[Första syskonrollet. :D Wami och Lihai kan kika in om de vill med. ^_^]

Den lilla snövita hanvalpen sitter utanför lyan och stirrar rakt ut i tomma intet. Den blodröda blicken verkar inte fokusera på någonting alls. Han sitter där stilla och bara andas. Blinkningarna för att hålla ögonen fuktiga sker med väldigt långa mellanrum. Vad valpen ser är en gåta. Han sitter där tyst. En liten glatt sjungande fågel sitter i trädet i mitten av den öppna plats som lyorna ringar in. Det är en klar dag förmiddag och solen lyser där ovanför de enorma träden. Ötamon-skogen är en magiskt förunderlig plats. Visst är det en perfekt plats för valpar att växa på. Och att växa upp i en trygg flock är väl mer än vad man kan önska. Många lekkamrater bland både syskon och äldre medlemmar. Och närvaron av ett kärleksfullt föräldrapar. Det är just vad Wami har önskat åt sina egna valpar. Att de ska ha den trygghet hon själv aldrig hade. Att de ska känna att de hör hemma här. Att de passar in. Att de har sin plats och inte behöver bevisa sig själva för någon annan än just sig själva. Att de ska i lugn och ro kunna utvecklas av egen kraft.

Vad som rör sig i valpens huvud går inte att tyda i vare sig blicken eller kroppen. Han sitter bara där. Stirrar tomt framför sig. Frukosten avklarades för många timmar sedan. Valpen har suttit på den plats han sitter på länge. Till synes ignorerat allt som händer omkring honom. Men det är inte så. Han ser allt som händer omkring honom. Känner allt. Energierna leker i virvlande danser. Utan ens en ögonrörelse sitter han bara där och tar in allt det som finns omkring honom. Orörlig. Tyst. Stilla.

Det var en varm dag, och valpen lekte nere vid en liten porlande bäck. Hon hade trillat i flera gånger, och vattnet var inte särskillt varmt. Ändå fortsatte hon tills tassarna började bli iskalla.
Då klev hon något motvillig upp och ruskade på pälsen för att skaka ur det mesta av vattnet. Fortfarande kall började hon springa upp mot lyorna för att få igång värmen igen. Hennes tassar trampade mjuka och tysta mot marken, i en snabb rytm. 
Det dröjde inte länge innan hon kunde skymta lyorna mellan träden. Valpen gick aldrig så långt bort. Det se här hon hade sitt hem, och hon ville leva här. Det var så vackert. Lyorna, träden, bäckarna - allt var förtrollande. Asami hade levt där hela sitt liv, men ändå kunde hon inte tröttna på det. 

Väl framme vid lyorna kunde hon se sin bror, Akira. Han satt och stirrade ut. Undrande följde hon hans blick, men den ledde ingen vart. Den ljusröda blick vändes mot brodern igen.
"Vet du var dem andra är?" undrade hon och lade huvudet lite på sned. Hon hade lekt för sig själv ett tag, och nu ville hon ha sällskap. Asami vred huvudet och såg ut. Hon kunde inte dem andra.
Det kändes underligt tomt här. Som om alla var borta och jagade. Det var dem nog, eller så låg dem inne i lyorna. Man visste aldrig.

Hennes ben vill iväg och desamma vill hennes kropp men hon själv har ingen lust,solen gör det varmt för hennes lilla kropp och den kol svarta pälsen gör det bara värre men ändå vill hon inte sätta sig i skuggan.
Blicken går lite som den vill och stannar upp lite då och då för att bara se om det dyker upp något nytt men än så länge har inget hänt.
Den stora glittrande sjön i mitten ser otroligt vacker ut, skogen som omringar den gör hennes hem ännu fantastisk.Benen skrek efter att få röra på sig och energin fyllde hela hennes kropp och när hon precis skulle ge upp och börja låta kroppen göra som den ville hamlade henne blick på hennes snövita bror och hennes ena syster Asami.
Asamis päls var blött och hon började undra var hennes syster hade varit och badat.
När hennes blick gick över till sin bror blev hon inte klok på honom,han kunde sitta på samma plast i flera timmar och inte röra en fena,man försökte att lista ut vad han tänkte på men inget appsålut inget fick man fram.Det gjorde henne galen,hon var bara tvungen att går fram till dem och fråga hur de hade det och sedan fråga vad Akira vad han tänkte på.
Takten ökade upp till trav och kroppen blev genas glad övre att få röra på sig mer.Men det gick inte långt innan hon saktade ner och gjorde sin bror och syster sällskap."Hej,var har du badat Asami? och vad tänker du på Akira?" Rösten var mjuk men tungan hängde på sidan och hon kunde känna hur törsten ökade i munnen.

Aosora hade varit och lufsat runt på egen hand en tid nu. Hon hade inte gått långt, var fortfarande för liten för att vandra längre svängar, men hon ville se mer än bara lyan. Den var alltid detsamma, tråkig och trist. Precis som de syskon hon hade. Eller visst kunde de erbjuda en viss underhållning, men det var inte mer än så. Hon tröttnade lätt på dem då de oftast ville leka samma lekar.
Hon suckade och svansen svepte bakom henne. Att livet kunde kännas så menlöst trots att hon hade en sådan ung ålder.
Osäker på vart hon skulle fortsätta styrde hon sedan åter stegen mot lyan, där hon visste att de andra skulle vara. Där de alltid var. Hon ruskade lätt på huvudet medan hon struttade framåt, undrade vad de andra hade för sig. Vad mor och far gjorde. Kanske att de hade någon spännande historia att berätta åt henne? Hon gillade historier, legender om stora krig och mäktiga vargar. Fascinerades av Numooris historia och alla de storartade legenderna som hade fått liv i detta land. Hon ville bli en av dem, en dag. En legend som folk berättade sagor om.
Hon flinade lite vid tanken.

Leendet låg kvar på hennes läppar när hon nådde lyan och såg syskonen som såklart höll sig där omkring.  Asami och Aiko som var lika glada som vanligt, och Akira som föga förvånande satt oh stirrade ut i luften.
Hon himlade med ögonen och gav den ett elakt flin.
"Har ni saknat mig?"
Sarkastisk och dryg var två ord som kunde beskriva henne bra. Varifrån hon hade fått de dragen var dock ett mysterium, för så vitt hon visste var varken hennes mor eller far vidare elaka på det viset. Inte heller hade de sagt något om vargar längre bak i släkten som betedde sig som Aosora gjorde. Kanske hon bara var sig själv. Speciell. Unik.
Hon gillade tanken på det.

Den vita valphanen satt i närheten av lyorna och sneglade på sina syskon. Han hade mörkt blått tufs till lugg och man som med åldern och tiden skulle växa och bli längre. han hade fått sin fars guldbruna ögonfärg men den mörkblåa färgen i i lugg oxh man hade han fått från mor. Han klipper lite med de små öronen och gäspar en aning.

Men han undrade vad hans bror Akira tänkte på med tanke på att hans blick såg så frånvarande ut. Han reser sig upp och går fram till resten av sina syskon och ett retsamt flin mot Asami - Är det inte lite kallt för att bada Asami? Han ser sedan på Aiko och Aosora och ler en aning snett men broderligt mot dem. - ohh ja vi har saknat  dig vääldigt mycket Aousora säger han med samma retfulla flin mot systern..

Han riktar sin guldbruna blick mot broder och lägger huvudet på sned. - Är du okej Akira?

Asami är den förste av syskonen som dyker upp. Hon frågar var de andra är. Kan hon inte ta reda på någonting själv? Och varför är hon blöt? Akira ignorerar henne och fortsätter stirra tomt framför sig. Aiko är näste att rulta fram till dem. Hon frågar vad han tänker på. Inombords flinar han. Han älskar att syskonen inte verkar förstå sig på honom. Det passar honom perfekt. Akira känner ändå inte att han har något gemensamt med dem.
Men när näste sällar sig till platsen vrids ena örat åt hennes håll. Aosora. Hans söta yngsta lillasyster som han faktiskt känner någon form av gillande för. Det rycker lätt i mungipan på honom när hon frågar om de har saknat henne. Aosora är med lik honom själv. Han känner mer närhet till henne. Och de två ser verkligen ut som syskon. Men de övriga tre är de inte vidare lika.
Snart anländer även Akihiro. En bror som Akira inte känner några som helst band till. Han vrider på huvudet lätt och stirrar med kall blick på den blå tuffsade brodern. Akira känner sig överlägsen sina syskon för att han är den förstfödde. Han är den som är född med styrkan och makten. Och en dag ska han bevisa det för dem. Och Akihiro kommer få äran att stå först i kön.
Sakta sveper han över blicken på Aosora. Akira känner en viss samhörighet till henne. Hon är den enda av syskonen som han står ut med. Och deras lekar är alltid så roligast. De andra tre är bara mesar.

Det var som om frågan till Akira fick alla att samlas. Även om Akira ignorerade henne gjorde det henne inget. Aiko hade dykt upp och ställt flera frågor. 
"Jag badade i bäcken där nere." sa hon och nickade ner i riktning mot den utan att nämna att badet varit ofrivilligt. 
Solen gasade på ganska ordentlig trots hösten, och Aiko hade tjock svart päls. Asami se glad över sin ljusa gråa päls. Hon log lite medlidsamt mot Aiko, men leendet försvann snabbt. 
Aosora hade anlänt med en av sina sarkastiska kommentarer, och dem fick henne att bli irriterad. Eller att känna dig liten, vilket kanske var det systern ville. 
Aosora var trots allt minstingen, den yngsta i kullen.
"Som alltid." svarade hon torrt. Nu fattades bara Hiro, men när hon vände sig stod han där och tittade på henne. 
"Är det inte lite för kallt för att bada Asami?" 
Hon räckte ut tungan mot honom, men kommentaren gjorde så att det började rycka i hennes mungipor. 
"Inte för mig. Bara för dig, Aki." Asami log brett igen, innan hon vände blicken mot lyorna.

Nu hade alla syskonen samlas, den ena efter den andra kräkte av sig små halv taskiga kommentarer.Hon själv hade inte sakt ett ljud förutom några ord till Asami och Akira. 
Aosora var den som kom näst sist till lyorna och när hon fick höra hennes andra systers röst vandrade en kylig ilning genom kroppen.
På något vis liknade Aosora och Akira mer varandra än vad resten gjorde precis som om de hade några andra föräldrar.Tanken stannade kvar i huvudet.Hennes andra bror Akihiro kom och fick tanken sjunka bak i huvudet som en sten.Hon lyssnade med ett halvt öra på vad hennes syskon sa men det var hon och Akira som var knäppt tysta och bara satt där.
Till slut kunde hon inte sitta kvar på stället för solen hade värmt upp hennes rygg så att det började svida till.Hon reste på sig och gick en liten bit bort och lade sig där istället men hon hörde dem alla tydligt ändå.

Aosora granskade dem alla med ett retfullt flin på läpparna, och skrattade sedan till. De var så löjliga, fjantiga... Unga. Nej, hon kände sig inte som dem. Inte som någon av dem.
Blicken sökte sig mot Akira. Ja, möjligtvis som honom. Möjligtvis. Men hon var inte ens säker på det.
Mer ides hon inte säga, de fick ägna sig åt sina barnsliga samtal ifall de nu kände för det. Hon skulle nog kunna inflika något förr eller senare, när tidpunkten var rätt. Tills dess hade hon ingenting emot att endast sitta och lyssna på de andra. Hon gillade att lyssna, man lärde sig mycket genom det.

[kort, men är i en off period och vill inte att detta rollspel ska stanna upp ;D Så där har ni ett halvtaskigt svar från eran älskade syster.]

Akira sitter kvar där han sitter. Stirrar inte på något av syskonen utan bara rakt fram igen. Vad han ser kan de andra inte ens förstå. Nog undrar han vad detta kommer ifrån. Mor och Lihai, hanen som han under omständigheterna borde kalla far, verkar inte besitta något liknande. Han har sätt vad mor kan få jorden till att göra. På ett sätt är han lite avundsjuk på det. Och Lihai kan styra den mäktiga åskan. Även den en kraft att vara försiktig med. Akira vet egentligen inte vad det är han själv besitter. Men han har försökt sig på med att manipulera rörelserna och färgerna han ser framför sig. Till och från lyder de honom, även om det är något motvilligt. Men han är bara en valp. Och då han inte vet vad det är han har att göra med så vet han inte hur han ska hantera det. Och därför håller han även tyst om det. Ingen av de andra har någon aning om vad han ser. De tror väl bara han är efterbliven eller något då han oftast bara sitter för sig själv och stirrar tomt framför sig. De har ingen aning. Inombords flinar han.

[Vet inte riktigt om det är min tur eller Akihiros, men rollet har stått stilla så jag svarar. Fantasibrist ;_;]

Lite rastlöst skrapade hon med tassen i den mjuka jorden. På något sätt så lyckades alltid stämningen bli stel och spänd när alla syskonen var samlade. 
Ändå kände hon på sig att de andra väntade på att hon eller någon annan skulle säga något. Så Asami drog ett djupt andetag. 
"Jahopp. Och vad gör vi nu?"

Han betraktar syskonen och han sneglar på Asami och Aiko och ler retsamt mot dem. han kastar en undrande blick på Akira och sedan en frågande blick på Aosora som han trodde att hon visste vad det var med Akira. Sedan rycker han lite på axlarna och riktar sin guldbruna blick nör Asami pratar. han klipper lite med öronen och tar ett steg mot henne och ger henne en retsam knuff med nosen. - Vad vill du göra då kära syster?

Hon tittade på sina syskon,de fanns två som inte alls var lika de andra och så fanns de oss andra tre som var lika på ett speciellt sätt.På något viss gick inte familjen ihop,det var som ett pussel.Vissa bitar passade perfetk ihop men så fanns de bitar som inte alls passade ihop och det verkade som om det tillhörde ett annat pussel.Kunde vi alla ha samma föräldrar eller var det något deras föräldrar inte berättade för dem.Tankarna gick runt i huvudet som en klocka.
Tillslut fick hon nog av att vara ensam och reste på sig för att sedan gå fram till sina syskon.Hon satte sig vid Akihiro och tittade sedan på sin syster Asami.
"Kan vi inte göra något roligt som att brottas?"hon tittade på Asami och sedan vände hon på huvudet och tittade retsamt på Akihiro.

[Alltså, jag är så off så nu sticker Aosora från detta rollspel så ni får rolla vidare ;D Alltså, Aosora lämnar rollet efter detta inlägg!]

Hon såg på dem alla, kände riktigt hur pinsamt det skulle vara ifall hon vore lika barnslig som dem. Tack och lov så var hon ju inte det, vilket tillät henne att se på de andra och roas av dem och deras sätt att bete sig på. Roande, tidsfördriv, ja...
Hon fnös kort och reste sig upp från sin sittande position. Med ett retsamt flin på läpparna såg hon åt syskonskaran.
"Ha så roligt." Även om hon log så fann det ett starkt sting av ironi i hennes röst och det var med ett inte direkt vänligt leende som hon sedan vände dem ryggen och vandrade bort från platsen. Visst kunde de vara bra tidsfördriv då det behövdes, men det behövdes inte nu. Nu kunde hon säkert roa sig med något helt annat.