och alla krav bakom sig, så låg det ändå där inom henne som en stabil trygghet. Vetskapen att hennes systrar såg efter henne.

Någonting prasslade till i närheten, och den lilla honan kröp ihop tätt intill marken. Hur var det nu... för att bäst smyga sig på bytet måste man först och främst vara säker på vars det befinner sig. Sedan är det viktigt att röra sig ljudlöst. Inte attackera för snabbt... Tog hon det i rätt ordning nu? Genomgångarna med systrarna tycktes smälta samman och hon mindes ingenting. Irriterat skakade hon på huvudet innan hon planlöst, liksom tidigare, tog ett språng framåt och hoppades slå tassarna runt en mus. Men även denna gång blev hon stående tomhänt. Det rådde dock inget tvivel om att hon faktiskt hört någonting bland gräset. Med bestämd blick började hon se sig omkring. Hon visste att hon hört något. Detta något kunde gott och väl ha varit mycket större än en mus. Men vars hade det tagit vägen?
Så plötsligt nöp en doft tag i hennes luktsinne, en doft som stängde ute allt annat som befann sig intill henne. De mörka öronen ströks bak emot nacken under en kort sekund av oro, innan de spetsades och hon vädrade i luften för att slutligen höja blicken till ett närstående träd. Mycket riktigt. I trädet befann sig en annan varg. En hane. Förvåningen som sköljde över henne lämnade henne i ett tillstånd där hon inte var säker på hur hon riktigt skulle uppföra sig. Huvudet lades på sned, öronen var spetsade och svansen gungade bakom henne. Men i blicken kunde man ana en glimt av osäkerhet.
"Hej." Hon var dock inte feg. Nej, absolut inte feg. Och just därför fanns det ingenting i denna värld som hindrade henne från att tala till den andra vargen.

Hon vandrade med ett lugn över den öppna slätten och njöt av tillvaron. Allt var så stilla och lugnt för tillfället, fåglarna sjöng på en stilla melodi och Ria hummade med. Tiden hade gått och den silvriga varginnan hade vuxit sig större, starkare. Och man får inte glömma hennes skönhet, hon hade alltid varit en fröjd för ögat att se på.

Dom mörka läpparna särade på sig och en ljuvlig stämma lämnade den djupa strupen och istället för ett hummande så flöt ord ut. Sjunga hade alltid varit en del av henne och det fyllde tomheten runt henne. Bilderna av den gröna, vackra varginnan fanns där ständigt. Den varg som hade räddat hennes liv och läkt hennes sår, lärt Ria allt hon kan om läkekonst. Hjälpt henne att utveckla sina krafter

"Kurayami no naka de mutsumi au
Zetsubou to mirai wo
Kanashimi wo abaku tsuki akari
Tsumetaku terashiteta

Kimi no kureta himitsu wo shirube ni
Aoi yoru no shizukesa wo yuku"

Hon slöt ögonen och fortsatte fram över platsen i ett stilla hummande men det dröjde inte länge fören hon kunde höra och känna någonting. Klumpiga tassar, det kändes lite grann som om att något litet försökte få tag i någonting. Öronen rörde sig med korta ryckande rörelser och Ria slog upp ögonen. Men det var mer, det var två små individer. Två små valpar. Ett varmt leende växte fram och hon började att röra sig emot dom små med lugna steg.

(Låten https://youtu.be/Qibq7s2pTPc)

Där uppe i trädens grenar hade han ett utmärkt synfällt för att kunna granska honan och omgivningen.
Hon verkade jaga, något han ej kunde se. Vad var det för något?
Hans lätta kropp gav knappt grenarna någon vika, han var smidig och hade en katts eleganta klor. De giftgröna mönstren som valpen bar var till för att hålla rovdjur borta, han utstrålade gift. Dessa mönster hade han fått av sin mor, men det speciella ögat han bar hade inte funnits i släkten på flera generationer. På ena ögat var det ett giftgrönt mönster, såsom ögat var giftgrönt utan pupill. Men det andra ögat hade både vit pupill och färg, dock där det brukade vara rött som på ett vanligt öga var det lila. Mörk lila. 
Valpen hade en man, en stark tjock ryggradsman som sträckte sig ned till svansroten och hade en svag nyans av lila i skenet. 
Honan talade och Tyrocho var uppmärksam "Hey" sade han hest men vänligt. Han hade en hes och nästan väsande röst. Men han hade fötts så, inget som han kunde rå för. 
Plötsligt vidrörde en annan doft hans nos, en till varg? Han sneglade med ögonen och såg någon i ögonvrån. Huvudet vändes dit, jo minsann, ännu en främling. Blicken fördes till den grå varelsen under honom, hon verkade lite större och mer väl byggt än honom själv.. Men de verkade vara i samma ålder? 
Hanen slank ned likt en orm men lät svansen hålla honom uppe som hade greppat tag i en gren. Självklart kunde han inge kunna gjort detta om han inte hade haft gravitation som gåva. 
Han hängde stilla och lät sig själv lossas från grenen och landa på tassarna som i slowmotion i en smidig rörelse, först framtassarna & sedan de bakre benen. Han stod på mark några få meter bort från den grå honan. Och Tyrocho kunde inte slita blicken därför att hon väckte intresse hos honom. Kanske hade han hittat en vän? Eller lekkamrat? Någon att dela sina sjuka, blodiga lekar med? Han kunde ju bara hoppas. För denna hona syntes det tydligt på vilken styrka som fanns bakom hennes gråa päls. Han flinade brett "Vem är du?" Det var menat som en vänlig fråga. Men det där med att vara vänlig och sköta språket, ja, det var inte hans starka sida.

När den ljuse hanen besvarade hennes hälsning ryckte det till i det ena av de mörka öronen, och huvudet tippades lätt på sned utan att den blå blicken vek en tum från den andra valpen. Den mörka svansen gungade sakta bakom henne, och hon visste inte riktigt om det var iver eller osäkerhet som fick henne att känna ett sting i bröstkorgen. Aldrig i sin vildaste fantasi hade hon kunnat tänka sig att hon skulle möta någon utanför flockgränserna som var lika gammal som henne! Iallfall så trodde hon att hanen var lika gammal som hon själv, han verkade inte riktigt lika gammal som de i flocken... Men i det här fallet spelade åldern faktiskt ingen som helst roll. Bara det att hon funnit en annan varg som faktiskt inte var en medlem i den flock hon fötts och vuxit upp i var ett mirakel enligt henne. För världen var stor, och hon var liten. Ja, iallfall inte lika stor som världen.
Men det var någonting med hanens blick som fick henne att vinkla öronen bakåt och sänka hakan närmare bröstkorgen. Han hade sneglat åt sidan, som om han sett någonting hon inte kunde skymta ovanför det höga gräset. Så plötsligt blev hon själv medveten om den främmande doft som försiktigt smygit sig på dem. Öronen spetsades ännu en gång och hon lade vikten på bakbenen för att lättare kunna hålla nosen i luften och försöka vädra sig till vem det än var som närmade sig. För om än gräset hindrades hennes syn så kunde hon minsann avgöra att det var ännu en varg som befann sig inom det här området. Det hela var så spännande! Och för ett ögonblick glömde hon bort allt vad försiktighet och ondska hette. Selva var en strikt lärare och mentor. Hon tolererade inga misstag, krävde total lydnad och respekt. Men hon hade faktiskt varnat Nemo för den girighet och illvilja som fanns ute i världen. Sagt att det var en av anledningarna till att hon skulle hålla sig inom flockens marker. För att det fanns vargar där ute som gärna skulle skada och döda en liten valp som hon själv. Inte för att Nemo längre såg sig själv som någon liten valp. Nog kunde hon ta hand om sig själv! Det gällde bara att vara uppmärksam och hålla ögonen öppna och... ja. Vad det nu var mer man var tvungen att komma ihåg. Hon mindes ju större delen av det hela! Och till hennes försvar så verkade inte detta som en plats där illasinnade vargar befann sig. Inte för att hon var säker på vars sådana vargar gillade att befinna sig... men ändå.
Till slut så tog nyfikenheten över och hon reste sig försiktigt på sina långa, rangliga bakben i hopp om att kunna skymta den andra vargen på andra sidan havet av gräs. Men balansen svek henne, och innan hon fått sig en ordentlig titt var hon tvungen att sätta ned framtassarna igen för att inte ramla och sätta sig på rumpan. Hon skulle just fråga den unga hanen om han kunde se vad det var för varg som närmade sig, men i samma stund som hon uppfattade att han var på väg ned från trädet försvann alla andra tankar från hennes huvud. Han hängde först i svansen från en av grenarna, någonting hon bara inte kunde förstå hur han gjorde!, för att sedan sänka sig närmare marken i så lugn takt att hon var tvungen att blinka hårt för att försäkra sig om att inte hon själv rörde sig lika långsamt. Så flinade han brett mot henne, ett flin hon bemötte med ett försiktigt leende. Men i samma stund som hans fråga ljöd genom luften sköt hon ut bröstkorgen och lyfte huvudet högt innan hon med stolt stämma svarade;
"Jag är Nemo." Stoltheten lyste om henne när hon fick presentera sig själv. "Vem är du?" Alla tankar på den andra vargen som närmade sig dem verkade som bortblåsta.

Hon befann sig inte allt för långt bort ifrån dom små yngre valparna och ett litet lekfullt leende smög sig fram på läpparna då hon kändes deras klumpighet emot marken. En befann sig i ett träd och tog sig försiktigt ner och Ria kunde inte förstå hur någon så ung kunde klättra i träd. Hon hade själv varit en av dom som hållit till bland träden och är det än idag men med sitt hinder händer det inte lika ofta som förr.
Den långa svansen svepte över gräset och bilderna av dom två yngre blev tydligare och den silvriga tiken stannade upp då hon befann sig bara några meter ifrån dom.

Vad de hade för färger på sina kroppar kunde hon inte säga eller avgöra, däremot kunde hon se och känna deras kroppsbyggnad och minsta lilla detalj. En av dom, den klumpigaste hade en kropp som inte var helt olik hennes. Varginnan var det, en nätt liten jänta som en vacker dag skulle röra sig med en sån elegans att den främmande hannen inte skulle ha en chans bland träd eller platser med svår terräng. Öronen rörde sig lätt på det silvriga huvudet och hon granskade nu hannen men höll den tomma blicken fäst på varginnan. Det var mer än bara hans kroppsbyggnad hon läste av, det var någonting med den lille hon inte uppskattade. Redan i denna unga ålder så bar han ett tungt mörker tycktes det som, eller så var det giftet inom honom. Ja hon kunde inte ta miste på det, han bar gifter inom sig.

"Hälsad." hon talade i en lugn och nästan sjungande ton och såg emot dom båda med ett vänligt leende.

Detta fick honom på något mirakulöst sätt tänka på ett tidigare möte långt tillbaks i hans väldigt tidigare år med hans mor. Honan, den grå honan, påminde om en varginna som hans mor högst hatade. Det var en karg blandning, den varelsen hade lysande gula ögon med tänder likt en krokodil. Fast denna hona, Nemo, var annorlunda. Hon var något annat, Rocho lade huvudet på sned med ett lömskt leende. Detta kunde bli intressant, högst intressant..
Han sneglade åter mot den andre honan som hälsade. Hanen sade tillbaks så vänligt han kunde "Hälsad" han kunde inte undgå från att lägga märke till de vita ögonen hon bar, sådana hade hans far också. Han skjöt undan alla tankar om familj och andra. De betydde egentligen ingenting. Hans mor var dum, så dum att hon nu inte finns mer. Och hans far? Pfft. Lika bra att han moder krossade hans skalle. Det Tyrocho fick se den dagen, så mycket hat och våldsamma strider, blod och kannibaliska varelser. Det hade satt spår, för det var trotts allt hans släkt. Det var så dom var, giftvargar allihopa. Saknade helt och hållet interligens. De tänkte med käkarna, kunde inte motstå att döda och plåga andra. Vilket slöseri med energi att de lade ned så mycket tid på ovärdiga små parasiter!
Blicken vände sig mot den grå honan. "Nemo, så förtjusande.." Sade han med en hes och utdragen röst "Tyrocho, men snälla, kalla mig Rocho" sade han sedan. Han må vara liten, men om han tog han förgivet var det deras fel. Han hade inget emot att se på när dumma kryp vred och vände sig i plåga av hans gift. 'Underskatta aldrig en giftvarg'. Hade hans moder sagt till de som snart skulle vara det sista dom någonsin skulle höra.

Plötsligt så stod hon där. En ung, ljus hona med ögon som verkade bära på en sorg den unga valpen inte riktigt kunde sätta tassen på vad det kunde vara. I en försiktig rörelse lade hon huvudet på sned, och de blå ögonen studerade den andra honan med sådan intensitet att man kunde undra vad som pågick innanför pannbenet på henne. Måhända att hon gav intryck av att inte vara lika smart som hennes systrar när de varit i hennes ålder, men under all sprudlande energi, all längtan efter spänning och det ständiga behovet att hitta intressanta saker i allt så vilade ett skarpt intellekt. Det gällde bara att ge henne tid att ta fram det, lära sig utveckla och analysera sina tankar istället för att bara klassa situationen som tråkig och vända sig om för att hitta någonting annat att göra. För det var tyvärr någonting som var ett väldigt vanligt beteende när hon befann sig i närheten av någon av sina systrar. När de försökte förklara någonting valde hon att inte lyssna och istället lägga uppmärksamheten på någonting helt annat. Dessvärre var det sådant beteende som resulterade i mycket bestraffningar...
Den lugna tonen från honan väckte valpen från sina djupa tankegångar. Den äldre såg inte ut att vilja något ont. Hon gav helt klart inte intryck av att vara en elak person. För inte kunde väl en varg med så mjuk röst och så sorgfull blick kunna vilja skada någon annan?
"Hälsad..." Ordet undslapp henne medan hon fortfarande var djupt konfunderad, vilket gjorde att hon lät ytterst fundersam, som om det hellre var en fråga istället för en hälsning. Men så tog hanen till orda igen, och hon tvingades vända på huvudet för att kunna syna honom ännu en gång. Av någon outgrundlig anledning kröp en rysning längst hennes ryggrad när han uttalade hennes namn. Det var någonting märkligt med honom... Som om han inte alls var lika gammal som henne fast han såg ut att vara det. Sättet han förde sig på fick henne att känna ett obehag hon aldrig upplevt tidigare, och utan att tänka på det tog hon ett diskret steg närmare den andra honan.
"Rocho." Hon upprepade hans namn som om hon smakade på det, försäkrade sig själv om att hon inte skulle glömma det. Sedan vände hon sig på nytt mot den äldre honan. Trots att hon ännu inte kände någon av dessa vargar kändes det tryggare att stå intill honan. Som om hon var mer pålitlig...
"Jag heter Nemo. Ifall du inte hörde det tidigare. Vem är du?" Lika rättfram som en valp i sina bästa år. Naiv. Lekfull. Omedveten om all ondska, all smärta, hat och död som finns att finna i världen.

Nog var det någonting som inte stämde med den lilla hannen och en liten rysning av obehag spred sig längst ryggraden. Var hon rädd för den lille, nej det var hon inte men trotts det så kunde hon känna ett obehag. Däremot så lös det av liv och nyfikenhet om den lilla honan och Ayira log mjukt då hon åter igen presenterade sig som Nemo.
"Nemo, vilket fint namn." sa hon med en mjuk och vänlig stämma.
"Mitt namn är Ayira dotter av Yoru. Trevligt att träffa er båda."
Ayira såg nu emot hannen med sina tomma ljusa ögon och det mjuka leendet försvann lite grann och hon tog ett steg närmare honom med huvudet sänkt i samma nivå som hanns och såg in i hans ögon med hennes isigt blåa döda ögon. Hon kunde inte se vad som dolde sig i dom tvefärgade ögonen som andra skulle kunna men jorden talade till henne mer än ett par ögon någonsin skulle kunna göra.
"Vad gör två små unga valpar som ni här ute balnd farorna?" Ria talade i lugn men man kunde höra att hon menade allvar, det fanns faror över allt och dessa två skulle vara chanslösa emot minsta lilla. En nog stor rovfågel skulle kunna slå sina kraftiga klor över deras lilla rygg och bära dom emot sin död. Hon hade höjt sitt huvud och såg åter igen ner emot Nemo med ett mjukt och varmt uttryck.

Rocho satte sig ned 'Varför tar de båda avstånd?' Tänkte han och kollade ned lite i marken. 
Honan presenterade sig och det ända han gjorde var att nicka. 'Ayira' tänkte han för sig själv. Men han sade inget. 
Tankarna vimlade kring i hans skalle och han visste inte riktigt vad han skulle tolka detta som, båda var ju honor så han antog att det var det. Tjejsnack. Han suckade och lade svansen kring tassarna. Men hans ögon förändrades inte, han mjuknade inte. Inte heller visade han sig brydd. Känslorna tog över bara, men han kände sig inte utanför. För varför skulle han vela ha deras uppmärksamhet? Huh. Tyrocho kunde ändå inte undgå att känna att Nemo intresserade honom på fler än ett sätt. Men vela hon inte leka, så var det lugnt. Han kunde ju inte tvinga henne precis. Och den andre vargen verkade lite.. Bortom den graden. 
Ayira kom med en annan fråga, vad de gjorde här. Ja, han visste inte vad Nemo gjorde här men han själv var väll här i ett helt annat syfte. "Vad rör det dig egentligen?" Sade han hest och lite fräsande. "Faror? du måste skämta..." Han skakade lite på huvudet med ett lömskt brett flin och undrade om hon verkligen var på riktigt. Om en valp inte kan handskas med farorna på egen hand så är det inte till så stor förlust om den dör heller.

Den äldre honan, som presenterade sig som Ayira, berömde hennes namn på ett helt annat sätt än hanen hade gjort. Sättet som den äldre lät namnet leka över tungan fick en liten gnista av stolthet att tändas i bröstkorgen på henne och hon kunde inte hindra ett brett leende från att smyga sig över de svarta läpparna. Ja, hon gillade denna hona. Det hade hon redan nu bestämt. Hon verkade så lugn och trygg på ett sätt som i Nemos mening gjorde henne fullt pålitlig. I samma sekund som hon tänkte tanken dök den äldre systerns röst upp i huvudet på henne, och hon var tvungen att anstränga sig för att inte skammen som drog över henne skulle visas tydligt. Hon visste precis vad Selva skulle ha sagt om hon såg hur lillasystern betedde sig i denna stund. "Du är oförsiktig, naiv och lika lätt byte som en nyfödd kattunge. Det äcklar mig att din inlärningsförmåga är så begränsad till den grad att inte ens de enklaste regler sätter tillräckligt djupa spår för att du ska minnas dem." Om än systern inte befann sig på platsen för att säga orden, så gjorde tanken på dem ont i den lilla honan på ett sätt som sorg bara kan påverka en liten valp.
Men så rörde den äldre, ljusa honan på sig och Nemo väcktes upp från sina djupa funderingar. Ayira hade nu tagit ett steg närmare hanen, och hon verkade på något sätt mer hotfull än innan. Inte på ett sådant sätt att den unga honan blev osäker eller rädd, men det fick henne att undra om Ayira kände samma märkliga känsla hon själv gjorde när hon tittade på hanen. När hon sedan talade speglades allvaret i hennes blick även i hennes röst. Faror. Det ena av de mörka öronen vinklades bakåt och hon lade huvudet på sned medan hon studerade den äldre honan med vaksam blick. Självklart fanns det faror här ute. Världen var en plats full av varelser som gärna såg en liten valp som sin nästa måltid. Och Nemo hade glömt bort dem allihop i samma ögonblick som hon insett att hon inte var ensam. Selva skulle bli så arg på henne... så arg. Inte ens det varma uttrycket i den ljusa honans ansikte kunde driva bort rädslan för vad den äldre systern skulle göra med henne när hon kom tillbaka till reviret.

Så talade den unga hanen. På ett sätt som fick den unga honan att höja huvudet och spetsa öronen och stirra på honom med stora, oförstående ögon. Aldrig, aldrig någonsin att hon skulle våga ta till en sådan ton mot någon äldre varg. Vare sig det var en flockmedlem eller total främling. Var han inte medveten om konsekvenserna för respektlöshet? Oroade han sig inte för smärtan från hugg och slag som skulle påminna en om att man alltid, alltid ser till de äldre med respekt? Ett sting av panik fick hela hennes kropp att rycka till, och hon kastade en hastig blick mot den äldre honan innan hanen talade på nytt. Hon kunde inte förstå... För henne fanns det ingenting i denna världen som talade för att sådant uppförande var acceptabelt. Ville han att den äldre honan skulle straffa honom? Och nu när han kanske redan retat upp henne... skulle hon själv våga berätta sanningen om vad hon gjorde där ute helt ensam på slätten..? Tänk om Ayira skulle bli arg på henne, straffa henne för att hon brutit reglerna och lämnat reviret utan tillåtelse, utan någon annans vetskap.
Hela valpen kröp ihop på ett sätt som talade för tvekan och rädsla. Så backade hon försiktigt två steg, med blicken placerad på marken framför sig och svansen tätt tryckt intill bakbenen. Plötsligt saknade hon sina systrar. Hon önskade så innerligt att någon av dem varit där med henne. Åh, varför hade hon varit så dum?! Tänk om de inte ville ha tillbaka henne... Tänk om de aldrig mer tänkte släppa in henne i flocken utan lämna henne att vandra ensam och bestraffas hela sitt liv för att hon varit olydig?
För en kort sekund ville hon lägga sig ned på marken och gråta. Låta allt elände skölja in över henne och utesluta resten av omvärlden. Men Selva hade sagt att gråt var för de patetiska varelserna som inte förtjänade att leva. Att tycka synd om sig själv var slöseri med tid. Så därför lät hon bli. För Selvas skull.
"Jag..." rösten var så låg att det inte var mer än en viskning. Trevande. Försiktig. Rädd för att orsaka skada.
"Det här är... första gången jag är utanför reviret. ... själv." Fortfarande vågade hon inte möta någon av de andra vargarnas blick. Istället stirrade hon stint på marken. Kanske kunde hon komma undan genom att inte nämna riktigt hela sanningen..?

[Ursäktar min seghet, men har varit så fruktansvärt trött hela veckan inte inte varit på topp, men nu ska jag göra ett litet försök till att svara. Så förvänta er inget mirakel inlägg Dx]

Den unga hannens uppförande fick dom ljusa ögonen att bli smala som sträck och hon såg emot honom med ett mycket varnande uttryck. Även om hennes ögon var döda sedan länge så kunde man ändå se att hon inte gillade det han sade. Hade hon ärvt faderns personlighet så hade hon nog huggit emot honom, inte för att skada men för att varna. Men hon är inte sin far och kommer aldrig att bli heller. Hon är för godtrogen på att tro på någonting sådant.
"Ni är ung och dum Rocho, du ska nog vara glad att det är jag som står här nu. Ni båda är allt för unga för att ha någon som helst chans att kunna försvara er." hon talade i ett lugn men stämman är hård.

Lugnt såg hon emot Nemo som tycktes krypa ihop och en känsla av rädsla spred sig i marken under henne. Försiktigt kröp orden fram mellan dom mörka läpparna och Ria log lite grann.
"Du behöver inte vara rädd för mig Nemo. Men ni borde vara försiktiga, ingen plats i detta land är säkert länge." Ayira satte sig ned och gräset runt om Nemo växte lite grann och några blommor blommade runt henne.

Rocho log ett roande flin. Kollade på Ayira, sedan Namo. Varför verkade denna hona så rädd? Han skakade på huvudet och suckade "De som fruktar farorna och räds för all otrygghet är bara skamligt. Om jag mister mitt liv, vad synd. Jag dör iallafall inte med svansen mellan benen." Han hade en allvarlig blick, han försökte inte vara oförskämd eller något sådant. Utan sanningen var det som lämnade hans käft. 
Han stod stadigt på sina små ben. Han må vara en liten valp men han är väl medveten om att rädsla betraktas som svaghet. 
Tyrocho hade nästan fått nog av dessa två, varför kunde inte dessa två inse detta? Han antog att de hade växt upp i helt andra omständigheter.
Men.. Han hade ju levt nästintill själv hela livet. Så betydde detta att hans ensamhet hade tärt på honom? Nej, nej så kunde det inte vara. Så fick han inte tänka!

Försiktigt, nästan trevande, vågade hon lyfta blicken så att hon skulle kunna studera den äldre honan. Fortfarande låg de svarta öronen tätt strykna intill nacken, svansen hade slingrat sig runt hennes vänstra bakben och hela kroppshållningen talade för att hon fortfarande var rädd att förolämpa eller irritera någon med ord eller uppförande. Ayira såg sträng ut. Hanvalpens ord hade, precis som Nemo misstänkt, inte uppfattats på ett positivt sätt alls. Men hon klandrade inte den äldre honan för att hon visade sitt missnöje. Det var reglerna, det var så det fungerade i världen. De unga skulle böja på huvudet och visa de äldre respekt. Man skulle välja sina ord noga, tänka över dem innan man talade. Och aldrig någonsin fick det förekomma att man uppvisade total brist på respekt. Det var den världen hon var uppvuxen i. Det var det enda hon visste om.
Men Ayira överraskade henne. Istället för att pressa ned den unga hanen på marken, sluta käftarna om honom eller riva emot hans ansikte, så valde hon att endast ge honom en varning. Detta märkliga beteende gjorde henne lite modigare, snarare att det fick nyfikenheten att överskugga oron, så pass att hon vågade lyfta huvudet och studera den äldre honan med stora, oförstående ögon. Lugnet låg kvar över den ljusa honan. Det lugn som fascinerade Nemo på ett sätt hon aldrig varit med om förut. Ingen av hennes äldre systrar uppförde sig någonsin såhär. Tosca var självklart lugnare än Selva i vissa stunder, men aldrig på det här sättet. Så vändes den äldres blick åter emot henne, och de blanka ögonen fick henne att rycka till och komma på sig själv med att stirra på ett sätt som endast en nyfiken valp kan stirra. Snabbt sänkte hon blicken, sjönk ihop lite. Men så nådde den äldre honans ord henne, och hon spetsade försiktigt öronen innan hon åter tittade upp från marken. Hon trodde på henne. När Ayira sa att hon inte behövde vara rädd för henne. Så trodde hon henne. Med nyfunnet mod sträckte hon upp sig, och när blommor började slå ut runt henne i samband med att den äldre honan satt sig ned försvann alla tecken på oro och rädsla. Storögt såg hon sig omkring, totalt uppslukad av magin som omgav henne, medan svansen nu viftade med stadiga rörelser och hon vågade sig på att försökte omfamna en av blommorna med framtassarna. De svarta läpparna hade spruckit upp i ett brett leende och hon kunde inte låta bli att skratta när en av blommorna råkade vidröra hennes nos.
"Min syster säger också det." Utan att ta blicken från växterna vid sin sida talade hon på nytt, denna gång med samma mod och kraft i rösten som hon haft tidigare. "Att landet är farligt." Hon kröp ihop så att armbågarna rörde marken, innan hon skuttade upp för att försöka greppa en av stjälkarna med munnen. Så talade Rocho på nytt, och hans ord fick henne att stanna upp med huvudet på sned och en blomstjälk i mungipan. Det var med svårtolkad blick som hon granskade honom. Vars han kom ifrån hade hon ingen aning om, men det stället kunde ju inte vara så som hennes hem. Kanske var han van vid mildare bestraffningar än hon?
"Du är konstig." Hon hade spottat ut det som var kvar av blomman och stod nu med högt buret huvud och beslutsam blick vänd emot hanvalpen. "Du låter precis som min syster fast du är lika gammal som jag. Har du aldrig lärt dig att man ska respektera de äldre? Blev du aldrig bestraffad av dina syskon när du talade till dem på det här sättet? Jag tror inte det. För om du blivit upplärd på samma sätt som jag så skulle du veta att man alltid talar till äldre med respekt och man säger inte emot om de säger att man ska akta sig för faror." I samma ögonblick som hon talat till punkt uppfattade hon en rörelse i ögonvrån. Någonting som verkade bekant... De mörka öronen lade sig tätt intill nacken och valpen sjönk åter ihop emot marken. Men rädslan hon visade upp denna gång var en helt annan typ av rädsla än tidigare. Detta var en rädsla som grundade sig ända inne i märgen.

[Let the games begin!]

Den förbannade lilla valpen hade vågat trotsa order och lämna reviret utan någons vetskap. Detta var inte första gången det lilla skadedjuret hade tagit sig över gränserna, det hade funnits andra tillfällen då valpen ansett sig modig nog att ta ett språng så att hon just och pass lämnat reviret bakom sig. Men det var dessvärre första gången hon tagit sig såhär långt på egen hand. Tanken fick en mörk skugga att lägga sig över den unga karghonans ansikte, och för den som aldrig sett henne arg tidigare var detta en skrämmande syn. Det var med beslutsamma steg hon tog sig fram över markerna som övergick från dött lavaområde till gröna, grästäckta vidder. De långa klorna var utsträckta i maxlängd, och vart än hon placerade tassarna grävde de sig ned i den mjuka marken och lämnade efter sig spår som inte var svåra att följa. Den högresta kroppen rörde sig med vana, mjuka rörelser. Samma rörelser ett rovdjur visar upp när denne är på jakt och fast besluten att inte låta det utvalda bytet komma undan. Det var inte ilska som vilade inom henne. Det var ursinne. Ett ursinne som ingen skulle kunna mildra förrän hon kände blodsmak på tungan och, möjligtvis, höll en död valpkropp i käftarna. Varför hade hon valt att behålla den värdelösa lilla råttan i så många år?! Hon skulle ha slitit huvudet av henne i samma stund som hon sett henne. I samma stund som hon återförts till reviret. Medan hon fortfarande varit en omedveten, äcklig liten valpspoling som inte haft en aning om vars hon befann sig eller ens vad hennes namn var.
En dov morrning undslapp den bredaxlade honan. Olikt sina syskon hade hon under sin uppväxt tränat upp muskler. Kargkroppen hon ägde var mycket riktigt smidig med mjuka linjer, men inte i närheten av lika nätt och smidig som hennes systers. Under skinnet arbetade nu stadiga, sega muskler. Muskler som gjorde henne tyngre, större, starkare. Sedan hon själv varit valp hade hennes mål varit att aldrig låta någon eller något stå i hennes väg. Det hade inte varit lätt, men nu befann hon sig exakt där hon ville vara. Obesegrad, oövervinnerlig. Den som utmanade henne hade en krossad skalle och ett mindre liv att vänta sig. Det enda som för stunden berövade ögonblicket på perfektion var faktumet att hon var ute på vandring för att återhämta sin förbannade lillasyster. En valp som aldrig skulle kunna leva upp till förväntningarna. En valp som krävde ständig översyn för att hon inte skulle ge vika för något spontant infall och lämna reviret. Det som gett råttan chansen denna gång var att ingen i flocken ansett valppassning vara högsta prioritering. Inklusive ledarinnan själv.

Det ryckte i den övre läppen, och när hon stannade upp för att ta in omgivningen högg hon aggressivt i luften framför sig. Flera veck avtecknade sig i nosryggen och om man studerade den kontrastrika blicken noga kunde man skymta ögonvitan i ögats yttersta vrå. De giftgröna pupillerna var runda som klot och de orangea irisarna var inte mer än tunna cirklar i dess utkant. Allting med denna hona andades ursinne, fara och ondska. Man behövde inte äga förmågan att läsa andras sinnen för att förstå att detta var en hona man gjorde bäst i att hålla sig undan.
Fortfarande med en grumlig morrning vilandes i bröstkorgen lät hon blodbändningen sträckas ut omkring henne. Kraften tillät henne känna av alla levande varelser i hennes omgivning inom ett visst avstånd. Och med så mycket ilska och adrenalin pumpandes genom ådrorna förstärkte det endast kraftens effekt. Gnagare och bytesdjur gav sig till känna med sina hastiga hjärtslag och kvicka kroppsrörelser. Men så kände hon av någonting mer likt det hon sökte efter. De stadiga hjärtslagen från en liten vargvalp. Men det var inte bara ett rovdjur i närheten hennes kraft vidrörde. Den kontrastrika blicken smalnade, och en hög fnysning lämnade henne innan hon med försiktigare rörelser än tidigare åter började röra sig framåt. Valpen var så pass dum att hon knappast skulle fatta att hon var i fara om hon så hade en annan varg runt strupen. Ändå fanns det ingenting som jäktade henne. Hon ville avläsa situationen innan hon valde att ge sig till känna. Det kunde vara nyttigt för det otacksamma lilla djuret att lära sig att världen utanför reviret är farligare än hon tror. Därför fanns det ingen anledning att lägga sig i för tidigt.
Men ju närmare hon kom, med så tysta, diskreta rörelser som endast ett illasinnat rovdjur kan åstadkomma, blev det tydligare för henne vad det rörde sig om. Den lilla valphonan var mycket riktigt inte ensam. Men i hennes sällskap fanns inte endast ytterligare en varg, utan två. Varav den ena av dem inte var mycket äldre än Nemo själv. Kunde det vara en hona med sin valp det lilla krypet träffat på? Selva valde att sakta in sina egna hjärtslag, vilket gjorde det enklare för henne att hålla andningen stadig. Men inte förrän hon hade full uppsikt och möjlighet att lyssna till de ord som yttrades valde hon att stanna upp. Utan att vika en tum med blicken från scenen framför sig sänkte hon kroppen ljudlöst intill marken. Hon uppfattade den unga hanens ord, följda av hennes systers. Där stod hon och predikade som om hon ansåg sig äga den minsta lilla vetskap om världen de levde i. Som om hon på något sätt var värdig att tillrättavisa någon annan. De svarta öronen spetsades, och den övre läppen drogs upp så att det skära tandköttet blottades. Det lilla aset skulle dö på fläcken. Vad anledningen än var till att hon hållit henne vid liv i såhär många år spelade det inte längre någon roll. Respektlösheten. Oförskämdheten. Hon skulle slita huvudet av det lilla krypet och ta resterande vargar med på kuppen om det så behövdes!
Med ett ursinnigt skall sparkade hon ifrån med bakbenen och kastade sig fram emot de andra vargarna. De breda framtassarna slog i marken på vardera sida om den grå lilla honvalpen och det var på henne hon vilade blicken som lös av ilska och mord. De långa huggtänderna var blottade, nosryggen rynkad och ögonvitan lös nu tydligt i utkanten av hennes blick. Bröstkorgen hävdes och sänktes stadigt medan en dov, grumlig morrning som kunde liknas vid ett rytande trängde sig fram mellan de öppna käftarna. Saliv droppade från hennes haka, och raggen var rest så pass att pälsen fick den breda nacken att se ännu mer muskulös ut än den egentligen var.
"Ditt vidriga lilla skabbstycke." Exakt vars orden började och morrningen tog slut gick inte att avgöra. "Du står här och för dig som om du visste någonting. Som om du hade den minsta lilla aning om vilken smärta riktiga bestraffningar innebär! Låt mig tala om någonting för dig..." hon böjde sig närmare den lilla valpen som såg på henne med ögon som lyste av skräck. "Jag ska minsann lära dig vad riktigt smärta innebär!!!"

Hon lyssnade noga på dom unga valparna och en liten känsla av obehag spred sig längst ryggen då hon hörde Nemos ord. Någonting talade till henne att allt inte stod rätt till runt denna unga varginna men lät bli att fråga. Vad som försiggick i hennes liv hade Ayira inget att göra med och inget fanns det hon kunde göra heller.

Ju mer den lille grå talade ju starkare växte sig den obehagliga känslan och det dröjde inte länge fören hon insåg att dom inte var ensamma. Någonting befann sig inte allt för långt bort och dom blåa ögonen såg ner i marken och lugnt reste hon sig upp och tog avstånd ifrån Nemo. Hon hade ingen aning om vem det var som lurade i det höga gräset bakom dom men hon visste att det inte var bra oavsett.
Ett ursinnigt morrande och gläfsande sjöng bakom dom och av ren reflex hoppade den silvriga varginnan åt sidan och ögonen la sig tätt emot nacken. Den långa svansen piskade likt en katt i det höga gräset och hon kunde klart se framför sig hur läget såg ut. Hon hade haft rätt, den lilla valpen var fortfarande mycket ung och formbar vilket den äldre varginnan tycktes dra fördel av. Ögonen blev smala som sträck och det ryckte i öronen då hon hörde varginnans ord. Hon ville hjälpa valpen men visste inte vad hon hade framför sig. Ett kraftpaket av dess like men det var inte det som oroade henne. Ayira var ung men visste nog om detta land för att veta att alla individer bär på någon form av egenskap.

Han hörde hennes ord och ett morrande lämnade hans kropp. Nemo, vilken feg liten lort. Hanen tog nått steg närmare Nemo och sade med en hes och väsande ton "Dem är döda, fattar du? det finns ingen plats för de svaga!" Han kollade på henne med allvarliga ögon och sedan röt han fram "Chaibos tar hand om dem.. Och om du tror att  jag bryr mig har du fel. De dog, av dessa.." Sedan högg han emot Nemo. Han bet ihjäl sina syskon. Rensade landen från lite smuts.
Hon kröp ihop av skräck, men han fattade att det inte var på grund v honom. Utan något väldigt ondskefullt var i närheten..
Valpens ragg reste sig, kollade på Ayira som verkade ta några steg från Nemo. Vad kattsiken försiggick?
Då den enorma honan kom från ingenstans spärrade Rocho upp ögonen. I ren reflex använde han sig av gravitationen och flög bakot mot trädet, sedan backade han uppför och stod på trädets stam och bokstavligt bara.. Stod där med förvånade ögon. Honan var helt utan tvivel arg, och alla kunde nog hålla med om att hon inte såg ut att vara här i gott syfte..
Valpen stod där, ruskade på huvudet och granskade denna grova händelse. Det såg ut som att Nemo skulle bli lunch & ärligt talat brydde han sig inte. I hans ögon var hon vek. 
Ögonen smalnade av, nosryggen rynkade sig med raggen uppfälld. Den lilla giftvargen visste att detta var något som han aldrig skulle överleva om hon anföll. Han kanske hade en fördel, gravitationen. Men räckte det för att fly undan besten? Knappast...

De färggranna ögonen stirrade stint ned i den lilla valpens blå blick som lyste av skräck. Varje andetag fick den tunga karginnans kropp att hävas och sänkas, som om det krävdes varenda muskel, varenda framtvingad droppe av självbehärskning, för att hon inte skulle bita huvudet av den unga honan där på fläcken. De svarta öronen var spetsade, klorna var utspärrade så mycket som bara var möjligt och den långa svansen krökte sig i en båge bakom henne vilket talade för att hon var redo att hugga, vilken sekund som helst. Mellan de breda framtassarna låg den grå lilla valpen. Med frambenen uppdragna in under hakan, öronen strukna bak emot nacken och svansen vilandes mellan bakbenen. Den lilla kroppen skakade. Åh, som det eldade på hennes ursinne ännu mer av att se skräcken hon satte i den äckliga lilla varelsen återspeglas i dennes kroppsspråk. Planen var att döda henne. Göra sig väck den lilla råttan som redan förpestat hennes liv tillräckligt. Men det var någonting som hindrade henne. Någonting som höll henne från att böja sig fram och sluta käftarna om valpens huvud.
Ytterligare en dov morrning undslapp henne, och för ett ögonblick kunde man tro att hela bröstkorgen på den enorma honan vibrerade. Så sneglade hon åt sidan, som om någonting i utkanten av hennes synfält fångat hennes uppmärksamhet, och de svarta läpparna sprack plötsligt upp i ett brett flin. I en långsam, utmanande rörelse lyfte hon huvudet och spände blicken i den ljusa honan som flyttat sig en bit bort. Vid hennes tassar låg den lilla valpen kvar, som för en sekund slutit ögonen men som nu vågade titta sig omkring igen för att ha en tydlig bild av vad som pågick.
"Har du skaffat dig nya vänner, Nemo?" Utan att vänta på svar tog hon några steg närmare den ljusa honan. Flinet låg kvar på läpparna, blottade varenda en av de vassa tänderna som prydde insidan av hennes massiva käftar. Blicken sökte sig till den andra honans ansikte, försökte fånga hennes blick. Men ögonen som mötte henne var blanka, tomma. Karginnans ögon smalnade, och hon vinklade huvudet lite åt sidan för att kunna studera den andra honan bättre. Valde hon att inte titta på henne, eller var det så att hon inte ägde förmågan att se henne? Med en så tom blick, med så kalla ögon, skulle det inte förvånat henne om honan var blind. Ändå hade hon reagerat först av dem alla. Kanske ägde honan någon förmåga som hjälpte henne känna av omgivningen, underfär som blodbändningen hjälpte henne själv? Hon fortsatte att närma sig den andra honan, studerade henne med en så intensivt hungrig blick att det skulle ha fått vilken varg som helst att krypa ihop.
"Selva!" Ljudet av den unga honans röst fick henne att stanna upp. Långsamt vände hon sig om, för att granska den grå valpen med en blick som tydligt varnade henne för att yttra sig igen. Men hur ont hon än visste att den äldre systerns hugg skulle göra så kunde hon inte riskera Ayiras säkerhet, inte Rochos heller. Han må vara en valp som i hennes ögon var den idiotiska av de två, men hon kunde inte utsätta honom för Selva. Därför reste hon sig sakta upp, medveten om att den äldre systern återigen närmade sig.
"Snälla Selva, låt dom vara..." Hon stirrade i marken framför sig, kände hur systerns skugga lade sig över henne. "Dom har inte gjort någonting... det är jag som-..."
"Åh, du säger att de är oskyldiga? Att det är anledning nog för att jag ska låta dem vara?" Hon brast ut i ett hysteriskt skratt, ett skratt som fick rädslan att tränga sig ända in i märgen på Nemo.
"Är det vad du kallar den här också? Oskyldig." Det sista ordet lämnade den äldre karghonans läppar i en så kall ton att Nemo instinktivt mötte hennes blick. Selva rörde sig nu mot den unga hanvalpen, men stannade upp medan det fortfarande var någon meter kvar mellan henne och trädet. "Jag ska straffa dig Nemo, oroa dig inte för det. Men först vill jag påminna mig om att du läxade upp den här lilla slyngeln innan jag lade mig i." Blicken vandrade från den grå valpen till den som satt fastklamrad på trädstammen. "Påpekade för honom vilken komplett idiot han är. Ja, nu när jag tittar närmare så kan jag faktiskt komma att tro att du har rätt, kära syster. Han ser inte alltför begåvad ut." Hon grinade brett emot hanvalpen innan hon böjde sig närmare honom. "Och om jag inte misstar mig hann jag se att du högg emot min syster. Har jag fel." Det var inte en fråga. Det var ett konstaterande. Och om hanen haft den minsta lilla aning om vem han stod inför så skulle tonläget i honans röst varit tillräckligt för att få honom att fly med svansen mellan benen. Desperat tog Nemo ett steg framåt, men hon hejdade sig själv när hon såg hur musklerna över ryggen på systern spändes.
"Jag bör kanske lära dig innebörden av ordet respekt innan jag tar mig friheten att döda dig." Blicken som stirrade in i hanens tvåfärgade ögon var mörk. Den återspeglade all ondska som fanns att finna i världen, och all galenskap som dolde sig innanför den unga karghonans pannben.


[Tog mig friheten att svara med båda karaktärerna i det här inlägget. Dels för att jag är lat, dels för att jag är trött och febrig xD  Så. Näste man till svarsinlägget! 8D]

Hon kunde tydligt känna varje andetag och med att bara lyssna riktigt ordentligt så kunde hon även höra hur den främmande varginnan koncentrerade sig, höll sig tillbaka. Vem denne tik än var så var det ingen Ayira ville skapa konflikt med och höll sig åt sidan med stängda läppar och spända öron.
Dom ljusa ögonparen såg emot dom båda och när tiken började att närma sig henne stod den silvriga lugnt kvar men sänkte sakta huvudet och höll ständigt blicken emot henne. Dom var lika tomma som en mörk brunn men vad hon hade lärt sig under sin livstid är att man aldrig släpper en främling med blicken och speciellt inte denna känner hon.
Hon kunde inte se om tiken bar något speciellt uttryck men auran om denna varg som tydligen kallades för Selva var nog för att blodet skulle isa sig.
Försiktigt tog hon ytterligare ett steg ifrån tikarna och gräset runt hennes tassar började sakta att röra på sig och lika så dom tunna grenarna i de träd hanvalpen befann sig i. Behövde hon fly så skulle hon inte vara oförberedd ifall hon skulle behöva försvara sig. Gräset växte sig längre och började att tvinna ihop sig i små rep runt henne och hon släppte blicken ifrån varginnan och såg ner i marken. Den långa svansen svepte lugnt till över marken och det ryckte i öronen då Selva närmade sig hannen.

[Tänkte på Selva och denna situation då jag hörde denna ^^' https://www.youtube.com/watch?v=8Gv0H-vPoDc]

Hanen hade blicken fastklistrad på den enorma varginnan. 
Han blottade sina tänder till max med en rynkad nosrygg. 
Rocho granskade varje detalj, hur hon rörde sig, talade och agerade.
Hon verkade vara en känslokall djävel, vilket väckte intresse i den lilla valpen. Hon verkade vara orädd för allt, hon höll till och med på att ha ihjäl sin egen syster.
Men det är ingen big deal, bara slita huvudet av krypet.
Innerst inne hade en känsla väckts för Nemo, en känsla av att de någon gång i framtiden skulle bli riktigt bra vänner.
Han såg hur hon reagerade på sin storasysters agerande, och han förstod Nemo. Han skulle dock inte darra av rädsla om han låg där som hon gjorde. Men han förstod att hon var skräckslagen, för vem skulle inte bli det om man låg underlägsen av den gigantiska, djävulska varginnan? Han erkände för sig själv att rädslan började kännas i märgen, och han ogillade det skarpt.
Sedan vandrade honan mot honom och han tryckte sig intill trädet med öronen slickat bakåt.
Men då han hörde henne tala, att han var en idiot. Det fick hans ilska att väckas, tänderna särades på sig och ur käften droppade det grönt gift som stank outhärdligt. Saliv giftet droppade ned på trädets stam som genast började att fräta. Svansen svepte likt en orm bakom honom. Hans röst var hes då han talade "Du misstar dig inte, jag högg. Än sen. Jag gjorde ju inte din kära syster illa" han kunde inte undgå att flina. Men han var fortfarande tryckt mot stammen som sakta häll på att fräta sönder. det äcklade honom av bara tanken, att honan inte tog livet av Nemo. Men han var så djävla glad att hon lät valpen leva av någon konstig anledning.
Jag visar endast respekt till dem som förtjänar den.. Selva.. Han rös av hennes namn, han kunde bara inte förstå hur en enda individ kunde bära på all sortens ondska och mörker, en mardröm man man inte kunde tro att finnas i en enda individ. Men hon verkade inte vara vem som helst heller.. Var det Chaibos dotter? Hah, om hon sade det skulle han inte tveka. Men det var omöjligt, för en gud kunde väll inte.. Eller kunde dom? 
Hans gift från käften vart allt mer och han sneglade på Nemo för att se om hon var okej. Han fattade inte, varför helt plötsligt, mitt i allt detta, vart han såhär? Det var så olikt honom att man skulle kunna tro att han var någon annan. Aldrig förr hade han visat sig såhär undergiven och svag inför någon förut. Han hatade det, han HATADE det. Om det så skulle krävas all träning i världen, all plåga och vad som nu skulle hjälpa honom att stå med högt buret huvud inför henne utan att visa rädsla, skulle han tamefan göra det. Just nu, kunde han bara se mörker. Och om vela döda honom skulle han knappast komma undan välbehållen.

De giftgröna pupillerna vidgades medan honan studerade den lilla valpen tryckt emot trädets stam, som om han var en ny typ av insekt hon aldrig sett tidigare och nu var osäker på om hon skulle krossa eller bara slita benen av den för att se hur länge den skulle överleva. Alla olika sorters känslor och uttryck kolliderade med massiv kraft i den intensiva blick som vilade på den unga hanen, vilket gjorde det omöjligt att lista ut vad som pågick innanför pannbenet på henne. Den långa svansen snärtade till bakom henne, som på en katt som håller på att förlora tålamodet, men öronen stod fortfarande spetsade och trots att ett leende fortfarande drog i mungiporna var inte längre några av de vassa tänderna blottade. Ilskan fick fortfarande luften som omgav henne att vibrera, men lugnet som infunnit sig i denna märkliga situation gjorde henne på något sätt än mer skrämmande än när hon rytit över den grå lilla valpen med blottade tänder och lysande ögonvita. Likt ett rovdjur som tålmodigt iakttar sitt byte verkade musklerna under skinnet slappnat av, och den spända linjen över ryggen syntes inte längre till.
När hanen sedan talade lades det tunga huvudet på sned, utan att blicken avvek från den lille en tum. Reaktionen som uppstod när hanens saliv träffade trädstammen sade henne att han måste vara någon typ av giftvarg. Men för stunden verkade hon mer förundrad över det flin som prydde hans smala läppar istället för att bry sig speciellt mycket om vad ett bett från honom skulle kunna göra med hud och kött. Flinet som prytt hennes egna läppar var borta, och en skugga hade nu lagt sig över det svårtolkade ansiktsuttrycket. Hon blinkade långsamt mot honom, det ena ögat slöts någon millisekund före det andra, och de gröna pupillerna hade åter smalnat av så de påminde mer om en katts än en vargs.
"Du är en kaxig liten sate. Heh." Ett kort skratt undslapp henne, men det var knappast ett tecken på att hon fann den lille roande. Bakom henne tog Nemo ett steg bakåt, utan att släppa sina syster med blicken. Öronen låg fortfarande tätt intill nacken och inget annat än oro och rädsla speglades i de stora, blå ögonen. För en kort sekund vågade hon snegla åt sidan, för att försäkra sig om att Ayira fanns kvar på platsen. Åh, som hon önskade att hennes syster inte skulle skada någon av dem. Men hon visste innerst inne att det var en önskan som inte var värd någonting. Selva hade bestämt att blod skulle spillas på denna plats, det spelade ingen roll vems blod det var.
Den lilla valpen svalde hårt, innan hon tog några trevande steg närmare den ljusa honan som sänkt blicken emot marken. Hon ville tala till henne, säga att hon inte skulle låta systern göra henne illa. Men vilken chans hade hon emot sin äldre syster? Om hon så bara vågade yttra några tröstande ord om att hon skulle försöka stå upp emot Selva skulle den äldre karginnan slita tungan ur käften på henne innan hon hunnit avsluta meningen. Desperat vände hon blicken emot systern igen. Skrattet som lämnat henne fick blodet att isa sig i ådrorna på den lilla valphonan, och hon kunde inte låta bli att rysa för sig själv. Så uppfattade hon en lätt ryckning i den äldre honans nacke. Ögonen spärrades upp och hon kastade sig framåt emot systern och hanen.
"SELVA, NEEJ!!!"
Den äldre karghonans långa, svarta svans slog den lilla valphonan åt sidan i samma sekund som hon högg emot mitten på hanvalpens rygg.

[Hoppas mitt febriga inlägg(som jag skrivit med feber och allt) går att förstå. Ni får väl fråga om det är alltför otydligt ;w; ]

Hon följde det hela och kunde tydligt se vad som händer framför henne. Allt ifrån hur den lilla valpen tryckte sig emot trädet likt en ekorre som inte visste bättre utan lät sig hållas kvar av nyfikenhet. Ayira rörde sig inte fören hon kände att saker och ting höll på att hända, hur Nemo först hade närmat sig henne för att sedan kasta sig emot den äldre varginnan och valpen. Detta kunde hon inte tillåta och gräset runt valpens tassar rörde vilt på sig och sökte sig upp längst hennes ben för att binda henne, hålla den grå valpen till marken. Helst ville hon försöka fälla henne.

Ayira var likt sin far en av ninjornas släkte och hennes själ var hemskt mycket ljusare än sin fars. Hon ville inte att onödigt mycket blod skulle spillas denna dag och hon hade fattat tyckte för den lilla varginnan. Det hon gjorde nu för att hjälpa Nemo var bättre än inget kände hon, vad den äldre varginnan skulle göra med henne senare visste Ayira inte och inget fanns det hon kunde göra utan att skadas allvarligt kände hon. Bara närvaron av henne fick blodet att flyta trögare tyckte hon.

Med en lugn blick såg hon emot Nemo och skakade långsamt på huvudet. Oavsett hur mycket hon skulle försöka stoppa Selva så fanns det inget hon skulle vara kapabel till att göra förutom att springa till en säker död. Och det var det inte värt tyckte hon, inte för en total främling.

[Eeeh, hur rollar man? Jag minns inte Dx]

Fast tätt intill trädets stam släppte inte de tvåfärgade ögonen blicken på Selva. Ögonen såg döda ut, som att kolla in i en döds kropp ögon, så livlös och helt saknar någon sorts uttryck på känsla.
Men av hans kroppsspråk att döma så skrek kroppen försvar, varenda muskel i kroppen var spända och raggen upprest. 
Varginnan talade, men utan att ändra sitt flin på läpparna fortsatte denna frätande vätska sippra ut från käften. Det han tänkt var att spotta henne i ansiktet, giftsäckarna var fyllda likt en aggressiv orm redo att sikta mot ögonen. 
Tyrocho såg Nemo närma sig 'Håll dig undan din dåre!' Tänkte han, Selva hade redan den brutala mordblicken och han vela inte att Nemo skulle bli den som fick lida. 
Nemo talade, nej hon skrek och sedan gjorde ett tappert försök att hindra Selva men den fasansfullt stora monster honan piskade bort valpen som ett kryp.
Käftarna närmade sig och hanen bet ihop och skjöt iväg sig med baktassarna. Men valpen hann knappt komma någonstans innan karginnans käftar högg tag tvärs över hans rygg. Det fick honom att tömma sina gift säckar så det sprutade ur valpens käftar.
Alla hans värsta mardrömmar var inget jämfört med detta, att för första gången känna sig så grymt liten och chanslös fick honom att gny av ilska och han morrade. Men det gjorde också ont, ont att vara mellan djävulens käftar.

Allting hände så snabbt. Samtidigt som sekunderna kunde upplevas passera i slowmotion. Det gick inte att förklara på annat sätt än att den unga valpen upplevde alla andra röra sig så mycket snabbare än hon själv. Som om hon frusit fast i tiden och endast var tillåten att se på. Det var inte förrän hennes haka slog i marken som hon insåg att hon också rört på sig. Ja, hon hade kastat sig emot systern i ett desperat försök att styra undan hennes uppmärksamhet från hanvalpen. Men försöket hade varit lika patetiskt och dumdristigt som desperat. Systerns kraftiga svans hade gett henne ett ordentligt slag, hindrat henne från att nå fram. Men det var inte svansen som fått henne att slå i backen, det var någonting annat.. Försiktigt vände hon på sig, drog den vänstra framtassen närmare sig själv. Någonting var virat runt hennes ben... De mörka öronen spetsades när hon insåg att det var rankor som hindrat henne från att kastas en mycket längre bit av svansen slag än om hon inte suttit fast i någonting. Smärtan i hakan kändes plötsligt inte alls lika farlig, och det var med ytterst försiktig blick som hon sneglade upp emot Ayria. Honan hade försökt skydda henne, och den lilla gesten värmde något enormt i hjärtat på den lilla valpen.
Med diskreta rörelser ställde hon sig upp, noga med att inte ge ett ljud ifrån sig, innan hon kröp närmare den ljusa honan. Bort från systern. Det fanns ingenting hon kunde göra annat än att betrakta sig själv som en utsatt åskådare. I ögonvrån såg hon systern röra på sig, och hon hörde den andra valpen ge ifrån sig ett ljud som var en blandning mellan ett gnyende och morrande. De mörka öronen lade sig bakåt, tätt intill nacken, och hon sänkte blicken så att hon stirrade ned i marken. Måhända att hon inte förmådde göra någonting för att hjälpa hanen, men hon tänkte minsann inte tvingas se på medan hennes syster gick fram som en mördarmaskin. Inte när det gällde oskyldiga vargar, inte när det gällde valpar. Allt hon någonsin lärt sig var sådant som systern visat för henne. Men det var någonting inom Selva som inte stämde... som om hon var flera olika personer som aldrig kunde enas. Detta skrämde henne mer än någonting annat. Kanske mest för att systrarna var allt hon hade och samtidigt kunde hon inte riktigt förstå sig på deras syn på saker och ting.


Det kraftiga käftarna slog igen med förvånansvärd styrka. Ljudet som uppstod när musklerna kring den massiva honans käkar låstes liknade ljudet som uppstår när sten slås emot sten. Den lille valpen satt fastklämd mellan raderna av tänder, men ännu var hans ryggrad hel. Gift droppade från hans käkar, fläckade den vita honans päls. Irriterat lyfte hon framtassarna och försökte ruska av sig den vidriga sörjan innan den trängde igenom lagren av tjock päls och nådde fram till skinnet. Sedan vek hon huvudet åt sidan, fortfarande med valpen fastklämd mellan tänderna, innan hon sköt ifrån med bakbenen och kastade valpen ifrån sig med ett kraftigt ryck med huvudet. De vassa tänderna hade antagligen skrapat den lilles skinn, men de hade inte orsakat någon vidare stor skada. Varför hon inte brutit av honom på mitten när hon haft chansen var oklart. Kanske ville hon utnyttja tillfället hon hade att sätta ännu mer skräck i honom innan hon långsamt såg till att livet lämnade hans tunna, lilla kropp. Kanske ville hon inte riskera att fläcka sig själv med en giftvargs smutsiga blod. Det stack lätt i skinnet på bröstkorgen där giftet lyckats träffa henne, men dropparna hade varit få och i samma stund skinnet gav vika för syran så kunde hon motarbeta den med blodbändningen. Blodet hindrade giftet från att fräta längre än genom skinnet, och påbörjade sedan läkeprocessen. Det hade nästan blivit något av en reflex, denna självläkning. Någonting hon inte behövde lägga mycket tanke på så länge det rörde sig om mindre skador.
Framtassarna fann åter stöd emot marken, och när hon sakta vände sig om för att se vars det lilla krypet hon slängt iväg nu landet lämnade ett lågt väsande hennes sammanbitna käftar. De svarta läpparna pryddes av ett brett grin, och pupillerna var så vidgade att irisarna inte var annat än tunna, orangea irisar i deras utkant. Ögonvitan lyste klart i ögonvrån på henne, och när hon sträckte upp sig i sin stolta hållning undslapp ett djupt, rått skratt henne. Käkarna särades och den skära tungan fuktade både läppar och nos. Svansen gjorde en svepande rörelse bakom henne.
"Vars tog du vägen, din lilla råtta? Jag lämnade alla ben i din kropp intakta så att vi har någonting att göra..." Grinet fick det att rycka i båda mungiporna, och den hånande tonen i hennes röst fick varje ord att klinga melodiskt. Hon rörde sig framåt med självsäkra, mjuka rörelser. Men så stannade hon upp tvärt, som om hon just kommit på någonting sedan tidigare glömt. Det ryckte lätt i musklerna kring hennes högra öga, innan hon vände på huvudet så att blicken landade på systern och den ljusa hona hon tycktes söka skydd hos. Det gick inte att undgå rädslan som satte sina klor i systern när Selva mötte hennes blick. Men det var inte den grå valpen som fångat hennes uppmärksamhet.
"Eller jag kanske ska lägga ned lite energi på dig istället?" Blicken blev med ens mer intensiv, mörkare. Hungrigt studerade hon den ljusa honan medan hon rörde sig mot henne med smidiga steg. Hon valde att stanna upp medan det fortfarande var två meter mellan dem, men grinet låg kvar på de svarta läpparna och den blick hon gav den andra honan talade för att hon var allt annat än pålitlig i denna situation.
"Du kan antagligen bjuda mig lite mer motstånd." Hon skrattade lågt för sig själv.