De vita vingarna bar Relianne utan några synliga svårigheter. Vindströmmen gjorde allt jobb för henne, det hon behövde göra var att hålla vingarna parallellt jorden och låta sig slappna av. Hon kände hur vinden försiktigt kittlade henne under vingarna, hur den nästan höll ett varsamt tag om henne som om det själv inte ville att denna vita unga fakarginnan skulle falla. Ljudlöst färdades hon med sydvinden över bergskedjorna. Hon tillät sig själv se ner mot marken, se hur den ständigt skiftande landskapet flöt under henne, hon flög högre än bergen, högre än bergsörnen vågade. Likt en vit ängel syntes hon mycket väl mot den soliga, blåa himlen. Vädret idag var vackert men kylan kändes fortfarande uppe i bergen. Den tjocka fällen skyddade henne väl men trots det kände hon av den. Snart skulle hon komma sydligare, bara sydvinden ville bära med sig henne dit.

Vindens fart varken saktades ner eller ökades. Den fortsatte likt förut att försiktigt bära henne med sig, hålla ett mjukt tag om henne. Vingarnas fjädrar darrade inte, de var skapade för att lättare kunna forcera luften utan att bli nersaktad. Vinden förde fortfarande med sig den vita fakargen men inte åt det hållet hon trodde den skulle föra med sig. Relianne höjde på ögonbrynen, hon tog inte ofta fel på vindströmmens riktningar men denna gång var den fullständigt annorlunda. Kanske var det bergens fel att det blev så. Tiken såg ner mot marken men förstod att hon befann sig för högt upp för bergen kunde ha någon påverkan på vinden.

Därimot la hon märke till en fakarg som stod på en klippavsats. En mörk fakarg vars päls nästan smälte samman medbergens mörka omgivning, det var bara solens ljus som fick hans ögon att gnistra till och dra Reliannes uppmärksamhet mot honom. Ett lätt leende la sig på honans ansikte, de mörka och djupa likt universum blicken synade honom en stund innan hon valde att följa luftströmmen som så lägligt hade sin riktning mot honom. Hon anade att detta var hans verk, bevingade varelser hade ofta vind som sitt element, det var det mest logiska och användbara man kunde ha när man spenderade mycket av sin tid i luften, luftströmmar kunde man skapa efter eget behag och låta de ändra riktining dit man behöver. Relianne hade inte sådana krafter, hon fick lära sig att hitta bra luftströmmar på egen hand.

Hon lät sina vingar slå några gånger mot luften innan hon graciöst landade på samma klippa som hannen stod på, den var stor och bred för de båda samtidigt som den inte hade några berg hängandes över, himlen var helt öppen för henne att fly om hon så behövde. "Tack för en mjuk landning, främling." Hennes röst var mjuk och behaglig att lyssna till, inte för mörk men inte heller gäll och skarp. De mörka ögonen vilade hela tiden på hannen. Han var stilig och mycket maskulin, ansiktet var strängt men intelligent vilket bara ökade Reliannes sympatier

Nu när Relianne stod så nära hannen kunde hon se hur mycket kraftigare han var. För att lyfta de musklera krävdes stora, starka vingar. Reliannes blick gled mjukt över hannens gestalt och stannade några sekunder på vingarna, mörka likt resten av kroppen med glansiga fjädrar, de verkade nästan ha samma glans som hennes egna men färgen tillät inte ljuset att reflekteras och skapa en aura som hon själv fick i sol eller månsken.

'För all del, främling'

Hon nickade lätt och log mot honom. Hans ord verkade genuina och artiga och Relianne gillade när folk var artiga mot henne.

'Vad kan en sådan skönhet tänkas heta?'

Relianne fick ofta komplimanger av andra men när det kom från en individ hon själv sympatiserade för var det extra trevligt. Hon skrattade lågt men i rösten kunde höras både nöje och glädje. Hon lyfte de mörka ögonen mot hannen och svarade

"Relianne. Vem är du själv, luftböjaren?"

De var så olika de två, konstrastfulla fakarger, en vit med svarta ögon och en mörk med lysande vita ögon, nästan som yin och yang. Relianne har aldrig förut mött sådan fakarg förut.

"Ett vackert namn..."

Relianne log, hon gillade sitt namn, nära vänner och släktingar hade kallat henne Reli, nu så fick hon aldrig höra det namnet, hon hade helt enkelt inga vänner eller släktingar kvar, men detta var inget som störde.

"Mitt namn är Bael."

"Bael." Relianne slängde huvudet något bakåt och synade fakargen under halvt slutna ögonlock. "Jag måste säga att det passar er, kort men exotiskt." Hon la huvudet på sne och log men ena mungipan. "Stiligt." la hon efter en kort paus. "Så. Vad ville ni mig, Bael? Det var ju ni som styrde sydvinden hit, har jag rätt? Kan ni visa mig var med ni kan göra?"

Reliannes djupa, mörka ögon låg på hannen, hennes egna kraft låg nu över de båda, skulle hannen visa henne någon trick ur sin arsenal skulle han utan tvekan märka att det gick lättare. Många upplevde hennes förstärkning på olika sätt, vissa kände det som om ren energi flödade runt i kroppen, andra kunde göra tekniskt svåra trick som de förut aldrig klarade av. Relianne var nyfiken på hur Bael skulle känna av hennes lekfulla, lätta kraftförstärkning.

Vinden som började cirkulera runt henne fick pälsen och fjädrarna att behagligt darra, vinden var manipulerad, skapad, på egen hand skulle den inte dyka upp här i bergen, för mycket hinder, för lite plats. Reliannes blick låg ständigt på Bael och lät sin mentala, lätta beröring öka fakargens kraft, inte för mycket, hon delade trots allt med sig av sina egna reserver men nog för att öka hans krafter märkbart.

"Imponerande.."

Hon la huvudet på sne och öppet beundrade honom, han var stilig, hade fina krafter, kanske till och med flocklös. Det var dags att ta reda på vem han var. Hon lät sin blick sänkas mot marken och blunda några sekunder, hon såg på honom utan att blinka, ännu var hon svag på att skapa en mental länk bara genom att befinna sig nära någon, hon var tvungen att se på den hon påverkade. Hon höjde sin blick åter med en fråga, "Bael.. Namnet är inte Numorianskt, vart kommer ni ifrån?"

Relianne såg på hannen med en artigt intresserad min men fortfarande misstänksam, hon hade en vana att aldrig tro på en främling helt och hållet så Baels ord om hans adliga härkomst imponerade inte. För henne var det mer viktigt att en hanne hade krafter och var stark nog att försvara sig och överleva i denna värld. Bael verkade kunna det så hon hade fortfarande en positiv inställning för honom.

"Vad fick en sådan mäktig och renblodig fakarg att söka sig till vårat land?" undrade hon med en lätt skratt i rösten. Relianne var inte någon gråblod hon själv, inte ens en gråblod av de möjliga bevingade raser som naktaki eller silanni. Hon var renblodig fakarg själv men såg ingen anledning att varken vara stolt över eller skämmas över sin härkomst, det viktigaste är vad hon kan åstadkomma och vad hennes flock kan åstadkomma. Hon rätade till vingarna så att de låg skyddande och maximalt tätt till kroppen, vinden här var stark och hon ville inte bli nerknuffad från klippan av den.

Bael's svar fick Relianne att först tippa huvudet något åt vänster och syna honom med en något förvånad blick från de mörka, djupa ögonen, sedan drogs hennes läppar i ett roat leende. Hon gillade hans svar, han var inte en av de många romantiska idioterna som kom hit för att söka kärlek eller se nya länder. Han var här för han hade ett mål, en plikt.

"Intressant."

Hon drog ut på orden och fuktade nosen med sin rosa tunga innan hon fortsatte.

"Och vem är den ni söker för att få eran hämnd, om det inte är någon hemlighet förståss"

"Er broder? Han måste ha gjort något oerhört förfärligt om han förtjänar att få er efter sig."

Relianne tippade huvudet något åt sidan och granskade hannen med en fundersam blick.

"Du kanske har träffat honom? Han kom hit med en blå idiot. Han är lik mig, men mindre, vit, brun och röd. Tystlåten. Röda ögon. Låter han bekant?"

Nog lät detta bekant. Relianne följde hannen med blicken så långt det gick och blundade sedan kort för att känna efter hans krafter, det var lättare för henne att få tag i andras krafter när hon hade de i sin synfält, hon har bara nyligen lärt sig att känna efter andras krafter med bara känslorna. Hans krafter påminde om en djärv vit virvelvind. Relianne kunde inte förklara det hon kände när hon rörde vid andras krafter. alla hennes sinnen var fokuserade på det. Hon kunde se, känna, dofta, smaka och höra de i sitt huvud. Bael's kraft var en vit virvelvind, hade en besk, kall smak och mörk, djup ton, ungefär som en kontrabas, men en förvånadsvärd behaglig doft, doft av sommarregn.

Hon öppnade ögonen och såg på honom.

"Tystlåten säger du..Jag vet inte. Möjligen. Du borde fråga ut Zey-So i Draugai. Hon är den man ska vända sig till när man söker någon."

Hon tänkte på hannen som hon träffade över Itrozo. Kanske var det han?

"Det har han. Och jag tänker utkräva min hämnd om det så är det sista jag gör."

"Jag hoppas att det inte ska behöva leda till eran letala utfall"

Ett lätt leende syntes på Reliannes läppar, nej, hon ville verkligen inte att denna stiliga hanne dog i slagsmål mellan sin avskum till broder.

"Zey-So? Hur kan hon hjälpa mig?"

Relianne tilldelade honom en av sina mest fängslande leenden. Hon såg ut som ett barn som äntligen lyckades överglänsa vuxna och ännu inte ville avslöja hemligheten bakom sin succé.
Hon höll honom i spänning i någon minut innan hon valde att svara.

"Hon är en pathfinder. Vinglös sådan, stackare. Men den enda pathfindern i landet. Om hon har stött på din bror kommer hon hitta honom vart han än befinner sig."

Relianne höjde ögonbrynen i en tankfull min.

"Hmm..Jag vet ju vart hon är.. Jag kan föra dig dit om du kommer hinna efter mig. Jag är snabbvingad du vet och gillar inte söla"

Retsamt och med ett lätt skratt kastade hon sig från den tusentals meters höga klippan hon stod på. Utan att veckla ut vingarna gjorde hon en graciös salto i luften innan hon nästan i sista sekunden vecklade ut vingarna och lät vinden få hennes kropp att stiga. Tricket var riskfullt men på full nivå visade hennes virtuosa flygteknik.

[vi kan nog avsluta här och starta en ny roll när de hittar Zey]