De röra tassarna trampar på över marken när valpen tar sig fram i lätt trav. Fast det är en skuttande stil han har. Benen är ännu inte tillräckligt långa för att det ska se ståtligt ut när han travar på. Han är en valp. Tänk om han kunde bli stor och stark som far en dag? I valpens värld har fadern lämnat dem för att sätta dem på prov. Valparna ska utmanas av världen för att växa till sig. Och när de är värdiga kommer deras väg att korsas med faderns igen. Det är vad valpen intalar sig själv. Även om han kanske vet bättre.

En liten ljus tunga smiter ut mellan läpparna och fuktar den lilla svarta nosen just som en nysning smyger sig på. Valpen nyser och håller på att tappa balansen för en stund. Tungan fuktar nosen en gång till innan valpen fortsätter sin färd i skuttande trav. Målet för stunden är vattenfallet längre bort. Förhoppningsvis är vattnet drickbart. Det skulle kännas gott att dricka lite.

Men innan han just ska kliva ut på öppen mark stannar han tvärt och fryser. Han står alldeles stilla. Öronen står spetsade på huvudet och sakta söker den intensiva blicken av området som sträcker ut sig framför honom.

[PAX TILL NÅGON AV EMMSA'S WULFAR!]

[Svarar med Tannin, kanske sliter hit Angelus också om ett tag som den överbeskyddande fadern han är, båda behöver träffa folk 8D]

Det en helt ny värld som bredde ut sig framför de stora tassarna när den unga vrenen med nyfikna steg hade smitit iväg från flocken igen och stött på detta område. Han visste vad fadern och modern sade, han fick inte gå för långt bort. Men detta var inte för långt, och han ville så gärna se mer. Även om de var på vandring så stillade inte det hans nyfikenhet. Han ville ut på egna äventyr. Och det var därför han nu befann sig här.
Skogen verkade lite djungelaktig runt omkring honom, inte alls som den höstfärgade skogen som flocken just nu vilade sig i. De hade vandrat alldeles efter gränsen, vilket tillåtit den unga vrenen att se även detta område. Och han fascinerades över hur olika de två områdena var, ville se mer, ville veta mer. En omättlig hunger efter att få mer.
Några fjärilar lyfte från marken och ett glatt skratt lämnade den gråvita valpen då han såg dem. Sedan satte han efter dem, hoppade och skuttade som endast en valp kan göra i den lek som pågick i hans huvud. De dansade med honom, de vackra fjärilarna. De dansade och njöt av hans sällskap, precis som han trivdes med dem. De var bästa vänner.

Plötsligt kom marken närmare hans ansikte, och nosen pressades ned i jorden då han handlöst föll över en gren som låg i hans väg. De långa benen och de stora tassarna gjorde honom klumpig, då kroppen var oproportionerligt bygg i det unga stadiet han befann sig i. Lite snopet snurrade han runt så att han låg på rygg, precis i tid för att hinna se hur fjärilarna dansade bort och lämnade honom.
Han suckade, slog med ena framtassen i luften. Han skulle växa upp till en stolt och ståtlig vren, det hade fadern lovat honom. Men det kändes som att det var långt till det skulle hända.

Han står där och spejar. Men inte så lång tid hinner förflyta förrän han får syn på en annan valp som börjar skutta efter ett par fjärilar. Det rycker lätt till i kroppen på den röda valpen. Han skulle vilja stämma in i leken. Men det är en främling. Och man måste vara försiktig med främlingar. Även om denne är en valp som inte verkar mycket äldre än han själv. Öronen klipper till på huvudet och den intensiva gröna blicken följer scenen som utspelar sig framför honom.

Mycket snart, och försiktigt för att inte skrämmas, ger han ifrån sig ett lätt ljust skall för att göra främlingen medveten om att även Törne befinner sig här. En hälsning. Svansen sveper till bakom honom upprepade gånger. Inget febrilt viftande men tillräckligt nyfiket i alla fall.

Strax tar han några försiktiga steg fram. Studerar främlingen försynt och nyfiket. Tippar huvudet på sne. Rätar på nacken igen och tungan smiter fram mellan läpparna för att fukta nosen igen.

[Ja, det är lugnt om Angelus stämmer in en stund med om du vill det. :3 ]

Skallet som plötsligt hördes mellan träden fick den unge vrenen att rycka till och med hastiga rörelser såg han sig omkring samtidigt som han granska otympligt satte sig upp. Blicken fästes på en brun hane i samma ögonblick som denne tar några steg närmare honom.
Tannin reste sig upp, granskade den andre med sina klart blåa ögonen. Och några ögonblick fyllda med svag misstänksamhet passerade. Sedan började svansen att vagga svagt bakom honom samtidigt som ett leende sprack fram i det avlånga ansiktet. Öronen spetsades och det var med en glad röst som han talade.
- Hej, vem är du?
Nyfikenheten lös klart i hans ögon medan han granskade den andre i väntan på svar.

[fantasibrist xD]

Törne står stilla och studerar den främmande valpen.Svansen vaggar fram och tillbaka och den intensiva gröna blicken lyser av nyfikenhet. Främlingen öppnar munnen och säger någonting. Törne studerar främlingens rörelser. Vad är det han kan ha sagt. Den röda valpen tippar huvudet på sne. Främlingen verkar se lite frågande ut. Så det måste vara en fråga han har ställt. Vad kan det vara? en fråga man kan ställa till någon man just har mött? Man brukar undra vem denne är. Kan det vara det främlingen har frågat? Törne öppnar munnen. Vad är det han ska svara? Sitt namn såklart. Men hur stavas det? Vilka bokstäver ska han använda? Hur uttalas det?
"T..". Det känns rätt.
"Törn...e". Blev det rätt nu? Hoppas det. Törne sveper glatt med svansen och nosar i luften. Hur ska han fråga om främlingens namn nu då?

Svansen vaggade bakom den unga hanens kropp medan han nyfiket såg mot den främmande valpen. Undrade vem denne var, ifall denne ville leka. Tannin ville leka, det ville han alltid.
Och när det aningen tveksamma svaret kom från den andre tog Tannin ett steg närmare denne och flinade retsamt. Så Törne var namnet den andre bar. Han gillade det, det var fint. Och det var så mycket enklare att leka när man visste namnet på sin kamrat.
- Jag heter Tannin. Hej på dig, Törne!
Han skuttade till, tog sig på ett lekfullt och glatt sätt ännu närmare främlingen, en varg som han inte alls kände. Men det spelade ingen roll, för han kunde ju lära känna denne. De skulle säkert bli goda vänner och ha jättekul tillsammans. Det var i alla fall så Tannin tänkte sig det.
- Vill du leka?
Han böjde sig lite svagt framåt, i en utmanande ställning. Leka, ja!

[Mobilinlägg.]

Svansen viftar bakom honom när främlingen beter sig väldigt glatt. Då blir Törne med glad. Han försöker uppfatta vad den andre säger. Studerar läpparnas rörelser och ser nyfiket på den andra valpen. Tan? Något mer. I? Tani? Nej, något mer. Det slutade på n. Och så breddades munnen vid a:et vilket betyder att det är kort uttalat. Tannin?
Törne's tankegångar pågår bara några sekunder. Det märks knappt att han faktiskt står där och verkligen anstränger sig för att hänga med.
"Tannin?" Han uttalar främlingens namn på ett sätt som verkar som att han försöker smaka på det. Men den verkliga orsaken är för att han söker bekräftelse på att det är rätt.
Svansen börjar vifta vildare bakom honom när den andra valpen studsar närmare och uttalar ordet Törne gillar. Leka! Klart Törne vill leka. Han studsar ett steg fram. Ut ur grönskan och sjunker ner i samma ställning som Tannin. Sedan gör han ett utfall men i sista stund fintar han och skuttar åt sidan. Han vänder sig mot Tannin och sjunker ner i lekställning igen.

Den andre verkade fundersam, nästan som om denne var tvungen att tänka efter för att förstå vad Tannin sade. Eller kanske för att denne var tvungen att fundera på vad han skulle svara. Och det verkade även som att han nyfunna vän hade lite svårt med talet. I alla fall med att komma på något att säga, för Tannin var i princip den enda som pratade. Vad hade den bruna hanen sagt sedan de möttes? Sitt eget namn och sedan Tannins... Men kanske det bara var en sådan varg, som var fåordig.
Men vad spelade det för roll egentligen?
När den andre böjde sig ned i en lekfull ställning drogs Tannins tankar genast till andra saker. Och ett glatt skratt kom från hans strupe då han med glada skutt närmade sig den andre för att kasta sig in i en av ungdomens bekymmerslösa lekar.
Ett nafs riktades mot den andres öra, ett lekfullt morrande undslapp honom innan han hoppade undan från den andre igen. De långa benen och den oproportionerligt byggda kroppen rörde sig ändå smidigt med tanke på hur han såg ut och hur ung han var. Men han hade lärt sig att kontrollera sina rörelser, och den smidighet som hans ras ägde hade börjat visa sig lite smått hos den unge hanen. Och det var med ett nytt klingade skratt som han återigen högg efter Törne på ett lekfullt sätt.
Det här var kul!

Ett lekfullt nafs mot hans öra får den rödbruna valpen att skratta till. Han tar ett skutt åt sidan och gör sedan ett lekfullt utfall mot Tannin. Ett grymtande läte undslipper honom. Det var menat som ett skall. Men han vet inte hur ett skall ska låta så han försöker bäst han kan. Han hör ju inte själv hur han låter. Han grymt-skäller igen. Men det låter mest som en nysning. Sedan nyser han till på riktigt. Håller på att tappa balansen för en stund.

Sedan skrattar han igen när Tannin nafsar efter honom. Törne kastar sig efter den andres svans. Han nafsar och skrattar och har jättekul. Vad roligt att hitta en annan lekkamrat än syskonen.

Då den andre undvek honom kände Tannin bara hur leklusten växte inom honom. Och när sedan den brune högg efter hans svans drog han den till sig, skrattade och rusade sedan iväg mellan träden.
Tafatt!
Det låg ett brett flin i hans avlånga ansikte samtidigt som de stora tassarna slog i marken gång på gång under den klumpiga galoppen han rörde sig i. Han kände hur fartvinden slet svagt i hans päls och njöt av att se hur träden susade förbi då han sprang mellan dem.
Han skrattade till och slöt för några ögonblick ögonen av ren lycka.
Sedan, utan att han förstod vad som hände, tog den ljuva språngmarchen slut och han flög genom luften. Han slog i marken med huvudet först och resten av kroppen sedan. Klumpig och oproportionerligt byggd som han var hade han inte svårt att snubbla, och ännu enklare var det för honom att falla när han inte höll koll på var han sprang. Den lilla kvisten hade inte verkat mycket till världen, men den hade varit nog för att fälla den unga vrenhanen som nu ruskade på huvudet och förvånat såg sig omkring.
Han fattade inte riktigt vad som hade hänt. Den klart blåa ögonen blinkade några gånger medan han förvånat låg kvar på platsen där han fallit.

[hahaha, klumpisen Tannin <3]

Törne är inte sen med att följa efter Tannin när denne springer iväg. Han skrattar glatt och försöker hänga med i den andres längre steg. Törne hänger efter så gott han kan ändå. Han behöver bara använda ögonen för att hålla koll på vart han springer och manövrerar sin lilla kropp bra mellan träden.

Rätt som det är försvinner Tannin. Som om han dykt ner i ett hål eller något. Törne saktar in farten och travar närmare. Där ser han Tannin i en hög på marken. Ett lätt skratt lämnar honom för det ser så lustigt ut.
"Gick det bra?" Frågar han. Det är i alla fall en mening han vet hur han ska uttala, trots att orden låter lite stapliga när han uttalar dem. Törne tar sig runt Tannin och ställer sig så han ser den andres ansikte.

Tannin såg med samma förvånade blick på den brune hanen som han haft när han såg på träden omkring. Och i några ögonblick låg han bara där utan att säga något eller röra en enda min. Sedan brast han ut i skratt, och nickade samtidigt med ett glatt uppseende.
- Jo, jag klarar mig!
Han sätter sig upp och ruskar på sig i ett försök att få bort eventuell smuts som landat i hans päls vid fallet. Sedan ser han nyfiket mot Törne.
- Du pratar konstigt, vet du det?
Det var med ett finurligt leende han uttalade orden och med en röst som var nyfiken och vänlig. Han menade inget illa med det han sade, han bara konstaterade det på samma sätt som alla valpar brukade konstatera saker. Han sade exakt som han uppfattade situationen.
Nyfiket granskade han den andre medan han väntade på ett svar. Enda sedan de möttes hade han tyckt att den andre hade konstiga ljud för sig, kanske han skulle få en förklaring till det hela nu?

Klarar mig. Det är vad Törne uppfattar av Tannins läppars rörelser. Ett lätt leende spricker upp på hans läppar och svansen börjar glatt vifta bakom honom. Det var tur att Tannin inte skadade sig. Törne hade inte varit till mycket hjälp om den långbenta valpen hade ådragit sig skada.

Tannin talar igen. Konstig? Vet du? Det? Pratar? Törne's lilla hjärna försöker pussla ihop orden han lyckats översätta Tannin's läpprörelser med. Konstig? Tycker Tannin att Törne är konstig?
"Pratar?... Konstigt?..." Säger han högt utan att höra om det låter rätt eller inte. Den lilla tungan smiter ut mellan läpparna och fuktar den lilla nosen. Törne funderar en kort stund. Ska han kanske berätta för Tannin att Törne inte kan höra? Men tänk om den nyfunna vännen inte vill leka med honom då.

Öronen slokar ut mot sidorna för en stund. Sedan rycker Törne upp sig. Ruskar lätt på huvudet och ser sedan på Tannin igen.
"Törne... är... döv". Säger han och hoppas att orden inte låter allt för stakande som de känns mot hans tunga. Det är inget fel på Törne bara för att han inte kan höra. Han kan annat som kompletterar. Han är lika duktig som andra valpar.

Tannin lyssande med en fascinerad blick, och nickade medstämmande när den andre såg frågade på honom och med väldigt tveksamma ord frågade om Tannin tyckte att denne talade konstigt. Eller frågade och frågade, det var mer som om han upprepade just det ordet - konstigt.
Och det hade inte varit illa menat från Tannins sida, men han var en valp. Och precis som andra valpar ägde han en brutal ärlighet som inte direkt var vanlig bland äldre vargar. Det var något som de alla skulle få lära sig med tiden, men än så länge hade de rätt till att vara valpar och därmed också brutalt ärliga. Det var en del i processen att växa upp. En del i att lära sig.

Leendet som han bar på läpparna dog ut då han hörde den andres förklaring och ersattes av en chockad och fascinerad min i det gråvita ansiktet.
- Är du döv?
Han stirrade några sekunder på den brune hanen utan att riktigt komma på något att säga, samtidigt som tankarna forsade genom hans huvud. Och sedan sprack ansiktet upp i ett ännu större leende samtidigt som han med en fascinerad röst yttrade ett enda ord.
- Häftigt...

Törne nickar lätt.
"Döv... Ja". Upprepar han. Törne kan inte höra någonting. Därför har han det lite svårare än andra valpar. Fast han själv ser det såklart inte som något problem. Han måste bara vara mer uppmärksam än andra.
När Tannin's ansikte senare skiner upp och han utbrister något som verkar positivt skiner Törne's lilla röda ansikte upp det med. Svansen börjar vifta ännu mer bakom honom.
"Häftigt". Upprepar han för han vet inte vad annat han ska säga. Vad som är passande i en sådan här situation. Han hänger bara på helt enkelt.

[aaaah, seghetsmänniska nr 1 är ju jag. Sorry <3 kastar in pappa nu också 8D och detta kommer nog att bli skumt....]

Angelus

Som vanligt hade de unga letat sig bort från föräldrarna och flocken, och inte förvånade det den stora vrenhanen. Han förstod dem mycket väl. De var unga med en enorm nyfikenhet brinnandes inom sig, och självklart fanns det långt mycket roligare saker än det som hände vid flocken. Så det var med ett lätt roat leende som han nu gick och letade efter en av sönerna som verkade ha sprungit längre bort än de andra två denna gång.
Tannin var som en kopia av honom själv, och stoltheten när han Angelus tänkte på sin son gick inte att beskriva med ord. Alla tre var hans ögonstenar, det han höll allra kärast, men just med Tannin verkade det vara något speciellt. Och han hoppades att den unge kanske skulle följa i hans tassavtryck någon dag, och klättra upp till beta i Treontha när han själv var borta.
Huvudet ruskades lätt då han avfärdade dagdrömmarna. Det var i en framtid som ännu var långt borta, han borde fokusera på nuet.
Skuggorna svepte runt hans tassar och han lyssnade till deras viskande röster då de talade till honom. Och mycket riktigt, de hade rätt. Då han följde deras instruktioner fick han snart syn på sin son. Denne var inte heller ensam, utan en brun liten valp gjorde Tannin sällskap. En allvarlig min gled över Angelus ansikte, och han såg fundersamt mot den främmande valpen.
- Tannin.
Rösten var skarp, nu ville han ha uppmärksamheten.

Tannin

Den unge hanen viftade glatt på svansen medan han såg mot sin nyfunne lekkamrat, som dessutom var döv. Hur häftigt var inte det egentligen? Åh, så han längtade efter att få berätta det åt Baugur och Luma, de skulle bli så avundsjuka.
Han fnittrade vid tanken på det.
Plötslig bröt en skarp röst hans tankar och han såg upp. Med ett brett leende i ansiktet skuttade han sedan mot den stora gestalten som hade uppenbarat sig en bit bort från de två valparna.
- Far! Hej!
Svansen viftade och han kom fram och lutade sig mot faderns framben samtidigt som han lekfullt slog efter skuggorna som smidigt flyttade sig undan hans tass.

Den rödbruna lilla valpen hänger med i vännens lekfullhet och livlighet. Törne har bara haft syskonen att leka med tidigare. Men att leka med syskonen skiljer sig skarpt från att leka med en vän. Det har valpen insett efter att han har spenderat lite tid med Tannin nu. Och han gillar att leka med den långbenta valpen. Syskonen vet han ju dessutom inte vart de är någonstans. Inte mor eller far för den delen heller. Men det är inget som valpen oroar sig över. Hans mål i livet är att växa sig stor och stark så han kan göra sina föräldrar stolta.

Tannin's uppmärksamhet verkar slitas iväg åt annat håll och Törne stannar upp och ser undrande på vännen. Vad händer nu? När Tannin sedan skuttar iväg följer Törne vännens väg och snart fästs den intensiva gröna blicken på en mycket större varg. Men till utseendet påminner denne om Tannin. Eller det kanske är tvärt om? Är det någon Tannin känner. Törne står stilla och bara studerar scenen framför sig. Tannin verkar känna mycket för den äldre främlingen i alla fall. Den lilla röda svansen börjar åter vifta bakom valpen och ett glatt leende breder ut sig på hans läppar igen.
"Goddag!" Utbrister han. Valde noga ett ord som han fått berättat för sig är ett hövligt och artigt ord att hälsa äldre vargar med.

Angelus

Den stora vrenen log svagt åt sin son då denne kom springandes emot honom och hälsade glatt åt honom. Sonen var fortfarade ung, han hade mycket att lära, och även om Angelus ansåg att hans valpar skulle föra sig som vrener de var, så missunnade han dem inte barndomens lekfulla dagar. Alla hade trots allt rätt att vara unga innan de blev äldre.
- Jag ser att du har fått en vän.
Den klart blåa blicken vändes mot den bruna valpen som glatt viftade på svansen och hälsade på honom. Angelus nickade svagt med huvudet som svar åt honom.
- Vem kan du vara då?
Han såg fundersamt mot den unga valpen som hans son verkade ha bekantat sig med. Det verkade som att de båda hade lärt känna varandra, och han kunde se på Tannins ruffsiga päls att denne verkade ha tumlat omkring på marken i någon sorts lek.

Tannin

Svansen viftade i ett medan han såg mot sin far och han log brett när han åter vände sig mot sin nya vän.
- Det här är Törne, far. Jag träffade honom här i skogen. Han pratar lite underligt, men det är att han är döv.
Lika glad var han hela tiden som han pratade, och skuttade fram till Törne och ställde sig bredvid den rödbruna valpen medan han såg mot sin far med ett uppspelt ansiktsuttryck.

Törne står stilla men bakdelen rör på sig för att svansen viftar så glatt. Tannins's far? Ett styng av avundsjuka slår den rödbruna valpen för bråkdelen av en sekund. För Törne skulle verkligen vilja vara med sin egen far. Lära av denne och gosa in sig i den trygga varma pälsen. Men far är borta. Var vet inte Törne. Men han hoppas att få återse far igen.

Tannin talar med sin far. Törne försöker läsa läpparnas rörelser för att inte missa något. Sedan kommer vännen skuttande tillbaka till honom. Törne hälsar glatt vännen med ett lätt litet lekfullt skall.
Sedan vänder han den intensiva gröna blicken mot den äldre igen.
"Törne döv". Han upprepar sammanfattningsvis det vännen just förklarat för sin far.

Angelus

Angelus lyssnar till Tannins ord medan blicken hålls fäst på den rödbruna valpen vid namn Törne. Och vid den sista saken som hans son har att tillägga lyfter han lätt på ena ögonbrynet. Så denne är döv?
Han hade inte anat det, och kunde inte heller tänka sig att det var lätt för en så ung varelse att leva med ett sådant handikapp. Men å andra sidan, ifall denne hade fötts med dövheten, visste denne inte heller vad som missades. Så kanske det inte var så hemskt, trots allt. Även om Angelus själv aldrig skulle vilja mista sin hörsel då den hade hjälpt honom mer än en gång. Plus att han skulle sakna skuggornas viskande röster som ständigt talade till honom.
- Hejsan, Törne.
Ett litet leende letade sig fram på hans läppar samtidigt som han nickade lätt emot den unga hanvalpen som hans son hade lärt känna.
- Varifrån kommer du? Tillhör du någon flock?
Han undrade vad denne yngling gjorde här ute helt ensam. Vad Tannin gjorde här var också en bra fråga, gång på gång fick Angelus tala om för sonen att inte springa för långt bort och gång på gång verkade Tannin glömma de orden. Det var inte lätt att vara far till tre så äventyrslystna valpar. Kanske föräldrarna till Törne hade samma problem? Eller så befann de sig i närheten. Han lyssnade till skuggornas röster, men de sade inget om främmande vargar.

Tannin

Den unga hanen stod helt stilla och såg mellan fadern och Törne allt medan svansen viftade på honom. Kanske Törne kunde följa med dem tillbaka till Treontha, kanske han kunde bli Tannins bror? Tanken var exhalterande och svansen viftade lite snabbare än tidigare samtidigt som han glatt flinade åt den rödbruna valpen han mött i skogen.

När den stora hanen hälsar honom börjar den lilla svansen vifta igen och ett glatt leende leker på läpparna.
"Goddag". Hälsar han igen. Lika glad som när Tannin ville leka med honom. Törne är en rätt liten valp. Men med åren kommer han växa. Men det kan vara svårt att tro när man ser på honom.
Den äldre vargen frågar om var Törne kommer ifrån. Om han har någon flock. Törne var noga med att studera den äldres läppar för att uppfatta vartenda ord rätt.
"Törne inte ha någon flock". Börjar han.
"Far försvann. Stack. Mor är någonstans. Bror är ensam någonstans och syster vill finna far". Det är väl en rätt bra sammanfattning på det hela?
"Törne ensam". Lägger han till men ser lika glad ut för det. Sedan ser han på Tannin som fortfarande verkar vara leksugen. Ett lätt skratt sveper över Törnes läppar.
"Men Törne inte ensam nu". Lägger han till. Han har inte en tanke på vad som ska hända när de måste gå skilda vägar.

[Alltså, jag har varit så seg och nu har jag planer för Tannin, så vi säger att Angelus hämtar hem sin son och Tannin lovar att han och Törne kommer ses en annan gång ^^ så, avslutat!]