En mjuk suck lämnade hennes strupe gemensamt med att blicken vek sig bortåt. Erathor hade nickat svagt, nästan omärkbart. Blue ville så gärna knyta band till honom, men det började sakta uppenbara sig att de var från olika länder, olika tidevarv, olika världar. Blue ville relatera till hans längtan, men tycktes inte förstå. Känslan av en plats att kalla hem var främmande. Blue hade alltid hört hemma hos någon, inte någonstans. Varsamt ruskade honan på huvudet. Vad var det med honom som fick henne att reflektera så mycket över hennes existens? Han lyckades att dra fram sidor av henne hon inte utforskat, eller sådana hon begravt med sin familj.

"Hur är det med er?" 
Blue flinade ett sorgefyllt leende, men blicken var fortfarande fäst i dunklet emellan de brokiga stammarna. Vad hade hon inte gett för att säga; "det är bra", och mena det? Blue hade lärt sig att alla behandlar sorg olika, och att andras råd fungerade aldrig särskilt bra - vissa sa att endast tid kunde läka hennes sår, men för henne tycktes de bara ha rivits upp mer. Andra sa att hon bara behövde bestämma sig för att sluta sörja, det funkade inte heller. 

De blåklintsfärgade ögonen sökte sig till Erathors mörka ansikte igen, och bemötte det med det spruckna leendet. Det kändes som en retorisk fråga, för han visste väl? Blue hade varit så säker på att han förstod. För han var väl inte blind, eller?
"Det hade kunnat vara bättre." suckade hon. Kroppen värkte än, även om det inte var det som var det jobbigaste. Blue kunde härda den ytliga smärtan - den inre, inte alls lika bra.

Någonting blött träffade honom på nosryggen och blicken höjdes mot den mörka skyn. En till och därefter en till droppe träffade honom. Det var ett fint duggregn som svepte över skogen. Den välbekanta och behagliga doften slog emot hans nos och han log något. Av någon anledning han inte riktigt visste gillade han regnet, speciellt den doft den förde med sig och det ljuva smattrandet mot bladverken. Det lätta regnet hade svårt att tränga ner i den täta, mattsvarta pälsen. Istället lade sig små fina droppar längst ut i hårstråna som glimrade av månens bleka sken. För en stund slöt han ögonen, kände hur den stillsamma kaskaden stänkte mot hans ansikte.
   Precis som många gånger tidigare så lämnade en djup suck honom. Det var som om det var allt han gjorde nu för tiden. Men denna gång var det av välbehag. Som om allt vemod släppte. Vad skulle han säga? Han kunde inte hjälpa henne. Blue verkade fast i ett virrvarr av mörker som endast hon själv kunde ta sig ur. Och just nu orkade han inte grubbla på det. Han ville bara vara. "Fryser ni fortfarande?" frågade han och såg på hennes päls. Den såg ut att vara i dåligt skick. Kunde den ens stänga ute fukten? För även om trädkronorna bildade ett skyddande tak över de två, letade sig ändå droppar ner över dem. Innan Blue hann svara hade Erathor rest sig upp. Han vandrade upp vid sidan av henne och lade sig bredvid. Förhoppningsvis kunde han hålla henne någorlunda varm.

Det första tecknet på regn som Blue märkt av, var den friska doften det bar med sig, sedan kom de stilla regndropparna. Tyst följde hon Erathors exempel, och lät en tyst suck lämna hennes sammanflätande käkar. Det var en suck av välbehag. Denna stund förde med sig en inre frid som Blue inte upplevt på många år. Regnet var det vackraste och renaste hon visste. Även de värsta dagarna tycktes skyfall ha en lugnande effekt. För henne hade regnet varit en chans att bli berörd. Och Erathor, trots deras olikheter, var en individ hon tänkte på även när de inte var tillsammans. De var blott främlingar, men i hennes huvud hade de träffats många, många gånger. Dessa två dämpande inverkanden kombinerat, gav henne själsfrid.

Huvudet var riktat upp emot det välvda taket, och ögonen slutna. 
"Fryser ni fortfarande?"
Blue vände ansiktet emot honom och såg på honom med en känslolös blick. Tankarna hade varit så spridda att hennes fysiska välmående hade glömts bort. Ännu en gång hann hon inte tänka mycket på det, för uppmärksamheten riktades direkt på Erathor när han reste sig. Ögonen följde honom med precision, tills han lade sig längs henne. Hennes kropp gjorde sig påmind då blodet plötsligt började rusa - det bubblade som lava. Under den tunna pälsen i hennes anlete kunde man se hur det rodnade lite extra, och generat vände hon bort blicken. Hon hade inte blivit rörd av en annan individ på väldigt, väldigt länge.
"Tack..." skälvde hennes röst.

Huvudet vilade på de svarta tassarna och Erathor log uppmuntrande mot den ljusa. Det var en oskyldig handling, med ingen annan tanke än att faktiskt värma den taniga kropp han hade intill sig. Aldrig slog tanken honom att det kanske kunde uppfattas annorlunda.
   Regnet smattrade rofullt mot trädkronorna och för en stund låg Erathor under tystnad. Beundrande vädret, natten och sällskapet. Månen talade till honom och han svarade henne på ett för andra obegripligt tungomål, varken hans hemspråk eller det som han övervägande hört talas i detta land. Det kan vänta. Just nu ville han skjuta undan de tankar hon gav honom, men han svarade henne med mjuk, kärleksfull stämma utan minsta agg. Hon om någon skulle förstå.
   "Vad glädjer er Blue?". Erathor lyfte huvudet från sin tassar och såg mot henne. "Vi tycks fastna i det negativa, så säg mig, finns det någonting som gör er glad? Minsta lilla sak." Han försökte sig på ett leende men det tynade snart bort när han själv kände hur det inte hörde hemma i hans så allvarsamma yttre.

Brusandet i hennes kropp avtog med sekunderna. Blue var väl medveten om att hans handlingar bara var av artighet, faktum var att detta var något som skavde i hennes tankar. Av vad hon kunde döma, var Erathor en individ av godhet - inte bara till andra utan till allt. Hans vänlighet kom naturligt, och han hade alltid behandlat med samma vördnad. Blue åtrådde genuinitet. Men för tillfället nöjde hon sig med en annans kroppsvärme så tätt inpå hennes. Det hade nog inte spelat någon roll vem som legat jämte henne vid denna tidpunkt, det hade fortfarande frambringat samma känslor. Kanske hade det till och med varit bättre om det varit någon annan, och inte Erathor, den personen hon i tankarna begärde så mycket av. 

"Vad glädjer er Blue? Vi tycks fastna i det negativa, så säg mig, finns det någonting som gör er glad. Minsta lilla sak." 
Osäkert såg hon på honom. Glädje var något som låg bortom fjärran. Glädje i sin renaste form var en dröm hon övergett. Tragedin skulle alltid överrumpla den. Men minsta lilla sak. Det fanns saker i världen som trots allt hade skönhet. Så som regnet, ja, regnet. Blicken som sett något frånvarande ut skärpte sig lite.
"Regn." började hon tyst, och fortsatte tänka lite. "Blommor." suckade hon nöjt. Världen var sannerligen en vacker plats. Det var det som var i den som smärtade henne. Tankar på hennes barndom forsade smärtsam förbi, men denna gång ett relativt lyckligt minne. Ett svalt leende letade sig fram i hennes känslolösa anlete.
"När jag var liten ville jag bli en blomma, för jag tyckte de var så vackra." Det förvånade henne, att hon fortfarande ville det från tid till tid, bli en blomma - bara pryda jorden med prakt och inte känna.

Han var tvungen att skratta till. En valp som ville bli en blomma. Erathor fann det underhållande, speciellt när tanken var så avlägsen från hans egen dröm som liten. Men han uppskattade hennes tycke för det enkla här i världen. Han var själv väldigt förtjust i regnet, just för att det var så oberäkneligt. 
   Tanken kittlade fortfarande hans sinne och en rofylld suck lämnade honom samtidigt som han sänkte huvudet för att vila det ovanpå sina framtassar. Blues svar fick honom att tänka på någon han inte sett på väldigt, väldigt länge. Någonting sade honom att hon skulle svarat likadant. "Regn. Blommor. Något mer?" brummade den mörka rösten frågande medan han såg ut över de grova trädpelarna som tornade upp sig runt om dem.

Det frenetiska smattrandet hade börjat bli lugnare, och vattendropparna tycktes bli tyngre. Det bar med sig känslor av frid. Dofterna av det friska regnet, kroppsvärmen av den större hanen längs hennes kropp, månens silvriga sken som avlägset glödde bakom regnmolnen - varginnan kände verkligen en sinnesro.

Mjukt log hon åt honom när han skrattat kort. Hela situationen kändes drömsk, som något som egentligen skett för länge sedan - något som nu bara varit ett minne som hon längtade tillbaka till. Men han kändes så äkta. Leendet hade tinat bort, och hon vände bort blicken från honom.

"Regn. Blommor. Något mer?
Blue suckade tyst. Det var jobbigt att tänka på glädjande saker. Mest för att det hon alltid funnit glädje i förr, hade förvandlats till något sorgefyllt.
"Allt stort av glädje har försummats av min tragedi, Séragon." rösten lät ursäktande, och hon tittade på honom med en blick som bevittnade om desamma. Varginnan önskade att hon haft något bättre, lättsammare svar.
"Jag skulle vilja säga det här." erkände hon lågmält. "Men jag ville inte känna." Tankarna ramlade oplanerat ut genom hennes mun. "Jag vågar inte längre känna glädje i sådant som kommer lämna. Sådant som kan lämna." Samma ursäktande tonläge höll i sig. De blå ögonen lämnade hans anlete. Det här, det Erathor gav henne, var något som gladde henne - men hon förträngde det. Deras möten var flyktiga, likaväl som deras relation. Det var bara en slump att de mötts, eller så hade det varit ödet, hur som helst kunde hon inte lita på att varken slumpen eller ödet skulle föra de samman igen. Hon vägrade tillåta sig känna en inre glädje, för vilken sekund som helst skulle de kunna brytas ner och skulle ramla tillbaka till ruta ett igen.

Efter den korta pausen, såg hon upp på honom igen.
"Men regn, blommor..." Hon såg sig menande omkring. "Det består, även om världen inom mig kraschat." Hon log ett känslolöst leendet. En gång hade detta varit en tröst, nu var det bara ett faktum.

[Tror jag älskar Erathor lite för mycket. ♥ Totally ship them tho'.]

Öronen spelade på huvudet åt den ljusas ord. "Jag vet inte vad jag ska säga." erkände han suckande. Detta var mycket mer än vad han kände sig bekväm med. Det kändes olustigt, obekvämt. Han hade ingenting mer att komma med. Var vemodet det enda de kunde dela, det enda de hade gemensamt? Han kunde inte undgå att känna en sorts besvikelse. Det var som om hon gett upp världen, livet och lyckan. Maktlös var vad han kände sig. Maktlös och besviken. Blue vann den här striden. Han tänkte inte försöka längre. Kanske skulle hon någon dag åter finna glädje, men inte tack vare honom. Åtminstone inte idag.
   Det var någonting med henne som ledde in honom på ett mörkt sidospår. Tankar, destruktiva tankar. Hur allt runt omkring honom förtvinade, dog, medan han förblev. Farliga tankar. Tankar som ledde till sorg, den sortens sorg som kunde förgöra honom. Var det något han fruktade så var det just det - sorgen - vad den kunde göra med honom, vad den gjort med så många andra. 
   Snabbt slog han ifrån sig det hans sinne försökte säga honom. Förtryckte, glömde, sådant han inte ville eller ens borde tänka på. Räddade sig själv. Ändå kunde han inte förneka att han uppskattade det sällskap denna nedstämda själ gav honom.

[Stackars Blue, Erathor är så dålig på allt som har med känslor att göra. Han känner sig så besvärad xD Synd att de har så knepiga namn, har suttit ett tag och försökt hitta på ett lämpligt namn till dem. Blurathor var det bästa jag kunde komma på, haha.]

"Jag vet inte vad jag ska säga."
Trots det, kände hon sig bättre. Allt som visade att detta var på riktigt, fick hennes hjärndemoner att ta ett steg tillbaka. Vilken frihet Erathor gav henne. Hon log ett mjukt, besvärat leende åt honom. Det var skrämmande att den enda stunden hon kunde få vila var med honom. Men den rädslan fick vänta till senare.

Hon fann glädje i minnen. Trots att de flesta var delad med en obarmhärtig sorg, så kunde hon inte låta bli att le av tankarna på hennes valpar, hennes make. Hon fick en dålig känsla när tankarna på honom började uppenbara sig. Gjorde hon fel? Såg han inte att hon sörjde nu? Bedrog hon honom? Varför fick Erathor henne att tänka så? Hon sänkte blicken och såg på sina rangliga framben. Om hon hade haft kraften att resa sig och ta några steg tillbaka hade hon nu gjort det. Den mörkpälsade hanen hade en förmåga att få henne att känna saker hon förträngt, glömt bort. Det var avskräckande, och fascinerande. Hon hoppades han kände det samma, om än så det vagaste. 

"Du då, Séragon? Vad glädjer dig?" Det kändes inte som att hon skulle få ett fullständigt svar. Av vad han pratat med honom, så hade hon dragit en snabb slutsats att han inte gillade att prata om sig själv. Egentligen, vore han inte mycket mer än en främling. Blue såg på hans välskurna ansikte, och reste lätt på öronen. Trots att utmattningen började övergå i sömnighet, så ville hon inte ännu att dagen skulle komma. Vem visste vad som skulle ske då?

[Men det är ju det som är det intressanta. :'D Mycket mer komplicerat och roligare att rolla. De är så himla olika. xD Hahaha! Blurathor ♥ Lät rätt gulligt dock. xD]

Han hade aldrig funnit sig själv tillräckligt intressant och att tala om sig själv kändes överflödigt när alla andra, för honom, var så mycket mer intressanta. Men denna fråga höll han inte farlig. Den krävde ingenting utav honom, skrapade endast på ytan. Utdraget hummade den mörka, som om han letade efter svar på den fråga varghonan ställt. Det var av ren reflex, han visste ju redan. 
   "Det finns mycket som skänker mig glädje, Blue." började Erathor efter en stunds tystnad. Han skakade lätt på huvudet för att bli kvitt de regndroppar som lagt sig ovanpå hans nosrygg och panna innan den mörka stämman åter ljöd. "Gemenskapen som skapas när man strävar mot ett gemensamt mål, när man är beredd att ge sitt liv för sina bröder och systrar ..." Det var överbefälhavaren i honom som talade, en position han inte kunnat släppa helt sedan han kom hit. Dåre. Han skakade lätt på huvudet åt sitt svar. Detta hörde inte hit. "Men jag finner också nöje i det enkla här i livet. Enkelheten är vacker." Utan vidare detaljer såg han upp mot henne och log en aning. Det var ett mer genuint svar och förmodligen lättare att relatera till.

Hennes öron var spetsade och hon lyssnade med nyfikenhet på vad han skulle svara. Något oförstående vred hon på huvudet. Innan ett lätt skratt lämnade henne, som uppföljdes av en suck.
"Vi har levt så olika liv." Hon lät nästan lite anklagande, besvärad. Kanske var hon fortfarande ett yngel i Erathors 342 år gamla ögon, men trots det kändes de som att de hade ett någorlunda likvärdigt intellekt. Men hon tvivlade på att det var sanningen. Hon var rädd att hon förvridit verkligheten till något annat. "Vi lever så olika liv." fortsatte hon, nästan lite korrigerande. För de levde än - och tydligen var hennes tid inte kommen än.

"Men jag förstår vad du menar..." rösten lät lite tyngre nu. "Jag skulle utan att tveka offrat mig för att mina syskon skulle få gå med livet i behåll." Det var en tanke hon ofta tänkte, men nu var det försent och hon försökte att inte grubbla över vad som kunnat varit annorlunda. Men det svårt när allt hon kände var sorg över hennes förlorade. Hon tittade på Erathor, med en blick som bad om inga följdfrågor gällande det.

"Har du tänkt återvända hem?" De azurblåa ögonen sökte emellan trädstammarna, som om hon skulle se det som var hem för honom där. Ytterst kände hon sig likgiltig till det han skulle svara, men hon kunde höra dämpade, inre röster önska efter ett nej.

[Känner mig lite förvirrad när jag skriver, men det får du stå ut med. xD]

Det var under tystnad Erathor lyssnade till den ljusa. Öronen spelade nyfiket uppe på huvudet. Det fanns ingenting att tillföra till det hon precis sagt, åtminstone som han kände. Hennes blick avslöjade dessutom att det ej var någonting som hon ville tala om, vilket han respekterade. Kanske levde de olika liv men skiljde de sig verkligen så mycket åt så? tänkte han för en kort sekund. 
   Ett matt leende tog form i det svarta ansiktet efter att hon återigen talat. Ville han bege sig hem? Klart han ville. Han kände sig ansvarig över alla mannar som dött under hans befäl den där vintern, även om han inte kunnat påverka deras öde. Hedra dem var någonting Erathor inte till fullo kunde göra här, endast sörja dem. Daügioths svek och förräderi var någonting han aldrig skulle kunna lägga bakom sig och för det sökte han hämnd. Länge hade han letat bland de blodiga kropparna på slagfältet men aldrig påträffade han förrädarens kropp. Oron över vad som hänt Isilóth, egentligen hela Aranor, lade sig aldrig. Speciellt inte när ondskan varit på sådan frammarsch i hela landet under tiden Erathor och hans trupp begav sig ut. 
   "Jag måste. Av flera anledningar." Och han ville. Det var mycket om sig själv han inte delgett henne. Mycket som han varken ville eller skulle berätta. "Anledningar jag inte tänker yttra." fortsatte han och såg på Blue med varnande blick.

Varginnan nickade kort, men vek fort bort blicken. Det värkte smått i hennes bröstkorg. Vissa hade mentaliteten att de njöt för att tiden de varade - Blue beundrande dem, för själv var hon förtvivlat rädd för att förlora någon. Att även om de inte syntes så fanns de i hennes hjärta var ingen vidare tröst. De azurblåa ögonen granskade honom begrundande. Han hade gjort det uppenbart att han inte ville dela med sig, lika mycket som hon inte ville veta mer. Hon tänkte ignorera det faktum att han en dag inte längre skulle vandra på Numooris marker.
"Jag förstår." hennes röst var något sträv, och hon gjorde det tydligt att det ämnet var slutpratat om.

Ännu smattrade regnet emot löven. Luften var fuktig men kylig, och trots Erathors varma kropp intill hennes kunde hon inte låta bli att vibrera svagt när kylan trängde sig in i hennes slitna päls.
"Vad händer när morgonen gryr?" Om än hennes röst var något frånvarande, så var det likaväl en fråga. Hon såg bortom trädstammarna. Skulle de ses igen? Vad skulle hon göra? Tankar på att återvända till Ötamon spatserade förbi, men hon sköt dem åt sidan. Andra destinationer så som Sienna, Lövskogen och möjligtvis hela vägen bort till Byoomi kändes allt mer lockande. Vart skulle han? Var han redan på sin väg hemåt?

Han kunde inte undgå att känna att hans svar gjort den vita något besviken. Varför kunde han dock inte förstå och han vred oförstående på huvudet när hennes blå vek undan. 
   Kisande såg han upp mot den mörka skyn, blinkade upprepade gånger när dropparna träffade det mörka ansiktet. "När morgonen gryr fortsätter jag min vandring." Erathor log ovetandes, fortfarande med blicken riktad upp mot det mörka himlavalet. Han såg fram emot det, det kunde han inte förneka. Blues sköra kropp skälvde intill hans och det fick honom att slänga en hastig blick mot henne. Den täta underullen han hade hindrade honom från att bli blöt in på bara skinnet, men om samma sak gällde för varghonan tvivlande han på. Speciellt inte med tanke på hennes befintliga skick. "Du borde försöka få ordning på den där." Erathor granskade hennes ljusa fäll och knotiga kropp för en stund innan han såg upp mot henne och log. "Och kanske äta något."

[Mer förslag: Sérablue/Séraglue/Bluragon ... xD]

"När morgonen gryr fortsätter jag min vandring."
Blue ville se på honom, men förbjöd sig.
"Du borde försöka få ordning på den där. Och kanske äta något." Blue ignorerade det sista. Det kändes inte viktigt.
"Är du på väg hem? Är det tillbaka du vandrar?" hon pratade hastigt, och blicken vände kvickt emot honom.

Blue vantrivdes. Det var något med honom som fick henne att slappna av, men samtidigt kände hon sig fruktansvärt malplacerad. De hade mötts två gånger - vilket inte är nånting - men det hade förvandlats till något större, för Erathor lyckades ge henne andrum. För några sekunder tycktes de gapande hålen i hennes hjärta inte så fullständigt tomma. Det var något fruktansvärt med tanken av att han skulle lämna landet - den högresta, mörkpälsade hanen hade blivit något hon klängt sig fast vid, en räddare i rustning om man så ville säga - men att han skulle finnas här, i Numoori, även om det medförde en ovisshet gällande om de skulle mötas igen, det var lättare att hantera.

Varghonan vek bort de blåa ögonen från hans blåröda. Hans ögon hade bevittnat så mycket mer än vad hon någonsin skulle komma att göra. Om han kunde se något i henne, vad som helst, så skulle det ge henne hopp. Åtminstone var det vad hon trodde, även om en del av henne instinktivt sa att det bara var ännu en lögn.
"Kommer vi mötas igen?" viskade hon, och sneglade på honom.

[Blugon/Bluthor/Bluséra/Sérablue/Bluera ... De har väldigt knepiga namn. xD]

Det hade varit ett försök till att lätta upp den tunga stämning som återigen föll över dem. Slippa tala om sig själv. Men den ljusa lät sig inte luras, eller så fann hon helt enkelt inte hans uppmaningar tillräckligt viktiga för stunden. Till synes såg han oberörd ut men han kunde inte undvika att fundera över varför hon inte tog bättre hand om sig själv. Hur skulle hon klara sig från värmens antågande utan en päls som höll henne sval? Eller finna orken till att jaga? Det var synd att hon inte kunde inse det värde hon själv hade. 
   Blues ihärdighet fick honom att skratta till. Ännu en gång fick han känna sig besegrad. Envishet lönade sig, även om han inte till fullo kunde förstå hennes intresse för honom. "Mm ..." svarade han instämmande. "Att återvända till allt jag håller av; vänner, befälhavarpositionen, mor och far ..." orden dog plötsligt ut. Erathor stirrade stint framför sig med tankarna långt borta från skogen han befann sig i. "Efter allt som hänt ..." Blodiga kroppar uppenbarade sig framför honom och han slöt ögonen för en stund innan han såg på Blue, nu med återfunnen sinnesnärvaro. "Det kommer minst sagt bli ... intressant." Intressant? Det var inte det ord han letat efter men det tidigare vemodet var som bortblåst. Istället log han mot henne men i verkligheten fanns en väl dold rädsla bakom orden han yttrat. För någonting sade honom att ingenting skulle bli som innan.
   "Kanske." sade han hoppfullt som svar på ytterligare en av Blues frågor. Möjligheterna fanns att deras vägar skulle korsas, även om de var mycket små. Obefintliga. Han var inte säker på att han kunde ta sig hem levande. Eller vad han skulle mötas av när han väl var hemma, om han nu överlevt. Men i denna stund behövde honan inte fler saker som tyngde hennes redan tunga axlar. Det var inget löfte men samtidigt inget farväl han gav henne och han hoppades hon skulle nöja sig med det.

[Minst sagt! Jag ger upp. För stunden åtminstone.]

Blue nickade kort och koncist. Även om det tumlade runt massor av följdfrågor i hennes huvud, så sköt hon undan dem och lät de hamna i mörker. Det fanns ingen anledning att ifrågasätta. Trots att det kändes som ett väldigt vagt kanske så tröstade det. Blicken lämnade honom och blickade in i mörkret.

Sakta sänkte hon huvudet och placerade det på hennes utsträckta, smala framben och slöt långsamt ögonen. Blue drog ett djupt andetag som fick hennes lungor att vidga sig till det yttersta, innan hon pustade ut. Tröttheten kom rasande, även om hon så gärna ville hålla sig vaken - inte spilla sekunderna med honom. Hans flyktighet fick henne att vilja spendera mer tid med honom, samtidigt som den varnade henne och ville att hon skulle lämna han bakom sig, som han skulle komma att lämna Numoori. 

[Ska vi kanske avsluta? Jag har åtminstone inte mycket mer att tillägga. Jag tycker iallafall att de kanske kan mötas igen, om en tid? c:]

Den vita varghonans tunga ögonlock fick honom att le. Det hade blivit dags för honom att avlägsna sig från denna plats. Från henne. Så gott som ljudlöst reste sig Erathor upp och genom de blåröda ögonen såg han mot den knotiga honan som låg nedanför honom. Lätt skakade han på huvudet åt henne och hoppades att hon någon gång åter skulle finna glädje, även om han själv inte skulle vara där att bevittna hennes tillfrisknande. 
   "Du borde fortfarande se till att äta något, Blue." viskade han lugnt men utmanande. Han log en sista gång innan han plötsligt försvann spårlöst - upplöstes i nattens mörker för att i samma sekund befinna sig flertalet meter ifrån henne. En sista gång såg han sig om, skymtade hennes ljusa kropp bland träden. "Farväl, Blue." viskade han tyst, helt överröstad av bäcken som han befann sig vid.

[Yes! De måste mötas igen! Du kan avsluta om du känner för det c:]

Det enda som avslöjat hanens avlägsnande var hur hans värme försvann. Blue såg upp, något sömndrucket. Det skar i hennes hjärta när hans kropp blev ett med mörkret emellan stammarna. Som om han bedövat hennes smärta med hans närvaro, började det värka i hela hennes väsen igen. Hårt slöt hon ögonen och lade ner de på frambenen igen. Arg, näst intill förbannad. Vad var det med honom?  

[Ville bara skriva något till. ♥ AVSLUTAT. ]