Solen sken ovan de flammande trädkronorna och luften var frisk och klar. Det susade sövande när vinden smekte sig genom skogen och fick skuggorna på marken att dansa. Det var en lugn och trygg dag, som de flesta dagar i denna skog. De zombies som hemsökte landet var inget denna plats kände till, här rådde stillsam harmoni. Detta var helt enkelt en perfekt dag på en perfekt plats, ämnad till att njuta. Till att uppskatta solen, vinden, skuggan. Till att insupa luften och verkligen känna värmen. En perfekt plats att meditera på. Varva ner. Bara finnas ett ögonblick.
Men att Willow skulle ligga stilla och vila var en omöjlighet. Willow och ord som lugn, stilla, vila, harmoni gick helt enkelt inte ihop. Hade hon upptäckt sin kraft än så hade hon mest troligt farit runt i denna skog tills hon dött av utmattning, bokstavligt talat. Nu stod hon istället för tillfället och studsade på på stället. Hon var inte överdrivet valpig, jagade inte löv i vinden så ofta och förundrades inte längre av fjärilar. Men hon var bråkig, nyfiken, kaxig och framför allt extremt busig. Rastlös är ett ord hennes mor ofta beskriver henne med, och det tycks också vara smittosamt. Vart än Willow befinner sig så sprider sig ett tryck i luften, en stämning som eggar alla syskon till sattyg. Idag var inget undantag.
Den jordigt bruna honan med den nästan svarta ålen från nos till svanstopp började vicka på huvudet från sida till sida med tungan hängandes utan för munnen. Gjorde alla möjliga grimaser mot syskonen. Så stannade hon plötsligt upp, kastade med huvudet och hukade sig ner.
"Kom igen dåå!"
Orden lämnade hennes läppar med en frustrerad ton, rösten hög nog för att alla i närheten skulle höra henne.
"Jag tänker iallafall göra något spännande av den här dagen!"
Deklarerade hon och höjde nosen mot himlen.
"Vi går till dammen och badar!"
Fortsatte hon sedan mer som ett konstaterande än som ett förslag, och lika snabbt satte hon benen i rörelse. Rörelserna var energiska och musklerna spelade redan under huden.

[Syskon <3]

Träden brann. Det var i alla fall så det såg ut ur valpens perspektiv, där hon låg och lurpassade på en fjäril som lapade solsken, redo att kasta sig över den vid minsta rörelse. Hon väntade. Väntade. Till slut tröttnade hon på leken, som inte ledde någonvart, och dök fram mot fjärilen utan hopp om att kunna fånga den, bara för att få den att röra sig.
   Rörde sig gjorde den - bort från henne.
   "Tråkig", muttrade hon.
   Ljudet av hennes systers - Willows - röst nådde henne. Hon tänkte gå till dammen och bada. Lazuli var inte sen att hänga på idén. 
   "Ja!" utbrast hon och började springa. 
   Det var en fantastisk dag. Solen tycktes vara på sitt allra bästa humör och alla hemskheter i världen tycktes långt borta, åtminstone för valpen som just nu snubblade över sina egna ben i ivern att komma fram till dammen först.
   Hon vände på huvudet och såg på de andra. "Sisten till sjön är en mesvarg!"

Vinden var kall men färgerna varma. Terra frös dock inte. Hon kände sig frisk och pigg, ung och stark. Hösten hade tagit hela Numoori i sin famn nu. Men det var något denna unga hona inte fullkomligt begrep än. För hon hade tillbringat i princip alla sina dagar i sin födelseskog. Här var det alltid höst. Precis som hela familjens fällar gick deras hem alltid i jordnära och gyllene nyanser. Det var inte så att honan inte ville upptäcka världen utanför Höstskogen, inte alls. Tvärt om. Hela hennes unga kropp sprakade av hormoner och hon hungrade efter äventyr. Men honan ville försäkra sig om att hon var redo, att hon lärt sig av tillräckligt av både sin mor och sina minnen.
Willow's röst ljöd mellan stammarna, tätt följt av Lazuli's. De beigea öronen ryckte till och spetsades på huvudet. Bada. Ordet fick ett ivrigt leende att ta över ansiktet som nyss varit så allvarligt. Hon var mycket disciplinerad för sin ålder - när hon var ensam. I syskonens sällskap var hon aldrig sen att tas över av glädje och skratt. Ungvargen hade varit vaken sedan gryningen. Mediterat till ljudet av en kluckande bäck, ätit under pastellfärgad himmel, stretchat medan temperaturen kröp uppåt, sprintat för att öka sin explosiva styrka och när systrarnas stämmor vibrerade över hennes trumhinna varit i full gång med att öva upp sin balans. Honan gick ned från att stå på endast framtassarna till alla fyra igen och satte av. Fartvinden målades av löven som virvlade i Terra's spår. Frasade sådär hemtrevlig som hon var van vid. Seniga muskler arbetade under huden och luften drogs in i djupa andetag för att lokalisera systrarna om än bara lite snabbare. Hon vek av i en båge och saktade in en aning när hon började närma sig. Försökte så tyst hon bara kunde att smyga mellan stammarna. I höstljuset som silades mellan löven skimrade hennes grå päls nästan violett. Det var rätt fint, men det kvittade om hon var fin när hon inte kunde kamouflera sig lika bra som resten av kullen.
Snart nog skymtade hon sina systrar och ansträngde sig noga för att balansera hastighet och smygeriet, höll tillbaka ivern att springa ikapp och försöka brotta ner någon av dem. Då och då ilade silverblicken iväg, sökte efter Kodi. Hon älskade alla i sin familj exakt lika mycket, såklart gjorde hon det. Men han var hennes partner in crime. Vart är du, cowboy? Hennes ljusa ögon vändes åter framåt, fokuserade på Lazuli. Leendet blev än bredare och något okynnigt glimmade i hennes blick. Nästa sekund exploderade ungvargen fram mellan träden med och dök med systerns flank som mål. Syftet var inte att hugga eller hålla fast, bara puttas lite. Och sen löpa vidare mot dammen. Skulle hennes egen bog faktiskt träffa så var det då i alla fall inte Terra som skulle bli dagens mesvarg.


OFF: Du har helt rätt Zara, jag justerade det <:

| En liten försiktig uppmaning bara, tänk på att inte PP:a Shonas ''ord''/reaktioner till valparna då vi inte vet hur Älg vill att hon ska vara c: *arbetsskada* |

Det var fler av ungvargarna som hade varit uppe med gryningen, den rödbruna och grå hanen var en av dem. Just den morgonen, samtidigt som solen stigit på himlavalvet och kastat sina milda strålar över de färggranna löven, så hade han ägnat sin tid till att träna på sin trädklättring. Han var långt ifrån den mest tekniska och skickliga trädklättraren, och han var inte sen med att erkänna det, men övning gav färdighet sades det. Det stackars trädet som han använt som redskap hade fått flertalet revor längs med sin stam. Han kunde klart och tydligt se tekniken i sitt huvud, felfritt, perfekt, men kroppen ville inte riktigt lyda honom i den aspekten. Han hade vanligtvis aldrig svårt med att lära sig av sina minnen annars, men den här gången så tog det ovanligt lång tid. En låg suck undslapp honom där han låg på en av de tjockare grenarna i just det trädet. Han kunde klättra, det var inte det som var svårigheten, utan det var att göra det smidigt och enkelt, automatiskt. Som det var nu behövde han tänka alldeles för mycket, och om det var något som träningen lärt honom så borde teknikerna endast flöda när de väl var inlärda, som om det var det naturligaste i världen. Han längtade tills den dag allting var så kristallklart och perfekt, men det skulle nog komma att dröja. Huvudet låg placerat över den vänstra framtassen, medans den högra hängde fritt i luften under honom. En liten eldslåga gick att skymta där den vandrade över hans tår fram och tillbaka då han rörde på dem. Elden, det var en sak han förstod sig på desto bättre. Den hade funnits med honom så länge han kunde minnas. Ett arv från den mormor han aldrig träffat. Tankar på att han möjligen hade någon annan kraft hade börjat rota sig i hans hjärna, hade sett små tecken som skulle kunna tyda på det. Han var inte alls säker på vad det var för något, och han hade inte talat om det för någon, förutom Terra såklart, de talade om nästan allt. Då en av systrarnas röster skar igenom tystnaden så avbröts hans tankegångar. Elden som han nästan hypnotiskt följt med blicken dog ut i samma stund som han höjde huvudet. De befann sig inte särskilt långt bort, han kunde tydligt höra dem och den gula blicken letade snabbt upp deras gestalter en bit bort. Han hoppade ner från grenen, landade på stadiga, tysta tassar och lät sedan stegen föra honom i riktning mot systrarna. Willow föreslog att de skulle bada. Något bistert drog han på munnen. Han hade aldrig riktigt uppskattat vattnet så mycket, inte i samma utsträckning som syskonen uppenbarligen gjorde. Troligen så hade det att göra med den eld som brann inom honom. Eld och vatten kom inte riktigt överens. Han var dock inte den som undvek en utmaning, så han satte av efter systrarna där de tog sig fram mellan träden, utan att direkt säga någonting.

Den unga hanen hade spenderat morgonen med att vandra runt i skogen och räknat upp alla växter han visste var nyttiga och bra att ha om något skulle hända. Man kan bli förvånad över hur många sådana växter det faktiskt finns i en och samma skog. De som såg lite hängiga ut pysslade han om lite extra. Att se till att alla växter är välväxta är nödvändigt så att de är redo att plockas och behandlas när det väl behövs. Vissa fungerar bättre torkade och vissa behöver malas. Tillredas på särskilda sätt. Växterna viskar till honom vilka särskilda egenskaper de har. Därmed vet vargen även om de som är mindre bra, de som kan användas som gift eller liknande. Inte för att han ser någon användning av det men bra att kunna kan det väl alltid vara.
Skogen lyser i höstens brinnande färger. Det är trivsamt. Har alltid varit trivsamt. Men visst undrar vargen om det finns något mer. Såklart vet han att det finns någonting mer där ute, men inte i vilken omfattning. Han skulle gärna vilja se sig omkring. Upptäcka nya intressanta växter och lära sig deras egenskaper. Han vill utvecklas mer och det känns som att han inte riktigt går framåt här hemma längre. Han trampar i samma gamla spår. Rastlös känner han sig. Men han är inte missnöjd på något vis. Han är bara nyfiken på det han inte vet om.
Systrarnas röster driver honom ur sina tankar. Hanen har visst rört sig närmare de övriga utan att riktigt ha tänkt på det. Han ler lätt. Han trivs trots allt bäst tillsammans med de andra. Inte konstigt om han undermedvetet går i deras riktning när han är ensam. Han bestämmer sig för att det är bättre att inte vara ensam. Så han rör sig i rösternas riktning. Hanen har ett lätt steg och vet precis vart han sätter tassarna. Men det är inte alltid det går som han vill i alla fall. En rot sticker upp ur marken och vargen kliver rakt på. Slår i tårna och faller framstupa och slår i nosen. Huff! Snabbt är han dock uppe på alla fyra igen och ruskar smutsen ur pälsen. Det ömmar lite i nosen och käken men det känns inte värre än så. Tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar nosen samtidigt som den honungsfärgade ögonen fokuserar nostippen och sätter resten av världen ur fokus. Sen ruskar han lätt på huvudet och sätter av i lätt trav och kliver ut vid vattenbrynet just som syskonen anländer. Svansen börjar genast vifta och leendet är tillbaka på läpparna. Vad händer här? Är det kul? Får han vara med?

Något förvånat snubblade hon till, mjukt knuffad åt sidan av Terra. Det gjorde inte ont, och knuffen uppehöll henne inte länge. Hon skrattade. Var inte stillastående särskilt länge - hon tänkte inte förlora något som hon själv startat - utan fick extra motivation av knuffen. Den manade henne att springa lite fortare, bara för att komma om syskonen och visa att hon minsann var snabbare än de även efter att ha halkat av banan en sekund. 
Färgerna omkring den unga vargen blev suddiga, flöt ihop i en kladdig sörja av rött, orange och brunt. Bara ett par steg framåt, några snabbt avverkade meter, väntade dammen och dess underbara svalka.
Just som hon nådde vattenbrynet fångade något hennes gulögda uppmärksamhet. En rörelse. Lotus var där! Hon ropade något obestämbart men tydligen glatt, och plaskade rakt ut i vattnet. Kallt. Blött. Fantastiskt, underbart, omöjligt kul.
Hon såg till att inte komma för långt ut där det började bli djupt, utan bara där hon kunde nå botten. Hon var ingen dålig simmare och hon kunde ta sig fram bra i vatten även om hon knappast kunde kallas för någon elitsimmare, men det var onödigt att gå längre ut än hon behövde, för det var inte simningen som var målet just nu. Målet var Lotus, vilken hon var på väg mot i detta ögonblick.

"Lotus!" utbrast hon och kastade sig mot honom. Viftade med framtassarna och skickade iväg en skur av vattendroppar mot brodern. Allt medan hon log brett och förberedde sig på en motattack, vilken kunde komma närhelst han beslöt att försvara sig mot det skrattande lilla odjur som var hans syster.

Den bruna unga tiken låg utsträckt på en bred gren uppe i ett träd, inte allt ifrån långt bort från lyan men nog långt bort för att få lite av sin egentid. Dom ljusa gråa ögonen vilade under dom bruna ögonlocken medans dom mjuka stora öronen lyssnade efter ljud. Systrarnas höga stämma hördes en bit bort och hon lyssnade skarpt, sisten till sjön är en mesvarg. Mesvarg, det var nog en av många ord man kunde kalla Iris. Hon kände sig säkrare med att hålla sig på sidan om än att vara mitt i eller i täten. Men valpigheten inom henne lockade och hon öppnade ögonen, såg sig om och lyssnade efter syskonens lekfulla skratt. Försiktigt gled hon ner från grenen och landade mjukt innan hon började att röra på sig, mot sjön där dom andra var påväg.

Det dröjde inte länge fören hon kom fram till sjön, Lazuli hade redan hunnit ner i vattnet och sprattlade runt likt en fisk på land tyckte Iris. Det såg ut som att alla redan hade hunnit fram och såklart gjorde det henne till mesen. Försiktigt slog hon sig ner och som vanligt satte hon sig på svansen, någonting Iris hade gjort enda sen hon var mycket liten och ingen visste riktigt varför, det bara var så.
Hon såg på syskonen medans dom lekte vid vattnet och kunde inte låta bli att le lite grann. Dom såg ut att ha så roligt där dom plaskade omkring.

Willow sprang, en vild melodi ekade bakom hennes pannben och träden svepte förbi hennes i samma takt. Solen glittrade in mellan de mörka stammarna och värmde henne kropp. Hennes klor slog emot löven på marken, fick dem att flyga upp bakom henne och hon ökade takten. Tills träden bara var en massa som svepte förbi framför henne. Hon sträckte ut varje muskel och njöt av att känna hur kroppen arbetade. Älskade sin kropp. Visst tränade hon inte lika fokuserat som syskonen, men hennes kropp var viktig. Den hjälpte henne ta sig fram, den hjälpte henne jaga, den hjälpte henne dansa. Hennes kropp var ett verktyg för hennes själ. Hon kunde inga ninjamanövrar, förutom att klättra i träd var hon inkompetent i jämförelse med till exempel Terra, men springa kunde hon. Hoppa kunde hon. Låta rytmen som bultade i hennes kropp ta över hennes kropp i vild dans kunde hon som om det var hennes normala tillstånd. Och hon gjorde det gärna framför publik. Så då de nådde dammen, sjön, så lät hon bara framtassarna plaska ner i vattnet en gång innan hon hoppade upp på land igen. Gav ifrån sig ett upphetsat skall och skulle just visa syskonen hennes senaste nummer - en precis lagom blandning mellan skämt och imponerande rörelsemönster - då skogens färger plötsligt skiftade. Willow hade aldrig förr sett skogen i någon annan färg än den höstigt eldgula, men nu skiftade den från grön till violett, precis så som Terras päls ibland kunde göra. Willow var stundvis hemskt avundsjuk på systerns magiska färg, men att skogen gjorde detsamma gillade hon inte. Pannan rynkades och öronen drogs bakåt, världen snurrade lite, inte runt henne som när hon var yr utan framför henne. Kneps ihop och vibrerade. Hon såg tveksamt emot trädkronorna, hennes synfält var suddigt för att plötsligt bli glasklart skarp. Hon såg varje löv, varje litet fiber nästan in på cellnivå. De små insekterna som surrade i luften och varje liten rörelse blev så tydligt långsam för henne. Hon såg emot syskonen och världen tyckte gå i slowmotion, varje lite skiftning o rörelse nådde hennes hjärna och hon blev lite illamående. Precis då hon trodde att hon faktiskt skulle spy så släppte det och världen började röra sig normalt igen. Hon sänkte huvudet ner mellan sina framtassar och blundade, flämtade. Sedan såg hon upp igen och blicken var full i fan. Hon skällde, numret hon nyss haft i huvudet var som bortblåst men glädjen var tillbaka. Med lätta tassar tog hon sig ner i vattnet igen. Det var kallt men välkomnande, lent mot hennes kropp. Hon plaskade runt, dök ner under ytan och sköt uppåt i en fontän av stänk och bubblor. Skratt letade sig upp ur hennes strupe, klingande och smittsamt och svansen slog snabbt bakom henne. Här med sina syskon var hon lycklig.

Lyckan som spred sig i den unga varginnans kropp var enorm, nästan för enorm för att kunna klä i ord, berusande och underbar. Den fick henne att glömma bort de bekymmer som gäckade sinnet, fick henne att glömma allt utom det som hände just nu, syskonens skratt, fågelsången, kallt vatten som sprutade upp på mage och ben. Egentligen var det ganska fantastiskt att hon fick ha en så fin familj och bo i ett så fint område. Hon kände att hon kanske inte alltid var så tacksam som hon borde vara, över allt hon hade, att hon borde uppskatta det lite mer. Vem visste när det skulle vara slut? När familjen skulle splittras och Höstskogen sluta vara deras hem? Kullen var redan ganska gammal, och de var nästan för stora för att kallas valpar längre. Snart var det kanske dags för dem att dela på sig, såsom nyfikna små vargar gjorde i tonåren. Hon undrade vilka av dem som skulle ge sig av först. Kanske Willow? Eller Terra? Eller hon själv? Även om hon för stunden inte kunde föreställa sig något som var bättre än det här, visste hon att den dagen skulle komma då syskonen, och hon själv, lämnade familjen för att söka sig ut på egna äventyr. 
   Halvvägs ut i sjön stannade hon, för vattnet steg ju längre ut hon kom, och det uppfyllde sin uppgift med all önskvärd effektivitet; det kylde ner fort. Hon vände sig om och vadade tillbaka in mot stranden, fortfarande med ett vilt leende på läpparna. Undrade om hon kanske såg lika galen och blöt ut som hon kände sig.
   Laz tittade på de andra med retsam blick. Willow hade hoppat i precis som hon. Det var en av de saker hon tyckte mest om hos Willow - hon var aldrig rädd för något och var oftast med på vad det än var som hon hittade på.
   "Är ni badkrukor eller?" Hon studerade dem utmanande.