Ingen hade rätt att säga till henne om vad hon skulle göra, speciellt inte när denna individ påpekat att hennes vingar inte var tillräckligt starka för att hon skulle klara av en längre flygtur. Pyttsan! 
Detta uttalande var det som fått den unga darkarginnan att brusa upp och tappat greppet. Hon tänkte inte tillåta att någon prata till henne på det viset. Inte ens hennes styvmor.
Ingen hade förskaffat sig rätten till det, absolut ingen!

Ljudliga frustningar och ilskna mumlande lämnar den ljusblå honan där hon vandrar genom den täta djungeln på lätta tassar. De välskapta vingarna ligger tätt intill hennes sidor och det stolta huvudet hålls högt ovan manken.
Hennes skarpa blicken håller god uppsikt över omgivningen trots att hon tillsynes verkar upptagen med de inre känslorna som spelat över.
Att Zey-So ens kunde säga något sådant till henne. Det var så dumt och oansvarigt. 
Den långa och styva svansen snärtar till i en omedveten rörelse och slår i stammen till ett högrest träd. Honan stannar hastigt upp, vrider på nacken och får till sitt besvär se att den tagg som sitter längst ut på svansen tycks ha fastnat i trädstammen vid krocken.
En djup skåra bildas mellan ögonen på den unga honan samtidigt som hela nosryggen rynkas i grav irritation. 
Hon vrider på sig ytterliga tills dess att hennes egen svans bildat en halvmåne, därefter gör hon allt i sin makt för att försöka ta sig loss. Hon vrider på svansen, drar den åt motsatt riktning och tar några steg från bort från trädet.
Efter några minuters kämpande så lyckas hon komma loss. Taggen sitter lyckligtvis kvar på sin plats men i trädets bark gapar ett tomt hål.     


[Öppet roll, komsi komsi (:]

Sakta rör jag mig framåt. Min vita päls blir gråare... Varför finns det aldrig vatten när man behöver det. Jag stannar upp, där står det någon. Jag gömmer mig bakom ett träd och kikar fram. Hon verkar sitta fast i trädet. Borde jag hjälpa till, jag sätter fram höger tassen men precis när jag lyfter andra tassen så kommer hon loss. Jag backar hastigt bakom trädet igen.

En lätt vind för med sig doften av en annan varg, vilket den unga drakargen lyckas fånga. Öronen riktas direkt framåt med en uppenbar nyfikenhet samtidigt som hon låter fukta nosen med den långa lila tungan. Ilskan hon nyss upplevt tycks ha runnit av henne likt vatten mot en sten.

"Vem där...?"
Hon höjer nosen en aning och börjar spåra, söker genom luften efter den riktning där doftens ägare håller till.

[Detta roll är här med - AVSLUTAT.]