Åskans dova röst mullrade i fjärran och den mörka skyn visade intet tecken på att klarna upp. Regnet föll likt en blek hinna över det grönskande landskapet inunder, slog emot trädens vida kronor vilka kämpade efter det ljus som gavs. Under skogens täta tak var världen dunkel. Luften var tjock och ljudet av regnets smatter överröstade allt. Det regn som föll genom trädens bladverk var tungt. En tjock regndimma reste sig bland de höga, åldrade stammarna. Han kunde höra vinden riva högt ovan marken, men nere bland stammarna låg luften stilla. Kvav och unken. Som alltid. De flesta djur höll sig gömda under oväder. Aror kurade i trädens håligheter. Ormar och insekter låg dolda bland blad och sedan länge fallna löv. Apornas tjatter kunde anas från ett av de högre trädens snåriga krona. Det var aldrig tyst i djungeln. Röster följde vart man än gick. En kakofoni av skogens röster. Ögon som såg vart man än tog vägen. Han var själv ett par ögon. En av de osynliga varelserna i djungelns snår. Sedan regnet tilltagit i hans hem, och floden svämmat över större delen av de jaktmarker han höll sig till, hade han tvingats söka sig österut. Här var marken fortfarande lerig och fylld av nybildade vattenströmmar, men inte översvämmad. På gränsen mellan sitt välkända hem och okänd djungel. Tvekande över ifall han ville lämna den plats som var hans värld. Det var inget ovanligt med oväder i skogen. Det regnade var dag. Ändå hade det aldrig regnat som under den senaste tiden. Aldrig hade floden svämmat över så kraftigt att han tvingades söka sig bort från de trygga snåren och trädstammar som bar märken efter de otaliga gånger han klättrat över dem.

Han var en djungelns varelse, utvecklad för att överleva på en plats som denna. Med kraftiga ben och smidig kropp var han en utomordentlig klättrare och rörde sig helst bland trädens kronor. För stunden låg han ändå och tryckte invid ett träds höga, platta rötter. Den hala barken gjorde det svårt för honom att färdas genom trädkronorna. En djup suck lämnade den avlånga nosen då huvudet vändes mot de mörka trädkronorna. Någonstans där ovan visste han att himmelen var grå, även då sikten i dunklet blockerades av såväl skogens täta undervegetation som regnets dis. Den långa, fjälklädda kroppen låg ringlad om sig själv och huvudet lades att vila över den kraftiga svansen. Vattnet rann längs hans sidor och över ögonen. Det sargade ögonlocket hade vid det här laget läkt, men skulle aldrig se helt normalt ut igen. En liten grop i det ärrade ögonlocket envisades med att samla vatten som sedan letade sig in i ögonvrårna då han blundade. De små öronen låg platt emot nacken i ett försök att undgå regnet. Än en gång mullrade åskan avlägset.

Osynlig för världen slappnade han av i det lilla skydd trädet och omgivande vegetation gav emot det kraftiga regnovädret. Sin storlek till trots var Razios svår att fånga med blicken om man inte visste vad man sökte. Kamouflerad, osynlig. Han suckade på nytt och öppnade ögonen för att betrakta skogens dans. Bladen som gungade för regndropparna. Bruset som låg över platsen. Hans hem. Hem.

Hon var ny här, i denna land. Hennes silvervita smidiga kropp kontrasterade starkt i den för gröna enligt henne skog. De känsliga öronen rörde sig konstant och ibland stannade hon upp för att lyssna på främmande ljud som skrämde henne. Allt det okända var farligt enligt henne trots att hennes kropp var nyladdad av den energin hon samlat från blixtarna och hon kände sig stark att kunna försvara sig. Det som var bra var att det ständigt var åska här. Åska och blixtar var liv för henne. Reliannes ovanligt gula ögon såg fundersamt över landet, träden och löven skyddade henne något mot regnet men det var ändå irriterande. Hon ville hitta en bra gömma att vänta ut i men hennes okunskap i landet och dess regler hindrade henne från att krypa i någon lya, den kunde lika gärna vara upptagen. Hon var tvungen att vänta ut regnet. Hon fortsatte att gå på en välanvänd stig, här kunde hon känna spår av ovanliga för henne djur som hon inte kände till namnet på. Fukten och regnet hindrade henne från att känna doften av någon som var längre bort och hon förlitade sig på sin syn och hörsel. Dessutom var djuren runt henne säkert lika skrämda av henne som hon av de. Stora mängder av vatten förstörde delar av stigen och förvandlade den till träsk av jord och lera. Att försöka sig på att levitera över den skulle resultera i kortslutning, hon gillade inte att använda sin kraft när det regnar. Reli försökte ta sig över på sidan men tassarna sjönk omedelbart i den mjuka jorden och hon ryggade bakåt för att ta sig ut. Hennes blick sökte över området för att hitta ett sätt att komma över och först utan att märka det föll hennes blick på ett ihopkrupet djur hon aldrig sett förut, den var välkamouflerad och hon förstod först inte att den var levande. Några sekunder stirrade hon på den och när hon förstod dess storlek som var enorm i jämförelse med henne började hon långsamt och försiktigt gå bakåt.

[Då Razios levt hela livet i djungeln och inte vet att det finns en värld utanför så har han aldrig lärt sig något om numoori. Han är stum, kan inte språket och vet inte heller vad vargar är. Den första varg som med hjälp av telepati kunde kommunicera med honom genom bilder förklarade att han hette Zainin. Razios har sedan dess trott att rasen (varg) heter zainin, så att du inte undrar vad det är jag skriver ^^ ]

Den vita tycktes inte höra hemma i bland skogens grönska. Den passade inte med regnet och leran. En varelse som inte hörde hemma i hans hem, väldigt lik de zaininar han mött tidigare. Ljus som många av de han sett. Kanske var det en vanlig färg hos zaininarna. Den klargröna blicken vilade lugnt vid den vita då den försökte ta sig genom leran. Det kändes som om han hade mött många zaininar den senaste tiden. Var det så att de blev fler? Hade de alltid varit så många? Var kom de ifrån? Han hade aldrig sett dem i skogen tidigare. Åtminstone aldrig i sådana mängder som de senaste åren. Lustiga varelser. Den vita backade undan från leran då dess tassar sjönk. Doften av regn dolde alla andra dofter. Han kunde inte känna om den främmande varelsen var någon av de ljusa han mött tidigare eller en ny. Han kunde inte avgöra om det var en hona eller hane. Borde han se den som ett potentiellt hot? Den var så liten.

Zaininens blick svepte över honom då den tycktes söka efter något i omgivningen. Han låg stilla, med regnet rinnande över sin kropp, smattrande mot fjällen. Främlingens gula blick såg fundersam ut, som om varelsen tänkte, och efter ett par sekunder verkade det gå upp för den att Razios fanns där. Den backade, och Razios höjde långsamt sitt huvud. Svansen rörde sig tungt över marken och lämnade ormbunkarna som den långsamt svepte över liggandes platt i leran. Han förblev liggande - övervägde fortfarande om den vita var ett hot mot det hem han innerligt önskade sig kunna stanna i. Den gröna blicken speglade tankeverksamheten. Han var inte nyfiken - hade inte varit särskilt nyfiken sedan han mött så många av den främmande rasen - men funderade gjorde han ändå. Det var en underlig varelse, zaininen.


[Jag tycker om att illustrera rollspel med små fula skisser ;D]

[supersnygg bild! Gör fler sånna, roligt att se lite illustrationer :)]

Reli såg hur reptilen, varelsen liknade ödlor och varaner hon hade sett men var enorm, gigantisk i storlek höjde huvudet. Hon stannade till, de gula ögonen såg vaksamt på honom, var han snabb? Kunde han göra utfall mot henne? Hon har aldrig sett sådana som han förut och det gjorde henne tveksam om hon borde fly snabbt eller bara stå stilla, vissa rovdjur triggas av att någon börjar fly direkt. "I'm not your food.." mumlade hon mest för sig själv. Hon antog att han bara såg rörelser som en vanlig orm och därför stod hon still, väntandes på att varelsen tappar intresset. Hennes kropp var fylld av el-energi och hon började med att skapa en el-aura runt sig för att visa att hon inte var någon bytesdjur. Pälsen började glänsa svagt i en kall grön nyans och då och då sprakade den till då regndropparna träffade henne. Hennes krafter i regn var svaga och för att inte ge sig själv en kortslutning var denna el-aura mycket svag, max vad den kunde göra var att skrämma till reptilen om den får för sig att provsmaka på henne.

Den långa, tofsprydda tungan letade sig hastigt ut genom hålrummet mellan framtänderna för att slå upp över det långa ansiktet och avskräcka den insekt, som trots regnet envisades med att surra runt hans ansiktet, från att landa. De var envisa varelser, de där insekterna. Oftast slapp han dem i regnet. Oftast. Blicken låt ännu på den vita varelsen. Han kunde se den som hastigast röra lätt på läpparna, men hörde intet ljud utöver regnets brus och den avlägsna åskans entoniga muller.

Ett par rynkor bildades mellan Razios ögon och benplattorna i pannan då zaininen skimrade till. Så blank päls hade han inte tidigare sett. Vad var det... Tanken avbröts då han såg de små gnistorna som dansade där regndropparna föll över den ljusa pälsen. Vad var det där? Tankarna vandrade som hastigast till den gröna zainin han mött. Den med elden. Var detta ett hot trots allt? Ett väsande läte letade sig ut genom den reptillikes nos, tydligt nog för att överrösta regnets brus. Kroppen låg stilla. En varning snarare än ett hot. Det här var hans hem. Oavsett vad den andre gjorde där så var detta hans hem, och en plats han tänkte beskydda.

Reli såg reptilen slå med tungan efter insekten. Var det hans föda? Tveksamt då en sådan stor ödla borde ha större djur i sin kost. Hon stod fortfarande stilla tills hon hörde ett väsande. Reli kände hur det isade i kroppen av skräck och vilja att vända sig om och springa. Sure, då skulle ödlan säkert göra utfall och hugga tag i ryggen eller vart den nu når. Reli stod kvar med ett väldigt bestämt ansiktsuttryck. Hon antog att reptilen inte kunde tänka utan var bara ett djur, okunnig att läsa av ansiktsuttryck. Reli stod kvar men tog nu bort auran runt sig, hon antog att det var just det som provocerade djuret till aggression. Men nu visste den iallafall att Reli inte var någon föda att ge sig efter. Tassarna har nu långsamt sjunkit i den mjuka leran och när Reli lyfte på ena bakbenet kände hon hur den lossnade med ett smack. Härligt, tänkte hon bistert och såg på stället reptilen låg, den var något torrare då marken skyddades av den täta busken. Kanske hade hon en möjlighet att jaga bort ödlan och själv ta den varma platsen?

Det slutade glänsa runtom zaininen vid hans ljud och något nöjd lät han rynkorna i ansiktet försvinna. En längre stund fortsatte han att studera den ljusa med halvt intresse. Öronen ryckte lätt vid det smackande ljudet av de andras tassar som lyftes ur leran. Båda deras kroppar var formligen dränkta av vatten, men skulle han jämföra så såg onekligen den andra blötare ut med all päls hängande i drypande tovor. Vad gjorde alla zaininar ute i sådant oväder? Han kunde inte förstå varför de aldrig tycktes söka skydd. En lätt fnysning, knappt hörbar över regnet, letade sig ut genom nosen och svansen dunsade emot marken då han rättade till den omkring sig. Kroppen makade något på sig på stället för att anta en bekvämare pose. Ändock tycktes huvudet hänga förvånansvärt stilla i samma position. Ögonen vilade lika lugnt vid den andre som tidigare. Intresset hade börjat tryta.

Läpparnas främre del rörde sig stelt, ovant, då Razios försökte forma ett ord. "Sssshaaa..." Utan egentlig röst, stum och okunnig i språkets förmåga, försökte han andas ut stavelserna. "Shaaa... iniihn." Det ryckte ovant i ansiktet, om än inte kraftigt. Även om det kanske inte var den bästa prestationen, så var han onekligen stolt över sitt uttal av Zainin. Om ordet - om den ens var värt att kallas ett ord - var hörbart eller ej kunde han själv inte avgöra.

Relianne var praktiskt helt genomvåt, pälsen skyddade henne till viss del men nu började den varma underpälsen fuktas ner ända in i huden. Hon rös trots att det var varmt och fuktigt. Hon började bli irriterad och trött och lekte med tanken att skrämma bort reptilen med en liten blixt eller elklot och gömma sig själv i buskarna när hon hörde den väsa. Trots regnet var det tydligt nog att hon kunde uppfatta det.
Relianne höjde förvånat på huvudet. Hörde hon rätt nu eller? Hon tog intresserat några steg mot ödlan men stannade sedan då självbevarelseinstinkten sa åt henne att hon höll på med något idiotiskt. "You can talk?" undrade hon som om hon talade med en vanlig varg. Hon skakade på huvudet och försökte minnas vad det var han sa. "Sha?" undrade hon och såg på honom. "Shani?.." försökte hon igen och till och med regnet kändes inte lika mycket som innan. Relianne var fullt fokuserat på djuret framför sig. "Shani?" upprepade hon och de gula ögonen hade en blandning av förtjusning och försiktighet i sig. "Is that your name?" . Hon väntade på att djuret skulle reagera eller göra något.

Han låg fortsatt stilla då zaininen tog några korta steg närmare, för att åter stanna upp. Tvekande. Den ljusa rörde på munnen och ord han aldrig hört flödade över läpparna. Rynkorna i ansiktet dök upp på nytt, fundersamma. Han gläntade lätt på käkarna och lät huvudet lägga sig någon tum på sned. "Hhhiss... hiiisthaa..." Han tystnade, funderade över de läten som zaininen uttalat. "Histhath... jrrr nhaaem..." Han upprepade zaininens ord så gott han förmådde. Andades det närmsta han kunde komma stavelserna. De tankfulla rynkorna djupnade något.

[Razios har aldrig mött någon som talar engelska, så han förstår inte ett enda ord XD Stackars tjock-sate... Han kan btw inte prata heller egentligen, då han saknar stämband och måste andas ut vart ljud. Försök att andas ut alla ord så förstår man vilket krångel det är, speciellt om man inte kan språket XD ]

[jo, förstår det, men Reli har ju ingen koll, tror för sig att hon mött en intelligent ödla och är ju överförtjust. ]

Nu var det ingen tvekan om att reptilen talade till henne. Reli spetsade öronen och fokuserade på vad Shani, namnet hon antog reptilen hade sa. Hon märkte att han talade ett helt annat språk en henne men hon inbillade sig att hon kunde urskilja liknande ord som fanns i hennes språl. Hista..hishta..jer..naem..? Naem måste betyda namn och hishta jer betyder nog 'Det är'. Sa reptilen 'Det är mitt namn'? Reli hade ingen hon kunde fråga i närheten och bestämde sig för att det stämde. "Reli jer naem" försökte hon förklara med övertydlig uttal på det hon nyss hörde. Hon hoppades att reptilen skulle uppfatta hennes uttal och förstå vad hon sa

[Åh, detta blir världens skummaste konversation :'D Deras oförmåga att förstå varandra gör mig onödigt glad :'D]

Fler läten lämnade den ljusa zaininens mun och Razios huvud lutades ytterligare en tum på sned. Febrilt försökte den oerfarna hjärnan finna kopplingar till sådant han hört tidigare, utan framgång. "Rrrhe..lhi... jrrhn... ähm" upprepade han, återigen utan större framgång. Det ryckte ovant i läpparna då han envist försökte forma dem till att uttala ord. Vad betydde det som den ljusa sade? Naem? Reli? Name? Han kände inte något av orden sedan tidigare. Nacken sänktes något medan nosen hölls i samma höjd för att låta honom blicka åt främlingen längsmed nosryggen.

[Hehe! Hoppas de kan komma överens om något]

Regnet har slutat droppa och nu var luften bara fuktig av allt vatten. Det skulle dröja länge innan marken torkade. Reli märkte inte av det, hela hon var nu fokuserat på det talade odjuret. Hon hörde honom (eller henne??) väsa och uttala samma ord den tidigare sagt, kanske en annan variation av orden men hon tycktes uppfatta samma läten som tidigare. Vad försökte han säga? Reli skakade på huvudet och sa samma ord igen. "Reli. Jer. Naem" Hon såg menande på reptilen och för att vara ännu tydligare bet hon tag om sin svans. "Reli! Re-Li" sa hon och åter grep tag i svansen, de gula ögonen såg krävande på honom. Hade hon varit en människa skulle hon ha pekat på sig själv när hon sa Reli. Nu bet hon tag om sin svans istället för att understruka sitt namn.

Halsen sträcktes ut då Razios lät sitt huvud närma sig den ljusa, vilken stod och bet i sin svans. Regnet brus hade upphört, men ännu smattrade det oavbrutet i skogen av allt vattnet som föll från blad till blad. Vatten som brutalt sökte sin väg ned mot den leriga jorden inunder, ner mot vattenpölarna och de små strömmarna. Vad menade den? Det långa ansiktet vändes för ett ögonblick mot Razios egen svans innan han åter lät nosen peka åt den ljusa. Kunde den mena på sig själv? Var det det den menade? Han lät frambenen pressa mot marken, lyfta bröstkorgen från marken och pressa kroppen några tum framåt. Att närmandet kunde tyckas hotfullt fanns inte i Razios tanke. Han var fullt upptagen med att försöka förstå. "Rrrheliih" upprepade han. Tonlägen var inget som fanns i hans andetag, men hade han ägt rösten hade han undrat. "Ssshaihninh." En fråga. Var hon en zainin? Huvudet guppade lätt som för att markera att han med nosen pekade på henne. "Rrrheliii."

Reli såg hur frågande reptiloiden såg på henne. Han verkade inte riktigt förstå vad hon menade och Reli såg nästan uppgiven ut när den för ett ögonblick såg på sin svans. Hon skakade på huvudet, fortfarande med svansen i munnen. När reptilen sedan gjorde några steg fram till henne släppte hon taget om svansen och backade smått förskräckt av den oväntade rörelsen. Bakbenen gled oförberett på den hala marken och Reli föll till marken likt Bambi på isen. Hon reste sig upp igen ganska snabbt men benen stod fortfarande ostadigt och bakdelen samt sidorna var kladdiga av lera. Hon såg skrämt på honom och hoppades att han inte skulle springa iväg, hans storlek oroade inte henne längre, reptilen visade inga som helst krafter förutom sin storlek och Reli var säker att hennes elektricitetkraft skulle beskydda henne. Öronen spetsades då reptilen sa hennes namn. Det var väsande men utan tvekan var det hennes namn. "Oh Gods.." mumlade hon med en blandning av häpnad och förtjusning. Reptilen sa sedan sitt namn Shani och nickade sedan mot Reli och sa hennes namn. Reli grep åter tag i svansen för att visa att hon var Reli men spottade ut den då den också blev smutsig av lera. Hon nös tyst och slog sedan med framtassen i marken. "Thats right, Shani!" Hon nickade mot honom. "My name is Reli.. Re-Li" hon krafsade med tassen i marken och nickade sedan mot reptilen. "And your name is Shani" förklarade hon säkert.

Razios var inte helt säker på hur han skulle förklara den känsla han fick av det bekräftande, upprymda beteende denna zainin.... nej... Reli, det upprymda beteende denna... reli visade. Han blev... glad. Reli. Med en förvånansvärt hastig rörelse för att koma från den hittills övervägande långsamma reptilen vände Razios sitt huvud mot sin egen svans för att hugga tag i sin egen svansspets. Var det så han visade vem han var? Var det med den gesten han visade att han var den han sade? Nästan lika hastigt som han huggit tag i svansen släppte han den på nytt, ytterst angelägen om att lyckas förmedla vad han själv var. Glad. Med vad som nästan kunde liknas vid ett litet leende i skogens dunkel öppnade han åter munnen för att försöka tala. Det ord han lärt som liten. "Rhazios." Han var Razios.

Relianne backade inte, hon har varit i reptilens sällskap så länge att hon har vant sig vid hans rörelser och ansåg honom som ofarlig, hade han haft en tanke på att käka upp henne skulle han gjort det redan, med tankenpå hur många chanser klumpiga Reli gett honom. Hon såg honom gripa tap om sin svans på samma sätt på Reli lärt honom tidigare och sedan släppa den för att väsa fram ovanligt tydligt 'Razios'. Reli rynkade på pannan, hetta han Razios? Inte Shani som hon förut antog. Hon upprepade hans ord tydligt. "Ra-zi-os. Razios." Hon försökte överförtydliga varje ord, varje gest för att hjälpa reptiloiden att förstå. Hon tänkte på hur bra det skulle vart om hon hade kraften att tala med djuren, eller förstå alla språk, eller mentala krafter! Hon visste att denna reptil var intelligent precis som hon men hon kunde inte tala med honom på riktigt. Kanske utveckla någon form av gest-språk? Hon började seriöst fundera på detta, sedan tänkte hon om hon fick göra något riskabelt, hon har under tiden hon talat med reptilen kän att hon ville nosa och röra vid honom, lära känna hans doft och komma ihåg den. Hon såg på dess beteende att han inte verkade över-aggressiv och gick försiktigt emot honom med bakåtstrukna öron, inte ilsket utan vänligt och framsträckt nos. Hon skulle inte gå för nära, ge Razios, som han hette en chans att själv välja om han ville stöta nos eller inte.

"Razios" upprepade han då relin sade hans namn. Reli. Han nickade entusiastiskt - en ganska långsam nickning med tanke på det stora huvudet. Razios. Det var rätt. Det var han det. Förvånansvärt glad, den något underliga situationen till trots, studerade han sedan den ljusa i ett försök att förstå vad det var hon höll på med. De små, mörka öronen på Razios huvud lade sig lätt bakåt då relin närmade sig. Nacken höjdes något. Öronen vändes framåt på nytt då relin stannade upp. Den gröna blicken betraktade konfunderat henne då hon sträckte halsen emot honom, som för att nosa på avstånd. Med en förundrad krökning på nacken, inte helt olik en långhalsad fågel, låg han stilla. Undrade vad hon höll på med. Ett par små rynkor bildades mellan ögonbrynen och benplattorna i ansiktet då den reptillike efter en stunds tvekan sänkte halsen och sträckte nosen i relins riktning, endast för att stanna upp en bit framför den andres ansikte. Öronen låt åter i nacken, mer tveksamt än aggressivt, då han drog en djup suck och lät luften pysa ut genom nosen i en något kraftigare fnysning. Kände hennes doft genom regnet. Funderade.

[Jättevirrigt, och lite halvdant skrivet, men spelar Silent Hill parallellt med att jag skriver detta, så är lite småförvirrad själv ^^; Är det något som inte är förståeligt, säg till så uppdaterar jag det ^^;]

Reptilens fnysning fick henne att småle. De vita vingarna som låg ihopfällda över ryggen ryckte till något. Hon kände sig lite trött av att inte kunna flyga, regnet har gjort hennes vingar tunga och svårhanterliga. Hon ville inte riskera flyga nu när hon inte kände sig i direkt kontroll. Hon tog några steg frammåt och stannade. "Synd att jag inte kan tala vanligt med dig.." mumlade hon åt djuret framför henne. "Men nu vet jag dit namn iallafall." Hon la huvudet på sne och blinkade vänligt åt reptilen. "Har du några kompisar här eller?" Hon såg sig omkring. Inte kunde väl han vara den ende av sin ras här? Vart isåfall gömde sig de andra? Kanske fanns det en hel flock av sådana här? Det är nog tveksamt. Reptiler har inga flockar, eller har de? Reli kände sig osäker på den faktan . Det var inte ofta hon gick och tänkte på sådant. Reli såg åter på reptilen med en fundersam blick. Kanske var det värt ett försök att fråga? Hon fällde ut vingarna och försökte gestikulera så gott det gick. "Andra Razios..Finns det andra Razios?" undrade hon och hoppade från ett ställe till det andra innan hon försökte svepa med vingarna som för att visa om det finns andra reptiler här.

[Uh..svårt det är att gestikulera som varg!!]

Han lyssnade då hon talade, men förstod intet ord. Då Reli vände bort blicken, såg sig om, makade sig Razios något på stället för att ligga bekvämare. Nacken höjdes lätt. Den främmande varelsen verkade fundera.

Så tala hon åter och den ljusa kroppen blev större. Betydligt större då hon dansade från sida till sida. Utan att tänka hade Razios ryckt till och fällt upp kragen om nacken. Han rynkade näsan, blottade sina rader tänder. De ormlika i överkäken skarpare än de varglika i underkäken. Ett rappt, väsande läte lämnade hans strupe. I hans värld var storleksuppvisningen en hotfull gest. Och han var än så länge störst.


[Han blev skrämd då hon fällde ut vingarna och ser det som ett hot. Så han fäller ut kragen och gör sig själv större för att svara på "hotet".
Och så tycker jag att en lite stel bild var på sin plats där C; Även om den är väldans lik de föregående XD]

Reli slog instinktivt med vingarna och hoppade bakåt, vingarna tillät henne att komma längre bort och hon landade några meter ifrån reptilen. Hon kunde inte förstå vad som triggade agressionen. Ett lätt kvidande lämnade hennes strupe och hon slog oroligt svansen mellan benen innan den nervöst började piska från sida till sida. Var han farlig trots allt? Han verkade mycket större nu och kragen han slog upp skrämde henne så hon vågade inte gå närmare. Vingarna var utspärrade och darrade något. Hon skulle inte kunna flyga högt nu, fukten har gjort henne klumpig men glida och hoppa skulle hon. "Vad är det?" undrade hon rakt ut och hennes utspärrade, skrämda ögon såg rakt mot honom. Hon visste att han inte skulle ge henne något svar och därför försökte hon lugna honom." Jag har inte gjort något..ta det lugnt, Razios.."

[Vad fin bilden blev! Coolt att se hur det blir!]

En känsla av triumf infann sig i den kraftiga, reptil-lika kroppen då relin ryckte bakåt. Där fann en spänd, skrämd känsla infann sig i luften. Men hon blev inte liten igen. Han slöt käkarna, men rynkade ännu nosen kraftigt. Ett ljust bubblande läte, inte helt olikt den spottande ormens, letade sig ur de smala springorna till nos. Kragen darrade till, fick de ögon-lika mönstren att röra sig, rycka. Han hörde Reli tala, upprepa hans namn, men ord var av ingen vikt. Han kunde inte förstå ord. Tonläget gav honom dock en aning om den vites känslor. De var inte aggressiva. Men ändå. Storleken.

Han kunde inte tillåta sig att fälla ner kragen. Den gröna blicken var fäst vid den främmande varelsen, så som igeln biter sig fast i värddjurets ben. Aggressionen lättade något, men han tänkte inte låta sig luras av ord. De upprepande väsningarna lugnade sig en aning, men inte tillräckligt för att kalla honom lugn.

Kragen ryckte åter. Prasslade mot omgivande växtlighet som tvingats ge plats åt honom. Fick det ännu droppande vattnet att studsa av fjällen. Darrade.

[Han blir så förvirrad XD]

Reptiloides aggression fortsatte, hans väsande läte skrämde Reli som kände att detta var en situation hon inte kunde hantera. Hon kunde inte riktigt förstå varför han plötsligt blev arg på henne men förstod att hon inte längre kunde stanna kvar på marken. Ett slag, två.. Reli kände hur de tunga av funkten vingarna motvilligt fick upp henne i luften, hur ryggen genast spändes och började värka längst ryggraden av en enorm tyngd av hennes egna kropp. Bröstkorgen började också värka och spändes när hon tungt lyfte från marken upp mot himlen. Regnet har endå stannat så hon kunde mycket väl fortsätta sin färd i himlen. Reptilens intellekt måste vara i utvecklingsfasen och kommer den inte dö ut inom närmsta årtusanden så kan den utvecklas till en intelligent ras. Men en så länge är vargarna de enda intelligenta i världen. Reli tänkte på det med en blandning av sorg och stolthet. Kanske nästa gång hon stöter på en sådan reptil kommer hon lära känna den lite bättre. Hon fångade en bra luftström och flög vidare med den, nästan utan att röra på de stora, vita vingarna..

(avsluta?)

Då den ljusa flydde slappnade Razios åter av. Grenar och blad som tvingades ur vägen för relins vingar - var den i släkt med fåglarna? - knäppte, bröts och föll till den leriga marken. Till en början fylldes han av en stark känsla av triumf. Han hade vunnit. Ändå tog det inte lång tid innan en annan känsla sökte sig in i hans kropp. Med blicken ännu fäst uppåt, åt det håll den ljusa försvunnit, lät han kragen slappna av och långsamt ta sin plats runtom nacken. Vad var det för känsla? Han var inte säker. Tom.

Efter att ha suttit och sett efter Reli ett slag reste sig Razios upp. Tyst kastade han en blick omkring sig innan han försvann in i den täta undervegetationen. Känslan han haft var borta.

[Avslutat]