Den lila havsvargen hade färdats många mil utan att se någonting ännu. Vattnet smekte hans fjälliga fena och pälsklädda huvud, som ändå påminde om fjäll eftersom det var halt och strömlinjeformat, perfekt för att vistas i vatten.
Ithril kunde inte vara på land speciellt länge, då torkade han ut och det ledde till slut till döden. Men vad skulle han upp på land och göra? Han hade inga bakben som många andra vargar så han kunde inte röra sig som dem, dock var han smidig i havet istället. Dock hade han önskat att han någon gång skulle kunna röra sig på land som de fyrbenta vargarna, se hur en skog såg ut eller en äng. Känna gräs under tassarna och få rulla runt i jord. Sådant som han inte kunde göra nu.

Ithril simmade upp mot ytan och lät de turkosaktiga ögonen svepta över vattenytan, mest för att se vart han befann sig. Dessa vatten hade han dock aldrig befunnit sig i, vart var det han befann sig? Längre bort kunde han skymta en strand och fastän han visste att det troligtvis var en dålig idé så styrde han åt det hållet. Den kraftiga stjärtfenan förde honom fram i rytmiska rörelser genom vattnet, fortare och fortare innan han till slut gjorde en loop för att sakta ner då han märkte hur det blev allt grundare.
Ännu en gång simmade han upp till ytan och nu kunde han se strandens gula färg framför honom. Det kliade i tassarna att få känna den varma sanden under sig, men han borde inte. Men några minuter kunde väl knappast skada.
Havsvargen fnös lätt innan han dök ner och plaskade till med stjärtfenan, simmade sedan långsamt mot stranden.
Den blöta sanden kändes snart under tassarna och han låtsades gå som en fyrbent varg medan fenan vilade bakom honom. Men ju högre upp han kom desto svårare blev det och till slut fick han ta hjälp av stjärtfenan och benen för att häva sig upp en bit.
Den stora ryggfenan hängde slappt ner över hans rygg mot sanden och fenorna på hans framben blev alldeles sandiga. Det som var dåligt med att ta sig upp på land var hans långa, böljande fenor på ryggen och framben. De var otroligt vackra i vattnet då de böljde runt omkring honom, men på land så torkade de och tog skada lätt.

Ithril höjde huvudet mot solen och slöt ögonen, kände hur den värmde hans kropp. Från nosen till längst ut på stjärtfenan. Långsamt lade han sig ner på sidan och bara njöt av värmen som han inte kunde känna i havet.

Hur länge Ithril legat där visste han inte, men solen värmde skönt den fjälliga kroppen. Dock borde han bege sig ner i havet snart så att han inte torkade ut.
Havsvargen koncentrerade sig och lät en av vågorna skölja extra högt upp för att skölja över hans lila kropp, för att fukta honom. På så sätt behövde han inte stressa ner i vattnet.
Ett belåtet leende spred sig över hans läppar där han fortfarande lågt med slutna ögon.

Den plötsliga ropande rösten fick Ithril att slå upp ögonen och hiva sig upp på armbågarna. De turkosaktiga ögonen fann snart källan till rösten och den stora vargen som närmade sig fick honom att sänka huvudet en aning. Han var sårbar på land, ack så sårbar, men om den andre tänkte anfalla så skulle han försvara sig. Men det skulle bara vara dumt av honom att försöka starta bråk.
Den brune tittade på honom och den lila tittade på den brune fram tills främlingen tog till orda igen.
Ithril vinklade fram öronen och skakade på huvudet. Nej, han var inte i någon fara än så länge och han trodde inte att han skulle vara det så länge främlingen inte försökte sätta tänderna i honom.
"Nej, jag bara passade på att vila en stund i solen." sade han med ett vänligt leende. Om han varit en fyrbent varg hade han rest sig upp, men nu kunde han inget annat än att ligga där och iaktta den andre.
"Jag är Ithril." tillade han sedan, en enkel presentation.

Ithril tippade huvudet lite nyfiket åt sidan då den brune presenterade sig som Kenai, ett sådant namn hade han aldrig hört tidigare, men det var mycket fint och på något sätt passade det till den brune.
Då frågan kom om han levde i haven så flinade han så stort så att de vassa, något smalare tänderna blottades. Havsvargar och landvargar hade olika storlekar på tänderna. Havsvargars var vassa och smala för att kunna fånga små, hala fiskar medan landvargarna hade kraftigare tänder för att kunna fälla stora byten. Då den tanken slog honom så kom han på att han aldrig ätit något annat än fisk och skaldjur, hur smakade hjort och älg egentligen, för att inte tala om hare och möss? Ithril kom dock snart tillbaka till situationen han befann sig i.
"Nej, i bergen." flinade han retsamt till svar. Var det inte ganska uppenbart att han levde i havet? Hur skulle han kunna leva någon annanstans då han saknade bakben? Vid den tanken så vandrade de turkosa ögonen mot Kenais bakben och öronen vinklades bak några millimeter. Han ville också kunna röra sig upp på land, upptäcka en helt annan värld med blommor, gräs, träd, jord och bergskedjor. Visst hade han sett bergskedjor, men han hade aldrig rört vid någon, hade aldrig kunnat ta sig så långt in på land som han hade velat för att kunna röra vid det.

Ithril hade studerat Kenais viftande svans och härmade honom genom att vifta på stjärtfenan, men eftersom han var byggd för att röra den upp och ner, och inte i sidled som en riktig svans, så visste han inte om den andre tolkade hans signaler rätt.
Havsvargen kände hur fjället hade börjat torka på honom där han låg i solen och då vågorna rullade in mot stranden så koncentrerade han sig igen, lät hans medfödda vattenkraft göra så att vattnet rörde sig ännu högre upp över stranden och då vågen kom så lade han ner huvudet mot sina tassar. Kort därefter sköljde vågen över honom och fuktade hans lila kropp. Blicken höjdes emot Kenai för att se om han råkat blöta ner honom eller om denne klarat sig.

Så fantastisk som det såg ut? Ithril vred blicken mot horisonten innan han såg upp mot Kenai igen. Här uppifrån kunde man inte se speciellt mycket, det fanns så mycket mer där under ytan än ovanför.
"Kanske. Det finns mer under ytan än ovanför, massor med färgglada koraller och fiskar." svarade han med ett leende och tippade huvudet lite åt sidan.

Vid Kenais ord om att han kunde skapa illusioner så vinklade han fram öronen, visste inte riktigt vad han skulle säga eftersom han knappt visste vad det var för något. Dock behövde han inte ställa frågan eftersom den brune visade honom.
Allt kom som en chock, träden, ljuden och dofterna. Ithril såg sig storögt omkring och söp in alla intryck och dofter som fanns. Han skulle precis till att höja ena tassen för att känna på gräset då allting försvann igen. Öronen vinklades svagt bakåt och han kände känslan av en svag sorg, men han skakade snabbt på huvudet och vinklade långsamt fram öronen igen.

"Om du är så nyfiken på havet, varför simmar du inte ut och tittar? Jag kan följa med dig." sade han för att få något annat att tänka på och ett ärligt, varmt leende spred sig över hans läppar vid hans sista mening. Det var det enda sättet för honom att visa havet, men kunde Kenai simma?

Frågan som Ithril ställ sig själv om Kenai kunde simma behövde han inte uttala högt eftersom denne erkände det själv. Den lila havsvargen nickade långsamt som för att visa att han hört honom. Den brune kunde åtminstona lära sig simma, Ithril kunde inte lära sig gå på land. Visst kanske han kunde, men då skulle hans fenor förstöras och han skulle torka ihjäl.

"Det tycker jag." svarade han på den andres ord om att han skulle lära sig simma. Men en tanke slog honom, skulle Kenai kunna hålla andan så pass länge att han kunde se korallreven längre ut? Ithril tvivlade. Visst fanns det rev närmare stranden, men de var inte lika stora, dock minst lika färgglada.

"Jo, det finns. Jag har inte stött på så många själv, de håller sig oftast i haven så långt ifrån land som möjligt då vi är väldigt sårbara här." svarade han och log svagt. Han behövde inte ställa samma fråga till Kenai, han hade ju sett fyrbenta vargar förut och visste att de fanns.
Ännu en gång lade han ner huvudet mot tassarna och lät nästa våg föras högre upp över stranden och skölja över honom. Vattnet droppade från hans hala, korta päls runt halsen och han såg ännu en gång upp mot Kenai. En lekfull tanke slog honom och han kunde inte hindra impulsen.
Ithril koncentrerade sig och fokuserade på att skada en boll av vatten, vilket lyckades. Den var ungefär lika stor som en tennisboll då han lyfte upp den ur vattenbrynet. Därefter gjorde han ett knyck med huvudet så att vattenbollen flög genom luften, från vattnet mot Kenai.

Den lila följde den brune med blicken då han slog sig ner bredvid honom och då frågan kom om det var mörkt om natten så vred han blicken mot horisonten där han kunde se solen långsamt sjunka. Ithril nickade.
"Jo, lika svart som du blundar om det inte är månsken. Det hjälper lite men inte på de djupaste ställena, där når inte ens solen ner. Dock är jag aldrig där nere, det finns så mycket läskigt där nere, och farligt." svarade han och vred upp blicken emot Kenai. Han studerade dess till synes tjocka päls, vred sig sedan halvt på rygg och blickade bort inåt land, höjde sedan ena tassen emot Kenai i en smått busig gest.

"Är det inte fruktansvärt varmt i den där pälsen i solen?" frågade han och rullade upp igen så att han var upphävt på armbågarna. Sanden hade fastnat på hans fuktiga kropp och hans ryggfena och kliade lätt, dock orkade han inte bry sig om det för tillfället.
Försiktigt sträckte Ithril fram huvudet en aning och nosade på Kenais tass, och hanens doft lagrades omedvetet i bakhuvudet så att han snabbt skulle kunna känna igen hans doft bland andra vargars.

Skrattet ifrån den andre fick Ithril att le stort men då den andre svarade på hans fråga så tippade han huvudet lite åt sidan, lyssnade uppmärksamt. Hur såg bergen ut på nära håll? Var det jobbigt att vandra där? Numoori? Var det så det här landet kallades? Uppenbarligen. Ännu en gång så vred han blicken emot land, såg längtansfullt mot omgivningen bakom dem. Han kunde inte upptäcka landet som Kenai kunde, men han kanske skulle få se något i alla fall.

Vid frågan som sedan kom så vred han blicken från omgivningen bakom dem och såg istället upp mot Kenai. Vad skulle han svara på den frågan? Ithril själv visste knappt svaret, han hade aldrig bott på en och samma plats.
"Jag har inte spenderat tid på ett ställe någon längre tid, så man kan väl säga att jag reser runt. Dock lär jag nog försöka utforska det här stället så mycket jag nu kan." sade han med ett leende. Solen sjönk allt mer och Ithril gäspade stort, sneglade sedan emot Kenai.
"När du sett allting, ska du då bosätta dig där du trivdes bäst?" frågade han, men tog till orda snabbt igen innan Kenai hunnit svara.
"Ifall du gör det hoppas jag att det är nära havet så att jag kan dyka upp." tillade han med ett ännu större leende.

Skrattet smittade av sig, därefter kom orden och sedan mer skratt. Ithril tyckte att det lät som en bra idé, men kunde man verkligen bli less fastlandet? Hur kunde det vara möjligt? Ithril trodde inte att det var möjligt, inte för honom som hungrade efter att se och upptäcka det. Varför ville man ha något mycket så mycket som man inte kunde få?
Förbjuden frukt smakade alltid bäst, men Ithril kunde inte ens ta del av den förbjudna frukten, han kunde se men inte smaka den, något som irriterade honom.

Ännu ett gäspande lämnade Ithril samtidigt som han sträckte på sina framben, lät sedan blicken leta sig upp mot Kenai.
"Det är bäst att jag återvänder till havet så att jag inte somnar här på stranden och torkar ihjäl." sade han med ett glädjelöst leende.
"Det var trevligt att träffa dig Kenai, jag är säker på att vi möts igen någon gång." tillade han sedan och med hjälp av frambenen och rytmiska rörelser med stjärtfenan så lyckades han kravla sig ner i havet igen. Han såg nog väldigt osmidig ut på land, men så fort vattnet omslöt honom blev han som förbytt.

Havsvargen vinkade lite med tassen, dök sedan ner mot botten och vände sig upp med nosen mot ytan. Stjärtfenan började röra sig snabbt och kraftfullt mot ytan och han höll tassarna in mot kroppen så att han skulle röra sig ännu fortare mot ytan. Det dröjde inte länge innan Ithril skar genom vattenyta, kom nästan flygande upp ur vattnet och han lyckades göra en volt i luften innan han försvann ner i vattnet igen med tassarna utsträckta framför sig. Vattnet stod som en kaskar där han nyss brutit vattenytan, men den lugnade sig snart igen lagom till när Ithril stack upp huvudet igen.

[Yeah, det tycker jag ^^]