Trots att månen stod på himlen, tillsammans med de tusentals små tindrande stjärnorna, och att dess sken förgyllde hela världen till silver, och blå skuggor, så kunde hon inte se skönheten. Kunde inte se hur vackert savannens gräs avtecknade sig mot resten av landskapet, hur trädens kronor kastade långa blå skuggor på marken. Nej hennes sinne var fullt av funderingar och tankar, inget hade klarnat upp sedan hon mött den långbenta tiken. Förutom varför hon hade alla dess drömmar, och varför hon mådde illa då och då. Sakta sattes tassarna till marken, en efter en, för att sedan lyftas i ett nytt steg. Hon var åter på väg tillbaka till deras mötesplats, där hon, Dimitrij och Kenai hållit till den senaste tiden och det hade varit underbart. men samtidigt var det just det som var problemet, hur skulle hon berätta för dem att hon var. Hon kunde inte ens tänka ordet, bara det fick magen att knyta sig, hon var nervös. Mycket nervös. för hade inga tvivel längre, buken växte stadigt och det skulle inte dröja allt för länge innan de andra upptäckte det själva, och hon ville inte heller att det skulle verka som om hon ville dölja det för dem.

Hon väcktes ur grubblerierna då hon kunde skymta en gestalt borta under ett träd, samma träd där hon låtit Dimitrij och Kenai träffa varandra, och det var den sistnämnda som nu stod under det igen. Det gick inte att undvika längre, men hur skulle hon berätta? Hennes anlete bar ett tydligt nervöst uttryck, som visade att hon hade något viktigt att säga. Hon styrde stegen mot den bruna hanen hon älskade så innerligt, det var nu eller aldrig.

"Kenai?" rösten var stel, trots att den darrade lätt av nervositeten. Det vart ännu mer uppenbart att hon skulle säga något som var svårt att säga till någon. Hon upprepade för sitt inre att det var nu det gällde, nu eller aldrig. Men det lugnade henne inte.

Hans röst som uttalade hennes namn, något som alltid fått henne att lugna sig, funkade inte nu. men vad hade hon att vara rädd för, egentligen. Även om hon var, hon tvingade sig att tänka ordet, dräktig, så skulle ju Kenai hjälpa henne, även om hon själv inte mindes sin uppväxt borde hon väl kunna ge valparna en egen? En bra. Hon såg in i hans ögon då han talade till henne, det hade hon alltid vetat, men hans nervositet gjorde henne än mer nervös, rädd. Rädd för framtiden, men hon måste säga det, måste kläcka ur sig det. 

Men när hon särade käkarna för att tala så kom det inte ett ljud över läpparna. Tänk om de misslyckades. 'Kenai' rösten som nu talat i hans sinne lät litet, nästan omärkbart, stadigare 'jag har något att berätta' varför drog hon ut på tiden? Var det inte bara att lägga upp det på bordet? Låta honom höra? Hon drog ett djupt andetag, för att lugna nerverna. Hjärtat slog så hårt i bröstet så att det kändes som om det skulle hoppa ur. 

'Du ska bli...' orden försvann, även i sinnet "Fader" ordet pressades ut mellan sammanbitna käkar och var knappt mer än ett mumlande, en tyst viskning. Så nu var det sagt, och även om hjärtat slog än hårdare i bröstet och att hon blev mer snurrig så spreds en värme i bröstet, som om hon slängt en gnista på litet bråte, en eld som flammade upp och värmde hela hennes väsen. Ja de skulle bli föräldrar. Men hon var fortfarande nervös, vad skulle Kenai tycka? Skulle han bli glad? Hon mötte nu hans blick, såg in i de olikfärgade ögonen och väntade på hans reaktion, om han ens lyckats uppfatta ordet.

En dämpad röst talade i hans sinne. Han tog bara in dess stämma, & kunde inte låta bli att njuta lite av hennes närvaro i hans huvud, även om nervositeten var starkt dominerande. 
Slutligen fick han grepp om verkligheten igen. Blicken lyckas ta tag i Loianas gestalt. En känsla uppenbarade sig plötsligt; värme, behaglig värme i hans bröstkorg. Den spred sig som löpeld över kroppen, fyllde honom med värme, lycka, glädje - allt gott han någonsin känt. Ett leende lyckades tränga sig fram i hans anlete. Svansen började sedan ivrigt röra sig. Kenai var alldeles för uppslukad i sin egen glädje som plötsligt svallat över honom som en flodvåg för att tänka på hur Loiana kände.

Tiden frös nästan till is och det kändes som om hennes hjärta stannade, Kenai såg ut att vara i chock och stirrade rakt ut. Hon visste att hon inte borde sagt något, hon skulle bara ha hållit tyst. Sekunderna passerade, oändligt långsamma, som om varje sekund drogs ut till minuter och timmar. Hon såg nedslaget ner i marken och förbarmade sig för att det ens hänt. Hon älskade redan de små liven, men vad skulle hon göra om Kenai inte gjorde det? Det gjorde så obeskrivligt ont att ens tänka tanken, för i samma stund som hon talat om det för Kenai började hon så innerligt älskade små, och om Kenai inte gjorde det, hur skulle hon då kunna vara med honom?

Men plötsligt började han röra sig igen, och han verkade varken sur, besviken, ledsen eller nedstämd, bara lycklig. Hon lyfte försiktigt blicken igen och såg in i hans ögon, sökte sanningen i dem, och fann den. Hon log prövande mot honom och svansen viftade smått bakom henne, vilken takten ökade med vart hjärtslag. Hon sträckte sig mot honom och lät nosen röra hans päls, de skulle bli föräldrar.

"Ja" svarade hon lyckligt, vad hade hon egentligen varit rädd för? Varför hade hon tvekat? Efter allt som Kenai gått igenom för att få träffa henne igen borde hon förstått från början. Svansen slog nästan i hennes sidor där hon lyckligt pressade sig mot den brun melerade hanen, som månen blekt till olika nyanser av grå och silver. Kunde det bli något bättre än just den här stunden? "Ja, vi ska bli föräldrar" hon upprepade det, nästan som om hon försökte övertyga sig själv, och hon betonade Vi. Det skulle vara Dem, tillsammans.

Hon lyssnade bara på hans andetag, lyssnade på sina egna, lände hjärtat rusa i bröstet, av lycka, glädje. Hon kunde nästan höra hans hjärta, kunde känna hans själv värme. Det var så vackert, som om allt det som månen blekt till silver började lysa med en egen glöd, en egen skönhet. Som om alla världens bitar föll på plats i den stunden, men kanske var det bara något som hon inbillade sig. 

Hans fråga dämpade dock känslan då hon, återigen, blev något nervös. Ja hur länge hade hon vetat nu? Tillräckligt för att hennes mage skulle ha växt synbart, så att hon snart skulle anses som tjock. "Ett tag" erkände hon ändå. Men hon hade tvivlat, länge hade hon tvivlat. Men nu var hon säker, inget annat kunde få henne att växa så snabbt om magen, och det var ett faktum att hon måste berätta för dem nu, för snart skulle väl Dimitrij ändå kunna känna av dem själv, och Loiana ville inte dölja det för dem, ville vara ärlig. Så därför hade hon börjat nu, med Kenai.

Hon log åter prövande mot honom, försiktigt.

Då han lyfte huvudet för att möta hennes blick så breddades leendet ut och blev innerligt. Ja, de skulle klara det, tillsammans. För det fanns inget som talade emot det, eller ja nästan inget. Förutom det faktum att hon inte mindes sin egna uppväxt och därför inte hade någon erfarenhet av den. Men de skulle gå bra. Man behövde inte veta allt för att uppfostra valpar, bara veta vad man ville lära dem om livet. Vad de var tvungna att lära sig om livet.

"Jag har nog en aning" svarade hon, fortfarande leendes. Jo hon hade nog en aning om vad han kände, för hon kunde lätt erkänna att hon nog kände något liknande. Hans ord värmde henne, för Dem. Hon såg bak på den något runda buken, han skulle göra allt för dem. Tanken värmde lika mycket som orden. Hade hon inte önskat detta när hon varit på ön med Dimitrij och Aldo? Jo, starkt, och innerligt, hade hon önskat att hon haft valpar, så varför tvekade hon nu? Hon mötte åter hans blick, med sin egna kärleksfulla.