[Översättning av titeln; "Framtiden ligger framför våra tassar.
Kommer att pp:a lite, men ni kan nog leva med det.]

Länge hade Aamon funderat på det han nu skulle säga. Tankarna hade flutit fram och tillbaka i hans huvud under månader, kanske även år. Och slutligen hade han kommit fram till ett beslut, vilket hade varit en enorm lättnad för honom själv. Men han anade att vissa andra också skulle känna samma sak som han.
Kanske någon skulle bli besviken eller irriterad, men det var inte ett beslut som tvingade någon att göra något. Nej, det var ett beslut som handlade om flockens framtid och alla deras liv. Ett beslut som helt enkelt kunde göra vissa saker mycket bättre, medan andra saker kunde bli sämre. Det berodde helt på hur de andra valde att hantera situationen.
Och nu hade han kallat dem samman, alla Lawarer i hans flock. Han satt uppe på en sten och såg ned över dem. Hans jämlikar, hans familj.
Alla väntade de på hans ord, alla verkade de vara aningen förväntansfulla. Det var länge sedan de hade haft ett flockmöte, just för att det inte hade funnits någonting att diskutera. Men nu fanns det saker att tala om, och det var saker som var av yttersta vikt. Det hade inte med någon enskild individ att göra, det rörde dem alla. Och flockens framtid.

"Bröder, systrar..."
Ett djupt andetag, sedan fortsatte han.
"Jag har samlat er här idag för att det finns saker som behöver diskuteras. Som ni behöver veta om. Som ni alla vet har vi levt isolerade från omvärlden under en väldigt lång tid. Och vi har klarat oss bra, vi har tagit hand om våra egna och gjort denna plats till vårat hem. Och det kommer den också alltid att vara. Här har våra förfäder vandrat och här har vi växt upp. Det är mer än bara minnen som binder oss hit, det är även känslor och relationer. Inte bara till vargarna vi nu har runt omkring oss, utan även till de som en gång vandrat här men som nu ligger i vila i jorden."
Ord som kom rakt från hjärtat. Detta var deras hem, Aamon skulle aldrig tillåta att någon tog det ifrån dem.
"Men på sista tiden har det känts som att vi inte längre lever i nuet, utan i det förflutna. Vi blickar inte längre framåt i tiden, utan mer bakåt mot det smo har varit. Och det är inte bra, inte för den enskilda individen och inte för hela flocken."
Han tystnade igen, tog ännu ett andetag. Han kunde känna allas blickar på sig och han mötte dem en efter en. Ögonpar som såg mot honom underifrån manar som sprakade i alla tänkbara färger.
"Det är dags att vi tillkänna ger våran existens, låter världen veta om att vi existerar. Det är ett steg emot framtiden och det är mot den som vi måste se. Vi kan inte gömma oss i detta område, vi kan inte längre leva isolerade. Ifall vi fortsätter med detta kommer det att leda till våran undergång. Många av er är menade för mycket större saker än att endast leva här. Men ni kan aldrig åstadkomma dessa ifall världen inte vet om att ni faktiskt finns."
På något sätt kunde han känna hur de andras känslor ökade en aning i styrka, både positivt och negativt. Och han visste att han skulle få höra en del saker, både bra och dåliga. Så innan någon hann säga någonting fortsatte Aamon tala.
"Framtiden ligger framför våra tassar. Det är dags att ta steget."

Skuggor rörde sig i utkanten av flocken, de flesta tillhörande träden och dess invånare men även en levande varelse samsades med utrymmet tillsammans med skuggorna. Likt ett osaligt spöke rörde sig Insaire vid flockens utkanter där hon försökte göra sig själv uppmärksam på vad flockens ledare sa. Dessvärre var hennes tankar på annat håll, vandrandes bland de minnen som hon inte förträngt. De minnen som hörde samman med den stund då hon blivit accepterad till denna flock av en annan ledare än den hon försökte lyssna på nu. Fundersamt tänkte hon på den känsla av trygghet det hade ingivit henne att få tillhöra en grupp med vargar som var helt omedvetna om hennes förflutna, en trygghet som nu skulle slås till spillror. För vad visste hon om de vargar som vandrade utanför flockens revir och vad visste om henne och det hon gjort? Istället för skräck eller osäkerhet kände hon endast ett uns av irritation över det faktum att hon var helt ovetandes om svaret på den frågan och därav var hon utan den kontroll som hon känt att hon haft över sitt liv i tio år nu.
Men samtidigt hade hon ju på något vis återfått sin frihet vilket betydde att hon var fri att gå var hon än ville precis som förut då det hade varit en av de saker som hon gillat allra mest och som när det sen försvann lämnat efter sig det största tomrummet. Ett tomrum som det nu inte längre kunde fylla eftersom tomrummet istället hade blivit ett svart hål som sög i sig alla känslor likt ljus som kom för nära.
Tvärt avbröt hon sig själv i sina funderingar och lade åter tonvikten till att lyssna på de få ord som ledaren hade kvar att säga. Hon tillät dock blicken att fritt vandra omkring även fast hon inte fäste något större intresse vid det hon såg förens hon fick se nåt i utkanten av sitt synfält. När hon vände för att få se det skarpare hade det dock upphört att existera och hon riktade istället ögonen mot flocken igen även fast hon hade vissa föraningar på vad hon sett. Dess form och blekblåa färg hade så starkt påmint om de spöken hon haft syner av under halva sitt liv att hon var säker på att det varit vad hon sett. Eller om nu verkligen hade sett det och inte hallucinerat som hon inbillat sig att tro i flera år men som börjat låta alltmer osannolikt eftersom synerna av spöken inte upphört.
Hon hade lärt sig leva med det för längesen samt även att ignorera det och verka oberörd inför andra, det hon dock inte blivit av med hade varit den kyliga känslan av död som varje gång hon såg ett spöke fick raggen att resa sig på henne precis som nu. Den känslan verkade även vara det enda som inte sögs upp av det svarta hålet och hon kände redan nu hur den utforskade varenda vrå inom henne samtidigt som den fyllde henne med en stark längtan av ett slag som bara kan beskrivas som dödslängtan.

Hon kunde liknas närmast vid en katt.
Utsträckt, såg nästan onaturligt lång ut med framtassarna sträckta så långt framåt de bara kunde nå, de vanligtvis ganska höga skuldrorna platta och osynliga i den tegelröda pälsen.
Ställningen var kanske inte en man skulle se som uppmärksam och nyfiken, men de intelligenta, klarblå ögonen glittrade av intresse och hon släppte inte sin far med blicken för så mycket som en sekund.

Han släppte dem fria. Öppnade världen för dem. Talade med ord de alla kunde känna igen sig själva i, men samtidigt hade de personlig mening, förmodligen i stort sett samma mening som de hade för henne.
Pannluggen, som låg tjock över hennes klara ögon, sprakande i ljusblått, rött och svart, dolde vad hon tänkte och kände.
Det var sådan hon ville vara. Stark. Stadig. En klippa.
Fast .. hon måste till och med själv medge, att hon kunde vara en rätt impulsiv och hetsig sådan.

Hon hade aldrig anklagat sin far för vad han gjort. Det var medfött, en instinkt omöjlig att stoppa. Likväl hade hon aldrig i ord förlåtit honom, även om hon alltid gjort det, under tystnad.
Han var, trots allt, allting hon hade. Den enda att se upp till. Han och de andra, alla de hon lärt känna här. Det var allt som fanns i hennes liv.
Nu skulle det tydligen bli mycket mer. Vad fanns utanför?
Ingen rädsla, bara iver, och det var nära att hon satte sig upp och stack ut direkt. Men samtidigt höll denna .. familj .. henne kvar.
"Vet de någonting om oss?"
Hon höjde huvudet ytterligare några centimeter, spetsade de svarta öronen. Tillkallade sig uppmärksamhet, och hennes ställning blev en aning rätare, avslappnad fortfarande, men inte sådär lös och carefree-aktig.
"Vi måste ju ha kommit ifrån någonstans, innan vi kom hit. Är vi bortglömda? Talar de om oss som legender, en förlorad ras - eller finns det andra som vi därute, grupper, enstaka?
Kanske de hatar oss? Borde vi röra oss ensamma därute? Eller börja i grupper, undersöka vad som möter oss?"
Ingen ilska, ingen irritation, ingen rädsla, bara flatt, nästan mjukt ifrågasättande- nej, inte ens det. Bara förslag. Utveckling på faderns ord.

[Okej, orkar inte vänta på Bubbah/Aarano, så vi säger att han är häääär ;p hehe..]

Aamons blick vändes emot Twilight när denne talade. Han log inte, men han nickade emot den svartröda hanen. Aamon hade alltid gillat honom på något underligt vis. Det var som om de hade så mycket gemensamt, trots att Aamon inte kunde komma på något direkt exempel. Men det var så han kände, och han litade på sina känslor. Dessutom så uppskattade han den positiva inställningen Twilight hade till saker och ting. En sådan inställning kunde föra saker och ting väldigt långt, precis som han ville att det skulle gå för flocken. Det var därför ingen tvekan om att Twilight passade utmärkt som beta.
De blåa ögonen gled sedan vidare, och denna gång stannade de vid hans dotter.
Iskierka...
Aamon kunde se modern i dotterns ögon, hans älskade som han själv hade mördat. Och det högg en aning i hjärtat. Trots det kunde man skymta ett svagt leende på hans läppar. Han kunde inte hålla tillbaka det, hon var trots allt det käraste han hade.
Och hon verkade aldrig få slut på frågor. Fast det gjorde inget, han besvarade dem med nöje.
"För att vara ärlig så vet jag inte. Jag har ingen aning om vad som väntar oss där ute, inte heller vet jag ifall de vet om våran existens. Ifall vi är omtalade som en förlorad ras, som legender, eller helt enkelt bortglömda och begravda i det förflutna. Det är något som vi kommer att upptäcka när vi väl möter dem."
Han tystnade och lät blicken glida över alla de samlade.
"Men jag tror inte att de hatar oss, vad skulle de ha för anledning till det?"
Nej, det trodde han inte. Men å andra sidan kunde man aldrig vara säker. Men inte heller skulle man få veta ifall man inte kollade efter.

[Aaaah!! Förlåt förlåt för segt svar.. Men jag har seriöst inte haft någon rollust och så händer
det så mycket i huset just nu.. Även om det inte handlar om mig så.. Ja ni vet ^^']

Dom ljusa ögonen såg sig om på dom andra en snabb vända innan dom fastanade på den mörka
ledaren upp på upphöjningen. Den varg han hade valt att följa och lita på, även om han inte ville
erkänna det själv så litade han på honom och skulle kunna offra sitt liv för att se denna hanne leva
vidare och ta hand om om andra. Vem dom andra var hade han inte riktigt lärt ännu, lärt känna dom
eller samtala nå vidare djupt med dom i rädsla att förlora dem. När orden började att flyta igenom
luften klippte dom ljusa öronen till innan dom spetsades och vinklades fram emot Aamon.
En sval vindbris ven igenom den svartröda manen och dom svarta fjädrarna rörde lite på sig.
Orden som nådde hans öron fick hannen att stelna till, men icke synligt och dom röda klorna borrade
ned sig i marken samtidigt som den vita svansen tryckte sig närmare kroppen. Lämna denna plats
var något han verkligen inte ville, men samtidigt ville han även se sig om. Se vad som fanns, söka
äventyr och kanske kärleken. Men dom idéerna och drömmarna hade sedan länge tillbaka lämnat
den snövita hannen och han sjönk ihop inombords samtidigt som öronen fångade in alla meningar
och ord som alla sa. Att yttra sig själv ville han men satt hellre tyst kvar och talade hellre i ensamhet
med ledaren. Han må vara en Lawarvarg, men modet som dom borde ha hade sedan länge smällt
bort och det enda som fanns kvar var ett tomt skal med en skrämmande blick.

[Sorry för failiga, men nu är jag här ^^']

[Okej, avslutat rollspel. Det har stannat av helt, i samband med att hela flocken har stannat av. Sammanfattning; Det är bestämt att de nu kan ge sig ut i världen för att se vad som finns där men de är fortfarande en flock osv. BRA! 8D]