De befann sig inte långt från Byomifallens yttre gräns nu.

Förmågan att flyga hade hjälpt Bael och den vita Relianne att färdas snabbare vilket ledde till att de nått Byomis gränser fortare än vad de hade gjort om de färdats till fots. Fortfarande flaxande i luften med bra vy över området vände Bael en hastig blick åt Reliannes håll, flinade snett innan han gick in för landning. Om denna Zey-So nu befann sig här, och var markbunden som Relianne sagt, var nog enda och bästa sättet att konversera på marken. Bael kunde konsten att klättra och fly nästan rakt upp i luften utan att ta mycket sats. Om det skulle bli problem, vill säga, men för att vara fakarg var Bael nästan onaturligt stor. Och hans krafter var alltid en fördel - och bortsett från det var de två stycken. Oddsen låg på Baels och Reliannes sida. Han vände sig åt den vita tikens håll utan att låta flinet suddas ut så mycket som en millimeter.
"Damerna först." flinade han. Det var ju Relianne som var bekant till denne Zey-So - annars hade han med glädje lett vägen in i de främmande markerna.

Bael synade av området. Grönskande, vackert om man skulle uttrycka det så. Men han brukade mycket sällan beundra omgivningarnas naturliga skönhet - nej, i nuläget fann han Reliannes eleganta gång mycket mer intressant. Utan att stirra, men med en intresserad blick följde han henne.

Vår, ja. Just det.

"Jag känner det." svarade han lätt mumlande. Våren var kärlekens årstid.. Och när Bael studerade den vackra, vita fakargtiken framför honom kunde han inte låta bli att flina. Det fanns en viss ironi i det.


Kort efter att Relianne kallat på denne främling, denne som kunde erbjuda Bael hjälp i sitt sökande efter sin vidrige bror, såg han sig vaksamt omkring, letade med den kalla blicken efter denne Zey-So.

Och snart trädde hon fram.

Nyfiket spetsade han öronen och synade tiken. En karg, alltså. Släkting till de stolta fakargerna. Kattlik, ja. Bael lät inte flinet avta. Katter och fåglar, fiender av naturen. Ironiskt var nu fåglarna större än katten - och dessutom hade de oddsen på sin sida. Han besvarade hennes nick med en egen.
"Det är egentligen jag som behöver din hjälp."
Han såg från den fläckiga kargen till den ljuva fakargen.
"Hade det inte varit för Relianne hade jag aldrig hittat hit. Hursomhelst, jag har tappat bort min lillebror och behöver hitta honom."
Ett elakt frin spreds och en viss ondska strålade ut i hans vita ögon, men dessa hatiska känslor han utvecklat för sin bror dolde han snart. Bael synade den lilla kargen, nyfiken över hennes krafter. Det var intressant att en så hjälplös varelse kunde vara till så stor nytta.
"Jag har hört talas om dina krafter, och som sagt behöver jag din hjälp för att hitta honom."
Bael tog en paus för att snabbt ägna Relianne en blick, innan han åter riktade sitt fulla fokus mot kargen.

Till en början verkade kargen en smula motsträvig vad gäller samarbete. Bael visste att om Zey-So var villig att erbjuda sin hjälp skulle Bael vinna tid. Om inte, var hela den här resan säkert ett jättekliv i fel riktning - och att förlora tid när Volbara hela tiden växte sig starkare där ute irriterade honom enormt.

Men att ha Relianne vid sin sida tycktes få karginnan att bestämma sig. Bael synade henne varsamt, lade märke till varje gest utan att släppa henne med blicken. Nyfiket granskade han henne. Vad var det hon höll på med? En ritual? Samlade hon sig? Var det hennes sätt att arbeta?

Relativt faschinerande. Men att se om hon var värd hans tid återstod att se...

"Eran broder är också en fakarg, vit med röda ögon och bär på röda fjädrar i nacken?"

Smått överraskat, förvånat och fascinerat spetsade Bael sina rundade fakargöron och såg imponerat på tiken. Han hade inte beskrivit Volbara överhuvudtaget, ändå stämde tikens beskrivning in på honom perfekt. All denna information, bara genom att cirkulera runt Bael och ta till sig av hans doft..? Minst sagt intressant.

"Ja, det är han." svarade Bael, kände nu iver stråla ut i hans klor som omärkbart, men otåligt började gräva i den grönskande marken.
"Vet du var han befinner sig nu? Vart han är påväg?"

Spänt, ivrigt väntade Bael på Zey-So's svar. Aldrig hade han trott att han skulle längta efter ett svar, allra minst från en främling, så här mycket som han gjorde nu. Man kunde nästan skymta en glimt av hopp och förväntan i hans ögon väl blandad med en lustfylld längtan efter en blodig hämnd. Flinet hans var omöjligt att läsa av, men det skvallrade om hans iver och längtan. Klorna grävde. Blicken var som fastnaglad vid Zey-So, och han såg från den fläckiga till den vita. Relianne. Hon var till större hjälp än vad Bael först trott. Ja, de kanske skulle bli ett rent av perfekt team. Bael, med sina förödande aerokinesi och Relianne med sin förmåga att försvaga och förstärka andra individers krafter. De skulle kunna krossa allt motstånd.

Zey-So's svar var efterlängtat och välkommet. Bael formligen lös upp när Zey-So uppgav Volbaras nuvarande position. Numoorislätten, alltså. Var det denna mäktiga slätt Bael skymtat när han befann sig bland Raukakekedjans mäktiga toppar? Hade han varit så nära hela tiden, utan Baels vetskap? Leendet växte sig omöjligt bredare och blicken vidgades en smula.
"Perfekt." mumlade han lågt, mest för sig själv. Att kontrollera sig i detta momentum var svårt, då Bael så gärna bara ville sträcka ut sina vingar och flaxa efter den jäveln, slita honom i stycken.
"Tack för din hjälp, Zey-So. Jag är ytterst tacksam." tackade Bael så artigt han kunde och bjöd till och med på en lätt bugning innan han vände sig mot Relianne. Deras ärende här var slutfört, och Bael hade en näst intill euforisk glimt i de annars så kyliga ögonen.
"Vad säger du, Relianne? Har du något emot att slå följe med mig?"
Flinet blev en smula slugt. När Volbara väl var död skulle Bael inte ha någon oro kvar i världen... och något sade honom att Relianne var det närmaste en perfekt fakarginna - kanske den enda han skulle komma över i hela Numoori.

Ja. För här tänkte han stanna.

Belåten såg han den fläckiga tiken försvinna, och lämnade Bael ensam kvar med Relianne. Han vände sin vita blick åt hennes håll nu, men den lyste klart av en längtansfull iver. Vetskapen om Volbaras position gjorde saker och ting så mycket enklare.
Glad över att Relianne antagit hans erbjudande och valt att följa med honom på sin resa hoppades han kunna tillbringa tid med henne även efter att Volbara var död. Att släppa en perfekt fakarg så enkelt vore ett allvarligt misstag.

Flinet som lekte över hans mörka ansikte växte sig bredare, och det var med uppriktig glädje han fällde ut sitt mäktiga vingspann och kastade sig upp i luften efter Relianne - knappast lika elegant, men med tydlig styrka och kraft. Snabbt var han uppe i luften, och båda visste nog vart vindarna skulle föra dem nu.

[Nja, tanken är att Ryuuko och Valoria ska börja rollet själva, Valoria ska få lite stryk bla bla.. SEN kommer Relianne och Bael, och sist kommer Volbara C: Jag kan ju skicka PM när de är dags.

Avslutat här, då? c: ]