(de har gått längst floden genom Qu's område och nu är de i bergen)

Vandringen tog längre tid än vad Zey-So hade räknat ut. Hon var säker på att vid denna dag skulle de befinna sig vid Byomifallet men de har bara gått en tredjedel av vägen och skulle precis över bergen. Hennes tass har läkt ganska fint, hon var mån om att inte använda den men Jenova saktade av de ganska mycket, valpen behövde mat och sömn, sånt tog tid att fixa. Dessutom fick Zey-So anstränga sig själv för att hitta bättre gömställen för de att vila i och övernatta. Hade hon varit ensam hade hon slängt på sig osynligheten och sovit där hon befann sig men Jenova skulle då bli försvarslös mot fiender.

Hon kastade en mjuk blick på valpen som nu landat bredvid henne, Jenova som alla drakarger trivdes att flyga än att gå men nu var det dags att ta ett litet snack med valpen. Bergen kan vara farliga och Zey-So tänkte varna ungen att inte landa på en ostabil sten eller klippa och starta en lavin. Här gäller det att vara försiktig.

- I bergen får vi vara försiktiga, om du ska flyga så får du se till att inte landa på ömtåliga eller ostabila stenar, vill du landa får du göra det bredvid mig om jag tillåter det. Det finns en stig som leder oss säkert över till Kwazatri och du får följa mig här helt enkelt.

Karginnan har gått här förut, som en pathfinder mindes hon alltid vilka stigar och vägar man ska ta för att vandra säkert och utan otrevliga överaskningar. Denna stig har hon besökt redan som valp, deras föräldrar bar de genom bergen hela vägen men Zey-So har lärt sig stigen prefekt redan från början.

Jenova nickade tydligt åt Karginnan, det sista hon ville var att göra så att dem båda hamnade i någon slags trubbel. Så det var nog bäst att hon höll sig flygande ändå, vingarna bar henne betydligt fortare och säkrare än vad tassarna någonsin kunde göra.
"Jagh förståhr."

Deras resa hade tagit tid och Jenova hade hoppats att de skulle vara framme vid det här laget, men vägen hade visat sig vara längre än hon trott. Det var något av en besvikelse för den lilla valpen men hon lät sig inte bli modfälld för det, hon skulle ändå få träffa en helt ny flock och förhoppningsvis andra valpar som hon kunde leka tillsammans med.
Valpen kröp ihop med kroppen och sköt ifrån med de kraftfulla bakbenen, vingarna fångade vinden under sig och valpen tog till skyn utan några problem.
"Zeyh-soh, fhinns deth mångha valphar sohm meig hohs din flochk?"
Frågan var full av undran samtidigt som hennes röst var en smula osäker. Tänk om hon skulle bli den enda valpen i flocken, vem skulle hon då leka med?
Valpen håller sig flygandes en bit ovan, snett om Zey-So's högra sida.

Zey-So började gå längst den nästintill osynliga stigen som skulle säkert leda de över till djungeln. Hennes tassar sattes säkert på det hårda underlaget och automatiskt grep karginnan tag i de med sina böjda klor. Hon hade ett ypperligt balanssinne som alla katter och gå på sten var inga problem för henne även om hon helst befann sig i träden.

"Zeyh-soh, fhinns deth mångha valphar sohm meig hohs din flochk?"

Jenovas blick ekade i bergen och karginnan lyfte upp huvudet för att syna den lugnt flygande ovanför henne drakarginnan.
Hon funderade.


- Som dig tror jag inte. Men valpar finns, åtminstone två och ungefär i samma ålder som du.

Hon kunde känna av oron i Jenovas röst och log lite lätt, det skulle bli tufft för valpen att vänja sig vid ny miljö och ny flock. Hon funderade hur Iwaku skulle ta detta, hon tog med sig en främmande, olärd valp som skulle bli ännu en mun att mata, men å andra sidan så skulle Jenova bli mycket användbar i flocken både som krigare och budbärare. Men skulle Iwaku bli emot Jenova så får väl Zey-So hitta på något, gömma undan henne i Kwazatri och besöka när hon inte är på uppdrag.

Kvällen i bergen började tidigt, Zey-So kände hur vinden blev allt kallare och hur doftarna ändrades då nattaktiva blommor började öppna sig och sprida sin gudomliga, något berusande doft. Hon sneglade på Jenova som har varit ganska tyst under större delen av deras vandring.

Hon måste ha blivit trött, därför tystnade hon. Zey-So förstod att hon inte tänkte på Jenovas krafter och styrka att klara sig i bergen, både luften här och vindragen var annorlunda. Hon kände sig som en kallhjärtat egoist som inte tänker på andra.

"Jenova.. Dags att hitta en sovplats."
Hon svepte med blicken över området som var full av fina grottor man kan gömma sig i, något som var bra i bergen var att man alltid kunde hitta tak över huvudet.

"Där.. kanske den passar.."
Zey-So närmade sig försiktigt en liten grotta och vädrade nogrant, här har ingen bott på ett bra tag. Fritt fram alltså. Försiktigt tog hon några steg in och synade grottan, relativt torr och inte så djup, ligger på solsidan så den är varm och de kommer vakna tidigt då solen går upp igen. Plats räcker till två vuxna kargar vilket betyder att hon och Jenova kommer absolut få plats här.

Ljud. Vattnet som droppade från grottaket, vinden som ven mellan minsta lilla gren någonstans i närheten. Allt var de så mycket mer irriterande. Barakiel gav ifrån sig ett lågt, sårat läte. Hans huvud sved av alla de ljud han nu kunde höra. Till och med hans egna gnäll hade irriterat honom när det ekade i grottan. Även dofter spred sig överallt och orsakade även de en bit av huvudverken. Så mycket över allt, blommor, blod, träd. Han öppnade ögonen. Blod, hans käkar började spännas, han lyfte lätt på överläppen och slickade sig själv runt munnen. Törsten, den okontrollerbara törsten som längtade efter den ljuva blodsmaken väcktes till liv och för några ögonblick så glömdes huvudvärken av, även om den var där inne och rev i hans hjärna. Men hans hjärna var knappast närvarande. Han gick närmare grottöppningen och tittade ut, det var kväll. Solens strålar kunde om en liten stund inte nå honom.

Då han passerade öppningen till grottan forsade ännu mer dofter in, de som missade öppningen när vinden blåste för bi. Den ryckte i hans röda päls då han bakade bakåt när huvudvärken åter kom. Han tappade lukten på blod för en stund innan han åter fann den och begav sig i dess riktningen. Kunde han se något flyga fär uppe eller såg han bara i syne med de nya ögonen? I vilket fall så skulle han ändå ta sig dit, han började springa mot blodets lukt. Den nya snabbheten han fått fick honom att tappa balansen när han började springa. Han sprang nästan ner för bergets kant men lyckades veja kanten. Han var inte van bid dessa krafter och vad de gav honom.

Då han snabbt närmade sig kom blodslukten närmare, hans steg ekade tyst i bergen och de följdes av det låga morrningar som ljöd från honom då han inte kunde vänta på att sätta tänderna i denna individ. Han försökte att sakta av och smyga sig längst bergsväggarna då han var nära blodsluktens värd.

Känsla av oförklarlig ängsla och oro nådde Zey-So och hon kastade en blick mot Jenova som fortfarande svävade ovanför henne. Något var fel. Något farligt fanns här och Zey-So kunde inte lugna ner hjärtat som instinktivt började slå fortare.

-Jenova, kan du se någon?

Hon såg sig omkring och vädrade oroligt i luften, kan det vara? Hon hoppades verkligen på att hon hade fel. Vampyrer har hon stött på när hon vart riktigt ung, ännu flocklös och bara hennes dåvarande följeslagarens krafter hade räddat de då. Andra gången stötte hon på en vampyr vandrandes direkt i Byomi's område men av någon anledning lät han bli att anfalla den unga karginnan. Är det dags för en tredje möte eller är det bara Zey-So's vanliga tur som låter henne möta dessa varelser så ofta. Många har ju levt hela liv utan att stöta på dessa monster.

- Jenova, landa på den där avsatsen där!

Hon nickade mot bergsväggen som hade några utskjutande smala avsatser, för smala och för högt placerade för Zey-So att klättra upp på men lagom stora för en liten drakargvalp. Zey-So fick stanna nere för att se om hennes känslor var bara en början på paronoid förföljelse-sjukdom. För säkerhetsskull så kastade hon sin osynlighetsfält över sig, kanske var det åldern eller träningen men den har blivit bättre än förut, starkare. Den var både elastisk och stark, döljde dofter och kunde även dela med sig av den med andra, även om det bara var för viss tid.

Det låga morrandet som lämnade honom avslöjade honom säkerligen lite, men när törsten tog över brydde han sig inte. Allt han ville ha var vätskan som forsade genom ådrorna på individen. Han slickade åter sig runt munnen, vilket avbröt morrningen lätt. Han gick långsamt fram längst bergsväggen. Han kunde känna hur han kom närmare individen med den härliga vätskan som segt flög genom ådrorna. Hans röda päls med de gröna markeringarna ryckte lätt i vinden och han slog lätt roat till med den röda svansen. Barakiel stannade till lite då han med den mycket bättre synen såg den blåa varelsen som landade en bra bit ifrån honom runt hörnet. Denna luktade inte likt det goa blodet han precis känt. Nej, denna blåas blod luktade.. Farligt och äckligt. Barakiel rynkade på nosen, vart fanns den andre, den som luktade så gott av blod. Han spejade med de röda ögonen runt men kunde inte finna denna.

Barakiel valde efter några sekunder att gå fram, kanske kunde han finna den andre längre bort. Den var kanske längre bort än den blåa varelsen då den blåas farliga doft tycktes dölja den andres blod. Han klev fram i skuggan. Lät den röda och gröna pälsen glittra i månljuset från månen som började klättra längst himmlavalvet. Barakiel böjde ner huvudet mot marken och gnällde lätt till då huvudvärken återvände likt ett skott och bilder av grönt, vitt och rött blandat med varandra rusade ouppfattbart framför hans ögon, tvingade ner hans huvud med huvudvärken.

||Okej om man hoppar in?||
Stora stenar, eller berg som de flesta ville kalla dem, låg där, som en mur som blockerade deras framfart, eller Blockera var fel ord. Fördröjde. Ja bergen var ingen match för dem, lätt skulle de kunna flyga upp och över. Men nej, Idag hade de, efter mycket argumentationer och tjafs, bestämt sig för att gå. Kiera Gillade det inte. Gillade inte att vara markbunden. "Varför ska alltid du bestämma?" Det vita fjäder klädde huvudet vändes mot det svarta mörka som blickade framåt på den steniga stigen som slingrade sig upp för bergen. Tonen rösten ägde var rapp, otålig och butter. "Lugn syster, vingarna måste få vila dem också, och det kan vara ganska befriande att gå om man låter det vara det."
Han kastade en blick systern och log. Hon fnös till svar och vände fram blicken igen. När de varit yngre hade de tyckt att detta handikapp varit irriterande, speciellt när syskonen gick på varandras nerver och velat befinna sig flera meter, helst kilometer, ifrån varandra. Men den delade kroppen hade försvårat det. Så istället hade de försökt orsakat smärta på den andre som endast ledde till att dem båda fick ont.

Solen sjönk sakta på sin vandring över himlavalvet och färgade himlen gradvis orange, mörkare ju längre från solen man såg. Kiera tjurade fortfarande och en suck lämnade det mörka huvudet. Att hon alltid var så envis. "Okej, okej, Du vinner, vi flyger." Han såg på sin syster som sken upp och log. De fyra tassarna slog mot marken och de udda vingarna slog ut och fångade vinden som farten skapade. Några få slag senare svävade dem i luften, fria. Han måste erkänna, det var härligare i luften än på marken, men han envisades med att låta dem gå för att han ville att systern inte skulle ha allt lika enformigt.

Det första som nådde honom var doften, doften av främmande varg. De två par ögonen sökte av marken under dem, skulle uppfatta de två främlingarna innan dem upptäckte dem. De två svansarna höll kroppen stadig, och i rätt kurs. Himlen var nästan helt mörk nu och Tien hade äntligen fått syn på främlingarna en flög och en som gick strax under den som flög. En valp och en äldre. Kiera log, leendet var bistert. Tien däremot log innerligt och såg mot in syster. "Ska vi hälsa?" Han gillade att möta nytt folk, gillade att få reda på hur andra levde och vilka de var. Han fick inget svar från systern mer än ett bistert mumlande. Han visste att hon inte delade hans åsikter.

Men trots att de gnabbades ibland så fanns det ingen han litade mer på än hans syster, och inte bara för att de delade kropp utan för att han visste att hon innerst inne var en vänlig själ. Så nu, fortfarande utan att yttra ett ord, Började de sänka sig neråt. Men den äldre vargen saknades och valpen satt på en klipp hylla. Hade de inbillat sig? Nej, så kunde det väl inte vara? Men men, de fick väl hälsa på valpen istället. I vida cirklar började de sänka sig mot den smala klipp hyllan som valpen befann sig på, osäkra på hur de skulle bära sig åt för att kunna landa. Så istället fortsatte dem med det, cirklade över valpen.

Zey-So's ögon var vana vid mörker men skuggorna från bergen döljde mycket för henne. Jenova satt säkert på sin klippshylla och henne var hon inte orolig för, dessutom så var hon säker på att just Jenova's blod inte var något intresse för vampyren. Honom fick hon syn på när denne klev fram ur skuggorna, månen lyste upp hans siluett och hon kunde tydligt se de röda ögonen glänsa av hungern. Hon drog sig lite närmare bergsväggen där Jenova satt flera meter högt upp säkert på sin klippa och då fick hon syn på drakargen, fakargen? flygandes mot de.

"Nej! Landa inte!"
Hon såg hur varelsen kom allt närmare och det verkade som om den tänkte landa på avsatsen Jenova fanns på, hon var inte säker på hur den rätt smala hyllan höll Jenovas kropp och en fullvuxen drakargs kropp var helt klart inte något den skulle hålla. Med sitt utrop gav hon genast ut sitt läge men osynlig och doftlös som hon för tillfället var kanske det skulle rädda henne trots allt.

En röst nådde de nästan helt triangel formade öronen. Ett par av dem vippade till och det svarta huvudet vändes åt det håll ljudet kommit ifrån. Men inget befann sig där. Hans vita ögon doldes halvt när han rynkade pannan. Det hade varit ett ljud, det visste han. Men vem hade pratat, och självklart tänkte de inte landa på den trånga smala klipphyllan Den lille blå befann sig på. De skulle inte ens få plats på den! Vingarna slog några slag för att dämpa farten då de började landa på berget en bit, kanske hundra meter, ifrån den lilla blå.

Kiera tittade missnöjt mot den plats meningen kommit ifrån. "Kan du inte bara kolla vem det var?" Hennes röt var inte tjurig men heller inte glad, mer tonlös. Hon brukade bli så när det var allt för många främlingar, det eller fräsig. Han suckade. Hon visste mycket väl att han inte gillade att tränga sig in i andras tankar. Men åtminstone det kunde han göra, känna vart de olika sinnena befann sig. Trevade sökte hans sinne efter andra. Närmast var såklart den lilla valpen och längre bort ett andra och sedan märkte han något. Ett sinne vars doft han inte känt. Han rynkade pannan. Han var tvungen att kolla, för säkerhets skull. Men han stötte emot något, som gjorde ont när han försökte. Han kved till. Kiera tittade ängsligt på honom och tittade sedan morrandes upp. Ingen, INGEN, fick kröka ett hår på hennes bror förutom hon själv!

Blicken fästes på valpen som verkade beredd på attack. Var det hon? Eller den vuxna vargen som bara försvunnit i tomma intet? Sedan fick hon syn på något rött. Var det denne som skadade honom? Tungan smet ut mellan de blottade tänderna, ogillande. Vem det än var skulle denne få. Hon tog ett steg närmre valpen. En i taget!

Vad var det? Han skakade till på huvudet och började åter titta mot den blåa. Nu hade även en annan doft av blod kommit in i bilden. Det började långsamt överanstränga hans nya och starka luktsinne och han fnös irriterat. Plötsligt hörde han en röst från det tomma runt omkring honom. Han piskade irriterat med svansen men tittade inte mot ljudet, han fortsatte att gå fram mot den blåa varelsen. Han skulle inte kunna dricka den blåas blod. Det var något han kände på sig. Det var farligt.

Barakiel log och gick så långt fram som möjligt till den svävande och den blå som han kunde. Han höll hela tiden koll runt sig. Försökte räkna vart den som luktade så gott kunde vara.
"Hej lilla blå. Är du ensam?" Han log lite, hans törst var fortfarande där men det hjälpte inte om han inte kunde dricka blodet från de varelserna som var tillräckligt nära. Men han var säker på att den andre befann sig i närheten.

Zey-So kunde nu se närmare på den bevingade främlingen, främlingar? som kom närmare. De hade två huvuden vilket fick Zey-So att något överaskat höja ögonbrynen, naturen slutade inte med att förvåna henne. Hon kunde inte förstå hur sådan ras kunde uppenbara sig, eller kanske var det ett handikapp? Det verkade inte så för varelsen såg stadig och säker ut i luften.

Jenova befann sig i säkerhet och vampyren skulle inte kunna nå henne men det som oroade Zey-So var den där bevingade främlingen, kunde han skada hennes lilla valp eller? Jenova har redan visat sig väldigt bestämd när det behövdes och hennes naturliga försvar skulle säkert hålla främlingen på avstånd. Zeyu-So märkte inte utan stolthet hur den lilla drakargen fäller ut vingarna och blåser upp sig till nästan en tredjedel av sin vanliga storlek.

'Duktig tjej' tänkte hon stolt och såg hur den bevingade landade på en större klippa en bit ifrån de. Jenova skulle lätt kunna träffa den bevingade om den visade sig hotfull, hon hoppades att valpen skulle hålla under uppsikt den nyanlända. Zey-So hade en vampyr efter sig. Vampyren hade under tiden började smyga sig närmare bergsväggen Jenova satt på och Zey-So såg hur han hela tiden vädrade på jakt efter hennes doft. Men ack, Zey-So hade utvecklat sin osynlighet till den grad att den döljde hennes dofter men än så länge inget mer. Hennes ljud och andetag, allt det var väldigt hörbart.

"Hej lilla blå. Är du ensam?" Vampyren log lite och Zey-So drog sig undan bergsväggen Jenova fanns på, nu stod hon snett bakom vampyren med blicken hårt fokuserat på honom för att försöka se vart han skulle gå nu, om han försökte klättra upp efter Jenova skulle hon ha en chans att slänga sig på hans rygg.

Deras vingar hade tydligen skapat ett drag som ryckt ner den lilla blå från klippan. Kiera, det vita huvudet som hade ljust blå fjädrar från pannan ner på nacken, log. En nere två kvar. Ett fnitter råkade slinka ur strupen, för att sedan bubbla ett ett elakt skratt. "Var snäll!" Muttrade Tien som började återhämta sig från huvudvärken. Vad var Det för något? Vem var det? Hur hade den kunnat blocka honom så fullständigt? De flaxade en, två gånger med vingarna och gled sedan ner mot den lilla blå som nu spänt kroppen i en båge och verkade utmana den röde. "Pfft, glädjedödare" muttrade hon tillbaka och fnös. "Hur gick det?" Hans röst var mjuk och draksvansen bakom honom piskade till. Han kastade en blick på den röde. Vad var det med denne? Varför kunde han inte nå in i hans sinne?

Känslan den röde utstrålade var fara. Han var farlig. Kiera blottade tänderna, så som valpen och ett stort stenblock bakom den röde höjde i luften, tillsynes utan anledning, som en försiktighets åtgärd. Beredda att stoppa den röde.

Barakiel tittade på den bevingade och den blå men hela tiden lyssnade han efter den som luktade så gott om blod, han var rätt säker på att denna var kvar i området och att rösten som han hört var från denna. Men han försökte att inte bry sig om detta. Han fortsatte istället hålla koll på den blå och den konstiga bevingade som nu började röra sig och flög ner för att landa. Den lilla blå började tappa fastet och tycktes börja krångla till med vingarna. Barakiel började smått le när han såg den blå vingla till och falla ner där den att och när han såg den blå falla mot marken började han le ett leende fullt med skadeglädje och kunde knappt hålla sig för att dovt skratta till. Men han gjorde inget försök till att röra sig fram och fånga den blå. Han stod och tittade på denna och kunde inte hjälpa med att sucka till då den lilla blå lyckades räta ut sina vingar och inte krascha ner i marken.

Barakiel fnös till när den lilla blå morrade åt honom. Han tittade på den lilla blå som om denna hade förstört något roligt för honom och han slog till med svansen. Barakiel vände blicken snabbt mot den andre bevingande och log ett retsamt leende. Denna bevingade, luktade även den gott om blod men den som han inte kunde se. Han slickade lätt till sig i mungipan. Törsten började växa och ta över igen.
"Jag tänker inte skada dig lille blå. Det skulle sluta värre för mig än sig." sade han och tittade irriterat på den lille blå som morrade åt honom likt han var som något missbildat monster. Han lyfte läppen lite lätt i en ilska han inte förstod sig på eller kunde komma på varför han kände så.

Zey-So's stolta ansiktsuttryck ändrades till något frågande och sedan förfärat när hon såg sin skyddsling falla handlöst till marken. Jenova gjorde några fulla salton i luften som fick Zey-So må illa av skräck och följa hela fallet med blicken för att slappna av när Jenova lyckades trots allt räta ut sig och landa på marken nästan framför den röde vampyren och nästan direkt fräsa.

Känslorna skiftade i Zey-So i omöjlig fart, först stolthet, sedan förvåning, sedan skräck, lugn och nu irritation för den klumpiga drakargen hon nu tog med sig hem. Kunde hon inte sitta lugnt och stilla där hon var? Nu när hon var på marken skulle det bli betydligt svårare för Zey-So att försvara sig då hon nu var tvungen att se efter sig själv OCH Jenova.

Den tvåhövdade varelsen landade en bit ifrån Jenova och Zey-So såg det som en möjlighet. Om vampyren kunde ändra sitt intresse skulle hon kunna ta Jenova och smita härifrån. Att hon lämnade den tvåhövdade främlingen ensam med en vampyr var inget som stoppade henne. Hon såg efter sig själv och sin skyddsling, ingen annan. Zey-So tassade försiktigt förbi vampyren och upp till Jenova. Försiktigt nuddade hon vid drakagens utspända vinge, redo att ducka om Jenova skulle av skräck spotta mot henne.

"Jag tänker inte skada dig lille blå. Det skulle sluta värre för mig än dig."

Det är ju bra, men vad var det för nytta att stå här då? Zey-So tänkte inte stanna här, att ta tag i flickan och dela med sig av osynligheten verkade inte så svårt. Sedan bara slunga upp henne på ryggen och fly som de gjorde förut.

Valpen ryggade till när den högresta vargen kom upp bakom och slängde sin väldiga skugga över henne. Hon svängde runt i en hastig rörelse och mötte den tvåhövdade med stora, röda ögon.
Vad var den för något? Valpen lade sitt huvud på sned. Den ena sidan påminde henne om en drakarg, men den andra... Jenova skakade på huvudet. Förvirrad och en smula illa till mods.

"Brah." Säger hon kort.
Så snart den rödes röst når hennes öron så vänder hon om igen, tar ett steg bakåt och tycks lugna sig en smula. Men tänderna ligger fortfarande blottade åt honom. Han hade helt rätt i sin mening, försökte han med något då rackarns skulle han få sig en omgång!

Plötsligt känner hon hur något vidrör hennes ena vinge och hon rycker till häftigt, lägger vingarna snabbt till rätta vid ryggens sidor och ser sig om. Zey-So? Öronen söker efter ljud.

Bra, den lille mådde bra. Kiera fnös. "Skaffa ryggrad broder" hennes tonfall var nedlåtande. "Om du tar och skaffar dig ett hjärta" Muttrade han tillbaka. Deras dispyter kunde pågå väldigt länge när de väl satte igång. "Pfft, bara jag har en hjärna är jag nöjd" Tien log. "Så synd att behöva se dig besviken" En låg irriterande morrning steg ur den vita halvans strupe. "Passa dig noga!" Det mörka huvdet lät hotet ligga obesvarat, återvände till situationen. Hur skulle han stoppa den från att bli bråk? Vad var den doftlösa röd-oranga vargen med det slutna sinnet?

Den lille ryckte till och han kände att den osynlige stod vid den. Det var lätt att nå dennes tankar. '[i]Glöm den tanken[i/]' Meningen löd i tanken på den dolde men han varken tittade åt platsen den osynlige fanns eller på något sätt att det varit han som inkräktat på dennes sinne. Att hon trott att hon kunnat lämna dem ensam med, vilket ord var det nu han snappat upp i hennes tankar, Vampyr? Vänta, vampyr. Det fanns väl inga sådana? Var inte dem bara folksagor och legender. Hot för att få sina barn att lyda? Inte kunde väl det vara en vampyr. Nej den dolda måste blivit galen. Eller förvirrad.

Barakiel brydde sig inte om den bevingade som tycktes föra en konversation med sig själv. Den intresserade honom inte speciellt mycket om han skulle vara ärlig. Men när den andre ryckte till väcktes hans intress och han dolde ett lurigt leende medan han viskade ohörligt för den bevingade men hörligt för den blå.

"Lille blå. Jag skulle inte gärna förstöra något roligt men, den bevingade verkar finna dig ett lätt byte. Och tänker nog släppa den stora stenen över dig." Barakiel kollade på den lille blå med den mest.. Medmänskliga blick han kunde förmå sig och fortsatte. "Jag kan hjälpa dig, jag är ganska stark.. Men vi skulle nog behöva hjälp av en tredje. För inte skulle du väl kunna lämna mig helt ensam och försvarslös mot den elaka bevingade." Barakiel såg med ledsna ögon på den lille blå. Även om törsten inom honom ville att han skulle skratta ut högt och hugga den första bästa. Hans mungipa rykte till lite lätt och han gick ett steg närmare. Törsten började ta överkontroll, mer kontroll än den redan hade. Men snart skulle han hugga första bästa blodsbank och han brydde sig inte vilken bara törsten som försökte tortera honom försvann.

Jenova rycker till och rent instinktivt hoppar karginnan undan om nu valpen skulle 'råka' spotta åt hennes håll. Hon ville kom hem helskinnad och utan frätskador. Irriterat skakar hon på huvudet och gör ett försök att närma sig valpen igen, har hon glömt allt eller? De har ju flytt på samma sätt från Kaiwood bara några dagar sen.

Den tvåhövdade verkade entusiastiskt tjafsa med sig själv innan den tystnar och vänder blicken mot vampyren, Zey-So för att vara ärlig höll inte så stor koll på främlingen, även om den verkade besitta telekenetiska krafter, hon har märkt hur en stor stenbumling lyftes upp av sig själv bakom vampyren så var han fortfarande ingen vän. Plötsligt vänder han huvudet mot henne och hans röst hörs i hennes sinne. Zey-So har inte stött på många telepater men hon hade kunskap om hur man känner igen mental röst från vanlig.

Hon rynkade munnen i ett snett flin, glöm den tanken? Den tvåhövdade hade åtminstone vingar och kunde fly om situationen skulle gå utom kontroll, Zey-So hade inga sådana krafter så hon fick ta hand om sig själv. Hans varning var inget hon tog åt sig, hon har hört värre hot under sitt liv.

"Lille blå. Jag skulle inte gärna förstöra något roligt men, den bevingade verkar finna dig ett lätt byte. Och tänker nog släppa den stora stenen över dig."

Vampyrens mjuka stämma hördes inte av Zey-So som försiktigt gjorde ett till försök att närma sig Jenova utan att bli märkt, hennes klor var indragna och steg mjuka och försiktiga men hon var endo redo att hoppa undan om det skulle behövas.

Ännu en gång känner valpen hur något mjukt rör vid hennes sida, en tass för att vara exakt. Denna gång är hon beredd på det hela och låter ske, hon vet att det är Zey-So som är i farten.
Likt sist så känner valpen hur Zeys kraft lägger sig över hennes kropp och gör den osynlig för betraktarnas ögon.
Det rycker till i valpens ena mungipa och snart lägger sig ett brett leende över de smala läpparna.

[Kort, aja.]