Värmen låg som ett tjockt, ogenomträngligt moln över savannen. Solens strålar kändes som vassa blad av hetta som skar igenom den tjocka pälsen på honom. Pälsen som skulle både hålla honom varm om de kallaste vinterdagarna, men även utestänga den hetaste värmen; hans förväntningar spilldes i kras.

Ur de kraftiga käkarna hängde utmattat den skära tungan ut. Andetagen var tunga och häftiga - tappra försök att svalka ner hans robusta kropp. Den kombination av stora raser kändes bara som en slags förbannelse nu. Om han hade varit liten hade han lättare tagit sig fram över savannen, och också kunnat hålla sig nerkyld. Men inte i hans storlek, och inte med hans päls.

Några hundra meter längre fram kunde han skymta den skimrande ytan av ett vattenhål. Lättat så längde han lite extra på stegen, för att ta sig fram till vattenhålet. Kenai var självklart inte den enda som hittat tröst i vattenhålet; många andra fyrbenta djur hade manat sig fram trots den risk det medgav för de ensamstående gräsätarna. Men deras närvaro höll sig inte kvar länge, för när den storvuxna hannen klampade sin väg fram till vattenbrynet skingrade sig genast djuren för att studsa sin väg i panik tillbaka. Något förbryllat såg han efter djuren som trampat spår som ledde kors och tvärs i gräset. Men han lät bli att ägna någon större tid åt de skärrade djuren, utan sänkte huvudet emot den spegelklara vattenytan för att sedan svalka sin strupe.

[ Hoppas det duger. :3 ]

De djupa klunkarna av vatten överträffade hans förhoppningar - de gav honom en ny kraft att fortsätta. Men fortsätta till vad? Kenai hade vandrat runt i Numoori i snart 10 år utan att ha slagit sig till ro. Han hade ingenting att kalla hem, eller något att se efter. Men han klagade inte. Livet som nomad var något som passade honom, mer eller mindre. Han älskade att uppleva saker, se platser och möta nya personer. Men sanningen var nog att anledning till hans livsstil var den fruktansvärda längtan efter hans syskon; några försvunna själar som han inte sett sedan han lämnat dem. Var det hans fel? Var det karma som straffade honom för att han lämnat sina syskon? Levde de ens?

Kenai slog sig ner på de kraftiga bakpartiet för att tänka över sin framtid. Blicken vandrade runt på den öppna savannen, studsade som en boll emellan de olika flockarna av däggdjur. De såg ut att ha det bra här - deras förmåga att anpassa sig till den outhärdliga hettan var imponerande. Han personligen skulle aldrig kunnat av att leva på savannen. Kanske hörde han hemma bland bergen, där han föddes?

Den gulblåa blicken flackade fortfarande planlöst omkring över Siennas oändliga slättar. Gräset var gult, med svala inslag av grönt. Det såg inte alls så mättade ut för en mage som Kenai, som krävde kött - men det verkade duga gott åt zebrorna och antiloperna. Något hungrigt slickade sig hannen om läpparna innan blicken for vidare.

Något silveraktigt kom gående emot vattenhålet. Något nyfiket betraktade han skepnaden, för att konstatera att det inte var ett djur från savannen som flytt i skräck. Nej, det var en som honom - eller åtminstone var de av samma släkte. Oförmögen att veta hur han skulle reagera, satt han stadigt kvar på platsen och betraktade vargarten som kom lunkandes. Av doften att döma var det en hona. Den brunmelerade varghanen spetsade öronen lite extra, och slickade sig om den trubbiga nosen för att göra luktsinnet fri från gamla, efterhängande dofter.

Kenai betraktade den silvriga silhuetten närma sig mer och mer. Fältet var blottade allt den hade att bli sedd för. Men trots den öppenhet som savannen erbjöd den främmande silverpälsade vargen så tycktes honan inte alls vara intresserad utav vad fältet erbjöd - endast dess källa av vätska. Kanske var törsten så outhärdlig att hon helt enkelt missat den stora hanen som mer eller mindre satt mitt emot honan. Kenai visste inte riktigt hur han skulle reagera - skulle han invänta...

Tankarna avbröts av hur silvertiken plötsligt morrade till åt honom, och med det så spände hela sig hennes kropp. Den bruna hanen som satt helt oberörd kände sig en aning chockad. Kanske borde han ta tiken som ett hot? Men samtidigt kände han inte det behovet av att fly undan platsen - hon hade faktiskt klampat in i hans personliga territorium, kanske av arrogans?

Fortfarande lite omtöcknad över tikens häftiga reaktion vek han lite generat bort huvudet för att fästa blicken på något annat. Men den föll snart tillbaka på henne igen. Vad skulle han svara? Lite förvirrad smakade han på ord som bara lät som konstiga stavelser.
" J-jag vet inte. " kläckte han tillslut ur sig. Kenai såg något vilsen ut, när han kollade på honom med bortkomna ögon. Men vad skulle man säga - han var aldrig den som gjorde ett starkt, första intryck. Det vore kanske något han skulle öva på? Något förnedrad över sin oförskämdhet gentemot honan, samt tillfälliga förvirring blängde han ner på sina tassar några sekunder.
" Jag vill få dig obekväm. " Okej, en ursäkt borde väl åtminstone lätta stämningen lite? Kenai lade den vänliga blicken på hondjuret igen, för att invänta ytterligare en reaktion. Nu var han åtminstone beredd på en oväntat fräsning, eller dylikt.

Något spänt - inte av obehaglighet, utan mer av nyfikenhet - betraktade han honan med fred i ögonen. Kenai hade svårt att använda våld, om det var till hans eget försvar, och allt jobbigare blev det att använda sig av det emot en hona. Tanken kändes som idioti i huvudet, enligt hans mening var det bara onödigt.

Lättat lät den bruna hanen släppa ut en kvarhållen bubbla av luft, och lyckades känna sig ännu mer hemstadd i situationen - även om hyndan fortfarande inte verkade göra det.
" Jag är Kenai. " Kanske en aning lite för stolt sträckte han på sin grova hals, och drog ett fånigt leende på de mörka vargläpparna. Det var nog det enda goda hans far lärt honom; att vara stolt för det man är och det man representerar.
" Och är ditt namn, främling? " Kenai hade förmodligen i vanliga fall ställt sig upp, men något med honan fick honom att konstatera att det bara skulle få henne att känna sig mer tryckt. Den avslappnade position han just nu befann sig i skulle nog vara den bästa.

Varghanen spetsade de något för oproportionerligt små öronen, och vinklade huvudet någon centimeter åt sidan. Ett typiskt tecken på att han var genuint intresserad av honan, som sagt så älskade Kenai att möta nya vargar - även om han helst undvek de som ville slita hans hjärta ur bröstkorgen.

Eftertänksamt betraktade den brunnyanserade hannen främlingen framför honom. Det kändes som något han sagt, eller gjort hade förvrängt hela situationen en aning. Plötsligt blev han inte alls lika så bekväm i den hela situationen. Kanske var det den simpla anledningen att han dammat fram något begravet? Precis som om han kände någon smärta som vilade hos hyndan, Iyzebel, så svalde han lite medlidsamt.

" Känner du någon med det namnet? " Det kändes åtminstone som det; de korta sekunderna som hade skiftat atmosfären emellan dem fick honom att tro det. Bara efter att frågan lämnat munnen ångrade han sig igen - han ville inte möjligtvis röra upp ouppklarade känslor, av kanske någon bortgången. Dessutom kände han sig en aning generad över sin dumdristighet, vem var han att försöka ta sig an en del av silverhonans privatliv?
" Nej, förlåt. Det har inte jag att göra med. " Blicken sökte sig genuint fram till hennes blodröda, över den skimrande vattenytan. Solen som glödde i honans silveriga, korta päls liknade reflektionerna i vattnet; små guppande pölar av vitt silver, som bytte form med solens hjälp. Ett ursäktande leende stöttade hans ursäkt. Kenai ville inte vara påträngande på något vis, han hade bara en nyfikenhet som ofta fick honom att ångra det han sa eller gjorde.

Kenai hade något svårt att läsa av honan. Kanske var det för att hon inte riktigt var en samlad individ, utan något splittrad? Själv var han en ytterst enkel person att känna av - vilja att göra alla till lags. Han var väldigt anpassningsbar till situationer, kanske ville vissa kalla det en svaghet, men han såg det som en fördel. Åtminstone för hans ändamål, där han inte ville spilla blod.

" Vet du om det finns några flockar häromkring? " Något drunknad i sina tankar, ruskade han lätt på det stora huvudet för att återfå hjärnkapaciteten. Kenai var inte alls så bra på flockar, eller vart de höll till. Men han var rätt säker på att det låg en flock västerut som sträckte sig över hela Kaiwood, vems det var visste han inte.
" Jag är säker på att det ligger en flock västerut. " Borde han fråga vad hon hade för ärende där? Eller skulle det bara återigen vara något han skulle ångra? Kenai kunde inte undgå den drivande viljan om att få leta lite mer om den nyfunna tiken - men hon verkade inte alls så villig att öppna sig. Kanske var det bäst så? Kanske hade hon något att dölja? Lite fundersamt vickade han på öronen, men höll munnen stängd för att inte försäga sig igen.

" Söker du någon speciell flock? Jag kanske kan hjälpa till. " Det var nog en halvlögn; mest baserad på sin genuina nyfikenhet om honan, men även också som en ursäkt för att få något bättre svar ur henne. Trots allt tyckte han att honan reagerade rätt bra på hans vänliga inställning. Det kändes som om han inte vaktade sin tunga skulle hon med lätthet vilja dra ut den, och Kenai var inte den som ville ha ovänner, men sånt var ju givetvis oundvikligt.

Artigt log Kenai emot honan. Det varma, inbjudande leende stämde fint in med hans olikfärgade, runda ögon. Trots att den stora, kraftiga kroppen kunde bevittna om något hotfullt så var det nästan alltid Kenai framstod tvärtemot. De stora tassarna kunde nog också upplevas som något lite skrämmande, men de likaså var ofarlig, gentemot rätt person vill säga.

Det kändes som Iyzebel började acceptera den vänlighet han hyste henne. Kanske skulle hon låta honom fråga något utan att känna sig tryckt? Kenai vinklade lite fundersamt på öronen och försökte få ett begrepp om hur honan kände sig. Hon verkade mycket mer avslappnad än förut åtminstone. Var det värt ett försök? Ja, det var det nog.

" Vart är du påväg? " Pustade han fram med sin betryggande, mjuka röst. Ögonen höll sig extra skärpta på ett kroppspråk som skulle skvallra om att hon inte alls gillade dynamiken. Det var uppenbart att silverhyndan gillade att ställa frågorna - inte att bli frågad. Kanske var hon osäker på sig själv, och ville hålla kontroll över situationen? Som tur var så anpassade han sig bra till alla sorts möten. Det var bara sådan han var, en anpassningsbar, genuint snäll varghanne. Kanske skulle honan också inse det.

Ett varmt leende bröt sig loss på de mörka vargaläpparna. Kenai bemötte Iyzebel's nya sida med öppna sinnen, och gav den lite extra omsorg. Trots allt verkade hon bara som många andra nomader i Numoori; försiktig om sin identitet. Många ville knappt tala om sitt namn, och ännu mer kunna relatera till varandra. Kenai var helt annorlunda - han ville dela allt! Visserligen uppskattades inte alltid detta - men när han såg potential till en ny bekantskap tog han alltid tillfället i akt. Det var nog därför han hade funnit Iyzebel så intressant.

Det var en fröjd för honom att beskåda hur tiken följde med sina tankar om att äventyra runt i Numoori - något han gjort i snart halva sitt liv. Men Kenai var fortfarande inte less på sitt liv som vandrade, snarare tvärtom; han krävde nästan mer av det för varje ny plats han bemötte.

" Att uppleva Numoori med egna ögon är något alla ska uppleva innan man slår sig till ro. " Kenai log uppmuntrande gentemot honan. 10 år omkring strövande i Numoori hade mer eller mindre gjort att han kunde landet fläckfritt - även om själva flockarnas revir var rätt oklara.

" Jag tror jag ska besöka bergen. Det var ett tag sedan. " Konstaterade han, mest för sig själv - men öppet för Iyzebel att flika in något. Kenai ville att hon skulle känna sig öppen att säga det hon hade att säga. Det var förmodligen det intrycket han gjorde också, hoppades han. Leendet satt fortfarande påklistrat, men lika belåtet som innan.

Kenai kunde endast känna fröjd av att skata bevittna hur Iyzebel släppte fram en mer öppen sida - kanske var det denna person hon var egentligen? Inte den personen hon gärna framstått att ifrån början? Leendet sedan innan höll sig stadigt kvar, även om det inte längre var för påträngande - utan mer mjukt och uppmuntrande. Frågan som hon ställde gav honom en lite tankeställare.
" 10 år som vandrade har gett mig en hel del upplevelser, och gett mig möjligheten till att se det mesta av Numoori. " Rösten var något dov, men inte på ett sätt som fick en att känna obehag. Blicken släppte silverhonans för stunden, och vandrade förbi savannen för att granska bergen långt bort i fjärran. Något beundrande dröjde han sig kvar.
" Visst finns det vrår och hörn jag inte sett av Numoori. Men det är inte mycket kvar - fast riktigt så tidigt kommer jag inte kunna sluta leva mitt liv som nomad. " Log han, med sin vänliga blick fortfarande fastnaglad på silhuetterna i horisonten.

Den blågula blicken fäste sig på honan på andra sidan vattenhålet. Kenai sträckte lite på sig för att inte låta musklerna riktigt falla till sömns.
" Om jag ska ge dig ett råd på plats att besöka, så måste jag säga Silverpile. Det är en fantastisk plats, magisk. " Det riktigt syntes på honom att han levde sig tillbaka till tiden han tillbringat där. Kenai föll tillbaka till verkligheten och såg belåtet på henne.

Den hotande värmen hade liksom blivit bortglömd i och med mötet med varghyndan. Fast det måste nog vara en stor del av de luftande vindarna som bidragit till det. Kenai såg sig om och började snabbt inse att himmelen började gå åt mörker. Oberört, men ändå fundersamt svepte blicken över himlavalvet. Några små stjärnor hade börjat tinat fram.

De runda, glasartade ögonen betraktade honan när hon började tala. Det kändes som att hon tvekade lite, men tillslut fick hon fram det hon hade på hjärtat. Kenai kände hur mungiporna drog i sig lite extra. Det gladde honom att tiken funnit ro i deras möte - inte bara för att Kenais dag skulle bli lyckad, utan även för hennes egen. Tiken verkade ha en hel del i bagaget, hemligheter och sådant som hon förmodligen bar på ensam - att få lätta på hjärtat kan vara en livsavgörande sak.
" Jag förstår. " Intygade han mjukt, och nickade lite lätt. " Och jag håller med. " Orden var äkta, och genuina. Det rådde ingen tvekan om att det var sanna känslor som utspelades med orden. Den nyfunna bekantskapen med Iyzebel var något han såg fram emot. Förhoppningsvis så skulle inte deras vägar skiljas åt för alltid när mötet var över.

[ Känner du att de ska prata en stund till, eller tycker du att vi ska börja avsluta? :3 För mig spelar det ingen roll :3 ]

[ Låter okej för mig. Har inte varit inne på några månader, så skulle kännas konstigt att hoppa in igen när man inte har samma "känsla" för rollet kvar. ;_; ]