Varkara var osäker på omgivningarna, han stack åter ner nosen i marken och doftade, han hade ofta hamnat i problem på grund av att han var Anti-våld, han skulle inte göra en fluga förnär, eller det var nog lite att ta i, han jagade bytesdjur såklart, men han skadade inte andra vargar, inte tänkande varelser...
Han såg sig omkring, det fanns dofter av andra vargar häromkring, och han var tvungen att vara försiktig.

[Lite kort, men han är ju helt ny för mig...]

Främlingar i skogen är något hon alltid har koll på. Mest för att kunna hoppa in ifall förstörelse av skogen eller skadligt vållande på individer. Annars är det inte alltid hon går främlingar till mötes så länge de håller sig borta från reviret. Men denna tik besitter även ett stort mått nyfikenhet. Och det är just det som denna dag får henne att röra sig åt det håll skogen berättar för henne att en främling befinner sig. Det är något som skogen berättade som gjorde henne väldigt nyfiken. Och så kände hon att det vore skönt att tänka på något annat för en gång skull. Så ljudlöst rör hon sig nu mot främlingen. Är medveten om denne långt innan andra brukar bli medvetna om att någon annan finns i närheten. Jorden gör henne ljudlös. Snart får hon syn på främlingen och stannar upp.
"Goddag, främling". Hälsar hon artigt.

Varkara hoppade bakåt med skräck i blicken, några ljusblixtar sken upp och ett litet muller hördes, det var hans självförsvar, framför honom hade en annan varg dykt upp och skrämt honom, hon hade inte varit ovänlig... Men hon hade överraskat honom.
"H-hej fröken!" stammade han snabbt
"Jag är ledsen att jag trängde mig på, måhända bor ni här?"
Om han kunnat rodna skulle han nog det, inte nog med att han var nervös runt andra vargar, den här var tik till råga på allt, och hon var större än honom... mycket större.
"Om d-du vill kan jag gå" han vek ner med blicken och inväntade hennes svar, svagt darrande på benen

Främlingen hoppade till av skräck. Wami ryggar ett steg och öronen lägger sig mot nacken. Det var inte hennes mening att skrämma honom. Hon spetsar öronen igen när han talar. Sen när han tystnat tar hon steget fram igen.
"Det var inte min mening att skrämma er. Och att vistas i denna skog är inget brott. Önskar ni vila en stund här, eller se er omkring så är det ingen hon hindrar er. Och ingen önskar jaga bort er härifrån". Svarar hon och ler vänligt.
"Mitt namn är Wami, och den här skogen är min flocka hem". Lägger hon till. För är främlingen medveten om att det ändå ligger ett revir inne i skogen så vet han vart det inte är så passande att bara kliva rakt in.

Varkara log vänligt, jo vila skulle nog inte vara helt fel, och om hela den här tikens flock var lika vänliga som hon skulle han nog kunna stanna här ett tag.
"D-Du är väldigt vänlig fröken, jag heter Varkara må jag veta ditt namn?"
Han kollade på Tiken igen, synade henne, även om han skulle ha slagits, skulle han nog ha förlorat den striden...
"Kan du stanna och dela litet livshistorier?"
Han insåg hur dumt han måste låta, men hans mamma sa alltid att det var bästa sättet att lära känna folk på

[Hon presenterade sig ju. :P]

Hon ler vänligt mot Varkara.
"Trevligt att träffa dig, Varkara". Hälsar hon. Även om hon fortfarande finner just de val av ord underliga. För man kan ju inte vara säker på att mötet är trevligt förrän efteråt. Men det låter ändå artigt att säga så och då ifrågasätter hon inte.

Dela livshistorier. Hon sveper ut med blicken över skogen omkring dem. Leendet ligger kvar på läpparna. Men det är något som har smugit sig in. Sorg? Tvivel? Det är osäkert på vad det är som svärtar hennes annars så vänliga och varma leende. Den glödande blicken fästs på Varkara igen. Ursäktande ser hon på främlingen.
"Jag är rädd att mina livshistorier inte är av den varma och glada sorten. Men det är inte våra livshistorier som gör oss till de vi är. Det är valen vi gör i livet. Vi kan inte ändra på vad som varit. Ej heller kan vi påverka framtiden. Vi kan bara göra vårt bästa här och nu". Svarar hon Varkara.