Hösten är här, det kändes så i luften och i naturen runtomkring en. Fåglarna kvittrade inne bland träden, Solen stod högt uppe på den azurblåa himlen och dess mjuka solstrålar letar sig fram mellan de höga trädkronorna. Den mysiga och lummiga skogen ger en känsla av värme. Ett behagligt klimat som sällan blir väldigt varmt. Träden ger ordentligt med skugga som alltid ger en sval känsla när man står på marken.

Det stora gråa hanen går med långa kliv längst med revirets gränser och kollar så ingen främling var Nära deras revir. Hans högra öga är guldbrun och han är blind på det vänstra ögat samt har ärr över det. Hans långa lugg faller ner mjukt över hans ögon.

Han slickar sig om nosen och kastar några blickar omkring sig, en varm glimt syntes i hans öga. Han ser sig omkring i den stora skogen, rörde sig vant och säkert bland stigen och lyssnade på fåglarnas sånger. Han log lite för sig själv även om inte leendet gick upp i hennes ögon, han kände sig ensam eller nej snarare att något eller någon saknades.

Det hade hänt mycket kring flocken nu, valparna hade blivit tonåringar och ville själva ge sig ut på äventyr, det var tråkigt men samtidigt lärde sig mer om världen och fick sina egna erfarenheter än att de skulle vara kvar här hemma i flocken.
hans mor hade han inte sett så mycket av, men han såg att hon inte hade mycket kvar i livet, hon hade levt bra på länge och han önskade henne gott, vad som än händer så älskade han sin mor och de skulle säkert träffas igen. Hans syster Hyacint hade gett sig iväg för att finna sin egna väg och lycka, han önskade henne allt gott och de skulle säkert träffas igen.

Några i flocken hade han inte sett på länge, han undrade vart de hade tagit vägen men de skulle säkert dyka upp så småningom. kanske skulle de försöka få hit fler nya medlemmar?

Snart kommer han fram till en glänta och går fram till en liten bäck i närheten, han stannar och böjer ner huvudet och börjar dricka djupa klunkar. Men öronen rör sig hela tiden fram och tillbaka efter ljud. Han undrande vart hon höll hus?

Den mörka tiken hade suttit uppe i ett träd i närheten av bäcken och hon hade sett honom komma. Varje gång hon ser honom så känns det som om något kramar hennes hjärta. Hon älskar honom så mycket. Och han är väldigt stilig att se på. Sedan de träffades första gången har hon alltid förundrats över att han valt just henne. Att han stannar vid hennes sida och viskar ömt i hennes öra när helt som känner att hon inte är något värt. Han verkar alltid känna på sig när hon behöver det och han vet alltid vad han ska säga för att få henne att må bättre. Ett kärleksfullt leende vilar på tikens svarta läppar när hon reser sig på grenen hon suttit på och sen klättrar hon ner för stammen. Endast hennes klor ger ljud ifrån sig när de greppar i barken. Sedan landar den mörka tiken ljudlöst på marken.

Lika ljudlöst rör hon sig mot hanen som står vid bäcken. Växterna böjer sig ur vägen för henne och hennes steg är ljudlöst och lätt. Hon rör sig smidigt och den långa randiga svansen guppar med i hennes rörelser. Hon sluter upp vid hanens sida och sätter sig ner. Den långa randiga svansen sveps kring hennes tassar. Den mjukt glödande blå blicken söker sig till hanen.
"Visst är det en vacker dag". Säger hon för att bryta tystnaden.

Han slutar att dricka och sätter sig ner för att blicka över det vackra området. han känner sig så rofyll på något sätt,nej inte bara det, hemma, han känner sig hemma! Det här är hans och Wamis hem tillsammans med resten av deras flock.
Hans svans rör sig fram och tillbaka över marken tills han slutligen virar den runt hans ben. Hans öron rörde sig bakåt mot knakade ljud från träden, men det är inte något han lägger märke till nu, just nu ville han bara sitta här och bara ta in allt.

Han känner av en närvaro, och i ögonvrån ser han en mörk tik med blårandig svans och glödande blå blick sluta upp vid hans sida och sätter sig bredvid honom. Han ler ett kärleksfullt leende mot henne och böjer på huvudet och slickar henne över kinden och nosen och avslutar med att stryka sitt huvud mot hennes. Hennes närhet och kärlek fick hans hjärta att slå extra varje gång. Så vacker att se på, han har alltid undrat vad hon såg i honom, en halvblind ärrad hane. Men hon var hans och han stod alltid vid hennes sida oavsett vad händer.
Han log mot henne och nickar - ja det är det, men du är den vackraste här omkring Wami.

Hon sluter ögonen och njuter av hans beröring och kärleksfulla tillgivenhet. Hon älskar honom så mycket. När han sedan talar så känner hon sig generad och vänder bort blicken för en stund. Hon har aldrig sett sig själv som vacker och hon har aldrig riktigt kunnat vänja sig när han kallar henne det.
Men hon kom hit för att prata med honom så hon fäster den glödande blå blicken på honom igen.
"Det är något jag vill tala med dig om". Börjar hon. Den blå tungan smiter ut mellan de svarta läpparna och fuktar nosen i en snabb rörelse.
"Jag har frågat Asami och Akihiro om de vill ge sig ut i Numoori och se sig omkring samtidigt som de kan försöka finna nya vargar som vill ansluta sig till oss". Hon studerar hanen och försöker avgöra vad han känner för hennes ord.
"Aiko har jag inte sett på ett tag och det verkar som att Akira och Aosora redan har gett sig av. De är alla så stora nu och vi kan inte hålla kvar dem mot deras viljor. De behöver få vandra och upptäcka sig själva". Hon tystnar igen. Det gör ont att behöva skiljas från dem. De är ju hennes valpar. Deras valpar. Men de är inga valpar längre. De har alla blivit så stora. Wami drar ett djupt andetag och andas sedan ut oron inför det nästa hon tänkt säga.
"Jag skulle med vilja ge mig ut och vandra lite. Jag önskar att du stannar kvar och tar hand om flocken". Hon ser honom i ögonen. Hon vill inte skiljas från honom heller men detta är något hon har funderat på ett tag. Hon känner att hon skulle behöva det. Och hon vill själv försöka finna fler vargar som vill följa med till Trinity.

Han såg på sin vackra partner, hans Wami! Han älskade henne över allt annat! Han klipper lite smått med öronen och lyssnar på det hon har att säga. Att Asami och Akihiro skulle ge sig ut i Numoori och se sig omkring samtidigt som finna mer vargar till flcoken. Det var ingen dålig ide. Han nickar med huvudet att han håller med och förstår.

Han anar hennes oro för deras valpar, Aiko hade de ju inte sett på länge och Akira och Aosora hade ju redan gett sig av. Han stryker sig huvudet mot hennes lugnade. - Du har rätt min kära, de är alla stora nu och behöver vandra och lära sig av sina misstag och framgångar. Även om de är stora så är en föräldrars oro alltid där, att något skall hända deras barn, men jag har tro på dem att de alla kommer tillbaka till oss, vi skall vara stolta över våra underbara starka valpar.

Hans öga spärras upp av förvåning när hon meddelar att hon också vill ut och vandra. Han ser på henne, han kunde inte klandra henne att hon kände en lust att vandra och hon hade ju stannat inom reviret och tagit hand om deras valpar tills de har blivit stora nog att klara sig själva.
Han log mot henne och slickar henne ömt på nosen. - Jag kommer att stanna här och vänta på dig, jag skall ta hand om våran flock tills du är tillbaka. Du förtjänar att få ha tid för dig själv! Jag älskar dig för evigt Wami!

Han ser in i hennes vackra glödande blåa blick, visst ville han inte skiljas ifrån henne, men han ville inte att hon skulle känna sig kvävd eller instängd. Han litar på henne och han anande att hon också skulle försöka finna vargar till flocken.