Det var en helt vanlig dag. Som vilken annan dag som helst. Den lilla fluffiga valpen som nu ägde elva vårar satt som vanligt ensam. I elva år hade han stått ut med att för det mesta leka alldeles för sig själv, då han inte ville störa sin syster och bror.

Allt hade dock förändrats nu. Allt.

Hans bror syntes inte längre till, han hade varit borta i flera dagar, och trots att Molok inte lekte och busade med sin bror, så saknade han honom ändå. Fast. Det var mycket lugnare utan honom också.

Valpen ruskade på huvudet och reste sig upp från den kalla marken. Han hade som innan befunnit sig djupt inne i bergen, bland hemliga gångar och mystiska platser. Hans mor tyckte visserligen inte om att han lekte där, men det var någonting som drog honom till mörkret. Någonting han inte kunde förklara.
    Han tyckte det var konstigt att mor inte hade ropat på dem än. Det borde vara runt den tiden då de tränade sina vingar extra ..

Molok skakade av sig den smuts som fastnat i hans vita päls och trippade med lugna steg ut ur labyrinten.

Han var helt omedveten om vad som skulle komma att hända.

Relianne's sökning gav inga resultater denna gång heller. Den snövita varginnan återvände hem efter tre dagars sökning av sin son Blair som så fort han har fått testa på vingarna bestämde sig att lämna familjen. Relianne bubblade av blandade känslor, innerst inne var hon rädd och orolig för sin sons säkerhet och längtan att åter få se honom. Hon har aldrig förut trott att hon kunde känna av så starka känslor. Bael har varit på vandring en lång tid nu och hennes hopp om att han skulle återvända var lika stark som innan och men hennes fokus låg på barnen och det var inte ofta som hennes tankar vandrade till Bael.

Trots att Bambra hade sagt att Blair själv valt detta, att det var något han ville så kände Relianne ständig längtan efter sonen. Hon kunde inte tro att han kunde lämna familjen sådär utan att ha talat med henne först. Kanske har hon gjort något fel, kanske var det något fel på deras relation.  Hon har aldrig trott att Blair inte skulle ha sagt henne något. Därför letade hon efter honom och skulle göra det tills hennes sökningar gav resultat.

Hon svepte med blicken över de välkända bergen och log lätt åt tanken att Molok snart skulle vakna och gå ut för att träffa henne som de hade kommit överens om tidigare. Hon skulle ta med honom på vandring och visa vackra grottor hon har stött på. De hade underbart vackra kristaller på väggarna som glänste och glittrade i alla regnbågens färger. Det skulle Molok tycka om. Han har alltid dragits för att vandra i labyrinterna av deras hem. Relianne gillade det inte för vissa gångar var så smala och trånga att hon som fullvuxen fakarg inte skulle kunna komma in och hjälpa honom om han skulle råka gå vilse. Men Molok gick aldrig vilse. Han var så duktig..

Relianne's blick fångade upp en blå siluett i himlen, den var för långt borta men den vita kände igen henne direkt och raggen restes ofrivilligt över den vita fakarginnans päls. Hur kunde hon hittat de? Vad gjorde hon där? Nej detta var inte tankar som svepte förbi i Relianne's huvud. Den första och enda tanken som slog henne var ett så dyrbart för henne namn.
"Molok.."

Farten som Relianne fick överskred alla hennes förra rekord, det var som om hon plötsligt fick Baels mäktiga vindbändarkraft och lät luftströmmarna hjälpa henne att föra hennes vita kropp genom luften fram till deras hem, till hennes son som nu mest av allt behövde hennes hjälp. På mindre än en minut var hon framme och såg hur Valoria, hennes fiende höll på att ta ifrån henne det som gav Relianne meningen att leva. Den vita fakarginnan slog ihop vingarna och med rasande fart kastade sig mot den blåa fakarginnan. Slå bort, växla fokusen mot sig själv. Slita sönder till molekyler denna som vågade öppna sin käft och inkräkta på hennes son.

Molok hade trott att det var mor som kommit flygande. Men ju närmre pricken på himlen blev kunde den lilla valpen se att det inte alls var mor. Det var en främling. Det var knappt att han såg denne, då den var blå och smälte lätt in bland himmelns blå färger.
   Främlingen hade, precis som han och mor, vingar. Då kunde det väl inte vara någon annan än en vän till mor. De med vingar var goda, snälla vargar.

Ett leende spred sig på valpens läppar. Han hade aldrig träffat någon annan som honom, bara familjen. Så en främlingen var alldeles speciellt för den unga valpen.
    Svansen började vifta kraftigt och han ställde sig i lekande position.

Då såg han vargens käftar slås upp och några korta sekunder kände han en stickande känsla i ögat. Vad..., Vad hände..,? Molok var förvirrad. Varför skulle någon göra något sådant?

Han försökte trycka undan sig, men lyckade inte. Kort därefter släppte vargen taget, och han kunde nu känna på doften att det var en hona. En vacker en dessutom. Men ilsken.

Han kände smärta i buken. Det högra ögat stack till av smärta. Han skulle aldrig överleva. Kanske var det bäst att bara låta det gå över snabbt?

Nej.

Mor. Han var tvungen att leva för mor. Så när tiken åter högg mot honom rullade han över på rygg.

I synfältet kunde han se en vit individ. Och den störtade rakt mot främlingen.

Relianne föll hårt mot marken när hon slog bort Valoria från sin son men reste sig kvickt och med blottade tänder morrade mot den Blåa som på något sätt lyckats hitta deras hem.

"Valoria"
Hon såg hur honan piskade med svansen och blixtar skjöt åt alla håll som fyrverkerier. Genast grep Relianne tag om den kraften och ströp den, hårt och obarmhärtigt. Hon visste att Valoria kunde upphäva hennes egna krafter men passade på att pausa hennes elektricitetkraft snabbt så länge hon inte höll sig skyddad under kraftfältet.

"Molok. In i grottorna. Göm dig!"
Hon vände inte ögonen mot sonen men hade ena örat riktad mot honom. Bäst om han satt gömd bland labyrinterna där Valoria med all säkerhet inte skulle nå honom. Hon var trots allt för stor för det.

Sedan såg hon mot den blåa honan igen.
"Du är allt vidrig som passar på att anfalla en oskyldig valp när dess mor är borta. Hoppas dina barn också stöter på en liksinnad individ."

Moloks blick for från den vita varginnan till den blå. Han var orolig, vad var det här? Vad hade han gjort för fel för att främlingen ville döda honom.

"Molok. In i grottorna. Göm dig!"

Moderns röst ekade i hans öron och han kollade skräckslaget på henne. Vad.. Han kunde inte lämna sin egna mor.
"Men mamma...," viskade han lågt.

Relianne vände sin svarta blick mot Molok och läste på hans läppar hur han viskar 'men mamma..' Hon snärtade till med svansen och blicken blev spegelblank och stel.

"In sa jag! Jag kommer hämta dig sen!"

Hon vände blicken mot Valoria.

"Vart Bael är har du inget att göra med. Gör dig själv en tjänst och flyg härifrån. Du har inget att göra här och kanske kommer jag låta bli att berätta för Bael att du kom på besök. Det kommer rädda dig undan hans förestående hämnd mot dig"

"Vart Bael är har du inget att göra med. Gör dig själv en tjänst och flyg härifrån. Du har inget att göra här och kanske kommer jag låta bli att berätta för Bael att du kom på besök. Det kommer rädda dig undan hans förestående hämnd mot dig"

Valoria röt till vid orden. Hon tänkte inte flyga härifrån. Hon hade redan bestämt att idag var den dagen de skulle dö. Åtminstone med den vita tiken.


Inte fören nu kände hon att Relianne hade lagt sig runt hennes krafter och åter röt hon till.
"DU rör inte mina krafter." morrade hon ilsket och himlen började täckas av mörka svarta moln.

Off: det blev dåligt, du får ursäkta mig.

Relianne kunde inte låta Valoria använda sina krafter, hon kände hur honan blockerade hennes och såg hur svarta moln började dyka upp runt de.

Den vita tvekade inte, med ett språng kastade hon sin kropp mot Valoria för att slå ner henne från klippan, hon anföll först mest för att hon inte hade något annat val. Att ge den Blå tiden för att samla krafter var farligt, hon hade inte bara sig själv att beskydda utan även Molok.

Käften var öppen och klorna uppspärrade för att gripa tag i den Blå's kropp.

Attacken var förutsägbar och hon visste precis hur den vita tiken skulle träffa. Ett dovt brummande läte steg inom Den Blå och hon knyckte på nacken.

"Säg farväl."


Sa hon. Och med de sista orden flög hon i en rasande fart, med vidöppna käftar inriktad mot Reliannes hals.

Redo att döda.

I sista sekunden vek hon undan och med pannan försökte stånga sin motståndare. Hon var verkligen inte dum och visste hur man skulle slåss.

Hennes vingar användes både som skydd och som vapen, den naturliga instinkten att beskydda vingarna överskrevs av den naturliga instinkten att beskydda sitt barn

Hon tog den smäll, huvud mot huvud, och öppnade käftarna. Blixtar for fram ur hennes ögon och trillade ur hennes svans. Det här var slutet för den andra tiken. Hon hade ingen rätt att leva på denna jorden, och Den Blå var redo att avlida den som var partner till brodern till hennes älskade. Hon var redo.

"Ge dig," sa Valoria med den mörka stämman. Himlen blev allt mörkare och nu slog blixtrar ner mot dem. "Du klarar sig aldrig."

Relianne skyggade åt sidan för att komma undan blixtarna och fnös. Hon var ca 3 meter ifrån Valoria nu men lyssnade på honans ord, det verkade som om hon inte ville slåss.

"Ge dig av!"

Morrade hon djupt och hennes krafter letade sig åter efter den Blås för att strypa de, hon gillade inte ha de mörka molnen över sina berg.

Valoria röt till när hon missade. Istället för att åter attackera, lät hon blixtarna riktas mot den vita tiken. En blixt kunde mycket väl göra så att hjärtat stannade.

När hon kände att någon rotade runt i hennes hjärna sträckte hon på nacken. De både tikarna kunde mycket väl slå ut varandra, som i attacken när bröderna varit med. Då hade Relianne försökt sträcka sig efter Valorias krafter, men kraftfältet hade skyddat henne.


off_ska vi försöka avsluta?

Hon skyggade undan blixterna gott hon kunde, några sekunder hade hon till och med varit säker på att hon skulle hinna flyga fram och anfalla sin motståndarinna när den gröngnistrande döden slog mot hennes bröst. Smärtan var inte stor, Relianne la inte ens märke till att något var fel och automatiskt slog vingarna några slag innan kroppen gav upp och den bevingade vita, likt en fallen ängel störtade mot bergen.

Elektricitet är en enormt svår kraft att mästra, den är mäktig men väldigt svår att anfalla med då blixtarna inte går så bra att sikta med. Men om man väl lyckas bli träffad så har man väldigt obefintliga chanser att överleva. Så som med Relianne så har blixten stoppat hennes hjärta och sinnet föll i medvetslöshet nästan direkt, hon hann bara känna hur blodet rusade mot öronen och blicken blev väldigt klar innan allt försvann samtidigt med henne för hon var död, hon fanns inte mer.

[AVSLUTAD]