Valphonan hade ingenting emot att vandra längre sträckor, det gav henne bara fler tillfällen att upptäcka nya saker, men samtidigt tröttade det ut henne - gjorde henne utmattad. Sömn var otäckt, hon vågade inte. En gäspning flydde henne och panikkänslor spreds genom kroppen. Ett försök att undkomma dem var att öka farten för att inte orka vara trött. Hur länge skulle det plåga henne? 

Honans röst väckte hennes uppmärksamhet och valpen började genast vädra, tidigare ouppmärksam på de flesta sinnesintryck. "Ska vi på jakt?" frågade hon exalterat. Hon hade aldrig varit på en riktig jakt. Hade mest fångat små byten och hade inte varit tillräckligt gammal för att ha fått följa med familjen på jakt. "Får jag hjälpa till?" Hon ville hjälpa till, ville vara speciell och inte kunna ersättas. "När jag blir stor tänker jag vara jätteduktig på att jaga" sa hon självsäkert och höll stolt huvudet högt innan ännu en gäsp kom. Ögonlocken föll tungt vid varje blinkning.

Zey-So har länge lagt märke till att valpen verkade gäspig och sömnig men att stanna nu var inte så bra idé. Jakt efter mat var viktigare.

Zey-So såg hur valpen gäspade och ändrade sig.

Zey-So tänkte att om jakten blev lyckad så tar de paus under några timmar för att hinna äta och sova innan nästa vandring. Att vandra på kvällen eller natten var normalt för henne så hon gjorde ingen större skillnad på natt och dag.

Karginnan började röra sig fram, nosen drog in luften och hon rättade sin riktning flera gånger innan hon var säker på att hon gick åt rätt håll. Då och då sänkte hon nosen mot marken och lät den leda henne på rätt spår.

Valpen skrattade lyckligt till när Zey-So sade att hon fick hjälpa till. Då var hon till nytta. Hon var dock aningen osäker på om hon skulle kunna klara uppgiften utan att förstöra något. Det gjorde hon alltid. En gång det var jakt hade hon följt efter fastän hon inte fått och de hade fått vända tillbaka eftersom de ansåg att hon var för ung. Det resulterade i att de var för få för jakten och då var de sura på henne. Vid det tillfället hade hon dock inte tyckt att hon var för ung och det var absolut inte hennes fel att bytet kommit undan. 

När honan sedan ändrade sig och hon inte fick följa med såg hon både förvånat och besviket upp. "Va?! Så kan du inte göra" gnällde hon, denna gång stannade hon dock inte utan fortsatte framåt. "Jag är inte alls trött!" Nu var hon måttligt desperat. Ännu en gäspning avslöjade henne dock. Men hon ville jaga! "Du kan inte hindra mig" sa hon med ledsen röst och slokande svans. Hon skyndade sig för att hålla jämna steg med honan, ville inte komma efter och missa någonting spännande. Samtidigt försökte hon härma Zey-So's beteende genom att hålla nosen nära marken.

"Hur långt är det kvar?" Så fort hon uttalat orden sänktes nosen till marken igen.

Zey-So synade valpen med ett fundersamt lugn innan hon ryckte på axlarna och fortsatte fram. Hon tänkte inte hindra henne, någon enorm fara för henne skulle det nog inte bli trots allt, jakten fördes på inte allt för stort djur. Det fanns risk att Novali skulle skrämma iväg bytet men Zey-So hade sina färdigheter i lättskrämt vilt.

Snart började hon skymta svinet bland buskarna, den grävde fram något ur marken och hade ryggen vänt mot henne. Novali's fråga fick Zey-So att långsamt vända på huvudet och ge henne en sträng blick innan hon nickade menande åt valpen att komma fram och titta försiktigt.

Hon tänkte inte använda osynligheten denna gång, det var bättre om Novali fick se på vad hon i framtiden skulle göra för att skaffa fram mat både åt sig själv och flocksystrarna. Karginnan började långsamt smyga sig fram mot bytet, vinden döljde hennes doft och stegen var så försiktiga att nästan inga spår lämnades. Vildsvinet stannade upp, känslan av fara signalerade om Zey-So's närvaro och den ryckte till för att sedan slänga kroppen i snabb flykt. Men Zey-So var redo på denna reaktion. Hennes smäckra kropp kastade henne mot sitt byte och med några hopp var hon nära nog att med ena framtassen likt en lejoninna gripa tag i vildsvinets bakben, få honom att falla och sedan gripa tag hans nacke, ett ryck åt sidan bröt ryggraden och avslutade hans liv.

Zey-So ångrade genast sin handling, hon borde ha låtit Novali döda, men sedan började hon tänka på att vrenen fortfarande är ganska liten och kunde ha lätt råkat släppa lös svinet. Zey-So får jaga ifatt något mindre åt henne.  

När doften av byte nådde valpens luktsinne blev hon genast upphetsad och ville inget hellre än att rusa mot det, men då skulle hon med stor sannolikhet få en utskällning. Hon tyckte inte om utskällningar. Efter att Shishi hade försvunnit blev hon alltid skälld på, utan anledning. Du får inte göra si eller så. Gör inte om det där. Skrämmer du bytet en gång till så.. Hot. Hot som fortfarande kändes färska i minnet. Vid tillfället de använts hade valpen knappast brytt sig. Men nu.. Nu ekade de i hennes drömmar. Drömmar hon ibland glömde så fort hon vaknade men som ändå gav henne skräckslagna känslor. 

Hon ruskade på sig, fick inte missa jakten. Zey-So hade sagt åt henne att stanna. Ett snabbt övervägande skedde i valpens tankar. Stanna eller inte stanna? Hon satte sig ned, bevakade. Denna gång hade självkontrollen vunnit. Hon kände sig stolt och svansen svepte till bakom henne. Det bruna ögonparet följde honan med blicken och såg varje rörelse. När hon tog ett språng höll valpen andan och släppte inte ut luften förrän livet i vildsvinet runnit ut. Tungan fuktade nosen och läpparna, hon var hungrig. Genast satte hon av i små skutt mot honan och maten. "Så där ska jag också göra när jag blir stor" sade hon och firade av ett stort leende mot Zey-So. Busigt buffade hon till henne och drog in doften av djuret som låg framför dem. "När jag är klar kommer det inte finnas några vildsvin kvar!" Ett skratt som hon försökte hålla tillbaka bubblade inom henne. En gäspning stoppade det dock från att bryta sig ur den ihopbitna käften. 

Zey-So svepte med svansen när hon såg Novali skutta fram och satte sig bredvid svinet för att låta valpen äta först. Hon hade sådan etik, de yngre får äta först och mest.

Novali's replik om att det inte kommer vara några vildsvin kvar tänkte hon inte kommentera, Novali var fortfarande ett barn, när hon blir äldre kommer hon förstå hur viktigt det är att vildsvinen FINNS kvar, byte är väldigt viktigt.

"Ät nu vi hinner vila också. Imorgon blir det en lång vandring."

Hon la sig ner i väntan på att Novali skulle äta sig mätt.

Valpen nickade utan att riktigt förstå innebörden av meningen och satte tänderna i bytet. Hon slet åt sig kött där hon lättast kom åt och slutade inte förrän hon var riktigt mätt. Då backade hon ett par steg och satte sig klumpigt samtidigt som tungan rengjorde henne runt munnen. Det var även då, när hon inte längre hade någon direkt fokus, som ordens innebörd fick mening. 

"Mina systrar?" frågade hon med en blandning av glädje och förvirring. Samtidigt drog en sorg över henne. Klarade hon av att systrar? Skulle hon ha ihjäl dem med? De var så klart inte som Shishi men Nova var fortfarande Nova. Kanske kunde hon klara det om de höll sig borta från stup och branta berg. Valpen började skaka, så väl som av rädsla som av trötthet. Panik bröt ut och kaos rådde i hennes huvud. Skräckslagna gnyenden fick bröstkorgen att drastiskt höjas och sänkas. Plötsligt blev hon helt avslappnad, föll ihop och tappade medvetandet. 

Ögonen slogs upp och den bruna blicken fick fokus på marken. Varför låg hon där? Ostadigt satte hon sig upp och riktade frågande blicken mot Zey-So. "Vad hände?"

Zey-So började äta när hon såg att Novali blev mätt, blod rann ner på marken som girigt slukade i sig fukten och Zey-So fick själv blod över tassarna när hon grep tag i köttet och slet av stora lamsor.

"Jovisst, systrar. Vi är en flock som håller till vid Eriinari."

Hon avbröt sig och vände de gula ögonen mot Novali när hon började gny. Hon såg på utan att göra något för att lugna flickan, hon hade inga helande krafter så hon kunde inte hjälpa till. Plötsligt föll valpen till marken och Zey-So tippade huvudet fundersamt åt sidan när hon långsamt reste sig upp och gick fram.

"Du svimmade. Jag vet inte anledningen. Swana får ta en titt på dig när vi är hemma." 

Zey-So ryckte lätt på axlarna och återvände till sitt byte.

"Du borde ligga still ett tag, så att du återhämtar dig."

[Tänkte vi kunde avsluta här och säga att de går vidare längre in i Numoori?]