Hon log. O
"Tack."
Det var underligt att hon valt just det namnet, av alla namn. Men hon visste i sitt hjärta varför.

Hanens svar fick henne att le snett.
"Du söker alltså skönheten en uråldrig skog kan ge?"

Han log, trots denna honans alldagliga leende verkade hon inte så dum ändå, om hon hade varit lite vackrare kanske han till och med skulle kunna tänka sig att färdas med henne, men nu var det till att leka med henne. "Ja" ett vackert leende lades på hans läppar och de lila ögonen blickade åter på honan, på något sätt var hon lockande. Som om hon var en skör blomma som ännu inte blommat ut, inte nått sin fulla skönhet. Kanske skulle han hjälpa henne nå den? "Vad söker du vid öarna då?" Han lade huvudet på sned och satte sig ner, han hade inte lika bråttom längre.

Hon log snett mot honom.
"Jag vill se havet." svarade hon. Det var så sant, det hade hon alltid velat. Det var bara det att det var först nu hon hade vågat ta steget ut i vildmarken. Hon fick hela tiden påmina sig själv om att varje steg förde henne närmare havet.

Havet, med vatten som sträckte sig till horisonten och dessutom smakade salt. Inte som vanligt vatten. Öarna ryktades också vara vackra, så det var bara en bonus.
"Hur gammal är du?" frågade hon nyfiket. Han såg ung ut, ståtlig stog han där i månskenet.

Havet, kanske skulle han också färdas och kolla på det. Han hade hört att att sättet ljuset träffade ytan fick det att glittra som om flera tusentals diamanter låg bäddade på vatten ytan. Han föreställde sig vilken vacker bild det skulle vara. "Ja havet kanske man skulle besöka någon gång" sade han tankfullt och insåg att ju längre han såg på honan i månens sken ju vackrare blev hon. Ha reste sig upp igen och närmade sig honan så att avståndet mellan dem krympt ner till bara någon meter. "Jag är arton, du då?" Han granskade henne och gissade att hon var i ungefär samma ålder som han. "Du är ganska vacker visste du det?" hans röst hade fått en klang av charm och han visste att han kunde vara riktigt charmig om han ville, plus så hade han ju sin kraft för att göra honom perfekt.

Hon nickade.
"Jag har hört att bär solen går ner och speglar sig i havet är det väldigt vackert." Hon log mot homonym när han sa sin ålder. Han var bara ett år äldre än henne, och hon öppnade munnen för att tala om det.

"Jag är 17, så vi är nästan jämngamla." Hon log åt faktumet.
Hans nästan kommentar fick henne att rodna, men hon mötte stadigt hans blick.
"Tack... men du måste redan insett att du också är vacker." Hon sa det mjukt och med en harmonisk röst. Allt var så stilla ikväll.

Hon verkade tänka samma tankar som honom när det gällde att se havet, men det var inget han kommenterade. Utan han väntade fortfarande på hennes svar, och som om hon hört hans tankar svarade hon precis då. Sjutton, alltså ett åt yngre än honom, perfekt. "Ja ser man på" Sade han hela tonfallet var charmigt och rösten len, mjuk, vacker. Han använde kraften för att, nästan omärkligt, fixa alla skavanker på hans yttre och i hans röst, han lät till och med hans doft vara extra lockande. Hon sade att han var vacker, och självklart visste han att han var vacker. Men det var inte tillräckligt. Hon skulle visa hur vacker han var, han ville att han skulle vara så vacker att det inte fann något annat val än att hon skulle attraheras av han. Ja han skulle leka med henne. "Säger du det?" frågade han mjukt, fixade upp de små, nästan omärkbara, skavankerna i rösten med sin illusion. Ja nu var han näst intill Perfekt.

Hon nickade.
Han var vacker, och när hon tittade på honom fann hon inte ett enda fel. Konstigt. Att man kunde vara så perfekt, att vara utan skavanker, och ha en så vacker röst. Det var nästan magiskt.

Månljuset reflekterades i hans ögon och blänkte mot henne. Hon blinkade till och backade ett steg innan hon åter igen tog ett steg framåt för att ställa sig på sin position i månljuset.

Kunde han få honan att falla för honom? Kanske skulle han använda sin andra kraft också? Eller kunde han få henne att släppa taget helt utan den? Han valde att använda den, litet till och börja med. Han slog på charmen, den gjorde honom ännu mer perfekt, de få skavanker som illusionen inte dolt försvann och rösten var silkeslen och mjuk "Diversea, det känns, äsch det låter nog bara dumt" Han såg ner i marken, ett perfekt skådespel och båda hans krafter gjorde så att han verkade oskyldigt, dolde skickligt lögnen. Dolde självbelåtenheten.

[Om du vill läsa mer om hans krafter har du hans press här Etzlenil <--- Länk]

Henne nyfikenhet flammade genast upp. När han gjorde sådär, slog ner blicken och avbröt sig så blev hon nyfiken.
"Vad? Du kan säga det." sa hon genast. Hon skulle i alla fall inte skratta. Hon väntade tålmodigt på att han skulle höja blicken och berätta vad det var han höll på att säga.
Nyfikenheten pirrade i magen.
Hon sträckte ut tungan och fuktade sin nos.

Han tittade upp igen och såg rakt in i hennes ögon men hans egna lila "Det känns som om, trots att vi nyss träffats, har något band" Han suckade "Jag sa ju att det skulle låta dumt" Sade han med en skamsen röst och tittade bort igen. Åter ett perfekt skådespel, iallafall när krafterna tog bort defekterna i det. "Du tycker säkert jag är töntig nu" Sade han lika sorgset, men trots det så var rösten än vacker, trots att illusionen fick den att spricka på vissa ställen, som om han var osäker. Och charmen skruvades upp bit för bit, blev starkare då honan inte verkade påverkas så mycket. Han blev än mer perfekt.

[Off: Charmknutte C:]

Hon skakade på huvudet.
"Du låter inte töntig."
"Jag undrar bara, vad menar du för band?"
Hon var förbryllad, men fast besluten att inte visa det. Han skulle inte behöva skämmas för att han gjort som hon sa och berättade vad han tänkte.
Det var bara det att hon inte förstod vilket band han menade.
Han var otroligt charmig och väldigt vacker. Hans röst var mjuk och ögonen glittrande. Han var helt enkelt perfekt, och hon var inte.
Hon kände ett stygn av avundsjuka, men det tonade snabbt bort och ersattes av beundran.

[off: Ja självklart 8D]

Hon gick på det drog sakta in i lögnen, lite till bara. Han tittade hoppfullt på henne men ansiktsuttrycket ändrade till ett generat när hon frågade och en svag rodnad syntes på illusionen. "ja, ehm, det känns som om jag känt dig i en evighet" Han log generat också och rösten lät osäker. Perfekt. Han tittade in i hennes ögon igen, som om han aldrig sett en vackrare varelse. Det brukade gå hem oss honorna, att de var vackrast, eller sågs som vackrast. "Och, eh, jag vet inte vad, men det känns som om jag måste vara nära dig" Han tog, tillsynes omedvetet, ett steg mot henne. Charmen ökade fortfarande. Han Skulle få henne att gilla honom.

Hon kände hur smikrad hon blev av hans ord. Smälte som smör framför honom, trots att det inte hade varit hennes avsikt. Men det var nästan omöjligt att inte bli smikrad av hans ord.
Det verkade också som om dem kom från hjärtat, och vid den tanken smälte hon ännu mer.

Med en mjuk röst och ett tonfall som antydde att det inte spelade någon roll ställde hon sin fråga.
"Vad har du för krafter Etzlenil? Eld?"
Eld var det hon skulle gissat på om hon hade blivit tillfrågad. Nu väntade hon spänt på svaret.

Han såg henne smälta, dras ner i den vackra väven av noggrant smidda lögner. Hennes fråga fick han att snabbt tänka, han kunde inte säga vad han hade för kraft för då skulle hon förstå, och han kunde ju säga att han hade eld men då skulle hon vilja se den. Vissa hans illusion skulle kunna skapa en eld men om hon gick in i den skulle hon inte på något sätt skadas. Så istället fick han ett nedstämt uttryck. "Jag har ingen kraft" Han suckade, som om det var sorgligt "Patetiskt, eller hur?" Om hon trodde att han inte hade en kraft så kunde han fortsätta charma henne och så behövde han inte pressa sin Illusion mer. "Du då, en så vacker och kraftfull hona som du kan väl inte gå utan krafter?" Hans röst nästan sjung ut orden. Han lade huvudet litet lätt på sned och rörde sig ännu ett steg mot henne, snart skulle han kunna röra henne ifall han sträckte ut nosen mot henne.

Hon tittade förvånat på honom. Hon hade varit nästan säker på att han hade en, men hon hade visst fel.
"Ja.. Jag kan styra temperaturen i ett visst område" berättade hon och log demonstrativt.
"Vill du känna?" frågade hon, och log. Svaret skulle antagligen bli ja, så hon slöt ögonen och koncentrerade sig. Hon sträckte ut bubblan så att hon, Etzlenil och en stor del av gläntan täcktes av den osynliga bubblan. Sedan sänkte hon temperaturen. Bit för bit tills andedräkten blev till rök. Hon öppnade ögonen men behöll temperaturen kvar på samma kyla.
"Jag kan styra luften också, men jag är inte så bra på det än." sa hon, nästan beklagande och betraktade en ros. Bladen var täckta av frost. Bara för nöjes skull sänkte hon temperaturen ytterligare, men hon aktade sig noga för att sänka den mer. Hon kände inte av kylan, och hon ville råka göra det så kallt att han frös ihjäl.

Hon såg förvånad ut, som om hon gissat fel. Vilket hon inte gjort. Men det hon inte visste var att hans två krafter användes på henne just i denna sekund. "Självklart" svarade han med ett brett leende. Han såg henne koncentrera sig och kände sedan hur det gradvis blev kallare, rosorna täcktes med frost vilket skapade en väldigt vacker bild som målades upp framför honom. Snart så blev luften han andades ut till ånga och han log, som om han var imponerad. "Coolt" Han tittade på henne igen, åter som om det inte fanns något vackrare på denna jord. "Du är både vacker och magnifik, du är för perfekt" Han såg ner i marken igen "Och jag är tråkigt normal" sade han sorgset. Han såg upp på henne igen med ett sorgset uttryck i ögonen, han ville få henne att sluta upp den sista metern som skilde dem åt. Han ville att hon skulle ta den sista kontakten till honom. Sedan skulle det bli enkelt att få henne säga de orden som de flesta ville höra.

Hon log. Smälte så att nästan inget fanns kvar.
"Du är inte tråkig. Du är väldigt vacker" hon lät orden hänga i luften medan hon tog ett försiktigt steg närmare honom. Det blev lite varmare, men inte mycket.
Hon visste inte vad hon skulle säga, hon bara smälte medan hon tittade in i hans backa glittrande ögon. Nu nuddade hon nästan hans nos med sin och allt som hon såg var han. Hon smälte.

Som han önskat slöt hon upp avståndet och åter kallat honom vacker. Han log vagt och tittade på henne, rakt in i hennes ögon och lät sedan hans nos nudda vid hennes i en lätt beröring. Han log igen. Sedan lät han den skära tungan lät dras över hennes kind, i en form av en puss. Han rodnade och såg ner i en sekund innan han såg tillbaka på henne, som om han inte kunde sluta titta på henne.

När hans nos snuddade vid hennes rös hon till och log mot honom. När han pussade henne stod hon bara stilla, blundade och log. Sedan nuddade hon hans nos med sin och log mot honom.

Han hade lyckats, men inte helt, hon skulle erkänna det. Säga det. Han skulle inte gå annars. Skulle inte fortsätta med hans vandring. "Diversea, vad tycker du om mig?" Han kunde väl skynda på det lite? Svarade hon inte som han ville skulle väl han få henne att smälta helt. Hon skulle inte ha något annat val än att älska honom. Han tittade undrande på henne, som om han väntade spänt på vad hon skulle svara.

[Off: Sorry, jag chattar med en kompis, det blir lite trögt!]

Hon visste inte vad hon skulle säga. En del av henne, mest en röst i bakhuvudet, skrek att detta var fel. Det hade träffats idag, denna timme, och nu hade de pussats, men hon sköt undan rösten, den behövdes inte. Hon tänkte noga efter.
"Jag vet faktiskt inte." sa hon tillslut.
"Vi har just träffats, men jag tycker om dig, Etzlenil." Det var sant, men rösten i huvudet började upprepa samma ord. Fel fel fel. Fel fel fel. Varför skulle det vara fel?

Hon tittade fortfarande på henne Låste fast sin lila blick i hennes och lyssnade på det hon hade att säga, nära men inte riktigt. "Jag tror jag känner samma sak för dig, jag menar vem skulle inte falla för din skönhet?" Han log och lade huvudet på sned. Han tonfall var ett sådant att han verkligen undrade. Hans röst var fortfarande mjuk och len men hade fått mer självkänsla i sig.

"Du är verkligen speciell" hon var så fokuserade på deras samtal att hon helt släppt greppet om temperaturen. Det var nu lika varmt som det borde och frosten på rosorna hade smält till små glittrande droppar. Månljuset speglades i den och kastade små regnbågar över hennes ljusa päls.
Denna kväll var så vacker att den tog andan ur henne. Rosorna glittrade mot henne och fullmånen glänste som en stor pärla på skyn.

Han tittade på henne och tog slöt upp de sista centimeterna som höll dem ifrån varandra så att hans bog pressades mot hennes och han drog pannan mot hennes päls i hopp om att hon skulle göra samma sak, ett sätt att visa tillit och, ibland, kärlek. Men för honom var det en del av spelet. Ett skådespel där han var stjärnan.

[Kort]

[Jag är seg, jag vet]

Hon kände honom, kände hur hans bog pressade mot hennes, hur han strök pannan mot hennes och hon imiterade hans rörelse. Hon strök med pannan mot hans, tillgivet men också lite undrade. Hur hamnade hon här? Hur hamnade hon i denna positionen. Det bar ett mysterium, men hon orkade inte bry sig. Det var bara de två som existerade. Bara de två.