Hennes öron var spetsade och hon lyssnade med nyfikenhet på vad han skulle svara. Något oförstående vred hon på huvudet. Innan ett lätt skratt lämnade henne, som uppföljdes av en suck.
"Vi har levt så olika liv." Hon lät nästan lite anklagande, besvärad. Kanske var hon fortfarande ett yngel i Erathors 342 år gamla ögon, men trots det kändes de som att de hade ett någorlunda likvärdigt intellekt. Men hon tvivlade på att det var sanningen. Hon var rädd att hon förvridit verkligheten till något annat. "Vi lever så olika liv." fortsatte hon, nästan lite korrigerande. För de levde än - och tydligen var hennes tid inte kommen än.

"Men jag förstår vad du menar..." rösten lät lite tyngre nu. "Jag skulle utan att tveka offrat mig för att mina syskon skulle få gå med livet i behåll." Det var en tanke hon ofta tänkte, men nu var det försent och hon försökte att inte grubbla över vad som kunnat varit annorlunda. Men det svårt när allt hon kände var sorg över hennes förlorade. Hon tittade på Erathor, med en blick som bad om inga följdfrågor gällande det.

"Har du tänkt återvända hem?" De azurblåa ögonen sökte emellan trädstammarna, som om hon skulle se det som var hem för honom där. Ytterst kände hon sig likgiltig till det han skulle svara, men hon kunde höra dämpade, inre röster önska efter ett nej.

[Känner mig lite förvirrad när jag skriver, men det får du stå ut med. xD]

Det var under tystnad Erathor lyssnade till den ljusa. Öronen spelade nyfiket uppe på huvudet. Det fanns ingenting att tillföra till det hon precis sagt, åtminstone som han kände. Hennes blick avslöjade dessutom att det ej var någonting som hon ville tala om, vilket han respekterade. Kanske levde de olika liv men skiljde de sig verkligen så mycket åt så? tänkte han för en kort sekund. 
   Ett matt leende tog form i det svarta ansiktet efter att hon återigen talat. Ville han bege sig hem? Klart han ville. Han kände sig ansvarig över alla mannar som dött under hans befäl den där vintern, även om han inte kunnat påverka deras öde. Hedra dem var någonting Erathor inte till fullo kunde göra här, endast sörja dem. Daügioths svek och förräderi var någonting han aldrig skulle kunna lägga bakom sig och för det sökte han hämnd. Länge hade han letat bland de blodiga kropparna på slagfältet men aldrig påträffade han förrädarens kropp. Oron över vad som hänt Isilóth, egentligen hela Aranor, lade sig aldrig. Speciellt inte när ondskan varit på sådan frammarsch i hela landet under tiden Erathor och hans trupp begav sig ut. 
   "Jag måste. Av flera anledningar." Och han ville. Det var mycket om sig själv han inte delgett henne. Mycket som han varken ville eller skulle berätta. "Anledningar jag inte tänker yttra." fortsatte han och såg på Blue med varnande blick.

Varginnan nickade kort, men vek fort bort blicken. Det värkte smått i hennes bröstkorg. Vissa hade mentaliteten att de njöt för att tiden de varade - Blue beundrande dem, för själv var hon förtvivlat rädd för att förlora någon. Att även om de inte syntes så fanns de i hennes hjärta var ingen vidare tröst. De azurblåa ögonen granskade honom begrundande. Han hade gjort det uppenbart att han inte ville dela med sig, lika mycket som hon inte ville veta mer. Hon tänkte ignorera det faktum att han en dag inte längre skulle vandra på Numooris marker.
"Jag förstår." hennes röst var något sträv, och hon gjorde det tydligt att det ämnet var slutpratat om.

Ännu smattrade regnet emot löven. Luften var fuktig men kylig, och trots Erathors varma kropp intill hennes kunde hon inte låta bli att vibrera svagt när kylan trängde sig in i hennes slitna päls.
"Vad händer när morgonen gryr?" Om än hennes röst var något frånvarande, så var det likaväl en fråga. Hon såg bortom trädstammarna. Skulle de ses igen? Vad skulle hon göra? Tankar på att återvända till Ötamon spatserade förbi, men hon sköt dem åt sidan. Andra destinationer så som Sienna, Lövskogen och möjligtvis hela vägen bort till Byoomi kändes allt mer lockande. Vart skulle han? Var han redan på sin väg hemåt?

Han kunde inte undgå att känna att hans svar gjort den vita något besviken. Varför kunde han dock inte förstå och han vred oförstående på huvudet när hennes blå vek undan. 
   Kisande såg han upp mot den mörka skyn, blinkade upprepade gånger när dropparna träffade det mörka ansiktet. "När morgonen gryr fortsätter jag min vandring." Erathor log ovetandes, fortfarande med blicken riktad upp mot det mörka himlavalet. Han såg fram emot det, det kunde han inte förneka. Blues sköra kropp skälvde intill hans och det fick honom att slänga en hastig blick mot henne. Den täta underullen han hade hindrade honom från att bli blöt in på bara skinnet, men om samma sak gällde för varghonan tvivlande han på. Speciellt inte med tanke på hennes befintliga skick. "Du borde försöka få ordning på den där." Erathor granskade hennes ljusa fäll och knotiga kropp för en stund innan han såg upp mot henne och log. "Och kanske äta något."

[Mer förslag: Sérablue/Séraglue/Bluragon ... xD]

"När morgonen gryr fortsätter jag min vandring."
Blue ville se på honom, men förbjöd sig.
"Du borde försöka få ordning på den där. Och kanske äta något." Blue ignorerade det sista. Det kändes inte viktigt.
"Är du på väg hem? Är det tillbaka du vandrar?" hon pratade hastigt, och blicken vände kvickt emot honom.

Blue vantrivdes. Det var något med honom som fick henne att slappna av, men samtidigt kände hon sig fruktansvärt malplacerad. De hade mötts två gånger - vilket inte är nånting - men det hade förvandlats till något större, för Erathor lyckades ge henne andrum. För några sekunder tycktes de gapande hålen i hennes hjärta inte så fullständigt tomma. Det var något fruktansvärt med tanken av att han skulle lämna landet - den högresta, mörkpälsade hanen hade blivit något hon klängt sig fast vid, en räddare i rustning om man så ville säga - men att han skulle finnas här, i Numoori, även om det medförde en ovisshet gällande om de skulle mötas igen, det var lättare att hantera.

Varghonan vek bort de blåa ögonen från hans blåröda. Hans ögon hade bevittnat så mycket mer än vad hon någonsin skulle komma att göra. Om han kunde se något i henne, vad som helst, så skulle det ge henne hopp. Åtminstone var det vad hon trodde, även om en del av henne instinktivt sa att det bara var ännu en lögn.
"Kommer vi mötas igen?" viskade hon, och sneglade på honom.

[Blugon/Bluthor/Bluséra/Sérablue/Bluera ... De har väldigt knepiga namn. xD]

Det hade varit ett försök till att lätta upp den tunga stämning som återigen föll över dem. Slippa tala om sig själv. Men den ljusa lät sig inte luras, eller så fann hon helt enkelt inte hans uppmaningar tillräckligt viktiga för stunden. Till synes såg han oberörd ut men han kunde inte undvika att fundera över varför hon inte tog bättre hand om sig själv. Hur skulle hon klara sig från värmens antågande utan en päls som höll henne sval? Eller finna orken till att jaga? Det var synd att hon inte kunde inse det värde hon själv hade. 
   Blues ihärdighet fick honom att skratta till. Ännu en gång fick han känna sig besegrad. Envishet lönade sig, även om han inte till fullo kunde förstå hennes intresse för honom. "Mm ..." svarade han instämmande. "Att återvända till allt jag håller av; vänner, befälhavarpositionen, mor och far ..." orden dog plötsligt ut. Erathor stirrade stint framför sig med tankarna långt borta från skogen han befann sig i. "Efter allt som hänt ..." Blodiga kroppar uppenbarade sig framför honom och han slöt ögonen för en stund innan han såg på Blue, nu med återfunnen sinnesnärvaro. "Det kommer minst sagt bli ... intressant." Intressant? Det var inte det ord han letat efter men det tidigare vemodet var som bortblåst. Istället log han mot henne men i verkligheten fanns en väl dold rädsla bakom orden han yttrat. För någonting sade honom att ingenting skulle bli som innan.
   "Kanske." sade han hoppfullt som svar på ytterligare en av Blues frågor. Möjligheterna fanns att deras vägar skulle korsas, även om de var mycket små. Obefintliga. Han var inte säker på att han kunde ta sig hem levande. Eller vad han skulle mötas av när han väl var hemma, om han nu överlevt. Men i denna stund behövde honan inte fler saker som tyngde hennes redan tunga axlar. Det var inget löfte men samtidigt inget farväl han gav henne och han hoppades hon skulle nöja sig med det.

[Minst sagt! Jag ger upp. För stunden åtminstone.]

Blue nickade kort och koncist. Även om det tumlade runt massor av följdfrågor i hennes huvud, så sköt hon undan dem och lät de hamna i mörker. Det fanns ingen anledning att ifrågasätta. Trots att det kändes som ett väldigt vagt kanske så tröstade det. Blicken lämnade honom och blickade in i mörkret.

Sakta sänkte hon huvudet och placerade det på hennes utsträckta, smala framben och slöt långsamt ögonen. Blue drog ett djupt andetag som fick hennes lungor att vidga sig till det yttersta, innan hon pustade ut. Tröttheten kom rasande, även om hon så gärna ville hålla sig vaken - inte spilla sekunderna med honom. Hans flyktighet fick henne att vilja spendera mer tid med honom, samtidigt som den varnade henne och ville att hon skulle lämna han bakom sig, som han skulle komma att lämna Numoori. 

[Ska vi kanske avsluta? Jag har åtminstone inte mycket mer att tillägga. Jag tycker iallafall att de kanske kan mötas igen, om en tid? c:]

Den vita varghonans tunga ögonlock fick honom att le. Det hade blivit dags för honom att avlägsna sig från denna plats. Från henne. Så gott som ljudlöst reste sig Erathor upp och genom de blåröda ögonen såg han mot den knotiga honan som låg nedanför honom. Lätt skakade han på huvudet åt henne och hoppades att hon någon gång åter skulle finna glädje, även om han själv inte skulle vara där att bevittna hennes tillfrisknande. 
   "Du borde fortfarande se till att äta något, Blue." viskade han lugnt men utmanande. Han log en sista gång innan han plötsligt försvann spårlöst - upplöstes i nattens mörker för att i samma sekund befinna sig flertalet meter ifrån henne. En sista gång såg han sig om, skymtade hennes ljusa kropp bland träden. "Farväl, Blue." viskade han tyst, helt överröstad av bäcken som han befann sig vid.

[Yes! De måste mötas igen! Du kan avsluta om du känner för det c:]

Det enda som avslöjat hanens avlägsnande var hur hans värme försvann. Blue såg upp, något sömndrucket. Det skar i hennes hjärta när hans kropp blev ett med mörkret emellan stammarna. Som om han bedövat hennes smärta med hans närvaro, började det värka i hela hennes väsen igen. Hårt slöt hon ögonen och lade ner de på frambenen igen. Arg, näst intill förbannad. Vad var det med honom?  

[Ville bara skriva något till. ♥ AVSLUTAT. ]